2017: OM VÅREN

Det är sammanfattningstimez!! 2017 har varit ett så sjukt intensivt år. Ett så sjukt år. Ett av de svåraste i mitt liv men med blixtrande ljuspunkter. Året då jag slutade Teaterhögskolan, blev beroende av sömnmedicin, hade (har?) livskris & nådde nya existentiella bråddjup, levde nomadiskt & till sist flyttade till Berlin för att påbörja något jag fortfarande inte riktigt vet vad det är. This calls for a sammanfattning & jag delar i den i tre delar, här kommer den första som sträcker sig från januari-maj:

våren 2017 2.jpg

Året började gnistrande. På en gata i Friedrichshain med F & ett gäng av mina gulligaste tyska personer. Jag & F hyrde ett rum i en lägenhet i Neukölln, ovetandes om att samma kvarter skulle bli mina hemkvarter några månader senare.  Jag var oerhört förälskad & vi fick hänga en hel månad i streck (något som inte hänt sedan dess). Efter Berlin gjorde jag mina två sista veckor med klassen i Malmö. Två veckor av psykologisk realism & ett par dekadenta eskapader som avslut på den eran. Sedan åkte jag & F till Brasilien & det var en av de viktigaste resorna i livet. Hade aldrig flugit så långt, var livrädd & storögd om vartannat men kunde inte sova en blund utan drack cognac ensam ur en mycket liten flaska klockan fem på natten & tittade på det stelnade havet under oss. Denna resa rörde sig över ett minst sagt brett spektrum: att från en båt skåda delfiner i overkligt turkost hav, bada i vattenfall, besöka inspelningsplatser från F’s karriär som tella novella-skådis (obs sant), använda andningsmeditationer för att inte avlida av stress i kön på matbutikerna, gå på blocos/karnevalfester klockan 8 på morgonen & på andra hela natten, gråta rördhetstårar över att komma så nära en annan person till våldsam kroppsångest och att jag fick en hemsk maginflammation & missade mitt flyg hem. Slangar från näsan till magen, kontrastvätska & allmän fysisk förödmjukelse. Sjukhusvistelsen skulle kostat 35 000 om inte F varit en äkta ängel & löst allt med min försäkring. Var så rädd när jag skulle flyga hem själv någon vecka senare att bli lika sjuk igen. Sedan kom min sista vår på teaterhögskolan fast eftersom jag gjorde min slutproduktion i Stockholm/Göteborg var jag bara där istället. Bodde i Malous lägenhet med Jenny, vi åt många mackor tillsammans & hade alltid intensiva samtal. Första månaden hade jag återfall med inflammationen ungefär var tredje kväll & låg i förlamande smärta helt stilla i sängen. Åkte ensam till akuten en natt men hasade hem i soluppgången utan att ha fått några klargöranden. På dagarna arbetade vi med A Map to get Lost & första månaden i Stockholm var så fet, kreativ & stimulerande. Vi hade läsecirklar, utvecklade koreografiska praktiker, byggde scenografi & kunde snart dricka kaffe utomhus. Sedan åkte vi till Göteborg & jag bodde hos Maximes föräldrar i Linnéstan en månad. Vi repade på Backa teater & det var en dream come true men också en knepig tid. Att gå sista terminen på scenskolan & göra slutproduktion må vara extremt priviligierat men det är också hemskt, tyckte jag i alla fall. Fruktansvärd karriärspress, snäva narrativ om vad det här att lyckas betyder, jakt & jämförelse. Så lätt att tappa bort sig själv. Jag ramlade in i ett nytt skov sömnproblem & var som i en dimma. Fick Atarax av en kompis men råkade ta 50 mg per kväll när den rekommenderade dosen (som jag har nu) är 10 mg dvs FEM gånger för mycket. Åkte färjan från Rosenlund till Lindholmen & det kändes alltid som att befinna sig under ett betongblock. Var överlag oerhört ångestansatt. F hälsade på mig, vi åkte till mina föräldrar på landet & jag gråtviskade till mamma under en promenad jag tror jag håller på att gå in i en depression. Som att befinna sig i en existentiell jordbävning. Men vi spelade på Backa i en föreställning som var ett gemensamt megaprojekt jag är så stolt över men som också var extremt krävande. Bara de fysiska förutsättningarna för oss skådisar, att spela i helmask & vansinnigt varma kostymer var mkt utmanande. Svettades rakt igenom en regnjacka varje gång. Blev sjukt sågad i recensionerna men älskad av en del av publiken. Min lärare kom & tittade på föreställningen & tvivlade på om han kunde godkänna mig. Jag stakade mig, svamlade, samlade mig & kunde än en gång konstatera hur trångt det känns i Teatersverige. Sedan åkte vi tillbaka till Stockholm & spelade där, då blev det mycket bättre & jag fick ett dokument med lovord från prefekten om vår föreställning & min insats vilket löste bedömnings-situationen & en del av mitt självförtroende. Innan vår sista föreställning gjorde jag det briljanta valet att festa på en balkong exakt hela natten, dygna (vilket jag aldrig gör??) för att sedan spela föreställning & riva hela scenografin. Fick 39 graders feber direkt efteråt. Så våren slutade i ett febrigt töcken med stadiga strömmar av ångest men också några barbenta balkongdagar & ljusa kalasnätter,  en påtaglig ostadighet av att stå mitt i ett slut & snart tippa över rakt in i ovissheten.

