Hejhej och oj vad den här bloggen lever långsamt. Men det måste nog få vara så nu och så länge det behövs. Tänkte i alla fall visa en liten film som jag och Emma i min klass gjorde i torsdags när vi inte hade några lektioner. Den är väl ganska teaterintern och sprang upp ur en frustration över institutionernas stelbenthet, den evinnerliga besattheten av manliga genier, hur trögt och förändringsobenäget Teatersverige ibland känns.
Så vi smällde upp min kamera, slog oss ner på divanen och diskuterade dramatiska klassiker, sörjde Strindberg-året, njöt av Molières tidlösa humor och vädjade till Teatersverige att aldrig sluta spela Tjechov.
SOCIALISTHIPSTERS / HYBRIDPERSONER / EN TOPPENPODD & BEST OF REGERINGSFÖRKLARINGEN
Ett inlägg kommer lastat med fyra internettips av ganska olika karaktär, håll till godo!
Brorsan visade mig nyligen Fuckyeahsocialists, en hel tumblr-sida dedikerad till att bevisa de estetiska vinsterna med att vara röd i hjärtat, om en nu skulle ha svårt att finna nog med ideologiska skäl. Solidarity never goes out of style osv.
Buffalobillgates är ett koncept som går ut på att Kalle som driver sajten skapar typ filmstjärnebilder som är sammanslagningar av två kända personer. I samlingen finns bland annat Yoko Bono, Putintin och Quentin Tarantina Turner. Alltså skrattar så mycket av detta, och det är dessutom otroligt snyggt gjort.
Jag är aldrig snabb med alla dessa fenomen on the Internetz, är till exempel inte alls en frekvent podlyssnare. Men, även om det här är ytterst sent upptäckt och podden dessutom verkar ligga på is så måste jag bara tipsa om Camila & Mireyas podcast om någon missat den. De bloggar även på Rummet och deras podcast genomsyras av antirasism och feminism. Så fantastiskt megasmarta och roliga personer, värt att plöja alla avsnitt.
Jag drömmer ju om en antikapitalistisk rödrosagrön utopi och känner kanske ingen stormande tillit till Stefan Löfvén & co, men jag blir ändå glad när jag läser regeringsförklaringen. Den andas brandtal och vad behöver vi i dessa tider av politisk apati om inte just det. En känsla av att men gud, saker går kanske faktiskt att förändra. Den är inte fullständig eller på något sätt perfekt, men den andas hopp och den känslan är så obeskrivligt stark och viktig. Hopp kan omsättas i något mer radikalt än parlamentarismen erbjuder, allt i vår strävan efter En Annan Värld.
GULDBESÖK / EN VIT KÄNGURU / FALAFELPICKNICK / DRÖMMIDDAG & DOGMAFILM
I fredags kväll fick jag besök av finaste sort, klockan 18.15 kom Maxime inrullande på perrongen och stannade ett helt litet dygn. Saknar henne så hemskt mycket eftersom vi delat stad/lägenhet/porslin/balkong/strumpbyxor/bekymmer/vardag/tvättider/stavmixer/knäckebröd och förstås allt som händer mellan två hjärtan så länge. Så gissa om jag hade längtat och räknat ner. På fredagkvällen hade vi datenight och åt extremt god thaimat på Green mango och pratade med samtal som fyrfiliga motorvägar, förbiblixtrande i 150 km/h och viktigt viktigt. Sedan blev det lördag och det var såhär:
Vi vaknade och Mattias gjorde kaffe åt oss. Drack i sängen och Mattias smygpluggade.
Vi hade frukostplaner.
Det blev jordgubbs- och ingefärssmoothie, amerikanska bananpannkakor, vispgrädde, björnbärssylt och rågbröd med ost och selleri. Alltså det kanske inte ser så speciellt ut men det var frikkin heaven on a plate.
BÄSTA <3
Det var en så himla fin dag och vi gick till ut, först till Folkets park.
De har ett litet sorgligt minizoo där det finns sköldpaddor och minikänguruer. Vi var ju tvungna att gå dit och spana. Mest för känguruerna (det finns tre stycken varav en albinokänguru och en unge) men de höll sig inne i sitt lilla hus och hamnade inte på bild. Men herregud de är så söta och märkliga så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mattias säger att de ser ut som en hybrid mellan åsna och kanin och det stämmer rätt bra. Ah, vi hängde i allafall vid stängslet en lång stund och tryckte kinden mot det för att se så mycket som möjligt och förstås högljutt kommentera allt de gjorde och hur bedårande de var.
Gick runt och fotade saker och kollade på barn som studsade på den enorma hoppkudden som finns i parken. Har upptäckt att det är en dold underhållningsskatt att se ungar flyga runt okontrollerat som studsande löv på den där kudden. Alltså kan ej förklara, men det är hysteriskt roligt.
Hittade denna snygga men lagom barnsäkra installation i gräset. Alltså stackars den unge som ramlar in i den här järnskogen.
Sedan gick vi en sväng till Humana och Myrorna, provade skjortor med sneda Calvin Kleinbrodyrer och för små Dr Martens. Efter det behövdes finkaffe.
Åt mandelcroissant och swoonade över Malmö som stad.
Sedan behövde vi gå hem och ta hand om en tvättid lite och under tiden fixade Mattias falafel för det måste en ändå äta om en är på besök i Malmö. Så gick vi till Folkets park igen, vid grafittiväggen var det livligt värre, folk rollade och sprayade.
