EN ANNAN SKOGEN

Tänker om en skulle testa det här nya fräscha mediet blogg, det vore väl nåt. Tror ärligt talat att jag inte haft ett såhär långt uppehåll sedan jag började blogga, vilket börjar bli en ansenlig tidsrymd. Är så ambivalent till hela grejen med att skapa content av sitt liv & känner ofta ett behov av att dra mig tillbaka både från intryck & exponering. Men ibland har jag sessioner av att stalka min egen blogghistoria & varje gång jag gör det är jag ändå väldigt glad att ha det arkivet. Så det kanske är en hint om att jag skulle kunna fortsätta. På något sätt. Ju längre tid det går desto större blir spärren att starta om (& tex ligger fortfarande den opublicerade fortsättningen på årssammanfattningen av 2017 som ett gnisslande dåligt samvete i bakhuvudet). Men jag försöker öva på att se på det här som en plats som får vara ineffektiv & försenad, som vår vara good enough & kanske sämre ändå. Mvh överpresterande tjejkvinna.

Jag tänkte tjoffa några bilder från när jag & Malou gjorde en residensvecka på den konstnärsdrivna plattformen Skogen i Göteborg. Det är ett väldigt soft & spännande ställe som laborerar med experimentella, intellektuella men också väldigt inbjudande sätt att tänka kring & producera konst. Vi är i uppstartsfasen för ett projekt som går under arbetsnamnet Offshoots/Greenhouse Affect & under en vecka jobbade vi sjukt intensivt med groddar, röstsynteser, koreografiska scores, skrivövningar & långa slingrande samtal. Kollar lite:

Vi bodde hos Maximes gulliga föräldrar i Linnéstan. När vi kom hade hennes mamma bäddat två sängar sida vid sida av varandra <3 Att sova intill rosträdet från Vem kan trösta knyttet är också en klar livskvalité-höjare. 

Och så tog vi oss an scenrummet & stannade där ca 10 timmar om dagen.

Snömodd & spårvagnsspår.

Konstteori, bladspenat & Elsa Beskow.

Arrangerade någon typ av växtinstallation i en trappa.

Sånt som händer.

Skivade rosor i en scrub (förklaring kommer).

En kväll hade vi & ett par inbjudna personer ett samtal om förkroppsligade erfarenheter av kulturprekariatet i en upplösande miljö dvs bastun. Placerade tulpaner i taket, fixade mysbelysning, ovan nämnda scrub etc.

Borlottibönorna intog scenen.

Och oss.

Efter fem dagar hade vi en work in progress-visning av en del material vi ville prova & efter det hade vi, under galen tidspress tillsammans med Skogens eminenta kock Kristin, arrangerat en måltid av manipulerade växtliga råvaror. 

Det växte fram i en sorts organisk/artificiell massa & en fick äta direkt från bordet. Kändes som en fin teaser för något som skulle kunna bli mkt mer omfattande.

rubix.jpg

Sedan var vi klara & ägnade oss åt avspänning samt festligheter. Jag byggde om lite rester från middagen till ett par lysande savoykålslungor & det var även mkt fokus på rubiks kub.

Samt på dessa iskuber med groddar. All things växtligt.

Jag levererade en mkt avspänd pose på en toalett & sista bilden är från en toalett på en mkt liten klubb i en mycket kall stad i sydvästra Sverige. Hejdå Skogen & hejdå Sverige för denna gång, hoppas vi ses snart!