BORDSSELFIES & STRUKTURELL ÅNGEST

Jaså här ligger en dubbelversion av mig & kontemplerar på ett bord som en rimlig person. De senaste dagarna har varit ett oregerligt kluster av oro, stress, ångest & andra aspekter av livet som inte riktigt ses på med blida ögon i denna ljuva senkapitalistiska värld. Jag tror definitivt Pms har ett finger med i spelet & givetvis också situationen det innebär att flytta själv till en ny stad i ett (relativt) nytt land & börja rita upp konturerna för en tillvaro från grunden. Allt är ganska ansträngande. Men jag har också tänkt på vad det finns för strukturella orsaker till varför jag då & då blir fullständigt slagen till marken av känslor av misslyckande & skuld för att jag inte är mer framgångsrik/snyggare/smartare/mer välutbildad/kreativ/produktiv etc i oändlighet. Och jag tror att Pms:ens skörhet gör att jag inte lika obekymrat kan delta i det här samhällets imperativ att ständigt ägna sig åt självförbättring. jag kommer i kontakt med hur orimligt & verkligt skadligt det är. Det känns som ett av de absolut viktigaste verktygen för att förstå sitt mående, att synliggöra ångestens politiska & ekonomiska aspekter för att inte drunkna i självförakt pga det känns som ett individuellt misslyckande. De senaste avsnitten av mina två bästa poddar Lilla drevet & Secret Feminist Agenda har på ett magiskt sätt sammanfallit med & utvecklat dessa funderingar. De spinner vidare på olika spår kring hur vårt ekonomiska system & hela diskursen kring hur ingenting är omöjligt & du är själv ansvarig för din framgång/misslyckande driver oss in i utmattning. Min nyvunna feministidol Hannah McGregor levererade tex denna enkla & på pricken-reflektion "We can't take personal responsibility for burnout and try to treat it by doing MORE things". Can I here an amen to that plz. Så, förutom att lyssna på dessa två poddar vill jag även rekommendera dessa två texter på temat Att Förstå Sin Ångest Ur Ett Strukturellt Perspektiv:
*   I senaste Lilla Drevet pratar Liv Strömquist om Byung Chul Han som skrivit en bok som heter Trötthetssamhället som jag läste för några år sedan men sedan glömt bort litegrann. Den finns att läsa här & den ger en lättillgänglig analys av vårt samhälles övergång från disciplin- till prestationssamhälle & hur det bryter ner oss. "Depression is the sickness of a society that suffers from excessive positivity". Ja. Mkt bra för en ångestfylld prestationsdriven person som mig att läsa för att lyfta blicken & genomskåda skiten. 
*   Mer om neoliberalismens (jamen, favorithatämne ju) historia, framväxt & fullständiga transformation av samhället kan en läsa om här. Inte helt lättläst för en person som jag som inte kan supermycket om ekonomi & ekonomisk historia, men extremt läsvärd. Ger en grundlig (och skrämmande) bakgrund till framväxten av hela Post truth-samhället genom att beskriva hur marknaden blivit den enda instansen för sanning "any value that cannot be expressed as a price – as the verdict of a market – on an equally unsure footing, as nothing more than opinion, preference, folklore or superstition". Tänker på hur denna ekonomiska idé genomsyrar varje del av våra liv & relationer. Jag känner mig så marinerad i detta system att jag ärligt talat inte vet hur en tar sig ur det. Om det går att leva på ett annat sätt, existera på andra villkor. Men med politisk teori, ihärdighet, utvecklande diskussioner, terapi, self care & en nödvändig dos eskapism kanske det går att stå ut lite till, eller i alla fall förstå sig själv & världen på nya sätt.

STYRA STEGEN.

Det har gått mer än nio månader av det här året och hittills har jag inte bott någonstans längre än fyra veckor. Jag tog en skärmdump av SverigeNorgeTysklandTjeckien från googlemaps & ritade sedan upp hur jag tagit mig fram & tillbaka de senaste 3.5 månaderna. Det blev mörkt av streck. Hjulen på min rullväska modell störst gnisslar under tyngden av mitt komprimerade liv. Uppblåsbar nackkudde, öronproppar i en genomskinlig plastask, återanvända plastbestick och miniförpackningar av salt i ryggsäckens innerficka alltid. Längs alla tågspår, motorvägar och rotflätade skogsstigar jag rört mig över har jag tappat bort finbyxor, magtröjor, dyra presentsolglasögonen, två fejkmoccakepsar (tappade bort den första, köpte en likadan, tappade bort den) etc ochsåvidare. Ägodelar ramlar ner genom sprickorna i logistiken. Friheten är min högt värdesatta men instabiliteten & flackandet tar för mycket av min hjärna i anspråk, jag tänker inte den sorts tankar jag vill tänka (& på hela sommaren har jag sovit två nätter utan piller).

Det senaste året har jag behövt försöka lära mig livet på ett annat sätt. Det som jag baserat en slags grundtrygghet på försvann gradvis från och med förra året och det kan vara mycket svårt att navigera på öppet hav. Kanske är det därför jag tycker mig se ålderstecken skriva sig in i min kropp särskilt tydligt i år. Linjer mest. Efter sju år av teaterstudier med ett fixerat mål om att bli skådespelare klev jag ut i tiden efter målet. Och det var inte som jag tänkt mig. Såklart inte. Det var alltid ett mål som drog till sig svärmar av tvivel eftersom det är ett yrke & en position som många gånger förutsätter passivitet, lydighet & begränsningar som jag har en konstant konfliktfylld relation till. Jag irrar mellan scenkonstnvärldens kontinentalplattor av kategorier & territorier, geografiska som yrkesmässiga. Vem vara vad göra var göra vad. Att anlända är nog ofta lika med kris. För du är ensam där & det är du som ska uttala var du ska nu & hur. Ingen kommer för att applådera dig, ingen kommer med hyllningar eller pengar, det spelar ingen roll om du försökt ha integritet, vara subversiv eller modig. Det är hårt & det är ensamt. Det känns som att börja från noll, som att börja om. Nästan omöjligt att få syn på allt som hänt, alla steg & språng & omvälvningar som ritat om livet. Men jag vrider på huvudet & ser efter långsiktiga allianser & infrastrukturer som kan det går att bygga ett liv som scenkonstnär på. Formulera stora drömmar & små steg. Över lång tid & som tar spjärn för att inte dras in i den ostoppbara centrifugen av jämförelse, missunnsamhet & en karg ekonomisk verklighet. Marknadens strukturer är förhatliga & ibland vet en inte vem som står kvar vid ens sida. Utan att bli bitter för att framgången inte slagit upp alla dörrar än. Vara en löjlig människa, en nobody men oerhört kapabel, kompetent, medioker & stundvis blixtrande. Med stora anspråk, en naiv romantik som verkar kunna resa sig ur varje aska & horder av rädslor innanför naveln.

Ingen självklar autostrada bredde ut sig på andra sidan examen men det gick att lägga märke till små tecken, små inristade pilar på stammarna i denna obegripliga snårskog. De pekade mot Berlin, mot en lägenhet precis vid kanalen med korkgolv & balkong. På vänner som flyttar dit nu & skulle kunna utgöra en början som redan är påbörjad. Ett språk att lära sig. En käresta att bo i samma land som. Närheten till dansklasserna kareokebarerna paradisbruncherna konstexcessen technoklubbarna yogastudiorna. Trots klichén & alla som säger stanna i Stockholm, se till att synas. En vän påminde mig; det finns bara ett beslut. Inte rätt, ett. Ett beslut i taget. Bara inte bara flyta med. Bara inte oreflekterat kopiera andras motivationer & val. Aldrig har jag så mycket som det senaste året känt hur ensam en är när allt kommer omkring. Det blir så tydligt när en aldrig stannar någonstans & varje gång en går så är det bara en själv där. Men ibland går det i alla fall att styra stegen. Följa små inristade pilar på vildvuxna ekar.
Jag sitter på en ljusgrön tvåvåningsbuss med två stora svarta resväskor & en solblekt smutsig ryggsäck. Står & vinglar på en tröskel, kan inte urskilja horisonten men går ändå.

LITE MINDRE LIKT EN JORDBÄVNING

Sommaren snurrar fort & min examen är plötsligt tre veckor bort, juni smälter i solsken & skyfall. Jag och mitt 25-kilosbaggage har rört oss över Tyskland, Tjeckien & nu tillfälligt (allt, tillfälligt) landat i mina föräldrars hus, i mina föräldrars trädgård, i min barndomsby. Fotograferar mer nu men är än mer upptagen med att ta igen sömn, gå i terapi över Skype, upprätthålla distansrelation, skriva in mig på Arbetsförmedlingen & uppdatera cv-sidor, genomgå bootcampliknande emotionella processer, plöja säsong fem av Orange is the new black och gråta till varje avsnitt, gosa med en gammal hund som knappt orkar gå längre, ligga på magen på en gul filt i gräset och färdigställa en uppsats som bara blir länge & längre, vara bakis av antihistaminer, köpa fler tågbiljetter till fortsatt fläng, cykla till höjder varifrån en kan se mina käraste ängar & sjöar och faktiskt sova hela nätter för att den här platsen gör mig lugnare än jag varit på länge. De här bilderna är ifrån tio dagar i Gießen som började i solförmörkelse, slutade i soluppgång och sedan avbröts av taxi, perrong, avsked, tåg, flyg, omständigheter av helt fel material. Men efter det hände flera bra saker & jag vill verkligen tro att jag är på en avsats som leder uppåt & framåt, till något lite ljusare, lite tryggare, lite mindre likt en jordbävning.