Tyckte om det här regnbågsträdet med larven på.
Sedan picknickade vi med falafel och ingefärsöl.
Så blev det så småningom dags att följa med Max till stationen och pussa henne hejdå och lova varandra att vi skulle ses snart snart igen. Jag och Mattias gick hemåt igen genom stan.
Passerade en cykel vars ägare samlat på sig en kastanjeskatt.
Smet in på en innergård så att Mattias kunde fota min outfit (eheh livet som bloggare) men fotade honom först pga så fin.
Kom slutligen hem och parkerade Mattias cykel.
På vår innergård växer oranga bär.
Och vi har en rar gårdskatt som alltid svarar om jag jamar till den.
Gick in och planterade basilika i små ljuslyktor.
Sedan lagade vi sanslöst god mat inspirerad av det här receptet fast med tofu istället. Alltså tror vi highfiveade sju gånger för att det var så bra. Resten av kvällen spenderas med att se Festen, mitt livs första dogmafilm. Så fantastisk, särskilt skådespelarmässigt. Var helt medryckt och skrattade och vred mig av obehag om vartannat. Trodde det skulle vara ett deprimerande sätt att spendera en lördagkväll men det visade sig vara ett mycket bra val.
INDIANSOMMAR / SEPTEMBERSKARV / KLÄDER FÖR SÅNT VÄDER
Indiansommaren fortsätter ju och fortsätter, även om jag ibland måste dra upp jackans dragkedja när jag cyklar till skolan om mornarna går det lika ofta att dricka kaffe ute i bara skjorta. I lördags var jag dock högst höstig iklädd detta:
Lackskor, marinblå knästrumpor, manchesterkjol i burgundy, silverglittrig magtröja och en svart transparent sak med krage. Jag bad Mattias fota mig och vi hittade en innergård som uppenbarligen varit ateljé och fotolabb, åtminstone förr. Rost, plåt och löv som vissnat i förtid. Bara en sån sak.
DET HÄR ÄR DITT LIV NU, DET ÄR HÄR DU ÄR
Lägenheten jag och Mattias slagit ihop oss i är en av de finaste jag sett och tveklöst den finaste jag bott i. Sådär så att en skäms lite, blir avundsjuk på sig själv och får tacksamhetssvindel samtidigt. Den har en märklig, nästan v-formad planlösning, många irrationella vinklar och sovrummets ena vägg är välvd eftersom den är belägen i en tornliknande del av huset. Det håller på att bli ett hem och det är redan en plats jag är mycket fäst vid. Det hela är inte färdigt än och det är känns lite för nytt och hemligt för att exponeras i sin helhet, men tänkte vi kunde kolla lite på några detaljer:
Vardagsrummet lyses upp av denna ljuskrona med löv på.
Ena väggen är täckt av ett hyllsystem som Mattias byggt.
Tavlor, böcker, växter, tjusiga askar och varghuvuden som Lisa slöjdat som spejar ut som små galjonsfigurer.
På en vägg hänger denna hylla som morfar gjorde som barn. Den bebos av en glittrig bulldog och under sitter tre fotografier av Anna Clarén.
Överst på farfars hylla står denna tweedklädde herre, min feministbibel och ett gäng ljudböcker + Angels in America.
En minibok av Den fula ankungen, pennställ, musikbiografier och ett tårtfat med smycken.
Mattias har ett rätt enormt lager av glossy mags och vinylskivor.
Och en rätt gedigen samling av mattor också.
I sovrummet finns röda sammetsgardiner (dock mycket mer mörkröda och inte så neonaktiga som här på bilden), växter, högar av böcker, plåtburkar och små eiffeltorn.
Och den här vingliga drömlampan.
I köket har vi saker ovanpå köksskåpen, som en snirklig köksvåg och murgröna.
Pelargoner och ännu ett eiffeltorn i fönstret.
På en hylla står min Mon amieservis, en plåtbricka med brudar på, fina fat och kökshanddukar.
Och på det blå köksbordet väntar två små basilikakvistar på att få växa upp till stora plantor.
GENOM SÖMNEN VIA KAMPEN TILL LJUSET (FÖR OSS SOM KAN VÄLJA)
Det blev så väldigt tyst här. En tystnad som en följd av en skola som slukar i stort sett all min tid energi och kreativitet, allt det nya som fortfarande är nytt. Och valet. Sorgen. Åtta år av blå regering som monterat ner så ofattbart mycket trygghet och försatt så många människor i odrägliga livssituationer. Som genom det berett väg för ett parti som gör oss till en del av det allt mer fascistiska Europa. Som i sin tur bereder väg för den allra värsta sortens öppet militanta nazister.
Det är så många som skrivit så mycket bättre analyser av det här än vad jag kan göra, till exempel den här. Men jag tänkte skriva lite om var mina tankar rör sig nu när den första vågen av apokalyptisk ångest och akut politisk depression ebbat ut något.
Alltså. Det är bara så att vi inte får tystna nu.