AV- & PÅFÅGLAR, POWER-PAF-PINGLOR & BOTANISKA STRUKTURER

kolla på deeen LD.jpg
arbetsrum.jpg
av och påfåglar.jpg
allt.så..jpg
skidor.jpg

Fick en vecka med en av livets personer på en av livets bästa platser (tack Konstnärsnämnden för det). I ett mycket tyst, mycket stort gammalt kloster omvandlat till ett artsy muminhus har vi försjunkit i subjektsteori, nedsuttna soffor, vegetativ filosofi & naturexperiment för barn. Var här med Olof för två år sedan på filosofivecka & då var hela stället fullt av professorer som mumlade obskyrt om Spinoza & Deleuze men nu var det nästan tomt. Har kunnat lägga ifrån mig telefonen flera timmar i taget & läst mer teori på en vecka än vad jag gjort senaste halvåret. Har kunnat läsa i timmar. Vi har även stirrat ut påfåglarna som bor i trädgården, ätit alla ostar & all choklad, halkat runt på leriga skogsvägar, trampat oss genomsvettiga på usla cyklar, misslyckats med att lära oss cykla elcykel, försökt haffa den mycket kvicka slottskatten för gos, minglat med holländska valpar & franska konstkritiker, skrivit, läst & hållit en mässa för ogräs. För några år sedan hade jag nog inte gissat att jag skulle värdesätta känslan av lugn såhär mycket, men den är sällsynt i frilansprekariatet & därför så efterlängtad. Blir så lycklig av denna person & denna plats. Vill. Bara. Ha. Mer.

I EN ANNAN SKOG

Med oregelbunden hjärtrytm kommer den här platsen till liv, fläckvis och nog bara mer & mer glest. Det blev inte lättare när mitt fina 28-millimetersobjektiv verkligen gick sönder för några veckor sedan & jag inte hade med mig mitt andra att byta till. Men innan det lyckades fokusera ett motiv för sista gången var jag i en skog i Norge med 15 andra teaterpersoner i två veckor. Vi bodde i en våffelstuga utan wifi & dusch & toalett vid en tjärn med en botten täckt av pulveriserat skogsmaterial. Det var ett utopiskt tillfälligt litet kollektiv, en hyperkompakt andra verklighet där alla rörelser var som i Tetris. Ett hus med väggarna målade med tjock pastellfärg som fick hela bygget att kännas som ett knarrande påskägg, & det var ungefär så litet. Där satte vi upp Schillers Rövare, i påskäggshuset & i skogen & på stenarna & i (alltså, i) tjärnen. Det var som ett lajv & ett avslaget rejv & moraltung 1700-talsgestik. Under de veckorna var jag djupt harmoniskt, tidvis klaustrofobisk, skrattade mig till träningsvärk, hade tre fästingar, frös mig till bortdomnade händer i tjärnen, läste tillsammans med fyra raggsockebeklädda vänner i absolut tystnad i flera timmar en söndag, gjorde en enda utflykt till Arendal för att se Earth, Wind & Fire & det kändes som tennisveckan i Båstad (tänker jag mig) & sedan hittade vi en osannolik hiphopklubb i ett shabby chic-café, jag var med om livets värsta åskväder & vaknade av att det slog gnistor ur proppskåpet jag sov under, hade intense bonding time med naturen vid ensamt nakennattbad, proklamerade dramatisk monolog simmandes över tjärnen, snittade två våfflor om dagen & så gjorde vi ju en nästan fyra timmar lång föreställning. Det enda som fastnade i kameran var tyvärr bara det här, men ändå:

ATT SLUTA SCENSKOLAN

Denna kamp/ynnest/era är över. Jag har varit euforisk, brutits ner, brutit mig ut, känt mig ostoppbar och tillbakahållen, firad, omhändertagen och missförstådd, på helt fel plats och ibland helt på rätt, gått från klarhet till klarhet till bråddjup & förvirring, jag har skämts så mycket, varit sämst och ibland lysande, jag har gjort mitt allra fakking bästa. Jag gjorde det vid sidan av dessa 11 scenpersonligheter (även med långa avstånd ibland) och vi gjorde vårt allra fakking bästa. Nu; ny era. Eller så fortsätter bara det som oundvikligen fortsätter.

GBG. BACKA. SLUTPRODUKTION.