TIO FRÅN RIO

Den trettiofemgradiga luften, svetten som rann mellan mina skulderblad och klichésolnedgångarna som fick applåder från strandbadarna känns så oändligt långt borta nu. Och det är det ju också. En atlant och ännu mer landmassa och hav från här till där. Har inte jättemycket bilder från stan pga stöldbegärlig kamera (men har en engångskamera från karnevalen som jag inte kan bärga mig att se bilderna ifrån).
Den där grönskan som är så tät och intensiv, fuktig och överdådig. Kullarna och bergen, de lila träden som har sitt namn från färgen på en viss katolsk prästkåpa och står som stolta enfärgade brudbuketter i regnskogstapeten. Mandioca, tapioka, açai. Att aldrig, aldrig frysa. Mitt läppstift som smälte till kladdiga rödrosa fläckar. Horisonten. Tyngdlösheten i vågornas vällande välvning och de vita hängmattornas loja pendlande. När det blir varmare inomhus av att öppna fönstren. Men också; den där bukten som är så förorenad att det inte går att närma sig vattnet, som de lovade sanera innan OS men sen lät bli. Bussarna som de lovade alla skulle förses med air conditioners så att det skulle gå att andas men sedan lät bli. . Konserthuset som står tomt för att pengarna försvann i korrupta upphandlingar. Hans vän som blev skjuten i ett rån veckan innan vi kom dit och sen poliserna som försökte hjärntvätta honom på sjukhuset. Barnen som sålde öl och tuggummin till oss under karnevalen och alla är ickevita. Tonårstjejerna på stranden som kallade mig för Elsa ur Frozen som säljer läsk istället för att gå i skolan. Att typ alla i medelklassen bor i gated communities. Lagen som införts efter kuppen som säger att investeringarna i vård och skola ska förbli statiska i tio år framåt, oberoende av inflation. Att det kostade 35000 för mig att ligga inlagd på sjukhuset i två dygn; jag klarade mig tack vare försäkringar men alla som bor där som måste betala tusentals kronor i månaden i privata sjukförsäkringar pga söndertrasad välfärd. I Rio fick jag andnöd av skönhet och politiska utmattningssymptom, där blev jag skamsen och tacksam över min priviligierade bakgrund, förbannad på allt blått och brunt (och det som en gång var någorlunda rött) som gör sönder det som varit bra av välfärd etc här i Sverige. Där var jag närvarande, lugn och lätt, bekymrad och tyngd av kroppsångest, konstant salt av hav och svett, där var jag med den jag bara blir mer och mer kär i. På mindre än ett dygn tog jag mig från Copacabana till Bromma och det är så svårt att greppa. Såg Marocko från ovan mitt i natten, Casablanca eller Marrakesh. Till slut ville jag åka hem och en dag vill jag åka tillbaka.

PÅ ANDRA SIDAN KARNEVALEN & AKUTEN

Saker som passar ihop mest för att deras färger gör det men också för att de har varit av mer eller mindre betydande slag i mitt lajf de senaste dagarna. Har förskjutit mina uppfattningar om vad storlek/mängd/hetta/intensitet & fest betyder genom karnevalen i Rio, vi har bara gått på "små inofficiella karnevaler" vilket betyder gatufester med kanske 3000-5000 personer. Det har varit svinkul när en vill ha fest och helt vidrigt när en bara försöker handla mat eller ta en buss pga ingenting rör sig och det är fulla halvnakna beachbabes och surfardudes överallt (Häromdagen tog det fyra timmar för oss att ta en buss till nästa stadsdel, ta en kaffe och åka tillbaka). Har kastats mellan bedövande kroppsångest, klaustrofobi och något nästan euforiskt tillstånd. Har dansat mig genom stadsdelar från klockan åtta på morgonen, tvättat händerna i isvattnet som håller ölen kall, neonfärgat pulver, glitter & svett har lagt sig i skikt över min hud (som vägrar anta någon som helst typ av sommarlyster) i olika superhjälteaspirerande utstyrslar. Avslutade dock denna tornado av kalas med att få akut tarminflammation och ligga inlagd på akuten i två dygn med nålar i handleder och armveck och livets vidrigaste slang mellan näsa och mage via hals. Har nu äntligen hasat mig hem till F med en två veckors antibiotikakur på halsen och inställd hemresa med retroaktiv ångestandning, oerhörd lättnad av att vara befriad från sjukhuslukt och diverse förödmjukande situationer och med en tacksamhet till antibiotika och reseförsäkringar större än livet.  På återseende etc

MARATONUPPDATERING / SCREAMING: FIRE

Idag lämnade jag Malmö efter två veckor, de två sista. Alltså, sista. I helgen var jag i Stockholm; missade nästan tåget då jag stod på fel perrong trots att jag var på stationen 40 minuter tidigt. Hann enbart pga att tåget var sent. Förvirring uppstod när jag skulle ta min plats för där satt redan någon och vi undrade hur dubbelbokningar egentligen går till. Detta mysterium fick sin förklaring när konduktören uppmärksammade mig på att min biljett gällde tredje MARS. Antagligen ett resultat av multitasking, nån sorts tankspriddhet från min sida. Konduktören var först dryg och sen gullig, gav mig en ledig plats i första klass, en ska aldrig underskatta extra breda säten och gratis chokladmuffins.
Nu åker jag mot Tyskland, G och meu amorado, sedan vidare ------

Det har varit en utfasningsprocess från Malmö som pågått nästan ett år, men i fredags var den dagen som var den sista. Den lektionen som det inte kommer någon annan efter.  För tre år och sju dagar sedan kom jag in på Teaterhögskolan i Malmö. Mitt nummer var 456, det numret hamnade på en lista med elva andra nummer. Att väljas på det sättet. Den natten var en av de största i mitt liv, en vändpunkt kantad av ceremonier och något som verkligen kändes magiskt, mitt Hogwarts. Den här berättelsen skriver sina sista rader, jag började skriva ut mig själv successivt för ett år sedan men nu är det äkta sorti.