Vi som har priviligierade kroppar, vi som inte står i den direkta skottlinjen för fascismens framryckningar, vi som har ett val att kämpa eller inte, vi som kan gå härifrån. Just vi måste stanna kvar och vi måste fortsätta eller börja om, resa oss eller skrika högre. Det finns så sjukt många som redan kämpar och så många som inte kan välja bort kampen, som får känna på rasismens konsekvenser omedelbart. Detta är en uppmaning till mig själv och andra som har privilegiet att kunna välja. Först kanske: att behandla frågan som nog maler i mångas magar nu; vad kan jag göra? Var riktar jag min frustration/trötthet/vrede? Och jag tänker på alla som går runt med den frågan i sina kroppar och jag tänker på vilken kraft den innehåller, tänk om den viljan skulle mobiliseras. Vi som har ett val behöver hitta våra former för motstånd, för antirasism och en annan sorts värld. Att inte försvinna bort i sömn och förträngning, normalisering uppgivenhet. Vår tystnad är deras största vinst. För mig försöker jag göra den här tiden till en tid då jag funderar och diskuterar kring vad aktivism är och hur jag kan verka i mina sammanhang. På skolan, i samtal, i demonstrationer, i NGO’s. Kanske handlar det också om att omförhandla bilden av vad aktivism och vad en aktivist är. För nu är det nog så att vi alla måste dra in ny luft lyfta blicken och fortsätta. Alltså there’s no way to go but on och vi kan väl hjälpas åt att tänka ut strategier? Det finns vägar ut och framåt.
(Här är en hård, skarp och mycket bra text som i alla fall gav mig en spark i rumpan, på helt rätt sätt)
VI BEHÖVER INTE FÖRGÄVES IGNORERA VARANDRAS OFRIHET FÖR ATT SJÄLVA FÖRSÖKA VARA FRIA / VI BEHÖVER INTE BYGGA VÅRA LIV PÅ RUINER AV ANDRAS
Vi sover dåligt. Vi rycker i sömnen och drömmer om nazister och apokalypser. Det är världen som tagit sig in i våra nätter och blodomlopp, det är alltings tendens att gå absolut fel som känns. Vi är oroliga för fyra år till av förstörelse. Livrädda med stänk av förhoppningar.
Idag röstar vi för solidaritet, hopp, jämlikhet, social rättvisa. Min tilltro till vårt politiska system sviktar, jag önskar systemet var annorlunda, jag önskar mig helt andra premisser än pengarna och patriarkatet. Men jag röstar för det som ger en skärva hopp och en glimt av visioner för vanmakten står oss upp i halsen nu. Klarar inte fyra år till av klimatförnekelse, utförsäkring, nedmontering av de sociala skyddsnäten, privatisering, total trötthet och brist på radikala åtgärder mot fascism sexism och det här samhällets allmänna förfall. Jag upprepar en annan värld är möjlig även om det inte känns så, jag tänker på Athenas ord om en annan värld ska vara möjlig är det vårt ansvar att förverkliga den, ingen kommer att göra det åt oss. Vi lever inte i den bästa av möjliga världar, de som talar om för oss att det är så är de som själva tjänar på att vi ska tro det. Jag röstar rosa för jag vill ha F! i riksdagen, jag vill ha deras otålighet, deras antirasism och deras feminism som prio ett, jag vill ha dem som den feministiska glädjedödaren i plenisalen, för att styra om diskursen, för att förhindra att den intersektionella feminismen förpassas till parenteserna. Den här världen känns så outgrundligt hopplös men F! har gett många nytt hopp. Jag röstar rosa för att F! skulle kunna förhindra SD’s vågmästarroll och ge det rödgrönrosa blocket egen majoritet. Jag personligen är mer vänster, uttalat socialistiskt och antikapitalistiskt lagd och det önskar jag att F! var också. F! ger inte svar på allt, men jag vill ha dem där.
Politik är mycket mer än valdagen, det är gräsrotsrörelser, ickeparlamentariska krafter och aktivism, samtal, attityder, konst, möten, vardag. Det är där en kan få verka konkret och ha makt att påverka så det märks. Där finns så mycket kraft. För det är svårt att känna något annat än sin betydelselöshet i detta system där makten är så långt borta och där ekonomin som är som science fiction styr över människor. Men vi är folket, vi har våra röster. Så nu använder vi dem. Och det tar inte slut sedan, om det går åt helvete nu går vi inte och lägger oss, då reser vi oss. Då reser vi oss.
YSL- SKÄRPET & TRÖTTHETEN
En söndagsoutfit kommer lastad. Nu när det är teaterliv från arla morgon till sena eftermiddagen är det också teaterliv från topp till tå, dvs enbart bekvämt och alls ej fashionabelt. Det är skönt förstås men ännu roligare då att få ha på sig sina vanliga kläder. Som det här; marinblå ridbyxor, gräddvit sidenskjorta, sommarskor, fiskbensfläta och YSL-skärp som jag utgår från är fejk eftersom det kostade tio kronor på en loppis (eller så är det jag som gjort världens fynd). Hur bloggen ska gå ihop med detta nya liv förstår jag inte, jag som redan är drottningen av sporadiskt bloggande kan inte se någon ljusning i sikte. Skolan är hela dagarna och jag är trött som ett barn eller en pensionär om kvällarna. Inte så mycket kreativitet eller ork över. Det är att stå rakt under ett vattenfall av intryck, att flämta dra efter andan, försöka se klart och hålla sig upprätt, svepas med i strömmen. En högintensiv bergochdalbana och det börjar långsamt gå upp för mig att nu sitter jag här, denna turbulenta färd är min i tre år framåt. Skolan ger mig andnöd och stråk av lyckorus, det är ett privilegium jag knappt har ord för men jag blir också frustrerad över tröttheten och är förvirrad av allt det nya. Ikväll är det thaimat och highschoolfilm i sängen, det verkar vara det enda rimliga.
