ALMANACKAN

Innan jul hade jag en pysselfas, det är så tacksamt när en har något så konkret som julklappar att rikta sin kreativitet mot. De har en given mottagare och julen är deadline, liksom. Nu har det såklart svalnat lite, men jag tänkte i alla fall visa vad jag lyckades klippa klistra ihop då. 

Ta-daa! Ett stycke almanacka. Det bästa med den är nästan att pappret är gjort på sextio- eller sjuttiotalet på bruket i Fengan, Den är väldigt enkelt/slarvigt gjord utan linjal eller nånting, jag är för otålig så jag bestämde mig för att sporta en oputsad lite skev stil.

Det är helt enkelt tolv vita papper som hålls ihop med två enkla pappersklämmor med ett bomullssnöre emellan. Så får en helt enkelt vända blad när en ny månad tar vid. Bilderna är framkallade på Crimson, det går fort att beställa och blir fint tycker jag, särskilt bilderna med matt yta. 

Almanackan var till min bror Mattias och Rebecka och föreställer saker som snöflingor i hästpäls och deras wookie-hund Humlan bland färgglada pinnstolar.

Krokusar på vintersömnig mark och Ville gömd i korghatt. Ibland råkade jag skriva fel dag men då är det bara att dra ett streck och skriva om.

Två bilder från sommaren 2012 när jag och Mattias var i mormor och morfars gamla sommarstuga utanför Luleå, en igenklappad liten kiosk och ett utsnitt av skärgården.

September är från ett litet sagohus bland kolonilotterna i Slottskogen. 

Puss i skogen och ekollonkrattning i hästhagen hos mamma och pappa (ekollon är giftiga för stackars små hästar).

December har röd rubrik och snöiga träd förevigade med blixt och lång slutartid.
Enkel anordning för den otåliga + roligt att göra + räcker hela året, that makes ju a good pyssel!

3 X TIPS / TVÅ PODDAR & EN FÖRESTÄLLNING /

Här kommer tre bra grejer jag sett/hört på sistone som jag bara måste dela, om någon missat! Så, go:

#1 Liv Strömquist Tänker på dig!
Denna EPISKA föreställning som jag sörjt att jag missat då den gick på Dramaten sänds nu som veckans föreställning på Svtplay. Lyckan. Lyckan över teater som baseras på Liv Strömquists serier, som handlar om Britney Spears, Whitney Houston, traumatisk bindning, kontaktannonser, Glenn Hysséns alla fruar, Yoko Ono och manliga förebilder. Fyra enastående skådespelare som river och sliter i kändisskap och tvåsamhetsbegrepp, i romantisk kärlek och populärkultur och genibilder. Alldeles för många tonartshöjningar, fantastiskt fysiskt skådespeleri och så obeskrivligt frikkin hilarious (de svenska superlativen tog slut). 

#2 Podden Hämndens timme
Mireya Echeverria Quezada och Judith Kilos som bland annat är två av grundarna av Rummet har sedan ett par månader en pod ihop. Det är pratigt och mycket anekdoter och jargong, något jag brukar störa ihjäl mig på eftersom det nästan alltid blir sjukt internt och exkluderande. Men med Mireya och Judith känns det mer som att få hänga med the k00lest grrrls alive. För, utöver deras rappa snack och anekdoter som ibland får mig att tjuta av skratt så snackar de politik, antirasism, feminism, kommenterar och analyserar händelser, debatter. Två extremt skarpa och roliga personer som i alla fall ger mig nya vinklar och tankar samt politiskt hopp.  

#3 Vinter i P1 med Olof Wretling
Alla Olof Wretlings sommar- och vinterprat är fantastiska. Men det här är kanske allra bäst. Jag älskar denna norrländska stjärna till Klungan-medlem, hans sätt att berätta och hans humor är  briljant. Detta prat handlar om misslyckanden och tar upp en rad fatala sådana ur Wretlings liv. Det är upplyftande i all sin djupt mänskliga tragikomik med de här ärliga, hjärtekrossande och hysteriskt roliga berättelser om hur det kan vara när allt går åt helvete. Plus att min favoritkaraktär kanske någon, Katla, är med i slutet och ger en lektion i hur en lär sig misslyckas. Snälla missa inte.   

JUL / DEN VITA EPISODEN

På julafton hände också det här, att vintern la varje grässtrå och förtorkad solros under sig. Spritsade florsocker och strösocker och längder av blank maräng över åkrarna och skogen. Jag fick det i två dagar, och nu är genomblöta Skåne än mindre tilldragande. Längtar mig uppåt i landet och neråt i graderna. Förstår inte hur det ska kunna bli vår om det inte blir en verklig vinter först.