Känns lite som att flytta hemifrån. Vill ut bort nu, bort från allt det där färdigformulerade som känns statiskt och tillbakahållande, men det är ju också varmt och bekvämt och säkert.  Jag är övertygad om att den här vägen, den här planen är helt rätt. Jag ska till Stockholm och arbeta med nio personer i ett projekt som jag är så exalterad över. Skolan i Malmö har gjort mig frustrerad och ledsen på många sätt, men det har verkligen varit fint också. Och det finns så mycket omhändertagande och trygghet där. Där rör jag mig obekymrat i genomsvettiga kläder och känner mig stöttad av mina klasskompisar när jag försöker spela realism för första gången på ett år. Där är kaffet allas, vi somnar ibland i soffan mellan lektionerna och någon har tänkt ut varenda timme av vårt schema för månader framåt. Ibland har vi tre lärare på en student, där hade jag mitt eget skåp, ett postfack med mitt namn. Där finns en takterass för våren och en bastu för vintern, där stör vi oss på varandras dåliga vanor och förvånas när vi levlat, vi tröttnar och överraskas. Det där är över för mig. Min tolva, min scenskoleklass lever vidare utan mig. Det är rätt, min intuition har tagit sig hög klar ton det senaste året och den är mycket säker på sin sak. Jag har varit arg så mycket, men jag tror inte jag är arg längre. Kritisk men inte upprörd. Det är bara dags att gå nu.

Saker försvinner när en bor i en resväska. Min kameraladdare till exempel, jag väntar på en ny för det kliar i hela mig efter att inte ha kunnat fota på en månad. Förstår hur mycket det där betyder när jag inte har det. Blir nog aldrig en fotograf men vill alltid fotografera. Beställde en ny laddare till Malmö men den hann inte komma innan jag for. Detta. Nomadiska. Lajf. Det som jag har en komplicerad och intensiv kärleksrelation med men som osäkrar allt jag var van vid och tar orimligt mycket grejer ifrån mig.
Jag har börjat skriva igen. I en skrivbok med blanka papper. Knappt något färdigt, men bara det att text händer och det kommer melodier till mig, det finns musik någonstans, det finns tveklöst en längtan och det finns någon sorts produktion, det finns ord. Det handlar ofta om separationer, om ankomster och avgångar och hur nära jag känner tidens rörelse, som ett vinddrag.

Det är fallande, fosterställningar, förgänglighet omkring mig och inuti. Världen är farligare, mer oberäknelig och förlamande än jag någonsin sett. Det går så fort, det är mer än vad som går att ta in, för vansinnigt. Skenande apokalyps. Och det största privilegiet av allt är kanske det att kunna vända bort blicken, att kunna välja blindheten, ignoransen. Att stänga in sig i sammetsbubblor och ägna sig åt eskapism. Det är riktigt obehagligt att märka att ens välmående hänger på ignorans, att för att inte drabbas av ren hopplöshet så tittar en bort. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag vill aktivera mig, jag vill omsätta förtvivlan i handling. Men jag vet inte hur, jag har inte vetat hur på väldigt länge.

Jag har upptäckt Run the Jewels och förstår inte varför jag inte alltid har lyssnat på stenhård hiphop? Känner mig som en karatekidkween var jag än går med dem i öronen. I mitt huvud med dem kan jag slå sönder allt som behöver slås sönder. Är väl dömd till att för alltid vara en ängslig blek skandinav, men i mitt huvud! Karatekidkween I tell you.

Just nu har jag en intensiv känsla av att ha ett framför, ett fält av kommande liv. Men katastroftankarna skedar alltid med förhoppningarna och jag upprepar don’t anticipate don’t anticipate don’t anticipate när jag vill gråta över förluster som ännu inte inträffat. Eller när skador och skogsbränder omkring mig tömmer allt på syre. Bergstoppar går över i stup så fort. Ibland när jag har mens tänker jag på att det vore så käckt om det gick att blöda ut allt på en gång, en timme på toa bara så skulle allt vara överstökat. Tänker att det också kunde vara detsamma med smärtsamma insikter och kriser. Om en kunde få blöda ut alla våldsamma känslor om förgänglighet, ensamhet, förlust, åldrande och död i en enda krigisk katharsis för att sedan kunna hantera livet igen. Men det skulle antagligen vara dödligt överväldigande, en skulle förblöda av livets obegripligheter. Så katastroferna får väl fortsätta skeda förväntningarna och jag vår vända mig emellan dem, lyssna intensivt åt sidan. 

SO DO NOT FEAR / THE FACTS CONFIRM THAT IF WE LOSE PERSPECTIVE WE FIND RELIEF

Kapitlet Johanna, Britney & 1600-talslägenheten är avslutat. Slutfört, nedpackat, förhastat undanstädat. Inga fler frukostar vid bordet med den grönmönstrade vaxduken med fötterna på elementet för att väggarna inte klarar att hålla kylan ute. Inget mer vakna av sopbilen utanför lövtunna väggen klockan 7 varje morgon, inga skevstämda kyrkklockor, inga sluttande trägolv, kakelugnar, nedslitna stentrappor eller eventuella spökens närvaro. Ingen galen gallerist på nedervåningen att smyga för. Men jag kommer sakna det, jag tyckte om det där rummet och att bo med min dekadenta skådespelardiva tillika klasskamrat Linn. Och bye bye Britney, du har präglat hela min höst. Att infinna sig på teatern, anlägga den där sotiga lolitalooken och bekvämt hänga runt i den där hjärtligt gränslösa jargong som blivit våran. Foajékaraoke & full salong varje kväll. Smaken av artificiell jordgubb, Hubbabubba, knastrande godishalsband & bryggkaffe genom sugrör. Britneys dödssöta Private show & en genomträngande omklädningsrumssvett som om vi var ett helt tonårsfotbollslag. Min praktik är klar, it's done, there's no way to go but on. 
Det har varit snö, det har smält, det har varit skimmer, sedan bråddjup, det har varit white noise och lugnet på andra sidan katastrofen. Det har smakat kall phad thai, mentholcigg och salt från ögonen de värsta dagarna. Jag hoppas osäkerheten, sömnlösheten och lavaångesten som flutit under min hud i höst är utrensad för alltid, att den dör med 2016. Att den ligger kvar som ett ömsat skinn i ett av hörnen i det rum som var mitt. Att den är lika bortfrätt som min svarta hårfärg som jag tvingat bort med tre stenhårda blekningar och som nog aldrig kommer igen.  

OCH SAKER, SAKER SOM HÄNDER

Nu när jag plötsligt har en vecka kvar i Stockholm och Gamla stan (ah, jag har bott här sedan september, ett absurt och kort kapitel i mitt lajf) och det dessutom är slut på ett helt år snart så drabbas jag av sammanfattningshets. Vill summera allt ifrån de sårigaste upplevelserna till de bästa festerna och mest avgörande insikterna. Men också bara dra ihop och summera några grejer jag haft för mig typ den senaste månaden:   

Detta får symbolisera ett mkt närvarande tema den senaste tiden, närmare bestämt de senaste två månaderna; sömnproblem. Nätter som i ett högljutt maskineri av allt som är oroligt och inget som är lugnt. Få saker verkar ha förmågan att osäkra ens innersta som att få sin sömn förstörd. Som att skalas av till sitt sköraste hudlager och gå i flera veckor i samma nedåtgående sinnesstämning för att en aldrig får den renande upplevelsen av en ny dag. Ett mardrömslikt virus som tar sig in överallt. Men nu, efter att ha vidtagit en massa åtgärder för att reducera min stress, ledigheten bara är en vecka bort och med en kombination av sömnhormon, Valerina och magnesium tror jag, inshallah, att det börjar vända. 