Har nu släpat min trettiokilospackning till staden i väst, staden på G,  tolv trappor upp till Maximes föräldrar där min regnjacka från gymnasiet fortfarande hänger i hallen. Här ska jag bo i fyra veckor för att repa och spela vår slutproduktion A map to get lost; ett hypermedialt mysteriespel som är det mest maximalistiska, fetischistiska, märkliga, unheimlich, episka scenkonstverk jag varit en del av. Och det jag är mest stolt över. Varje morgon åker jag färja till teatern, står i fören och känner mig som Rose/Jack strax innan den lägger till vid Lindholmen. Göta älv är nästan lika storslagen som Atlanten. Är lite vinglig och orolig av den framtids- och livsstress som är så svår att hålla sig immun mot när det är mindre än två veckor till premiär och mindre än två månader till examen. När en byter plats med bara några veckors mellanrum och tappar bort sin sömn. Integriteten, ryggraden och de (nyss så) bestämda idéerna om vad en vill göra har visat sig vara oroväckande lätta att sätta i gungning.  Letar efter harmoni mellan rimlig sömn (tack Atarax), hårt arbete, tillit, fuck off, konstnärligt högt flygande ambitioner & hinna med att komma ihåg hur glad jag är att jag ju är just här. 

Stockholm episod 2 (hur flyktig den än var)

När jag kom hem från Rio hade jag en bild av en lång sammanhängande Stockholmsvår, att jag skulle etablera rutiner och måla gatorna med mina vanor. Ganska snart insåg jag att detta var en illusion och att jag ju bara skulle vara där en månad innan det var dags att åka vidare till Göteborg för att göra klart min slutproduktion A map to get lost där. Jag tror egentligen hela 2017 kommer vara såhär; inget stannande, bara vidare. Har inte fotograferat så väldigt mycket den här månaden, men är i behov av paketera och sammanfatta denna fragmentariska tillvaro så jag slår ihop denna Stockholmsmånad till ett enda långt, spretigt inlägg: 

Har fått lära känna fina Jenny genom att bo med henne, väldigt mysigt. Vi har diskat varandras disk, haft terapeutiska diskussioner lutade mot dörrkarmarna och ätit upp varandras avokador. En gång var Malou, vars rum jag bor i, och hälsade på.

Har varit besatt av jordnötssmörsgröt.

Denna person var och hälsade på två gånger, satte guldkant på mitt lajf och blev förtjust i chokladbollar.

Och så har vi ju repat varje dag och ibland delat på praktiska uppgifter, som här när vi klippte ut ett tygtak åt Agnes som är hjärnan och händerna bakom vår scenografi och kostym.

En gång bjöd min andra Agnes mig på överdådiga födelsedagsvåfflor och det var asbra som alltid. Sällskapet alltså, men våfflorna också för all del.

Ibland har det varit världens vår och vi har tryckt mot soliga väggar på lunchen. Här är ca en fjärdedel av vårt team.

Lagt för mycket pengar på kaffe.

Agnes, Olof och en fågelperson som förekommer i vår show.

Jonna, Agnes och två andra fluffiga personer som förekommer i vår show.

En söndag var det perfekt vårväder och jag, Maxime och Minna hade det bästa söndagshänget. Gick på loppisar, fikade länge i solen, promenerade vid Vinterviken och GUNGADE. 

Vet inte vad som hände men våra magkänslor drev oss kollektivt till att kliva upp på denna svävande vedbit.

Och sedan följde en sekvens av kissa på sig-garv och sedan nästintill eufori pga viktlöshet är topp 5 (kanske t.om. topp 3) bästa känslorna.

Så värt att leva i ett land med årstider pga lyckan över det här.

Sedan hände det hemska i Stockholm, en massa förvirring, osäkerhet och rädsla som gjorde att vi ställde in vår halvtidspremiär förra helgen. Istället packade vi ner hela vår scenografi igen för att skicka den till Göteborg. Snart kommer vi efter och då tror jag tiden kommer accelerera ytterligare. 