JUL / DEN GRÖNA EPISODEN

Det finns få saker som blir så uttjatade och uttömda när de väl är över som julen. Liksom, efter den 27 december får alla något hätskt framtidshopp i blicken och sjunker djupt ner i sin sommarplanering, börjar swoona över picknickdrömmar och skira klänningar, köper fickorna fulla med gymkort och begraver julpyntet långt bortom synhåll. Men, jag är mitt dokumentationsuppdrag som bloggare (eh) trogen och tvingar härmed på internet ännu en svennig julskildring.
Jag var nog egentligen ganska socialt trött efter terminen när jullovet började och jag åkte upp till mamma och pappa på landet. Vi var tio personer inklusive tre barn och det var asfint att träffa alla men det är ju också nånting med julen och med hemkomster, med allas kolliderande förhoppningar och behov, barndomshem och föräldrar, familjemönster och allt det där. Det som ska vara vilsamt blir också väldigt intensivt.

Dagen innan jul var det fortfarande totalt deppväder, denna eviga klimatkrisiga novemberkänsla som klibbat sig fast i månader.

Hittade blåa knoppar när jag och Jonis var ute och skulle hämta julgran.

Vi hittade den perfekta.

Den fick snällt ligga och vänta på marken medan vi tog en promenad i en hage där vi ofta gick/picknickade/fiskade grodyngel när vi var barn. Spanade in i den förfallna ladan.

Det var kväll innan julafton och Ville var såhär gullig i rosa- och vitprickig pyjamas.

Hilma och Lisa fixade julkrubba.

Kamelkaravan.

Fix och don, hänga upp julgranskulor och linda glitter, gosa med gammelhund och förbereda julbord.

Läste, hängde, catchade up. Låt mig introducera min nyaste viktigaste person i livet: mitt syskonbarn Latifa. Bästa bebisen, största minsta stjärnperson. 

Julafton började med kaos då päronens varmvattensystem exploderade. 270 liter kokande vatten rann ut, det vällde vit ånga ur hela huset och vi fick evakueras till friggeboden. Känns såhär i retrospekt som en hybrid av Kristina från Duvemåla och The day after tomorrow. Allmogekatastrof-film. Men i alla fall, allt gick bra efter att räddningstjänsten varit där och det mesta var upptorkat försökte vi hitta tillbaka till stämningen igen. Jag och Hilma klistrade en massa glitterstjärnor i ansiktet, det hjälpte.

Mamma och Hilmas var gosiga och hade högläsning i soffan.

Sedan började jag och Jonis med julbordet. Jag skulle såklart göra mandelbollar och malde mandeln i den här fina kvarnen från farmor.

Det tog flera timmar att fixa allt med det blev nog vårt bästa julbord någonsin så det var ju helt klart värt.

Brysselkål med citron- och vitlöksgremolata, mandelbollar med västerbottensost och persilja, rotfruktsgratäng med rågbrödskrutonger, en enorm sallad, hemodlad potatis, halloumi och en hollandaisesås att dö för.

Efter det episka julbordet och lite vila och kaffe var det tid för julklappsutdelning. Jonis var tomte iförd sedvanlig obehaglig tomtemask samt grov skånsk dialekt. 

Jag fick så himla bra saker, som till exempel tre (!) prenumerationer på Bang, Mana och Teatertidningen, världens skönaste långfillingar, Tove Jansson-anteckningsböcker och en hel hög böcker, däribland Beckomberga av Sara Stridsberg och Edith Södergrans samlande dikter. Hurra och tusen tack.

Av mig fick Hilma och Ville djurmasker från Designtorget som blev en hit. Ville var en oerhört gullig tiger.

Och sedan en lika gullig tvättbjörn.
Under eftermiddagen och kvällen byttes det apokalyptiska gråvädret hastigt ut mot en riktig vinter, vi fick promenera på is under stjärnhimmel och det är ju ändå mer än en kan önska sig.

UNDERCUT & EN KJOL AV SKOG

Nu är ledighet och högtider över, ny tid ny strid, samma liv men ändå annat. Två förändringar som syns på ytan är dels en liten hög nya (fast mest vintage) garderobstillskott som fick följa med från Berlin samt att jag snaggat en liten undercut. Eller, Mattias har gjort det åt mig. Har tänkt göra det länge (inspirerad av bl.a. Frida) men tvekat pga har orimligt mycket identitet i mitt hår. Men så peppade Maxime mig och jag kände ba' göre nu medan jag har feeling. Gillar det väldigt mycket och klappar på det hela tiden.
Såhär såg jag ut igår när jag var ledig, jag och Mattias promenerade i Pildammsparken, han visade mig denna magiska trädtunnel och jag hade på mig ett av Berlinfynden, en cirkelkjol med finaste skogsprintet.