Har hängt med mina exceptionellt gulliga medspelare, vid detta tillfället inte alla men istället även Paula. Har tex ätit episka tapas på Sardin, så deppigt att de ska stänga. 

Har spelat en massa och den 2 september firade vi såklart Britneys födelsedag med äkta face cake, konfettikanoner, bröllop (alltså fo realz) i vårt eget Vegas, rosa bubbel, outfits trash extraordinaire och karaoke.  

I tre dagar var jag plötsligt tillbaka i G som visade sig från sin mest idylliska sida med frostgnistrande sol och pudersnö. Hängde med F, såg den nya Harry Potter-filmen som inte är en Harry Potter-film och tyckte att det kändes mkt guldkant att få dricka bärs på bio, återsåg institutet och det kändes så välbekant och ändå så avlägset, började kolla på Love för tredje gången, planerade julen, åt de bästa burgarna, vaknade mitt i natten precis i det ögonblick då sömntabletterna gick ur kroppen och pendlade mellan lavaströmmar av ångest under huden och ett tillstånd långt bort på andra sidan skalan, där förälskelsen & kärleken finns, där det går att snudda vid en förtröstan.  
(Sedan gick mitt objektiv sönder och vi sa hejdå ännu en gång på ännu en perrong. Distansförhållande är boot camp för hjärtat och jag räknar dagar genom mina D-vitamin piller; sju klargula kapslar kvar.)  

HAN SOM LYSER.

Den jag är kär i bor 1409 kilometer bort men för två veckor sedan var han hos mig i tio dagar. Och trots mina inre jordbävningar, sviter efter en cykelolycka & utmattningssymptom ställer jag de tio dagarna under avdelningen Stora Kärlekshistorier. Och där står de och kastar sin beslutsamma briljans över varenda en av de där avskydda kilometrarna tills tiden skjuter in oss i samma rum igen. 

NOMADIC LIFE; THE BEGINNING

Språket på tåget ändrades till danska i Hamburg och då visste jag att min Tysklandstid oåterkalleligen var över. Jag tänjde ut den maximalt genom att stanna i G efter terminsslutet och sedan, efter två veckor av nödvändigt kontorslajf i Skogen, spendera en vecka i Wiesbaden. Men nu är lämnandet gjort och jag vet inte när jag kommer tillbaka. Och jag lärde mig aldrig tyska men så mycket förändrades där och det som min trygghet bestod i när jag for finns inte riktigt kvar längre.

Det är alltid vid dessa trösklar som jag får ett ilande behov av att på något sätt ringa in vad som pågår. Även om det alltid känns riskfyllt och olustigt på samma gång för det reducerar så mycket komplext till något litet och platt. Liksom kavlar ut det. Som att jag alltid får en ängslig känsla när jag ser igenom bilder efter en speciell tid för första gången, för att de så lätt ersätter minnena, förenklar och konkluderar dem.

Det går inte att översätta vad som pågår och det är lite som begäret att fotografera solnedgångar, lika naivt som omöjligt men vi gör det ändå och det räcker väl så.

Mina kontinentalplattor förflyttar sig och det är ett osäkert tillstånd, inget är sig riktigt likt längre men det har inte heller blivit något tydligt Annat än. Potential och oroligheter. Koordinaterna ritas om och jag tappar bort mitt språk, det verkar vara på fortbildningskurs någonstans där jag inte når det. Ett Kritiskt Ögonblick på det där sättet som i evolutionen; när en art plötsligt bestämmer sig för att förändra något fundamentalt och långsamt bli något annat. Jamen ni vet jag kan inte inte vara melodramatisk (jämföra sig själv med evolutionen VEM GÖR DET). Kanske är det inte alls så drastiskt, men någon typ av förändring är i görningen, om än så omärklig, obetydlig.

(Men det känns betydelsefullt)

Tiden känns så mycket som en tågräls just nu. Kanske har det att göra med längden (kortheten) av mina planer och platser den senaste tiden; att jag inte varit någonstans mer än två veckor i streck (och den gången var inte heller obruten), att planer plöjs igenom och omformas till minnen, historier bakom mig. Det är sådant som gav mig mer ångest förut än nu, kanske helt enkelt för vanan av det. Alltid öronproppar och aktuella och förbrukade biljetter i botten på ryggsäcken. Lämna/packa/upp/om/checka in/ut/ avgångar/ankomster/byta land/stad/valuta/språk. Det är okej för mig om det blir lite mindre hjärteslitande varje gång.

(Men det är klart jag gråter i hans nacke och bakom solglasögonen och snorar ner mina tröjärmar och min ryggsäck också)

En oprecis överslagsräkning säger att jag spenderat ungefär 80 timmar på buss/tåg/flyg de senaste sex veckorna. Och; jag är så obeskrivligt tacksam för allt jag fått vara med om. Det är ett insane privilegium. Havet, Marseille, Performing Arts Forum, sommarsömniga Gießen, Cassis, föräldrahem, skogsridturer och gammhundens trötta svansvift, les Calanques, återseenden av E & E & M & familj, borgerliga Wiesbaden och en person som sätter eld på allt som kräver eld.

Jag är delad och dubbel, en annan plats är så himla viktig nu och jag kommer sakna de kritiska samtalen och den ständiga stimulansen; att aldrig känna att mitt tänkande riskerar att stanna av eller att inte få tillräckligt med input (men istället få brottas med underlägsenhetskomplex och att ständigt presenteras för nya landskap jag inte känner till).

Det nomadiska livet har börjat nu och för första gången vet jag inget slut på det; börjar tänka på det som det nya normala. Det outtrötligt flexibla subjektet som ändå blir så himla trött ibland. Jag är inte bränd av kappsäckslivet än och ser fortfarande romantiken i det. Har alltid älskat känslan av rörelse. Vill tänka på mig själv som en sorglös Snusmumrik och inte på en liten flämtande scenkonst-någonting inhägnad i prekariatet. Det innebär kortare och ständigt påfrestade rötter, avsked och andfådda hjärtesträngar, alltid för få strumpor och använda engångsskedar och miniförpackningar av salt och peppar ständigt i väskan. Säkert en hägrande utmattning om en inte är försiktig. Jag tror jag stannar i mitt sjunde tillfälliga hem på lite mer än en månad nu, har bara lånenycklar eller airbnb-nycklar, inga hemnycklar och växlar lite mellan att säga mina föräldrars adress eller min gamla i Malmö när jag blir tillfrågad. Stort privilegium och stor osäkerhet, vill just nu inte ha något mer stabilt men hoppas också att det behovet inte kommer tillbaka för det finns ingen stabilitet att få.

I Malmö stannade jag och grät över allt som varit där som inte är längre. Älsklingsstadens infrastruktur som är överstruken med kärlek och uppbrott och alldeles för färska sår för att målas om. Reducerade mitt bohag med 1/3, stuvade in det i ett källarförråd och märktes av en flock nya blåmärken.

Packade om blypackningen till att stämma med vintern, och ullkläder är ännu tyngre. Nu ska jag bo i Stockholm för första gången och på söndag har vi kollationering för Britney som jag ska göra min praktik i och jag fattar inte att på måndag är jag repeterande skådis igen (det var så längesedan nu).