ATT BESEGRA/BESEGRAS AV BRITNEY

Vill mest få en anledning att visa upp våra drömheta pressbilder som Klara G tagit. Har aldrig och kommer förmodligen aldrig mer få känna mig så mycket som en livsfarlig bubbelgumsrosa kick ass grrrl som nu. Ingå i ett team av åmande, rasande, brutna och okrossbara blondinimitationer. Vi har haft premiär, vi har bestigit berget Britney och översköljts med lättnad och guldglänsande konfetti. Vi har, likt the princess of pop herself, överlevt. Med kladdig kajal, svettiga lockar och blåmärkta kroppar.  (Och jag tycker du ska komma och kolla)

BRITNEY SNEAK PEAKS

Mitt liv är bara Britney för tillfället (samt en sällan skådad saknad & misslyckade försök till sömn). Tänker sjunger kollar pratar dansar härmar hyllar lever med denna Princess of pop hela tiden (även under nyss nämnda fallerade sömn). Nu inleds klimax av Britneypsykosen aka premiärveckan och på lördag äntrar vårt Las Vegas Noir Kärrtorp med svart konfetti och en armé rosaklädda blondinimitationer. Jag tycker du ska komma. 

WIESBADEN BIENNALE

En vecka i bourgeouisiens högborg Wiesbaden, på en scenkonstfestival med guldig målarfärgsmerch. 28 grader hela tiden, gräsmattor och matkuponger till överprisade storköksgrytor. Den jag längtar efter och som bländar mig gång på gång. En lägenhet med ljusa väggar, solkänsliga chilliplantor och en för mjuk säng. Hormonpåslag, stresspåslag, ångestpåslag. Att cykla längs autobahn och leta efter en sjö i 2.5 timme, att klättra under ett staket och vara där i femton minuter. Att bryta ihop i början på en föreställning pga ackumulerad stress och det är givetvis en sådan föreställning där publikljuset är uppe hela vägen så allt syns. Att bli helt matt för att en inser, igen, att det inte finns några good guys, inte ens en till synes alternativ scenkonstfestival. Att sexismen och exploateringen är överallt, för att capitalism is like a Pollock painting, all over, not uniformal but all over. Att gå på biblioteksperformance på en vind och lära sig Duras-citat utantill. Att vara barbent hela tiden, glida runt i min Snape-kimono och känna mig oerhört glamourös. Att läsa Bojana Kunst och ha lite samma upplevelse som när jag läste mina första feministiska texter; insikten om att mina problem inte är individuella utan strukturella, fast denna gång handlar det om konst, kapitalism och frilanslajf. Gratis vin och ingen jacka ens på natten. Blodig och primalskrikande mastodontteater i en av Opels fabrikshallar av italiensk ikonregissör. En slaktritual med noise och rök och blod och reverb utförd av min favoritkategori av människor dvs medelålders kvinnz; det bästa verk jag sett på länge. Guldpersoner och flera guldpersoner. Balkongfrukost, bakgatuhångel och det oavbrutna nuet.

THEATERMASCHINE / EPISOD 1

Årets teaterhändelse här i G har precis passerat och det var en storm och en dröm och ibland en mardröm och mest av allt gick det så fruktansvärt fort. Theatermaschine, ett gigantiskt maskineri som dessa orimligt skillade och hårt arbetande studenter styrt upp. Fyrtio scenkonstverk i olika medier, äkta festivalcentrum, snygg merch och bra fest. Det har varit en hysterisk vecka eftersom vårt platsspecifika verk Keiko fick flytta inomhus och vi hade så lite tid på oss att arbeta om materialet. Jag har varit ett känslomässigt vrak emellanåt och även haft helt euforiska stunder. Motsägelsefullt nog har jag nästan inte dokumenterat en enda sekund av vårt arbete just pga denna stress, retligt nog, men här är i alla fall några utdrag från veckan;

I äkta tysk ball anda var festivalcentrumet förstås beläget i en enorm nedlagd matbutik. Fasaden pryddes av festivalens snygglogga. 

Hängde där, åt lunch för två euro och såg alldeles för få men i alla fall några performances, koreografiska verk och installationer. 