JAG STANNADE INTE PÅ MITT RUM FÖR ATT SE DAGARNA GÅ

Det är tredje dagen på ett alldeles nyvaket år, klockan är 06.56 och jag åker genom Berlin med ett skramligt morgontomt tåg. Dörrarna andas pysande när de öppnas och stängs, hela tiden nya platser några sekunder korta möjligheter att kliv av och in i ett annat liv. Har Ásgeir i hörlurarna, jag har fastnat (vems hjärta har inte längtat efter ett nytt Bon Iver). 
Sedan i söndags har jag snurrat runt i denna fulsnygga, sofistikerade och smutsiga, fabriksromantiskt explosiva stad av betong, historia och hipsters. Med mina bff's Agnes och Maxime, och med guldbonusen Hanna som också skulle dit samtidigt. Vi har sovit på liggunderlag i ett rum kallt som graven hos en new age-ig dam i Neukölln. Hon bjöd på te och äppelskivor om mornarna, lyssnade på valsång och skapade stolkonst, hade rosenkvartsstenar i dricksvattnet och ametister på skärbrädan för att dra ut tunga energier. Yes. Och det är hon som tagit den här bilden på oss på nyårsafton, duschade i glitter och höljda i fuskpälsar.
Snart kommer det kaskader från jul- och nyårsaftnar, ett överdåd av frukostar och kanske det till och med kan bli en komplett årssummering i år. Senast av alla, på mitt utdragna och sporadiska vis, men det får vara okej. Och du, GOTT NYTT ÅR för tusan, låt oss göra 2015 till ett storslaget år 

I EN SEKVENS NÄR ALLT FLYTER SAMMAN / GENOM EN SPRICKA EMELLAN NATT OCH DAG

Det här med stil och att uttrycka sig genom kläder är verkligen något som existerat i parentes hela hösten. Det får inte riktigt plats, precis som mycket annat. Men Ibland kan jag ha på mig annat än bekväma tråktights och trikålinnen. Tex så har jag äntligen en mössa, ville prompt ha en vinröd och så blev det. Och ett fynd som den här hösten haft med sig är den här klänningen från Dunderdon i midnattsblå ullblandning och svarta manchesterdetaljer. Perfekt enkelhet men med karaktär. Ah, såhär då:

Att fotografera med naturligt ljus den här tiden på året och i detta konstanta gråväder är nästan omöjligt, så det är bara att bejaka blixtestetiken.

Kolla vecket på framsidan! Fint!

Kärlek till dessa kängor.

Och ryggknappen. 

Förresten, det har varit så himla många här de sista dagarna, får jag fråga hur ni hittat hit? Blir förvånad och glad och lite nervös. Men HEJ i alla fall och hoppas ni vill komma tillbaka! Och god jul också!

4 X TIPS

Fyra vitt skilda tips kommer lastat! Två viktiga julklappar, ett upprop, lite politisk läsning och en episk musikvideo:

Om du inte har köpt julklappar än och ändå lever i materiellt överflöd så har tex Röda korset en bra grej. I Syren är det ju totalkaos och kris, 12 miljoner (alltså, mer än hela Sveriges befolkning) människor är i akut behov av hjälp och lider enorma brister, inte minst på mat. För 77 kronor får en person mat i en månad och för 385 kronor räcker det till en hel familj. 

Detta är ju old news, men ändå megaviktigt. Alliansen har kommit med ett förslag att i princip helt dra in det ekonomiska stödet till kulturtidskrifterna vilket ju uppenbarligen är en demokratisk och kulturell katastrof. Skriv på uppropet mot detta knäppa förslag här. Och, ett annat sista-minuten-julklappstips är att ge bort en prenumeration på en kulturtidskrift, en toppenklapp att få och ett viktigt litet stöd för ett levande kulturellt samtal. Här är ett fb-evenemang som samlat supermånga kulturtidskrifter på ett ställe, så kan en välja och vraka.

Allt åt alla's text Entreprenörsskap - klassfred på nyspråk. En mycket tydlig och välskriven text som reder ut begreppet entreprenörsskap och hur det används för att lägga över ansvaret på individen i en rutten arbetsmarknad. Såhär börjar det: "Förbundet allt åt alla hjälper dig att bättre förstå hur begreppet används för att maskera klass- motsättningar, hur det får oss att acceptera försämringar och lägger över skulden för dåliga arbetsvillkor på oss själva. Vi reder ut entreprenörskapets historia, hur det implementeras, och vad det får för konsekvenser."  

Till sist, denna video, om någon missat. Vackraste och coolaste jag sett på länge.

EN EKDAHLSK AFTON

Ända sedan julen började skymta som en prick på horisonten har jag och några från skolan om och om igen ivrigt upprepat att; när det är jul, då måste en se Fanny & Alexander. Och det måste vi göra. Med projektor. Med glögg och goda saker att äta. Sammetsgardiner och mazariner. Jag älskar den där filmen så jag lånade brorsans projektor och det kom en fredagkväll som blev lite såhär:

Egentligen hade en ju velat lajva exakt hela det Ekdahlska hemmet med minst en kandelaber per kvadratmeter, barnstatister i sjömanskostymer, ett dignande julbord utan slut, julgran med levande stearinljus och glaskulor, avancerade håruppsättningar och sammetsklänningar i sekelskifterssnitt. Men det fick bli ett blygsammare, mer studentanpassat upplägg. 