Jag är rädd att Stockholm ska driva in mig i karriärshets, framtidshets, träningshets, chiapuddinghets, ungdomshets, eventhets, CV-hets, showreelhets, projekthets, festhets. Att jag ska börja tycka saker är viktiga som jag egentligen inte tycker är viktiga.  Att allt det som flyttat in och slagit rot i mig i sommar ska släppa taget och tyna bort igen. Vill härbärgera allt det där på en plats ogenomtränglig för yttre påverkan. Keep it secret, keep it safe etc, igen. Kan tänka ut lite strategier och planer, men för det mesta är det väl bara att låta sig själv vara osäker.
Ständigt mera osäker.

HEJDÅ G

I söndags lämnade jag G. Dagen av avfärd som jag bävat för i evigheter, som jag sörjt i förskott från och till sedan efter midsommar. Att avsluta en era, lämna livet i G. Jag hörde om G för nästan exakt ett år sedan när jag var utmattat besviken på Malmö och hade ett sprängande behov av att avvika från Teatersverige en stund. Jag frågade Olof om den bästa scenkonstutbildningen i Europa och han sa "Gießen, definitivt". Ett år senare lämnade jag nämnda plats i en vårgrön buss under en sällsynt blå tysk himmel med ett bagage jag knappt kunde rubba där jag spillt ut en hel påse chiafrön över mina noggrant ihopvikta ägodelar. 

Att anlända till G var ett självande ögonblick av osäkerhet och potential, staden som en sömnig, tom betongcanvas. Staden av miljoner kaniner, oupphörligt svikande väder och ett enastående performanceinstitut. Nu är det en av mina starkast lysande platser på min personliga karta. Här har jag känt mig intellektuellt underlägsen & överväldigat inspirerad, jag har sett dörrar uppenbara sig och horisonter förskjutas, varit så vilse & osäker, ätit ett genomsnitt av fem wraps per vecka och hittat min favorit-Rittersport. Jag har gråtit i badrum och sovrum, i gathörn, på cyklar & bakom solglasögon, gjort slut och slagits med Skuld, lyssnat på Aurora & Devendra Banhart & James Blake & Frank Ocean, gjort mitt första soloperformance, saknat referenser och spenderat för mycket pengar på hudvårdsprodukter. Jag har ifrågasatt varje idé jag hade om framtiden, shottat tjeckisk sprit och kissat i en buske innan vi spelade en föreställning med de, utom tävlan, stressigaste omständigheterna någonsin framför några av de personer inom fältet som jag beundrar mest. Känt det som om Morrissey hört mig sjunga i duschen, först fått svindel av skam och sedan varit stolt (för värdet av att slutföra, gå rakt igenom det). Jag har försökt uppfostra min självdisciplin, varit med om den mjukaste cykelolyckan, mödosamt arbetat upp en hygglig (men skör) vana att hantera akademisk text, vant mig vid livets blaskigaste kaffe, vunnit nya favoritpersoner, haft svårt att höja min röst och känt mig olustigt tyst, känt mig yngre än på mycket länge, tappat bort min sömn- och träningsrutin och känt värdet/njutningen av det, blivit kär, fått alla mina förhoppningar & några av mina farhågor besannade. Och jag stakar redan ut en väg tillbaka. 

Hejdå G, tack för allt. Men det viktigaste; fortsättning följer.

ADAM.

En onsdagkväll för några veckor sedan stod jag på ett rött tegelgolv och stakade mig hulkande igenom ett avsked till en bästa vän. En som jag bara känt i fyra månader men som jag delat liv med på ett väldigt intensivt sätt. Nu är tiden tills vi ses nästa gång oviss, men tveklöst för lång.  Att det var just vi två som hamnade i den här pyttelilla tyska staden i detta konceptuella scenkonstmekka, detta överväldigande intellektuella landskap, detta organisatoriskt kaotiska institut. Att det var just vi två. Att jag fick dela nästan fyra månader av mitt liv med denna oemotståndligt cyniska och kvicktänkta person som dricker sitt kaffe snabbare än någon annan. En person som jag blivit fruktansvärt irriterad på och som blivit detsamma på mig, som fått mig att skratta mer än någon, som jag diskuterat tvåsamhet och Niki Minaj och Brexit och Deleuze och Lefevbre och Orange is the New Black och Smiths och tröga teaterinstitutioner och språk och framtid och familjemörker och dramaturgi och tatueringar med, som funnits vid min sida under ett uppbrott och sju andra stormar. Vi vävde vår bubbla av jargong och närhet rekordsnabbt, delade utbytesstudentutanförskap, dumplings & fulöl, insikter, frustration, frihet & förvirring, teaterbiljetter, mikrofoner, stolar& sängar, performancepanik & deadlines, tystnad, dansgolv, life.  Och jag vet på riktigt inte vad jag skulle gjort utan denna min allierade kween. 

keep it secret, keep it safe etc

4 DAGAR KVAR / UNNAR MIG SENTIMENTALA TEXTER & DUBBELEXPONERINGAR I TIDER AV SEPARATION

Först försvann tussilagon. Sedan magnolian, syrénen, häggen, flädern. Nu försvinner något annat, kanske prästkragarna. Nu växer ekollonen, björnbären, hasselnötterna. Sväller, föds som ljusgröna för att sedan sjunka in i sitt blodfyllda, mättade tillstånd.

Dessa skiftningar omkring mig som lägger sina händer på min rygg och för mig genom tiden.

BÖRJOR, SLUT & BITAR AV SIDOR

Min första anteckningsbok som jag påbörjade när jag angjorde G har nått sin sista sida. Jag blir alltid lite nostalgisk när det händer, när två tunna kartongpärmar stängs kring månader av tankar och processer. Jag är omgiven av slut och börjor, befinner mig mitt i mitten på ett liv som just börjar bli mitt men som också börjar gå mot sitt slut. Anteckningsboken som jag fick av Paula på min tjugosexårsdag är nu ett arkiv och ett dokument av en oåterkallelig tid. Den innehåller förstås mest anteckningar från rytmkursen och litteraturseminarierna och feminism/neoliberalism-kursen, genomgångar av diverse franska filosofer, tankar och teorier jag bara delvis greppar men som ibland slår mig som en blixt, kaotiska projektidéer. Jag skriver för att behålla och sortera och återkomma till. För att rista in dessa rinnande bläckembryon till kunskap i mitt minne. Och mellan allt det där ; lite av det som syns på bilden ovanför, det mesta tillkommer med min ständiga partner in crime, A. Illustrationer av föreläsningar som känts absurda i sin abstraktionsnivå, t-thirtskisser med namnet på tre mycket olika queens, ännu fler tatueringsskisser, ibland i kombination med Beyoncéreferenser, saker du måste påminna dig om när du är ny och rädd och saker du måste påminna dig om i life överhuvudtaget, saker som har med tid och förgänglighet att göra som slår dig som oundvikliga, fåniga akademikerordlekar och ännu fånigare sexordlekar (men de förtjänar sin plats i Urban Dictionary, am I right?).
Jag köper en ljusslinga fast jag bara har en månad kvar här, fortsätter inreda, söker i desperation två distanskurser i filosofi till hösten för att få fortsätta tänka, övar huvudstående varje dag, vet inte varför men det känns så bra att vara upp och ner ibland. Gråter genom skype och saknar mina vänner, andas konstant nyregnad grönska och har sett fyra föreställningar senaste veckan, kommer hem sent från Frankfurt och försöker stimulera min självdisciplin, översvämmas av uppbrottssorg, fångar nattfjärilar med använda kristallglas, har ökat mitt intag av Rittersportchoklad med ca 400%, njuter av mina nymålade mönster här, har separationsångest på förhand och klistrar ihop kollage istället för att cykla till universitetsbiblioteket genom det svenska midsommarvädret.  