Skulle fotat mer av detta ställe, det var så fint gjort och dessa överambitiösa personer hade gjutit sina egna pallar och gjort sina egna lampor etc etc orkar ej nivån.

Ett av mina glädjeämnen i life just nu är denna typ av trashiga kollage. Just detta får då representera kaosarbetet med Keiko. Ni anar den enorma lokal vi blev anvisade till. Det var ju inte alls som att vårt koncept kring utomhuspoolen rubbades eller så. 

Vårt embryo till konstnärlig konstellation fick möta så många påfrestningar på kort tid. Adams och Judiths immunförsvar kapitulerade fullständigt och detta underlättades av konstant regn i en vecka som vi oavbrutet cyklade igenom.

*att inkludera situationens omständigheter och motstånd i föreställningen* och att illustrera lite för er. Detta samt otillräcklig teknik, försvunna ljusstativ, ström som gick om och om igen och latent stresspåslag. Ville under några dagar aldrig mer jobba med scenkonst. Men nu är jag på andra sidan och har förstås glömt det mesta av ångesten och vill göra det hela life igen.

Jag har varit känslomässigt labil och stundtals djuphavslåg och matchat detta enligt den klassiska indiedevisen I wear black on the outside because black is how I feel on the inside.

Det var öppningsfest!

Karaokerum som dessa två ägde. 

Överhuvudtaget, dessa två <3 Älskar att lära känna människor genom att jobba med dem. Jag och Judith hade känt varandra i ungefär fyra minuter innan vi bestämde oss för att göra ett projekt tillsammans. Och på andra sidan av denna pers som kunde slitit sönder dessa nya och sköra relationer är vi nu är involverade i alla dagliga svängningar i varandras liv, lånar varandras kläder och pengar och smider nog snart nya planer.

THESBIANS - EN LÅNGVARIG KÄRLEKSHISTORIA, EPISOD 1

Då var det dags för Berlin igen. Nu ska jag stanna här i G ett tag, på samma plats, inom den intakta bubblan i den lilla fulrara staden med sina våffel- och glasshak, sin flod och sina högljudda fåglar. Men i fredags tog jag mig till från punkt G till punkt B och det var såhär;

Planen med hela helgen var teaterbonanza med flätsyster, konstnärsamazon och queen of queens Malou. Hon skulle komma först på lördag morgon så jag spenderade först en kväll och natt själv för att möta upp henne. Fyllde på min nomadiskt krympta garderob på ett välkänt och ganska förfärligt varuhus och hade ensammiddag med dumplings i Neukölln och åt chips i sängen i ett nästan tomt hosteldorm. 

Sedan kom hon, denna orkan till favoritmänniska. Hon fick vänta på mig i två minuter vid hållplatsen där vi bestämt träff och hade vid det laget förstås gjort två nya bekantskaper.

Vi gick till Le bon för frukost.  Börjar få platser jag återkommer till och det är ändå väldigt fint, även om jag hela tiden vill leta jaga hitta nytt. Lovordade dagens första kaffe som en instans i livet som alltid kommer att vara bra.

Alltså lägg av. Topp tre bästa frukostar i lajf. Min kaffekopp avslöjar mitt underutvecklade bordsskick samt min koffeiniver. 

Älskar att vara i början på en resa.

Promenera genom en av de bästa delarna i ett stillsamt lördagsberlin. 

Manen! Pondusen! Kepsen!

Mera kaffe och häng i sol. Allt det livsviktiga som måste avhandlas så fort att samtalsämnena är som fyrfiliga motovägskonversationer med avklippta och hoptvinnade trådar, fri hastighet. Under denna kaffepaus fick vi veta att en klasskompis från Wendelsberg kommit in på scenskolan i Stockholm varpå vi skrek så högt att våra bordsgrannar applåderade åt oss. 