Jag hade i alla fall bakat lingonmazaringer efter detta recept.

Och gjort crostini med getoströra, physalis och rostade pumpafrön. Allt med chèvre är ju gott. Och allt med rostat bröd är gott.

Mandel och tranbär till glöggen.

Och polkagrisar bara för att det är fint.

Medan jag väntade på gästerna ägnade jag mig åt lite uttråkat/nervöst spegelposerande.

Och så kom de! Jag är fortfarande bättre på att fota mat än människor, ska försöka ta mod till mig och göra det senare mer. Här är i alla fall Alex, André, Emilie och Paula i färd med att inta den Bergmanska helaftonen.

Min favoritdel är nog ändå första timmen av filmen, innan allt går åt helvete. Scenografin och stämningen är ju fullständigt magisk.

Gunn Wållgren är den stiligaste sjuttioåringen kanske någonsin och helt underbar. Älskar scenen med hennes och Erland Josephssons konversation om Livet på julaftonsnatten.  

Ett sånt här hem kan en väl få drömma om i alla fall va.

Jarl Kulles övererotiske (detta epitet tilldelas han i filmen och det ska uttalas med "o", inte "å") och hysteriskt gubbiga men ändå provocerande underhållande karaktär. Mona Malm spelar den trofasta hustrun men gör det med bravur och med fin päls under armarna. När ser en någonsin det i konventionell film nuförtiden?

M, crostinin och koncentrationen.

Sedan blir allt deppigt och Jan Malmsjös iskallt ondskefulla patriark tar över filmen.

Ewa Fröling är förstås fenomenal rakt igenom. Scenen där hon sörjer sin bortgångne man med primalskriken från avgrunden - en av de starkaste filmscenerna jag vet.

Vi såg hela filmen och jag kunde konstatera att det fortfarande är en av mina bästa. Sedan dansade vi i vardagsrummet och det blev natt och det var en sån decemberfredag precis som jag vill att de ska vara.

EN LÄGESRAPPORT JUST INNAN SLUTET PÅ DET FÖRSTA KAPITLET

Det finns ingenting som kallas vinter längre fast almanackan lovar att det är snart mitten av december. Jag sörjer snön men försöker glömma. Jag har en hosta som sitter djupt ner i bröstet och våra höga fönster andas underkyld luft rakt in i sömnen. Den där hostan är som en besvärlig vandringspokal i klassen och utbytet av receptbelagda förkylningspreparat har blivit en del av vardagsrutinen.  Jag nonchalerade förkylningen för länge, lät vardagen vara orört intensiv. Till följd av denna ignorans inför kroppens signaler spenderade jag fredagkvällen i akutens väntrum och med blodprov och undersökningar. Det verkar inte vara något allvarligt, men jag fick som en örfil eller väckarklocka: lyssna. På. Din. Kropp. Jag ska lära mig nu.
I rondellen utanför lägenheten spränger frustrerade kids saker i soptunnorna, det smäller som små bomber eller stora smällare, ljusskenet flammar till och röken stiger för, sedan skingras.
I skolan; vi undersöker Jelinek och Sarah Kane, lokaliserar varje skiljetecken och orienterar oss i rytmen, vi svänger runt i slängpolskor och zorbadanser, vi letar febrilt efter vårt centrum och nära nog kollapsar av skratt när vi tappar allt och slungas runt som i en slänggunga på speed. Och i måndags stod jag både på händer och på huvudet. Rakt upp bara, det har inte hänt på kanske tio år eller kanske aldrig men jag kunde, jag gjorde det. Vi har precis avslutat vårt första sceniska projekt, ett projekt om noveller och igår redovisade vi det och stängde därmed vårt första vacklande kapitel som klass och ensemble. Det som återstår av den här första högintensiva terminen är nu sångredovisning, utvärderingar och utvecklingsamtal och diverse festligheter.  Vi har nästan klarat det, den första sjättedelen av det här jätteäventyret.
Jag är så glad att den här första tiden är avklarad. Den har varit helt magisk på många sätt men nu behöver vi aldrig mer göra allt det där för första gången igen. Och snart, efter en liten tid på behörigt avstånd från övningssalar och de fysiska handlingarnas metod, står jag beredd och förväntansfull vid randen av nästa kapitel.

BADRUMSDJUNGELN

Det har sköljt en liten våg av kreativitet över mig, jag misstänker att det beror på årstiden och det allmänna pysselruset som omger jultiden. Jag vill hålla hårt i den men inte skrämma bort den, vill att den blir långvarig och inte drar sig undan lika kvickt igen. Denna mörka tid behövs glittriga knäppa stilfulla finurliga idéer. I alla fall, jag blev inspirerad av Regina (awesome blogg för övrigt) som dekorerat sitt badrumskakel med plastfilm. Jag kände genast att jag måste göra detsamma, så jag köpte gröna och röda rullar på Matton och Panduro och började en veckas långt klippande och klistrande. Ville göra en djungel i badrummet, lite inspirerad av illustrationerna i Vem ska trösta knyttet? (de taggiga tulpanerna).
Såhär blev det:

Svårt att få helhetsbilden, men det är i alla fall mer som att sitta i en stiliserad djungel eller Muminträdgård nu. Och det är ju helt klart en eftersträvansvärd känsla.