OM ATT VARA TYST OCH LYSSNA
Jag var på ett samtal och en poesiläsning idag, med poeterna/aktivisterna Athena Farrokzhad och Felicia Mulinari på Stadsbiblioteket. De pratade om sin och varandras poesi, om mödrar i exil, om rasism och kamp och kollektiv, om var rasistiska upplevelser tar vägen, om språk och arbetarlitteratur och galna revolutionära föräldrar. Det var knytnävar och smekningar, det berörde och brände mig. Det var Så. Vackert. Dessa två personers enorma språk, deras formuleringsförmåga och skärpa som får mig att häpna och överfyllas av inspiration, deras lyster och vrede, deras humor hetta och poetiska politik. Vi delar värld och utopier men våra erfarenheter skiljer sig. Det finns så mycket av det här (väster-)landets fula sidor som jag aldrig behövt utstå.
De är så övertygade om ordets och språkets revolutionära potential och de förkastar hela idén om att det optimala tillståndet för en människa är att vara en oberoende individ, absolut autonom. Athena säger om vi inte är tillsammans är vi döda och det går tusen pilar genom mitt bröst. Jag önskar jag kunde återge samtalet, att jag spelade in deras skratt och deras punchlines, men det är alla gånger bättre att läsa deras egna ord.
Av någon anledning tänkte jag på Navid Modir och Gustav Fridolin när jag satt där. Eller, jag tänkte på deras HALLÅ-JAG-HAR-BLIVIT-FEMINIST-ÄR-JAG-INTE-STRÅLANDE- texter. För att jag genomfors av skam över att vara en del av det vita etablissemang och kulturlandskap som finns på andras bekostnad. En del av den vitsvit Athena och Felicia skriver om. Mina privilegier = andras förtryck osv. Skam är passivt och jag vill inte bli paralyserad, det kan ju aldrig generera någon rörelse. Jag tänkte på att Gustav och Navid när de kom till sitt feministiska uppvaknande istället för att ta uppta en massa medieutrymme istället borde använt sina positioner och privilegier på ett annat sätt. Lämnat plats åt andra röster. Sökt upp kunskap, läst, lyssnat, lärt sig. Inte tagit mer plats. Och när jag satt där i publiken och lyssnade storögt och med frenetiskt antecknande penna på Athena och Felicia så tänkte jag att jag inte vill vara som Navid och Gustav. Att jag inte vill vara HALLÅ-JAG-HAR-KOMMIT-PÅ-ATT-JAG-ÄR-DEL-AV-EN-RASISTISK-STRUKTUR-OCH-DET-ÄR-ASJOBBIGT-MEN-JAG-ÄR-FAKTISKT-EN-SNÄLL-MÄNNISKA typ. Att jag istället vill vara tyst och lyssna. Att jag bara vill ta del av dessa enastående personers insikter och poesi, höra dem formulera frågeställningar, erfarenheter och problem som jag i min vita svennebanankropp aldrig behövt uppleva. Vill höra mera. Fundera över vad jag kan göra i de sammanhang där jag verkar.
Bibliotekssalen är enorm, det känns som tusen meter i takhöjd och dessa två personer intar och äger det där rummet. Jag märker att jag känner mig besvärad av att publiken är övervägande vit, vilket dessvärre alltför ofta ju är fallet i den här typen av kulturella sammanhang (vilket också behandlas och med rätta kritiseras i samtalet). Men de lyssnar. Vi lyssnar. Och det är det jag vill göra. Tystna och lära mig. Det är där jag vill börja.
(PS lyssna genast på Athenas sommarprogram om du inte gjort det, köp hennes geniala diktsamling och läs Felicias poesi här)
CAMPING / HÖGA VÅGOR / EN EPISK BRYGGA / VIT SOL & HET STRAND // ÖSTERLEN EPISOD 3
Vänta, det finns en del sommararkiv kvar i skuggorna som behöver möta världen innan hösten gjort slutgiltig entré. Det finns exempelvis sista delen i Österlentrippen. Det var en så väldigt fin liten semester och den känns redan mycket avlägsen i det här nya, omtumlande livet som börjat här i Malmö.
Efter Mandelmanns trädgårdar köpte vi vietnamesiska vårrullar i en liten foodtruck utanför Kivik och åkte till arboretumet där vi var förra året och åt upp dem. Så köpte vi förstås äppelmust och bananglass och sedan var det dags att fundera över nattens härbärge. Vi hade bestämt oss för att äta middag på Hörte brygga så vi åkte dit för att höra oss för och de berättade att det låg en camping några kilometer bort. Vi checkade följaktligen in där och slog upp vårt tält i ett hörn där vi hoppades på lä och frånvaro av regn.
Promenerade sedan till vår middagsdestination tre kilometer bort. Vallmos är ju minst lika vackra när de tappar sina kronblad, särskilt ovanifrån.
Detta ställe har bara funnits i ett par månader och ligger vid en liten hamn i en superliten by i utkanten av Österlen. De serverar svenska tapas och det är megahipstrigt med naturviner och en uppsjö av syrade rotfrukter och egenkärnat smör och sånt men alltså SÅ GOTT.
Det här ser inte ut som så mycket mat men vi blev tokmätta. Alltså seriöst skulle kunna leva på de salta mandlarna smöret persiljerötterna och brödet. Vi var nästan de enda gästerna och var så fantastiskt fint att sitta där med utsikt över bryggan och havet och småprata med ägarna och jag var bara så himla lycklig den kvällen.