Sedan fick vi komma till vår Airbnb-lya. Stället hade rubriken Neukölln Love Nest och en skäggig amerikansk dude hämtar upp oss på gatan. Här uppstod en konversation som var så förvirrande. Vi introducerar oss varpå han säger ah, thesbians, ett för mig nytt begrepp vilket bidrar till förvirringen,  jag tror bara han säger lesbians men kan ej avgöra om han är homofobisk eller sleezy eller nice. Han leder oss in och uppför trapporna och frågar om vi ska på fringe theatre (jag hade skrivit om våra teaterplaner) vilket också går mig förbi, jag bara what, french theatre? SÅ bortkollrad. Hur som helst så var konsekvensen av denna förvirring att jag lämnade mig andra väska, min rosa tygkasse med alla mina kläder samt gårdagens nytillkomna plagg, på gatan och märker inte det förrän två timmar senare. Universum försöker lära mig något om att frigöra mig från materiella begär. Men resan fick i alla fall en självklar rubrik av denna incident.

Vi chillade i vårt thesbian love nest i några timmar. 

Och hade sedan middag på Kimchi Princess vilket gjorde Malou frireligiös av dessa gudabenådade smaker.

Begav oss sedan till Volksbühne for en fem timmar lång Castorf-föreställning. Längsta grejen jag sett tror jag. Älskar att de mest konventionella teatrarna vågar 'utsätta' sin publik för något så pass krävande och hur tålig den tyska publiken är. Det finns något i det som är befriande hänsynslöst och samtidigt så respektfullt.

<3

Knaprade Ritter sport för att hålla energin uppe, det är ju inte helt okomplicerat för en youtubefragmenterad hjärna att fokusera i fem timmar på ett textbaserad föreställning på ett språk en inte förstår. Blir så slagen av skådisarnas till synes helt outtömliga energi och tillgång till uttryck. Blir också ledsen över hur oundvikligt det är att se hur de kvinnliga skådisarna till så mycket högre grad definieras av sina kroppar och förhåller sig till positionen som objekt och betraktad, även om de bryter ut och blir subjekt också. Men kontentan var ändå en mycket bra teaterupplevelse.
Sedan köpte vi merch i form av varsin collegetröja (samt gratis tändsticksaskar). Känns lite som att bära en Stoneströja om en bara hört Satisfaction, men fuck it, den var sjukt fin och min garderob i desperat behov av gödning.

KRÅSSKJORTOR, LOGER, DEN GRÅ RIDÅN & EN OFÖRGLÖMLIG BROMANCE - EN AXPLOCKAD SAMMANFATTNING MEST I SVARTVITT

Idag när jag vaknade kom lusten att blogga, skriva och fota tillbaka för första gången på länge. Jag har saknat den. Som av en slump sammanfaller det med att precis ha avslutat höstens mest omfattande kurs, som på skolan kallas bara Shakespeareprojektet, där vi jobbat med Trettondagsafton. Hela min tillvaro och medvetande har varit marinerat i grupprocesser, kreativa blockeringar, nya sceniska erövringar, systerskap, frustration, spelglädje, gestaltningsval, glitterspray, gråtfloder, grämelse över att ha valt världens mest orimliga yrke och glädje över detsamma. Sedan i torsdags har vi spelat fyra gånger samt haft sju praktikmöten med regissörer, producenter, teater- ensemblechefer. Sanslöst priviligierat och superkonstigt. Kroppen är tömd efter en slitig process och intensiva föreställningar och hjärnan ångar av ansträngning att bearbeta diverse framtidsscenarion. Och ah, det är fucking omöjligt att driva en blogg med rimlig kontinuitet under den här utbildningen. Åtminstone för mig. Det här får vara en ork- och lustbaserad plats, som ett tidvatten med tiden ur led.
Såhär i klassiskt bloggförskönad skrud har denna högst verkliga låtsastillvaro sett ut senaste veckan:

Foto: Jan Michelsen

Foto: Jan Michelsen

(Det är alltså vi som är bromancen.)