LOUISIANA / ISLÄNDSKT GRUS / BÄR, BARA FÖR ATT

För två veckor sedan (får svindel av tidens expressfart) var Mattias föräldrar här och bodde hos oss i två nätter. På lördagen lämnade vi Möllan, vi tog oss rentav över bron till grannlandet i söder, till smörrebröden och den avancerade designen. Målet var moderna museet Louisiana, jag hade inte varit där sedan jag och Maxime och hennes familj var där och blev störtförtjusta i Richard Avedons svartvita porträtt och åt flott julbord med havsutsikt. Och det var längesen nu.

Vi köpte kaffe och hade smygpremiär med lussebulle på tåget ner.

Var förvånad över hur snabbt det gick, bara ungefär en timme. Det var vackert och kargt, snålblåst och hav. Jag tror att en behöver se horisonter med jämna mellanrum, annars blir världen för liten.

En av de bästa sakerna med Louisiana är omgivningarna, det ger så himla mycket till ett museum när det finns bränningar och vidsträckthet utanför.

Den stora grejen var Olafur Eliasons verk Riverbed. En flera rum stor installation med isländskt grus, sand, stenar och ett vattendrag. Det var kanske mest spännande att just gå in i rummet, brottet från de klassiska utställningshallarna till en bit natur instoppad mellan vita väggar. Efter ett tag blev det ganska märkligt att se människor gå runt och instragramma febrilt, själva grejen med att åka till konstmuseum för att uppleva natur. Vad det säger om ens relation till naturen osv. Men det är ju också intressant.

Satt lite på en sten.

sitta på island.jpg

Mattias, Malte, jag. Vad färgkoordinerade vi var ser jag såhär i efterhand. Jag hade Mattias Caravaggio-tisha, enligt en fri tolkning av devisen att ta seden dit en kommer (om en ska se på konst ska en också klä sig i konst).

Det fanns även böcker av samma konstnär. Märkte att jag älskar böcker med hål i, så att det blir som små tittskåp av origami nästan.

3D-effekten.

Utanför fanns det mer konst, i form av detta träd. SJUK stam.

Samma konstnär fortfarande, hans modeller. 

Ett myller av geometri. Tyckte om det.
Sedan förflöt flera timmar och jag glömde bort att fotografera. Vi tittade på uppförstorade vykort från första världskriget med ditritade budskap och kommentarer, en installation med hundratals mikrofoner, långsmala järnskulpturer och mer och vidare tills jag var helt uppfylld av intryck. Träffade och kramade även min klasskompis Paula, åt fin buffé i restaurangen samt blev föga imponerade av museishoppen. Jag brukar älska dem men den här var ganska trist. Men det är så värt att åka dit för platsen och konsten och maten, så det gjorde inte så mycket.

Jag släpade långt bakom de andra på vägen tillbaka till tågstationen. Var tvungen att stanna och fota olika bär. Mattias frågade varför fotar du alltid bär? och mitt svar var det banala för att det är fint. För att fint räcker.

Märker hur hungrig jag är efter färg nu när allt börjar bli så monokromt, kastar mig över varenda kvarglömd färgfläck.

Som röda postlådor och djupt blå bär på röda små kvistar.

Far och son. Tycker så mycket om den här bilden, men stämningen var ganska motsatt till kylan som den kanske utstrålar. Vi sov på tåget hem, jag blir så vansinnigt trött av museum. Trött men nöjd, för det hade varit en fin dag.

Och sedan åt vi burgare och fish tacos på nya favoritstället Casual och det var så himla gott och det fick sätta punkt för den fina dagen.

LAKRITSSVART & LITE TRASIGT

Förra veckan stod jag mitt på Malmö Stadsteaters scen och rabblade Liv Strömqvistcitat om Las Vegas-discon och kokain, bakade fantastisk sockertung snickerskaka efter Floras recept, tittade på The Affair (älskade den initialt, blev sedan nervös och uttråkad), hade drag-workshop i skolan, vrålade mig hes i maskuliniteterna och vinglade i klackar under femininiteterna, talade Shakespeare- text som känns ovan men kittlande storslagen, kröp runt på PotatoPotato's scen medan Malou hängde ljus till sin föreställning Levande vatten, åt första lussebullen och hade alldeles nyfärgat korpsvart hår. Det håller sig inte sådär perfekt mörkt så länge, men precis när det är nytt är känslan helt perfekt. Håret är dock rätt slitet och väldigt torrt även om jag färgar med förhållandevis skonsam färg, kör balsammetoden och pysslar om det med kokosolja. Vad göra? Tips mottages tacksamt. 