Det var nästan mörkt när vi skulle gå de tre kilometerna tillbaks men det gjorde ingenting. Sedan blåste det upp till smärre storm och när vi kom tillbaka till campingen satte vi oss längst ut på bryggan och bränningarna slog upp på mina fötter och den var dramatiskt och dånande och jag ville inte gå därifrån. Sedan sov vi en orolig natt i stormregn, vaknade och plockade ner tältet och tackade hejdå till campingen.
Vi försökte ha en mysig utomhusfrukost men det gick sådär pga enormt blåsigt så allt blev en kamp och vi packade snabbt in oss i bilen igen. Åkte till kafferosteriet istället och drack finkaffe och åt någon sjukt god portugisisk sötsak med smörkräm och kanel. Där och då började vi märka att vi nog egentligen var ganska färdigsemestrade, mätta på upplevelser och att vi mest längtade efter att softa kravlöst någonstans och typ läsa bok. Så vi bestämde oss för att landa hemma hos Andreas och Shora på kvällen men kunde ju lika gärna göra lite roliga saker längs vägen.
Alltså stränderna på Österlen. Faktiskt helt sjuka.
Det var SÅ varmt och stora vågor och vi brottades med dem och badade länge och flöt iväg långt bort och fick simma tillbaka och gå över den varma sanden.
Det här känns redan lite för långt borta nu känner jag.
Det blev lunchdags och vi gjorde favorit i repris och for till Hammenhögs gästgiveri där vi var en gång förra året. De har god husman och det är fint där också. Vi var de enda gästerna, antagligen både för att det egentligen var för sent för lunch och för att alla sommargäster gått tillbaka till jobbet.
Det är klassiskt tjusigt och lite murrigt.
Jag fick någon historia med friterad blomkål jordärtkockspuré och primörer som var sjukt god.
Sista anhalten på denna trip var Karossgårdens antik som är en enorm lada med rum efter rum efter rum fyllda med vintage och antikt. Jag kan bli lite ställd när det är så mycket saker att jag inte vet vad jag ska titta efter men de hade en väldigt gullig fransk bulldog som grymtade och ville bli gosad. Sedan for vi över alla skånska fält och åt skånska glasstrutar och så lämnade vi den semestern bakom oss, jag sparar den i en guldram i hjärtat.
OCH DET BÖRJAR: NU
Nu är det idag, nu är det här, nu händer det. I mitt lilla liv här på jorden kan det nog enklast beskrivas som en ny era. Det är den första september och min första dag på scenskolan. Jag känner mig som sex år igen, som om jag noggrant valt ut bänkpapper, luktsuddigum och pennfack, som om jag med citronfjärilar och orosmoln i magen går till Det Nya Livet på ostadiga pinnben. Nu är det: ny stad, ny skola, ny klass, nytt liv och allt är på en gång en skimrande och skälvande dagdröm som så otroligt verkligt. Oåterkalleligt och på riktigt, riktigt. Det börjar idag, det börjar nu; jag håller andan och dyker.
HÄR KOMMER LYCKAN // EN ÅRSRING TILL
Hurra för dig på din bemärkelsedag bästa baby, nu är det nytt liv ny stad och jag vill vara här med dig mitt i den här solstormen som är livet. Du var det bästa som kunde hända och du fortsätter hända hela tiden. Stort.
Love xxx // J
MANDELMANNS TRÄDGÅRDAR // ÖSTERLEN EPISOD 2
Nästa station på Österlenresan får ett eget litet inlägg, för det var en helt egen liten värld. En trädgårdsdröm, ett växande fyrverkeri, en chokladfabrik av solrosor och löjtnantshjärtan.
Det var Mandelmanns trädgårdar i Rörum. Alltså alla som är på Österlen och gillar gröna saker eller goda saker eller växthus eller djur som betar fritt eller allmän idyllisk overload måste åka dit.
Det är ett ekologiskt jord- och skogsbruk som funnits sedan 1996. Vi började med att kolla gårdsbutiken.
Snyggaste svullotomaterna.
Handlade fina grönsaker.
Kolla stället. Kan ju bara ana hur mycket tid, kunskap och kärlek det ligger bakom att bygga upp något sånt här.
Allt var så fint så vi nära nog storknade.
Hittade kronärtskockor! Måste vara en muterad variant av tistel?
Det fanns växthus som en kunde fika i där det hängde kristallkronor i taken.
Och klättrade vindruvor, fikon och ljusslingor.
Det är ganska stort, labyrintiskt och är som en blandad dröm av Pettson & Findus och Den hemliga trädgården. Vi stötte på dessa grisar, först såg vi bara de två stora men sedan kröp de små kultingarna fram!! Ser ni den lilla där, som diar? Alltså jag går av på mitten vad gulligt.
Spatserande pickande hönor.
Alltså färgerna.
Det var massor av folk där, snudd på att det kändes för kommersialiserat, men i och med att de inte verkar tumma på kvalitén eller sina idéer om hållbarhet samt att allt känns så enormt genomtänkt och välarbetat så var det ändå okej. Vi köpte fika och satte oss i växthusen, åt varsin enorm bit morotskaka respektive toscakaka och vältrade oss i finheten tills vi var mätta och mycket belåtna.