Foto: Jan Michelsen

amputation parts / enter the crypt / take yourself apart and put yourself together / the monumet / monumentet/

Är i Östersund och gör detta. Arbetsbubbla 100%, vet ingenting om vad som händer utanför Gamla tingshusets väggar. Jobbar precis hela tiden förutom en stund idag när vi badade i en femtongradig Storsjön, torkade oss med t-shirtar och värmde händerna över en övergiven engångsgrill. Om du är i Östersund och vill vara med om intensiva, obegripliga, noisiga, banala, intima, långdragna, gore-iga, teoretiska, oförlösta, våldsamma, gulliga, sömniga, ineffektiva och begärliga saker i ett cirka fyra timmar långt allkonstverk så tycker jag du ska komma. Det är gratis, en får komma och gå som en vill och en får fika hela tiden. 

3 X TIPS / TVÅ PODDAR & EN FÖRESTÄLLNING /

Här kommer tre bra grejer jag sett/hört på sistone som jag bara måste dela, om någon missat! Så, go:

#1 Liv Strömquist Tänker på dig!
Denna EPISKA föreställning som jag sörjt att jag missat då den gick på Dramaten sänds nu som veckans föreställning på Svtplay. Lyckan. Lyckan över teater som baseras på Liv Strömquists serier, som handlar om Britney Spears, Whitney Houston, traumatisk bindning, kontaktannonser, Glenn Hysséns alla fruar, Yoko Ono och manliga förebilder. Fyra enastående skådespelare som river och sliter i kändisskap och tvåsamhetsbegrepp, i romantisk kärlek och populärkultur och genibilder. Alldeles för många tonartshöjningar, fantastiskt fysiskt skådespeleri och så obeskrivligt frikkin hilarious (de svenska superlativen tog slut). 

#2 Podden Hämndens timme
Mireya Echeverria Quezada och Judith Kilos som bland annat är två av grundarna av Rummet har sedan ett par månader en pod ihop. Det är pratigt och mycket anekdoter och jargong, något jag brukar störa ihjäl mig på eftersom det nästan alltid blir sjukt internt och exkluderande. Men med Mireya och Judith känns det mer som att få hänga med the k00lest grrrls alive. För, utöver deras rappa snack och anekdoter som ibland får mig att tjuta av skratt så snackar de politik, antirasism, feminism, kommenterar och analyserar händelser, debatter. Två extremt skarpa och roliga personer som i alla fall ger mig nya vinklar och tankar samt politiskt hopp.  

#3 Vinter i P1 med Olof Wretling
Alla Olof Wretlings sommar- och vinterprat är fantastiska. Men det här är kanske allra bäst. Jag älskar denna norrländska stjärna till Klungan-medlem, hans sätt att berätta och hans humor är  briljant. Detta prat handlar om misslyckanden och tar upp en rad fatala sådana ur Wretlings liv. Det är upplyftande i all sin djupt mänskliga tragikomik med de här ärliga, hjärtekrossande och hysteriskt roliga berättelser om hur det kan vara när allt går åt helvete. Plus att min favoritkaraktär kanske någon, Katla, är med i slutet och ger en lektion i hur en lär sig misslyckas. Snälla missa inte.   

GRUPPEN - EN HOMMAGE TILL DET FANTASTISKT FEMINISTISKA

Det finns tre personer som är en av de tyngsta anledningarna till att jag sysslar med teater. Det är den feministiska teatergruppen Gruppen som består av Bianca Kronlöf, Elin Söderquist och Nina Haber. Jag har följt dem sedan deras första sceniska steg på Teaterhögkolan i Göteborg och de har förändrat min syn på teater, mig själv och scenen mer än jag tror jag kan greppa. De står för en del av Sveriges mest spännande scenkonst och nu när K-special gjort ett program om dem och deras föreställning Gruppen och herrarna vill jag ta tillfället i akt att rikta strålkastarna mot dem och samtidigt skriva en enkel men blixtrande innerlig hommage till denna scenkonsttrio.
Föreställningen är en undersökning av maskulinitet, mansrollen och konceptet Man™ i Gruppens säregna estetik som präglas av svart-på-vitt-statistik, exakt koreografi, power ballader, humor och satir av högsta kaliber.