I EN VÄRLD UTANFÖR MALMÖ

Tiden rusar, jag är fullt upptagen med att försöka hålla jämna steg med mig själv och den lilla värld som omger mig. Den här platsen är inte bortglömd, men den får stå tillbaka för skoldagar som sträcker sig över mörkrets inbrott och sedan är det ju allt det där andra som också hör livet till och gör anspråk på resterande tid och energi. Men, jag hade i alla fall ett höstlov i miniatyr och nu när jag för en gångs skull lämnat Malmö och gjort något så får det ett kapitel här:

På torsdagskvällen anlände jag till Staden på G och det föll sig så passande att Maxime fyllde år just denna dag. Så jag mötte upp henne och hennes fina familj + Anton och Linnéa på någon ny hipsterrestaurang i Rosenlund. Max öppnade paket, av mig fick hon min feministiska bibel Skamgrepp av Ulrika Dahl.

Det var ett koreanskt/mexikanskt ställe, lite oklar kombo som ändå fungerade förvånansvärt bra. De andra drack romdrinkar, jag åt typ pork buns fast vegetariska (inte lika goda som Dubbeldubbels, men ändå goda).

Tacosfest! Den kvällen låg jag och Maxime sedan i sängen och pratade och pratade och morgonen efter åt vi frukost och bokade nyårsresa till Berlin! Mycket bra plan.

Sedan åkte jag till Fengan och det var en speciell och sorglig dag för Lisas mamma gick bort efter en kort periods ondsint sjukdom. Fruktansvärt. Dock var det fint att få vara hos dem och kramas och prata och dela och vara nära.

Förstå att jag saknar den här guldungen som bor så långt bort.

Vi åt taboulleh och majsplättar och Jonis täljde på träsablar.

Kolla va fina.

Så kom Mattias upp från Lund och vi fick bo hos Jessica som har den här gulliga katten.

GOSIG.

Mattias jobbade med Julian Red under dagen, jag promenerade en lång terapipromenad i skogen (de bilderna har jag ju redan visat) och på kvällen hälsade vi på Kalle och Cajsa i deras nya hus. Där finns en grön kakelugn och en värld av rum och skrymslen, men då glömde jag bort att fota. Denna sekvens får istället representeras av bilden på den här mest löjligt svenska bit jag någonsin sett. Alltså, varför liksom.

Så satt vi plötsligt på tåget igen, tillbaka till Göteborg. Oh alltså, denna person. Finaste jag vet.

Det går ju nästan inte att vara där utan att åka till Hagabion. Älskade ställe. Har inte riktigt hittat någon motsvarighet i Malmö än, det saknar jag. Men det kommer ju en Folkets bio hit till våren, pepp på det.

Maxime kom dit och vi åt chèvremackor och tortellini. En del bilder från de här dagarna har försvunnit för jag tog ut minneskortet ur datorn utan att mata ut det först, ej att rekommendera.

Samma kväll skulle Maxime ha riktig födelsedagsfest, den på torsdagen var bara en aperitif så att säga. Ännu mer burgare blev det, i storlek dockskåp med marinerad ugnsbakad tofu, hembakat bröd, gurk- och morotssallad, teriyakisås och groddar. Sanslöst gott.

Mattias softade med en drink och ett glossy mag innan gästerna kom.

Systrarna klistrade lösögonfransar.

Och låtsastatuerade sig.

Åh att få hänga i mitt gamla Majornakök igen. Guld värt att ha det att kunna återvända till, det känns fortfarande precis som hemma.

Norea och Anton.

Maria och Adam.

Annelie och Lovisa kom och var så glittriga/fina/pepp så det var inte klokt.

Sedan kramade vi det fina gänget hejdå för vi skulle se The Knife! Är så glad att vi lyckades få biljetter så vi hann se dem en gång till innan de försvinner. Utomhus var det klassiskt Göteborgsväder och givetvis spelar inte Kniven på vilken förutsägbar scen som helst utan på Gothenburg Film Studios, ett stort tegelkomplex som de inrett och gjort till sitt.

I kön blev det tjafs för att vakterna inte ville släppa in mig pga min kamera. Alltså, det där har hänt flera gånger och jag blir så himla irriterad. Folk fotar och filmar med sina telefoner (eller, gud förbjude, med sina iPads) exakt hela tiden så ett förbud mot kameror är både frustrerande och helt ineffektivt. Jag började såklart gråta men en snäll vakt dök upp, tog oss under sina vingar och släppte in oss i alla fall. Tack för det!

Vågade ju knappt fota där inne då, men det var så fantastiskt. En glittrig DJ spelade Destinys Child och andra ägiga brudhits, det stod uppblåsbara gigantiska blommor i hörnen och psykedeliska politiska animationer projicerades på väggarna. Innan spelningen höll någon fantastisk person i aerobicsuppvärmning för publiken och sedan kom The Knife med sitt crew och det var dans dans dans och stort, storslaget.