OM EN SILVERSTÄNKT GLITTERTRÖJA OCH DET SOM BEKYMRAR MIG NU
En ny favorittröja till mig, till garderoben och hösten. En silverglittrig magtröja i boxig modell och jag tycker så mycket om den. Bärs med fördel till lika glittriga strumpbyxor (för plötsligt var det ju för kyligt för att gå barbent mer). Pinen fick jag av en aktivist i Kairo sommaren 2011 och den känns helt rätt alltid, inte minst i dessa valtider. Förutom en så uppseendeväckande tilldragelse som min nya tröja så spelar jag de sista föreställningarna av Resultatet som vi återupptagit efter ett par månader av paus. I ett rökigt stycke industrihistoria lyssnar vi på röster från personer som levt sina liv i den där fabriken, spelar på den magiska musikmaskinen, dansar i konfetti, konkurrerar och svettas, knuffas, skriker oss hesa och reflekterar över arbetsmarknad och människovärde. När jag inte är på scen hjälper jag Mattias att flyttpacka samt bekymrar mig något oerhört över polisens övervåld mot demonstranterna i Malmö igår, över hur vår justitieminister försvarar det hela och hur nazismen/rasismen/fascismen normaliseras. Hur de instanser som ska försvara demokrati och säkerhet gång på gång slår på oss som bara vill ha en rättvis värld för alla. Det måste få ett slut, nu genast. Här är en superbra artikel från i våras som på ett mycket sakkunnigt sätt bemöter argumentet att vilka åsikter som helst, på vems bekostnad som helst, alltid ska få spridas i demokratins namn.
Nästa vecka flyttar vi till Malmö och jag är så himla glad och stolt att få flytta till en stad där det finns en så fantastisk uppslutning, en så stark antifascistisk kraft och utbredd aktivism. Det ger mig hopp om den här världen, för den känns alltför mörk nu.
SOMMARENS SISTA SEMESTER // ÖSTERLEN EPISOD 1
Jag har varit så oerhört mycket ledig de senaste månaderna, bara lite mer än fyra veckors heltidsjobb på fyra månader, helt otroligt. Tack vare att jag redan i januari visste vad jag ska göra i höst så kunde jag megajobba på våren och sedan ha världens längsta sommarlov. Enormt lyxigt. När jag hade jobbat klart mitt sommarjobb för två veckor sedan tog jag och Mattias sommarens sista roadtrip och åkte till Österlen, eftersom det ibland inte finns något bättre än att lajva flärdfulla kulturtanter på idyllexpedition.
Vi sov första natten på Talldungens gårdshotell. Så väldigt fint ställe i Brösarp. Stort och solgult med en fransk bulldog som kilar runt i matsalen.
Vi hade ett litet enkelt rum med pelargoner i fönstret.
Vi packade kvickt in oss i rummet och begav oss ut för att äta middag.
Joel hade tipsat oss om ett creperie så dit styrde vi kosan.
Mysigt ställe med en fin meny och förvirrad personal i unga år.
Åt en stor galette som var mer som en pizza med massor av ost och sparris och mycket gott. Drack även fransk cider men förstår mig inte riktigt på den grejen, lite för mycket kompostkänsla alltså.
Promenerade sedan runt en stund i Bröderna Lejonhjärta-landet. Fint med hästsko på dörren.
Tillbaka på Talldungen hade vi lagt en sådan här dyris på kylning. Har nog bara druckit riktigt champagne en annan gång i mitt liv men Mattias köpte den här till mig för att fira när jag kom in på scenskolan. Efter den insparksfesten var jag dock inte riktigt i form för den så den har sparats och sparats för det rätta tillfället. Vi tyckte att det var nu.
Så satt vi i fönstret och skålade och sedan såg vi Mammuth, så bra film.
En ny morgon kom och vi åt frukost i den ljusa restaurangen.
Så himla gott var det. Ganska enkelt, men allt var så väldigt välgjort. Till exempel äppelmusten, de saftiga fröfrallorna och den episka marmeladen med mandlar i.
Mattias hade med en hög Dagens ETC-tidningar så vi satt och läste och fyllde på våra fat en lång stund.
Vi gjorde upp en plan för dagen, tackade de trevliga ägarna för den fina vistelsen och gav oss av.
Till Haväng, för att bada. Det är ett stort skjutfält som också är en helt enorm får- och hästhage. Hedliknande landskap, böljande kullar, frispringande djur.
Trift är en så envis och fin karg blomma.
Vi gick ner för kullar. Drömskt landskap va.
Och kom ner till detta. Lite svårt att tro på att en är i Sverige.
Vi lyssnade på Bea Szenfelds sommarprat och badade, solade, hade det ljust och varmt och oklanderligt bra.
Som grädden på idyllmoset kom tre hästar travande längs strandkanten. Så modiga kids som vågade rida barbacka på sina hästar i vattnet.
Men någon gång måste en ju åka därifrån och vi hade fler planer för dagen. På vägen tillbaka till bilen ställde ett stiligt får upp sig för fotografering. Försökte gosa med alla får jag kom i närheten av men de var skygga och sprang sin väg.
Den här ulliga visade vägen.
Jag gick för att hälsa på en hord med lösa hästar men började prata med en unge som ville att jag skulle lyfta upp henne på en av dem så jag glömde fotografera, fast de var så fina. Hon visade mig att en av hästarna var enögd och vi hann bli lite kompisar innan hon blev hämtad av sin förälder och vi sa hejdå. Och så hade halva den dagen gått sin väg.
