EN ANNAN SKOGEN

Tänker om en skulle testa det här nya fräscha mediet blogg, det vore väl nåt. Tror ärligt talat att jag inte haft ett såhär långt uppehåll sedan jag började blogga, vilket börjar bli en ansenlig tidsrymd. Är så ambivalent till hela grejen med att skapa content av sitt liv & känner ofta ett behov av att dra mig tillbaka både från intryck & exponering. Men ibland har jag sessioner av att stalka min egen blogghistoria & varje gång jag gör det är jag ändå väldigt glad att ha det arkivet. Så det kanske är en hint om att jag skulle kunna fortsätta. På något sätt. Ju längre tid det går desto större blir spärren att starta om (& tex ligger fortfarande den opublicerade fortsättningen på årssammanfattningen av 2017 som ett gnisslande dåligt samvete i bakhuvudet). Men jag försöker öva på att se på det här som en plats som får vara ineffektiv & försenad, som vår vara good enough & kanske sämre ändå. Mvh överpresterande tjejkvinna.

Jag tänkte tjoffa några bilder från när jag & Malou gjorde en residensvecka på den konstnärsdrivna plattformen Skogen i Göteborg. Det är ett väldigt soft & spännande ställe som laborerar med experimentella, intellektuella men också väldigt inbjudande sätt att tänka kring & producera konst. Vi är i uppstartsfasen för ett projekt som går under arbetsnamnet Offshoots/Greenhouse Affect & under en vecka jobbade vi sjukt intensivt med groddar, röstsynteser, koreografiska scores, skrivövningar & långa slingrande samtal. Kollar lite:

Vi bodde hos Maximes gulliga föräldrar i Linnéstan. När vi kom hade hennes mamma bäddat två sängar sida vid sida av varandra <3 Att sova intill rosträdet från Vem kan trösta knyttet är också en klar livskvalité-höjare. 

Och så tog vi oss an scenrummet & stannade där ca 10 timmar om dagen.

Snömodd & spårvagnsspår.

Konstteori, bladspenat & Elsa Beskow.

Arrangerade någon typ av växtinstallation i en trappa.

Sånt som händer.

Skivade rosor i en scrub (förklaring kommer).

En kväll hade vi & ett par inbjudna personer ett samtal om förkroppsligade erfarenheter av kulturprekariatet i en upplösande miljö dvs bastun. Placerade tulpaner i taket, fixade mysbelysning, ovan nämnda scrub etc.

Borlottibönorna intog scenen.

Och oss.

Efter fem dagar hade vi en work in progress-visning av en del material vi ville prova & efter det hade vi, under galen tidspress tillsammans med Skogens eminenta kock Kristin, arrangerat en måltid av manipulerade växtliga råvaror. 

Det växte fram i en sorts organisk/artificiell massa & en fick äta direkt från bordet. Kändes som en fin teaser för något som skulle kunna bli mkt mer omfattande.

rubix.jpg

Sedan var vi klara & ägnade oss åt avspänning samt festligheter. Jag byggde om lite rester från middagen till ett par lysande savoykålslungor & det var även mkt fokus på rubiks kub.

Samt på dessa iskuber med groddar. All things växtligt.

Jag levererade en mkt avspänd pose på en toalett & sista bilden är från en toalett på en mkt liten klubb i en mycket kall stad i sydvästra Sverige. Hejdå Skogen & hejdå Sverige för denna gång, hoppas vi ses snart!

AV- & PÅFÅGLAR, POWER-PAF-PINGLOR & BOTANISKA STRUKTURER

kolla på deeen LD.jpg
arbetsrum.jpg
av och påfåglar.jpg
allt.så..jpg
skidor.jpg

Fick en vecka med en av livets personer på en av livets bästa platser (tack Konstnärsnämnden för det). I ett mycket tyst, mycket stort gammalt kloster omvandlat till ett artsy muminhus har vi försjunkit i subjektsteori, nedsuttna soffor, vegetativ filosofi & naturexperiment för barn. Var här med Olof för två år sedan på filosofivecka & då var hela stället fullt av professorer som mumlade obskyrt om Spinoza & Deleuze men nu var det nästan tomt. Har kunnat lägga ifrån mig telefonen flera timmar i taget & läst mer teori på en vecka än vad jag gjort senaste halvåret. Har kunnat läsa i timmar. Vi har även stirrat ut påfåglarna som bor i trädgården, ätit alla ostar & all choklad, halkat runt på leriga skogsvägar, trampat oss genomsvettiga på usla cyklar, misslyckats med att lära oss cykla elcykel, försökt haffa den mycket kvicka slottskatten för gos, minglat med holländska valpar & franska konstkritiker, skrivit, läst & hållit en mässa för ogräs. För några år sedan hade jag nog inte gissat att jag skulle värdesätta känslan av lugn såhär mycket, men den är sällsynt i frilansprekariatet & därför så efterlängtad. Blir så lycklig av denna person & denna plats. Vill. Bara. Ha. Mer.

I EN ANNAN SKOG

Med oregelbunden hjärtrytm kommer den här platsen till liv, fläckvis och nog bara mer & mer glest. Det blev inte lättare när mitt fina 28-millimetersobjektiv verkligen gick sönder för några veckor sedan & jag inte hade med mig mitt andra att byta till. Men innan det lyckades fokusera ett motiv för sista gången var jag i en skog i Norge med 15 andra teaterpersoner i två veckor. Vi bodde i en våffelstuga utan wifi & dusch & toalett vid en tjärn med en botten täckt av pulveriserat skogsmaterial. Det var ett utopiskt tillfälligt litet kollektiv, en hyperkompakt andra verklighet där alla rörelser var som i Tetris. Ett hus med väggarna målade med tjock pastellfärg som fick hela bygget att kännas som ett knarrande påskägg, & det var ungefär så litet. Där satte vi upp Schillers Rövare, i påskäggshuset & i skogen & på stenarna & i (alltså, i) tjärnen. Det var som ett lajv & ett avslaget rejv & moraltung 1700-talsgestik. Under de veckorna var jag djupt harmoniskt, tidvis klaustrofobisk, skrattade mig till träningsvärk, hade tre fästingar, frös mig till bortdomnade händer i tjärnen, läste tillsammans med fyra raggsockebeklädda vänner i absolut tystnad i flera timmar en söndag, gjorde en enda utflykt till Arendal för att se Earth, Wind & Fire & det kändes som tennisveckan i Båstad (tänker jag mig) & sedan hittade vi en osannolik hiphopklubb i ett shabby chic-café, jag var med om livets värsta åskväder & vaknade av att det slog gnistor ur proppskåpet jag sov under, hade intense bonding time med naturen vid ensamt nakennattbad, proklamerade dramatisk monolog simmandes över tjärnen, snittade två våfflor om dagen & så gjorde vi ju en nästan fyra timmar lång föreställning. Det enda som fastnade i kameran var tyvärr bara det här, men ändå:

ATT SLUTA SCENSKOLAN

Denna kamp/ynnest/era är över. Jag har varit euforisk, brutits ner, brutit mig ut, känt mig ostoppbar och tillbakahållen, firad, omhändertagen och missförstådd, på helt fel plats och ibland helt på rätt, gått från klarhet till klarhet till bråddjup & förvirring, jag har skämts så mycket, varit sämst och ibland lysande, jag har gjort mitt allra fakking bästa. Jag gjorde det vid sidan av dessa 11 scenpersonligheter (även med långa avstånd ibland) och vi gjorde vårt allra fakking bästa. Nu; ny era. Eller så fortsätter bara det som oundvikligen fortsätter.