Jag dansade överallt och var helt igenom obekymrad. Det var succé, höjdpunkt, oslagbart.

SKOGEN - DET SOM SAKNAS I SÖDER

Jag var ledig och jag kom till min Dalslandsskog, gick till stenbrottet, genom givaktskogen av tallar och letade efter färg som sommaren spillt och lämnat efter sig. Det är nästan det enda jag saknar i Malmö, skogen, höjdskillnader. Saknar att bara kunna gå ut. Ut. 

GRUPPEN - EN HOMMAGE TILL DET FANTASTISKT FEMINISTISKA

Det finns tre personer som är en av de tyngsta anledningarna till att jag sysslar med teater. Det är den feministiska teatergruppen Gruppen som består av Bianca Kronlöf, Elin Söderquist och Nina Haber. Jag har följt dem sedan deras första sceniska steg på Teaterhögkolan i Göteborg och de har förändrat min syn på teater, mig själv och scenen mer än jag tror jag kan greppa. De står för en del av Sveriges mest spännande scenkonst och nu när K-special gjort ett program om dem och deras föreställning Gruppen och herrarna vill jag ta tillfället i akt att rikta strålkastarna mot dem och samtidigt skriva en enkel men blixtrande innerlig hommage till denna scenkonsttrio.
Föreställningen är en undersökning av maskulinitet, mansrollen och konceptet Man i Gruppens säregna estetik som präglas av svart-på-vitt-statistik, exakt koreografi, power ballader, humor och satir av högsta kaliber.

De är stenhårt ärliga och roligaste jag vet, samtidigt.

Alltså snoppfrisyrerna. 

De pratar en massa om hur de arbetar, på ett sätt som är ganska icketraditionellt inom teatervärlden. Och förstås en massa om feminism eftersom det är deras utgångspunkt.

Till mig har Gruppen gett och fortsätter ge så himla mycket hopp. Om att det går att göra saker själv, att det går att ta kontrollen över sitt konstnärsskap och göra det en verkligen tror på. Att det går att göra teater som är både politisk och asrolig. Att älska det en gör men samtidigt vara svinarg på allt som är helt uppåt väggarna. Att arbeta lustfyllt och utmanande mot normer och konventioner. Att skrika, och skratta. Att det går att jobba ickehierarkiskt och konkurrensbefriat, att hjälpa och lyfta varandra, att det går att jobba med sina bästa vänner. Att det går att vara expansiv och enorm i sitt uttryck, att det går att vara rörande, teatral, tekniskt virtuos, punk, full av maskuliniteter och femininiteter samtidigt, sammanflätat och allt på en gång. Myten om att tre tjejer inte kan leka tillsammans krossad en gång för alla. De har lärt mig om att humorn verkligen är det bästa vapnet och vilken magi som kan uppstå när (politisk) ilska omsätts i kreativa sceniska världar. Värt att nämna är också att Gruppen är en av ungefär 60 feministiska scenkonstgrupper i Sverige. Det är troligen fler än det var under frigruppseran på 70-talet, men en i stort sett helt osynliggjort rörelse. Men det är stort, det är stora saker i rörelse.

FLICKAN MED GULDBYXORNA

Med ny höst kommer nya byxor, det var en nödvändighet. Mina förra från Mes Dames var i spillror, bokstavligt talat, fullständigt söndertrasade. Så jag införskaffade ett par nya, den här gången i fantastisk svart ullcrepe och med knytband i midjan, som små silverklockor längst ut. Älskar dem sådär som det går att älska ett plagg som är rätt rätt rätt. Utan att över huvud taget vara någon modeexpert tycker jag att Mes Dames gör Sveriges finaste byxor. Det är så få märken som ens gör höga midjor, och dessutom i riktigt fint material. Ah, så nu bor jag i dem tills de inte finns mer. Leotishan är Mattias gamla och en av mina flitigast använda, också sådär rätt. 
Det  är ny höst och det är lovvecka, eller, vi har två dagars höstlov. Känns galet välbehövligt, behöver nog hämta andan ett ögonblick efter de två första hektiska månaderna i det här nya livet. Skolan har varit strategisk nog att lägga in tre dagar av studiebesök på teatrar och föreläsningar om produktionsprocessen på institutionsteatrar. Energin i klassen går på sparlåga och jag märker själv vilken lättnad jag känner av att som omväxling få bara lyssna och ta in, vila från det fysiska och kreativa. Men de här dagarna känns som en megalyxig bonus och snart far jag till Göteborg för att gosa med Maxime, sedan till min älskade Dalslandsskog med miljongulliga syskonbarn och konstnärsgenier och Fengan skyline. På lördag firar vi Maximes födelsedag och sedan ska jag och Mattias se The Knife en sista gång innan de splittras (kan ju inte bli annat än magiskt).
Och däremellan jag ska sova många långa timmar. 