I CAME HERE TO CREATE ART BUT ALL I CREATE IS DRAMA

Knotten som uppehåller sig i den fuktiga luften längs floden fastnar i mitt läppstift när jag störtar igenom dem på min cykel över den ojämna grusvägen. Jag stannar för tjärblomstern och den nästan utslagna flädern, aktar mig för de täta klungorna av brännässlor.

//

Molnen är täta och för få sömntimmar får mig att gråta när en inte ska och sedan lyssna på Jesus & Mary Chain alldeles för högt. 

Mina rutiner här är oregelbundna och har överhuvudtaget inte de där återkommande rytmiska kvalitéerna som är essentiellt för just rutiner. Mindre sömn, senare nätter och senare mornar, inga träningsrutiner, mera läsning och fler projekt men mindre skådespeleri och kanske två timmar lärarledd tid om dagen istället för nio. Just nu enbart projektpanik varvat med korta stunder av projekteufori. Teatermaschine, teaterfestival, teaterkaos.

Och den mest dramatiska förändringar; en oändligt värdefull kärleksrelation har brutits upp, ett ovärderligt delat liv, delad tid, som ska söka en annan form nu. Ett sorts paradigmskifte kanske.

//

Jag har lämnat min satellitposition och närmat mig den här världen, är fortfarande en turist här men känner locals och har kommit förbi första kallpratsskiktet. Är på en underlig mellanstation av att vara en del av en värld men också så tydligt inte. Ett sorts tillfälligt socialt uppehållstillstånd. Att, igen, verkligen inte veta om en kan någonting av värde överhuvudtaget. Teaterfestivalen händer här nu; alla andra jobbar 20 timmar om dygnet och herregud vad de är skillade på organisation, grafiska profiler, industriell inredning, fest och Konst. Jag, A och Judith har repeterat för ett aquatic theatrical performance om valar, kommunikation och dominans, domesticering och kollapsade fenor, belöning och drunkning i tre veckor. Det skulle hända på lördag på och i ett fantastiskt utomhusbad men vädret hatar oss och det dödliga scenariot vatten + elektricitet har tvingat oss att ställa in. Efter tusen turer med olika bud om ny lokal har vi fått flytta in i en enorm stensal istället och omvandla vårt vattenbaserade score till torra land med mycket knappa tidsmarginaler. Vi har bråkat med för varma flodlampor utan stativ, en sliten bergsprängare som inte vill säga ett ljud, festivalarrangörer som tycker vi bara är trubbel och en orkester som körde ut oss när vi äntligen skulle få repa. Det är motgångar och prestationsångest och what-the-serious-fuck-känslor och den återkommande känslan av att försöka vara scenkonstnär mest handlar om att utstå skam framför publik. 

Det stormar och blåser och jag är så kär i den här platsen men också så liten och allt är flyktigt och jag längtar efter ekar och pianon och hästar och personer som har känt mig längre än i två månader.
 

G / efter 6 dagar här

Så mycket känsla av mellanrum just nu. Är väl på en bro, en tröskel, ett veck eller ett glapp i mitt liv. Det har gått snart en vecka sedan jag och Mattias for bil ner från Hamburg med miniväxten från Maxime dinglande från backspegeln. Till mitten av detta stora land, till ett landskap som också ser ut som Skåne, till en stad som är som Mölndals bro eller Borås, som Falköping eller ett fulare Karlstad, fast med enstaka medeltidshus av korsvirke och pondustyngda stenbyggnader. Sömniga småstadskänslan.

Skolan ser ut som kommunhus eller ett nedläggningshotat gymnasium och har inget krig utom klasskrig och stöd PKK taggat på de bruna tegelväggarna. Jag hittar mina kurspersoner och alla röker smala rullcigg och har lika smala jeansben.
Jag kom hit en vecka tidigare än beräknat för att få plats på en kurs med en bulgarisk koreograf. Men. Jag stack därifrån efter tre timmar; äkta dropout. Han var bara för auktoritär, för arrogant, ignorant och gav oss uppgifter med skyhöga krav på snabb produktion; mer än jag kunde ta min första dag i ett nytt land/ny stad/nytt sammanhang. Ett och ett halvt inre krig när jag gick därifrån; en duktig flicka gör aldrig så. Men det var rätt. Det var det.

Nu är det plötsligt en hel vecka till nästa kurs börjar och jag blir helt ställd av att bli presenterad för en så oorganiserad ocean av tid. På det här stället där jag inte känner nån. Ett olustigt symptom på ett produktionsfixerat samhälle där oplanerad tid känns främmande och som skamfull lättja. Men jag längtar ju efter att dyka in i skolan; anledningen att jag är här.

Bor gör jag med två snälla läkarstudenter, lägenheten är stålgrå heltäckningsmatta, affischer av blodomloppet och vitaminerna (fett- och vattenlösliga), cocacolaglas och plastbunkar, tomma fönsterbrädor, energidrycksburkar i papperskorgen. Varmvattnet i köket fungerar bara om en spolar varmvatten i badrummets båda kranar, väggarna är tunna som kartong och jag hör små hundtassar och dörrgnissel, det låter som att alltsammans sker i mitt rum. Utanför mitt fönster svänger en lyftkran långsamt, pensionärer går hukade över sina rullatorer och snart tror jag hängbjörken slår ut. 

Första morgonen hittade M ingen kaffebryggare så han gick ut och kom tillbaka med en röd moccabryggare, finaste jag sett.  Han har varit här tills igår och hållit mig i handen medan vi försökt dechiffrera denna ganska stängda gråa stad som långsamt vecklar ut ett och annat kronblad. Tre biomarkts. Ett asbra burgarställe. Ett café med vackra koppar och kungliga bagels. Ett chokladcafé. Ett franskt café vid ån. Ställen att vara på.
Vi gick in i den hittills enda Berlinlika butik vi hittat, en lockluggad person frågade nyfiket var vi var ifrån (småstadsfördel) och satte sig sedan med oss i sofforna jämte en porslinsminkad poptjej och en alldeles tyst tatuerare i deras kreativa studio med klättervägg i en kub intill. Skrev ner sina bästa tips på ett vykort och jag hoppas jag ser dem igen på loppismarknaden på lördag.

M for igår, jag blötte ner hans sidenbomber med tårar i ett dunkelt parkeringshus och så tog han med sig sin värme, sin Comme des Garcons 2, sin orubbliga blick, sin alpacatröja och försvann.

Jag äter frukost i sängens fotända, fönsterbrädan som bord. Jag har bränt mig i pannan och hårbottnen och fått solutslag på händerna av att ha varit ute och sprungit i en soldisig park bara en stund. Nu är det kyligare igen; april är april.

