Med ny höst kommer nya byxor, det var en nödvändighet. Mina förra från Mes Dames var i spillror, bokstavligt talat, fullständigt söndertrasade. Så jag införskaffade ett par nya, den här gången i fantastisk svart ullcrepe och med knytband i midjan, som små silverklockor längst ut. Älskar dem sådär som det går att älska ett plagg som är rätt rätt rätt. Utan att över huvud taget vara någon modeexpert tycker jag att Mes Dames gör Sveriges finaste byxor. Det är så få märken som ens gör höga midjor, och dessutom i riktigt fint material. Ah, så nu bor jag i dem tills de inte finns mer. Leotishan är Mattias gamla och en av mina flitigast använda, också sådär rätt.
Det är ny höst och det är lovvecka, eller, vi har två dagars höstlov. Känns galet välbehövligt, behöver nog hämta andan ett ögonblick efter de två första hektiska månaderna i det här nya livet. Skolan har varit strategisk nog att lägga in tre dagar av studiebesök på teatrar och föreläsningar om produktionsprocessen på institutionsteatrar. Energin i klassen går på sparlåga och jag märker själv vilken lättnad jag känner av att som omväxling få bara lyssna och ta in, vila från det fysiska och kreativa. Men de här dagarna känns som en megalyxig bonus och snart far jag till Göteborg för att gosa med Maxime, sedan till min älskade Dalslandsskog med miljongulliga syskonbarn och konstnärsgenier och Fengan skyline. På lördag firar vi Maximes födelsedag och sedan ska jag och Mattias se The Knife en sista gång innan de splittras (kan ju inte bli annat än magiskt).
Och däremellan jag ska sova många långa timmar.