MANDELMANNS TRÄDGÅRDAR / HÖSTVERSIONEN/ & MERA ÖSTERLEN

Första gången jag lämnade Malmö sedan jag flyttade hit var en söndag för några veckor sedan, annars lever jag mitt liv på en absurt liten yta i Sveriges bästa stadsdel. Destinationen var Österlen och höstmarknaden på Mandelsmanns trädgårdar, det var Emmas eminenta idé att vi skulle lämna staden ett ögonblick för att livsnjutarlajva bland solrosor och griskultingar. 

Jag, Emma, Christoffer och Mattias snirklade oss fram en helt fantastiskt lång omväg genom halva Skåne men hittade tillslut rätt. På Mandelmanns var förstås idyllen total och pumporna stod som spön i backen.

Nån gång ska jag också ha en vägg med vinrankor på.

Alla är tappa-andan-fint där och jag skulle kunnat krypa runt och fotografera i timmar. 

Men jag hade ju fint sällskap att hänga med och dessutom var vi hungriga.

Så vi beställde dessa färgexplosioner till matportioner, med bland annat den bästa halloumi jag ätit i hela mitt liv, ugnsbakad pumpa, superkrispiga grönsaker från gården och krämig tzatziki. Det var dessutom fortfarande så varmt att det gick helt fint att sitta ute i trädgården utan jacka. Dubbelt bra.

När vi ätit upp gick vi för att leta efter en kull med kattungar som fanns någonstans på gården. Letade i ett växthus och lite varstans, men tyvärr utan resultat.

pricktomater.jpg

Gick igenom ännu ett labyrintiskt växthus med tomater i alla skepnader.

Svårt att låta bli att plocka dessa fina.

K00l person på lantgård.

Sedan gick vi för att titta på grisarna! Alltså så bedårande så jag vill gråta. Kultingarna hade växt så mycket sedan jag och Mattias var där lite mer än en månad tidigare och åt lunch när vi kom. Pappa gris statuerade ett skolboksexempel på Frånvarande Fader i bakgrunden.

Men kolla!!

Sedan tyckte mamman att det fick vara nog och då återgick kultingarna till att böka i jorden. Jag är helt fascinerad av hur effektiva de är när de bökar, vänder upp och ner på marken på några sekunder. Vi hängde vid hagen en stund och jag lyckades klappa två av dem på deras raggiga päls, åh.

Nästa djur jag träffade på var denna pärlvita ankperson.

Den hade fläckiga söta kompisar som spatserade i gräset och ner i en liten damm.

Nästa del i planen var att köpa godsaker grönsaker i gårdsbutiken. Chillis i roliga former, zucchinis, purpurkål, lök osv.  

Jag och M slog oss ner och sörplade thermoskaffe i solen medan Emma och Christoffer plockade på sig kilovis med äpplen och andra delikatesser. 

Sedan begav vi oss iväg och jag längtar redan till nästa sommar.

Men nu när vi ändå var på Österlen kunde vi ju se oss omkring ett litet slag till. Så vi åkte till Ales stenar där jag aldrig varit.

Science fiction och historia, Stonehenge- arkitektur och strövande fårflockar.

Betedde mig som en kulturtantsklyscha som om och om igen utropade min förtjusning över Österlens alldeles speciella ljus. Men, sant ju.

Gulligt får och havet. 

Det är ju något med horisonter, de drar alltid med mitt hjärta till fjärran resor och äventyr, sätter längtan i bröstet.

Det blåste så mycket att det gick att luta sig mot vinden och tårarna rann och blev till hela små floder.

Plötsligt stod Emma och Cristoffer i fören på Titanic.
 

Vi bara promenerade och pratade, satt på bryggan, spanade på vindsurfare och köpte årets sista mjukglass just innan butikerna stängde för säsongen. Det fanns fortfarande sommar kvar den dagen, men det var nog verkligen årets sista.

BYRÅN

Jag har pysslat! Värsta grejen. Eller nej, hemskt enkelt egentligen. Men roligt, för det var så himla längesedan och det är så väldigt sällan det faller in sådana idéer i mig. Jag tröttnat en smula på teak och brun murrighet så jag bestämde mig för att måla om min byrå som hängt med i ett gäng år nu. Stod på Panduro med beslutsångest en lång stund och vred och vände på små burkar med lackfärg tills jag slutligen bestämde mig för det här:

Grundmålande den med vit färg tre vändor först, det krävde en massa färg för att riktigt täcka över träfärgen. 

Sedan målade jag lådorna två vändor, i bubblegumsrosa, en varm guldnyans och himmelsblå. 

Alltså så roligt att måla?! Får sansa mig en smula så jag inte går loss på varenda grej här hemma nu, har fortsatt småskaligt med att måla fyra hårnålar i guld. Ett initiativ i rimlig skala. Det är dessutom så skönt att göra något handgripligt med tveklöst resultat till skillnad från teaterns ibland diffusa processer. Liksom; förut var den brun, nu har den andra färger. Tydligt, klart. OCH FINT JU.