En gång för snart sex sedan flyttade jag till England för ett annat tremånadersutbyte. Då var vi fem personer, som en familj nästan, med långsmalt radhus och ett helt liv av scones, internskämt, karaktärer, historier, erfarenheter. Nu är jag själv på den här platsen som inte har Malmös hemkänsla, Berlins sjudande spänning, Cornwalls idylliskhet eller Paris grandiosa ansikte. Men det finns något annat här och jag ska ge mig tre månader att hitta det. 

NÅT NYTT, NÅT OUPPHÖRLIGT NYARE

Jag har rensat ut min ryggsäck och mina necessärer och min plånbok, lämnat mina lånekort och medlemskort i översta lådan på byrån, vässat mina sminkpennor och bäddat ner alla plagg av ull för sitt sommaride. Satt klockan på 6.10, beställt taxi till bussen, tejpat fast adresslappar på Mattias fjäderlätta och min blytunga väska. Imorgon: lämna Möllan, Malmö, Bergsgatan och Ängelholmsgatan och Kristianstadsgatan, Shawarma city X, alla shady bizniz vid rondellen utanför, den aldrig sovande grafittiväggen, klassen, sammanhanget. Det bästa livet. Jag undrar vem som ska klippa min undercut nu och hur de två läkarstuderande fransmännen jag ska bo med är, om den ena verkligen äter pizza prick varje dag. Imorgon: åker jag och Mattias först till Hamburg och sedan till Gießen där jag ska bo och göra en utbytestermin i tre månader. Det finns en vit cykel som väntar på mig där och om en vecka har jag börjat en ny skola. Det är bara tre månader och det känns så förfärligt avgörande även om det är en bagatellartad mängd tid. Där är det redan nästan sommar nu, allt fortsätter men marken under mig ändras och jag känner ingen där. Jag ska plugga konceptuell scenkonst, tillämpade teaterstudier i ett geografiskt ingenstans och en kokande kittel för det mest spännande på Europas teaterfält. Det är en dröm som infrias och det känns så stort, men just idag överröstar separationerna det. Alla hejdå. Att stå på trampolinens kant, inte kunna måtta hur långt det är till vattenytan, om det kommer slå emot mig som frostig betong eller bära mig på skummande varma bränningar. Men det är nytt och annat och mera och det är ändå nånting i det där med att riskera.

POST BERLIN

Jag sitter längst bak i en nästan tom buss, sträcker ut mig över tre säten. En fulkaffe på brickbordet, naglarna spruckna och ojämna av rök stad och avgaser. Kroppen är mjuk och tung, medtagen och med nya erfarenheter inpräntade i hjärtkammare och lever. Nästan en ny värld innanför bröstbenet.  Jag vill spara den här känslan. Gå in i den, gå upp i den. En känsla som känns fri från skuld och ansvar, som känns dekadent men lätt, som luktar rök och mintpastiller och dagens första kaffekopp klockan halv tre på eftermiddagen.

Berlinresan svepte igenom mig och lämnade mig lycklig och utslagen. Min kropp svarar på detta med att sänka garden, släppa in febern och låter mig inte orka något annat än att plöja Please like me, Togetherness och Girls. En helt väntad reaktion, trodde den skulle komma tidigare. Det var en så sjukt bra resa och min känsla nu är lite som den en får efter festivaler på sommaren. En utmattad tom känsla där allt det storartade en varit med om långsamt klingar ur kroppen. Rostig och urlakad. Tänker på; föreställningarna som uttrycker en starkare konstnärlig integritet än vad som skulle vågas i Sverige, technonätter och karaokenätter, teatrarnas upplysta kantiner där vi träffar skådisarna efteråt, fötternas konstanta ömmande för att vi hela tiden rör oss, fotoautomaterna, dimsum och bananbröd, taxifärder genom regniga nätter, att bli nekad och insläppt på monsterklubbar, Katie Mitchell, Cate Blanchett, de fantastiskt fina vännerna. Jag tänker på Brecht och dialektik och läppennor och kaklet i tunnelbanan.  Pengarna tog slut och hälsan också, men det var värt varje öre och varje febrig dröm.

EFTER UPPEHÅLLET

Jag är tillbaka! Oavsett om någon eller ingen noterat att jag varit borta, så är jag tillbaka. Lärdom 1 efter sociala medier-fri månad: sjukt lätt. Har tänkt så lite på det. Lärdom 2: sjukt skönt. Att slippa fundera på om jag missar något, att slippa veta en massa saker om bekanta, fylla huvudet med meningslös information. Jag har nog blivit lite lugnare och det känns lättare att koncentrera sig på en sak i taget. Den här platsen har jag dock saknat, även om jag tror den ska bli något lite annat på sikt.

Det var rätt månad att vara borta.  En tid mer hektisk, mer socialt, arbetsmässigt och känslomässigt högintensiv än på länge. Jag väntar på att min kropp ska sänka garden och bli febersvag, men hoppas på att ta mig igenom utan en krackelerad hälsa. Skolan har varit en torktumlare, en biltvätt, en orkan, en resa i hundrasextio. Alltså mer än vanligt. Vi har arbetat med mask (på bilden till höger är det alltså inte jag som fått extra gothfeeling utan i scensmink, även om vitsmink inte utmärker sig på min stearinbleka hud) med en franskargentiskvelezuelansk helt makalös pedagog. Vi har gått tiotimmarsdagar,  fått lägga om schemat när en av tolv varit sjuk pga ultrakollektivistisk arbetsetik, arbetat med Stridsbergsk text och större uttryck än någonsin, jag har känt maskenfreiheit, det har varit kreativt, på allvar, giftig och uppsluppen stämning, vi har för första gången på riktigt varit ett kollektiv och allt mynnade ut i en 2.5 timme lång show där vi alla var på scenen och skötte allt åt varandra hela vägen.  Vissa fattade ingenting, vissa sa det var det bästa de sett på scenskolan, några grät fyra gånger och några stod upp och applåderade.
Utöver skolan har jag haft mindre liv än vanligt den här månaden. Bilderna ovan representerar de dryga två tillfällena jag lyxat till det med personlig hygien + smink + i vänstra bilden andra kläder än svarta mjukisar och polotröja.
Och vidare har jag; tatuerat mig, fått praktik och en Stockholmshöst i kikarn, tackat nej till två andra fina erbjudanden, haft gråtdränkta uppslitande samtal, kanske fått ett sommarjobb, passat Latifa själv en hel halv dag, lyckats natta henne flera gånger själv, men mest av allt slitit på vår scen, med min klass i min intakta teaterbubbla.
Nu börjar min sista månad som tjugofemåring och min sista månad i Malmö på tio månader.  Imorgon klockan 6.30 åker vi med klassen till Berlin för en äkta klassresa och det blir det sista vi gör ihop innan slutproduktionen.
Det finns tider som att befinna sig i ett flygplan på ett flygfält just innan avfärd. Att kretsa kring landningsbanorna i väntan på att få lyfta.  Att söka sig upp genom molndimmorna till en annan plats, en ny. Och nervositeten och förhoppningarna trängs i magtrakten. Lika delar hisnande aningar om eufori och förödelse. Att snart få lyfta, flyga. Det är den platsen, den tiden som är nu.