BARCELONA /CCCB / STADSPARKSSPELNING / XAMPAGNERIAN / PRIMAVERA SOUND EPISOD 2
Mer Europa kommer lastat, det är inte slut än. Jag har så enormt mycket bilder kvar, både från resan och sedan från nyare tilldragelser, som Österlensemester och ett alldeles episkt åttioårskalas. Kanske är ni (liksom jag, delvis) övermätta på motljusromantiska semesteralbum, men jag tänker att snart kommer den stora gråheten och kylan så vi kan lika gärna tugga i oss maxat med sommarhud/färg/rosor/cirrusmoln/strandvyer, som ett lager av ljus. Har ju för övrigt även bytt header som ni kanske lagt märke till. Den får denna plats att något missvisande se ut som en glassig sminkblogg, jag ville ju mest komma åt något drömskt med en politisk hint, översållad med röda stjärnor och rosa fond, det är ju ändå valår (det där ljusblå är förstås bara dekoration, inget annat). Men nu, Barcelona:
Sista festivaldagen tror jag var en lördag. Jag kände mig äntligen frisk och peppad, vi intog en stadig kalasfrukost med massor av manchego, eggs in a basket, fräst purjo, mangojuice, yoghurt med gul kiwi och melon. Så mycket bra frukt och juice going on.
Första planen för dagen var CCCB, Barcas moderna museum som ligger i Raval och alltid verkar ha en massa spännande saker på tapeten. Nu var det en utställning som hette som ovan som tog upp tre regissörer som jobbat med dockfilm och/eller animerad film från tidigt nittonhundratal. Rummen var mörka, hela utställningen var enorm och ett djupdyk ner i något gothmagiskt, ett irrationellt drömuniversum helt hängett åt fantasin.
Helt otroliga handgjorda dockor som denna lejonkung och denna skelögda rävsoldat.
Vilket väsensskilt sätt att jobba på än dagens digitala tekniker. Kolla till exempel dockan nere till vänster och hennes tjugotvå olika ansiktsuttryck i form av löstagbara masker som fick bytas ut mellan varje klipp. Imponerande tidskrävande och sjukt detaljerat arbete.
Starewitch som kanske blev min favorit var mycket inspirerad av insekter och hade gedigna samlingar som han studerade för att kunna animera något liknande.
Hur vackert är det inte med fjärilssamlingar (även om en förstås kan ifrågasätta att nåla upp levande varelser i lådor).
Helt otroliga scenografier.
Såsom Svankmajers scenografi till hans version av Alice i underlandet.
Det fanns hur mycket som helst, det var som att vandra omkring i en förlaga till Wes Anderssons och Tim Burtons filmer. Sist ut var bröderna Quays rum som innehöll bland annat en massa tittskåp som det här ödsliga landskapet med savannträd och smala stegar.
Så himla coolt och mörkt åh! Och kolla porslinsögonen på sista bilden, allting handgjort. Ah, jag var helt inspirerad och mätt på intryck efter detta.
Så då köpte vi falafel (så bra falafel i denna stad) och gick till stadsparken. Där var det häng i varje hörn.
För Primavera Sound hade dagsspelningar där. Vi såg Twilight Sad, fint.
Efter att ha vilat hemma i några timmar svidade vi om för kvällen och gick till xampagnerian! Världens bästa svettigaste ställe som är alldeles sorligt, trångt och det finns cava för elva kronor.
Optimalt ställe att börja en kalaskväll på.
Vi träffade av en slump på dessa två som bodde i samma lägenhet som oss, fint att stöta på bekanta i en så ny och stor stad. Denna bild får bli kvällens sista, sedan begav vi oss till festivalen och såg Godspeed you! Black Emperor, Mogwai, Nine Inch Nails och dansade dansade dansade till Kendrick Lamar. Hade väldigt roligt, precis så som jag hoppats att denna festival skulle bli och jag är så glad att den sista festivalkvällen blev så fin efter en början av motgångar.
SURROUNDINGS
På den här platsen har jag varit i fyra veckor nu, eller rättare sagt är det här ett utsnitt av de vackraste omgivningarna. Dagarna har jag spenderat på ett mycket tyst och tomt kontor och ägnat mig åt pappersvändande och skärmstirrande av olika slag. Det har varit vardagen och pengakneget. Men det är vackert här, ekarna är äldre än någonsin, det finns mjuka djur och kloka föräldrar, blåklockor, en övergående hallonsäsong som regnade bort en eftermiddag, springturer och långpromenader, vänbesök och värme, och jag tappade äntligen räkningen på hur många gånger jag badat i sommar.
PRIMAVERA SOUND / EPISOD 1
Primavera Sound var en stor stor festival som utspelade sig i en rymdig betongpark i Barcelona. Det var långt mellan de enorma scenerna, det fanns en mathangar, massor av Merch, oräkneliga hipsterskägg och strålande bokningar (om än extremt mansdominerat, så tröttsamt). Jag blev sjuk på resan med en härlig urinvägsinfektion som vandrade sin väg till njurarna tills jag inte kunde ligga på ryggen. Vaknade av värken klockan sju på morgonen första festivaldagen, gjorde misstaget att googla mina symptom och fick förstås veta att jag var döende. Väckte Mattias i panik och snart satt vi i ett väntrum på ett av Barcelonas alla sjukhus. Tackar European Health Insurance Card för att allt gick så himla smidigt och jag fick sötsalt brusande antibiotika för nästan inga pengar alls. Så jag var aningen försvagad när startskottet för Årets Fest ljöd, men det gjorde inte så mycket. De här bilderna är från de första två dagarna och då såg vi Warpaint (så balla), Haim (bästa jargongen och sjukaste energin), Future Islands (sångaren är fantastisk och som jag tänker mig att David Brent skulle vara om en tog bort allt det pinsamma), Chvrches (fantastisk musik, tråkiga live), Arcade Fire (galet proffsiga och bombastiska men vi stod så himla långt bak), John Grant (han är ju en liten stjärna), Slowdive och ÅH, särskilt sistnämnda var ju ungefär det finaste i världen. Jag tror att både jag och M var ganska tagna.