De är stenhårt ärliga och roligaste jag vet, samtidigt.

Alltså snoppfrisyrerna. 

De pratar en massa om hur de arbetar, på ett sätt som är ganska icketraditionellt inom teatervärlden. Och förstås en massa om feminism eftersom det är deras utgångspunkt.

Till mig har Gruppen gett och fortsätter ge så himla mycket hopp. Om att det går att göra saker själv, att det går att ta kontrollen över sitt konstnärsskap och göra det en verkligen tror på. Att det går att göra teater som är både politisk och asrolig. Att älska det en gör men samtidigt vara svinarg på allt som är helt uppåt väggarna. Att arbeta lustfyllt och utmanande mot normer och konventioner. Att skrika, och skratta. Att det går att jobba ickehierarkiskt och konkurrensbefriat, att hjälpa och lyfta varandra, att det går att jobba med sina bästa vänner. Att det går att vara expansiv och enorm i sitt uttryck, att det går att vara rörande, teatral, tekniskt virtuos, punk, full av maskuliniteter och femininiteter samtidigt, sammanflätat och allt på en gång. Myten om att tre tjejer inte kan leka tillsammans krossad en gång för alla. De har lärt mig om att humorn verkligen är det bästa vapnet och vilken magi som kan uppstå när (politisk) ilska omsätts i kreativa sceniska världar. Värt att nämna är också att Gruppen är en av ungefär 60 feministiska scenkonstgrupper i Sverige. Det är troligen fler än det var under frigruppseran på 70-talet, men en i stort sett helt osynliggjort rörelse. Men det är stort, det är stora saker i rörelse.

ATT OMVANDLA FRUSTRATION TILL NÅGOT ROLIGARE

Hejhej och oj vad den här bloggen lever långsamt. Men det måste nog få vara så nu och så länge det behövs. Tänkte i alla fall visa en liten film som jag och Emma i min klass gjorde i torsdags när vi inte hade några lektioner. Den är väl ganska teaterintern och sprang upp ur en frustration över institutionernas stelbenthet, den evinnerliga besattheten av manliga genier, hur trögt och förändringsobenäget Teatersverige ibland känns.
Så vi smällde upp min kamera, slog oss ner på divanen och diskuterade dramatiska klassiker,  sörjde Strindberg-året, njöt av Molières tidlösa humor och vädjade till Teatersverige att aldrig sluta spela Tjechov.

MANLIGA GENIER, AVDEMOKRATISERING & EN QUEERPIONJÄR

Ett blogginlägg kommer lastat med två lästips och ett radioprogram fulla av viktigheter, politisk ilska och inspiration:

Maria Svelands deprimerande men OH så viktiga krönika om hur myten om det manliga konstnärsgeniet reproduceras om och om igen på våra teatrar. Nu senast representerat i den milsvida skillnaden i hur Lars Noréns respektive Suzanne Ostens sjuttioårsdagar uppmärksammats eller inte uppmärksammats. Så viktigt att belysa detta tills det verkligen blir ändring!

Kajsa Ekis Ekmans ledare om hur privatisering = avdemokratisering. Hårt, logiskt och rakt om hur bolagiseringen av samhället är ett allvarligt demokratiproblem.

Stils program om Claude Cahun, en fantastiskt inspirerande fotograf med starka feministiska och queera förtecken som var lika kreativ i sitt konstnärsskap som i sin aktivism. De pratar även med författaren Lena Andersson och konstnären Bella Rune som berättar om sitt superintressanta samarbete med The Knife. Blev så inspirerad av detta.

Älskar sommaren och ledigheten för att den frigör tid där jag hinner läsa, fundera, reflektera och samla kunskap om det som är angeläget. Har ni läst/lyssnat på/sett något särskilt intressant det senaste?