Första natten fanns det ingen kollektivtrafik hem och vi fick vänta i timmar med tusentals andra på cirka fyra ersättningsbussar. Jag skällde på trafikpoliserna och försökte utstå fyllebrölande danskar med min högljutt klagande rygg. Mattias hade tålamod av renaste guld som alltid, helt lugn och varm. En snubbe bestämde sig för att springa hem istället för att vänta, jag såg honom från bussfönstret när vi stannade vid rödljusen. Han var säkert hemma före oss. När klockan var runt fem nådde vi äntligen vår lägenhet och då var jag så trött så jag bara ville gråta men sedan kom en gryning och en ljusning och en ännu finare nästa dag. En dag som dock bar med sig ett enormt skyfall och hela festivalområdet blev vattenfyllt, det som dagen innan varit absolut sardinburksfullt blev nästan tomt och vattnet gick till vaderna. Vi var så dyblöta men sedan blev det sol och sedan en DOUBLE RAINBOW och då kan det ju livet inte vara dåligt. Särskilt inte när Slowdive spelar sin oslagbart atmosfäriska shoegaze, den som jag älskat sedan jag var ett litet totalförvirrat tonårsbarn.
DET STÅR EN FRAMTID FYRA VECKOR BORT OCH STIRRAR PÅ MIG
Det är en sorts väntan. En sorts eftertraktad lyxväntan. En väntan söt och utdragen som polkagrisdeg.
Den sista dagen i januari var kall, kanske slask, och den gav mig en treårsplan i min hand.
En livsriktning, ett val som gjorts för mig. Mitt namn på en lista och ett sorts löfte som betydde ungefär om tre år är du skådespelare på riktigt. Ett förtroende, en tur, ett privilegium lika stort och svårgripbart som tajgan.
En insparksfest som var en turbulent charter genom mina drömmars land, oerhört orealistisk och magisk.
En dagen efter, ett abnormt illamående och tsunamivågor av uppskattning, från andra till mig.
Sedan har ett halvårs liv förflutit och runnit genom mig i vardag av skiftande karaktär. Den av dubbelarbete med fastbränd makaronipudding, krävande assistentjobb och ett socialt liv i Göteborg som rann ut i sanden alldeles för hastigt. Den med Resultatet, vår mödosamt och fantasifullt frammanade föreställning. Med de häpnadsväckande innovationerna, stundom svåra grupprocesserna, ett stycke industrihistoria och enormt tighta brottardräkter. Den med den stora ledigheten, roadtripen som vältrade sig genom hela känslospektrat och halva Europa. Tiden på Gotland av ljus, morgonkaffe, cykelturer, närhet som var sin egen värld helt utan vassa kanter. Festivaler och gryningsfester, glitter som dröjer sig kvar på huden i veckor.
Sedan de fyra veckorna av kontorsarbete och det är för lite att göra igen, pulsen sjunker ner under vattenytan och den enda huvudgatan är folktom och dammig.
Det är en sorts väntan och jag undrar vad jag ska vara beredd på.
Och efter ett halvår är det underligt att få grattis och hurkännsdet även om det naturligtvis är med de varmaste intentioner. Jag vet inte riktigt hur det känns jag vet inte vad det är, det har inte börjat.
Den här tiden ska vara en tid av vila, återhämtning, uppladdning tänker jag. Och jag har verkligen kunnat vila. Men det står en framtidsplan fyra veckor bort och stirrar på mig och den blicken bränner, den är oundviklig. Ibland känner jag hur svallvågor slår upp i mig av upprymdhet/längtan/skräck/tacksamhet men mest av allt är jag trött på att leta efter känslor. Mest av allt vill jag nog ha verklighet efter detta halvår av (van-)föreställningar. Mest av allt vill jag nog ha en början på det som så länge varit ett sedan. Jag vill känna smaken av ett liv som tilldelats mig.
Det står en framtid fyra veckor bort och stirrar på mig och jag vill bara ropa
kom hit och ta mig med storm och jag ska ge dig allt jag har.
DJUNGELKLÄNNING PÅ SENSOMMARBRÖLLOP
I lördags gifte sig Kim och Emma, ett helt fantastiskt fint och mysigt bröllop som jag dessutom agerade bröllopsfotograf på. Jag tog tillfället i akt att använda denna sextiotalare som tillbringar alltför stor del av sin tid i garderoben. Den är mini och vackert mönstrad i klargrönt, orange, rosa och guld på pärlvit botten. Finast till barbent och det är kanske därför den är så oförskämt oanvänd. Och så monsterkängor och rörig flätfrisyr till det.
(Där i bakgrunden anas förresten av mina gamla kyrkogårdar som jag klippt trimmat rensat vårdat ömt. Världens bästa sommarjobb, saknar det.)