BORDSSELFIES & STRUKTURELL ÅNGEST

Jaså här ligger en dubbelversion av mig & kontemplerar på ett bord som en rimlig person. De senaste dagarna har varit ett oregerligt kluster av oro, stress, ångest & andra aspekter av livet som inte riktigt ses på med blida ögon i denna ljuva senkapitalistiska värld. Jag tror definitivt Pms har ett finger med i spelet & givetvis också situationen det innebär att flytta själv till en ny stad i ett (relativt) nytt land & börja rita upp konturerna för en tillvaro från grunden. Allt är ganska ansträngande. Men jag har också tänkt på vad det finns för strukturella orsaker till varför jag då & då blir fullständigt slagen till marken av känslor av misslyckande & skuld för att jag inte är mer framgångsrik/snyggare/smartare/mer välutbildad/kreativ/produktiv etc i oändlighet. Och jag tror att Pms:ens skörhet gör att jag inte lika obekymrat kan delta i det här samhällets imperativ att ständigt ägna sig åt självförbättring. jag kommer i kontakt med hur orimligt & verkligt skadligt det är. Det känns som ett av de absolut viktigaste verktygen för att förstå sitt mående, att synliggöra ångestens politiska & ekonomiska aspekter för att inte drunkna i självförakt pga det känns som ett individuellt misslyckande. De senaste avsnitten av mina två bästa poddar Lilla drevet & Secret Feminist Agenda har på ett magiskt sätt sammanfallit med & utvecklat dessa funderingar. De spinner vidare på olika spår kring hur vårt ekonomiska system & hela diskursen kring hur ingenting är omöjligt & du är själv ansvarig för din framgång/misslyckande driver oss in i utmattning. Min nyvunna feministidol Hannah McGregor levererade tex denna enkla & på pricken-reflektion "We can't take personal responsibility for burnout and try to treat it by doing MORE things". Can I here an amen to that plz. Så, förutom att lyssna på dessa två poddar vill jag även rekommendera dessa två texter på temat Att Förstå Sin Ångest Ur Ett Strukturellt Perspektiv:
*   I senaste Lilla Drevet pratar Liv Strömquist om Byung Chul Han som skrivit en bok som heter Trötthetssamhället som jag läste för några år sedan men sedan glömt bort litegrann. Den finns att läsa här & den ger en lättillgänglig analys av vårt samhälles övergång från disciplin- till prestationssamhälle & hur det bryter ner oss. "Depression is the sickness of a society that suffers from excessive positivity". Ja. Mkt bra för en ångestfylld prestationsdriven person som mig att läsa för att lyfta blicken & genomskåda skiten. 
*   Mer om neoliberalismens (jamen, favorithatämne ju) historia, framväxt & fullständiga transformation av samhället kan en läsa om här. Inte helt lättläst för en person som jag som inte kan supermycket om ekonomi & ekonomisk historia, men extremt läsvärd. Ger en grundlig (och skrämmande) bakgrund till framväxten av hela Post truth-samhället genom att beskriva hur marknaden blivit den enda instansen för sanning "any value that cannot be expressed as a price – as the verdict of a market – on an equally unsure footing, as nothing more than opinion, preference, folklore or superstition". Tänker på hur denna ekonomiska idé genomsyrar varje del av våra liv & relationer. Jag känner mig så marinerad i detta system att jag ärligt talat inte vet hur en tar sig ur det. Om det går att leva på ett annat sätt, existera på andra villkor. Men med politisk teori, ihärdighet, utvecklande diskussioner, terapi, self care & en nödvändig dos eskapism kanske det går att stå ut lite till, eller i alla fall förstå sig själv & världen på nya sätt.

TILL OSS SOM HAR RÅD ATT GE UPP

Den här bloggen är ju mikroskopisk och jag vet inte om mina ord betyder något alls, men jag hoppas ju att några av er är kvar och tittar och läser. En får hemskt gärna skriva ett litet ord om en vill, det vore så fint att veta om någon hör.

Den här hösten har jag haft svårare än någonsin att förmå mig att blogga ’som vanligt’. Förutom allt det hektiska med livspusslet™ så har det varit tyngre. Att skriva bekymmersfria utdrag ur ett megapriviligierat liv inger en värre Känsla Av Meningslöshet än någonsin. Inte för att det fina, livsnjutande, romantiserade, estetiserade och ibland eskapistiska inte ska få finnas. Det måste nog få finnas för att injicera ljus i ett allt tätare mörker. Även jag i min kompakta teaterbubbla och sådana som mig som tillhör några av de mest priviligierade grupperna undgår inte de fascistiska förskjutningar, de våldsamma vändningar som sker omkring oss. Och vi, vi som har det så bra att vi har råd att ge upp, vi får inte göra det. Vi som har det så bra att vi kan blunda för mörkret för att det inte berör oss direkt, vi måste hålla ögonen öppna.  Det är tungt nu, så jävla tungt, och det kommer troligen bli värre. Gränsen för hur vidrig den rasistiska diskursen kan bli, hur alltings jävlighet hela tiden överträffar sig själv. Men, det finns alltid motkrafter och vi måste försöka vara den motkraften, en del av förändringen. Gamla deviser som att organisera sig får akut betydelse, tål att upprepas over and over. Jag har precis börjat volontära lite på Kontrapunkt, förstår ej varför det tagit mig så himla lång tid, men alltså bättre sent än aldrig!! Ni kanske alla redan gör sånt, men jag har nog försvunnit för djupt in i min egen navel samt politiska depp för att komma ur mig själv förrän nu. Jag tror att jag i denna framgångsfetischistiska kultur har glömt bort hur sjukt meningsskapande det är att göra något för något som är större än en själv. Att det förutom att fylla ett oerhört viktigt syfte också ger en massa energi tillbaka. Och då blir det så himla tydligt att vår uppgivenhet är en farlig fiende som bör omsättas i aktivitet/aktivism genast. Så det är mitt bästa tips. Byta ut lite av förlamningen mot handling. Och vi kan till exempel; banga julklappspaniken och ge pengar till Refugees Welcome, Kontrapunkt,  Röda Korset,  osv. Låna ut en säng eller ett rum åt flyktingar. Skaffa denna app för att kunna hjälpa flyktingar direkt. Gå på demonstrationer och manifestationer, skrika ur oss sorgen och få styrka av att inte vara ensam. Tända en fackla, vara motkraften. Klart slut på brandtal + tips.


DET SOM HAR HÄNT; DET HÄR TÄNKER JAG PÅ (BARA ETT LITET BRANDTAL)

Det finns saker som får allt att skälva och stanna av. Som får alla att tala med höga röster, som tvingar fram kommentarer och ställningstaganden. Så också från mig. Jag gör inte anspråk på att ha något särskilt nytt att tillägga, men det går inte riktigt att vara tyst, för tystnaden skulle bli till ignorans. Jag satt på ett golv och hade picknick med vietnamesiska vårrullar, kära vänner och cavaflaskor när beskedet om dåden kom, och festen dog. Allt blev liksom mörkt.

Det som hänt i Frankrike är helt överjävligt, odiskutabelt vidrigt och så sjukt sjukt sorgligt. Mardrömslikt och vettskrämmande. Hjärtan blöder, en stad skakar och världen med den.
Och jag är långt ifrån den första som vill fälla in andra perspektiv i diskussionen, som vill ropa men vi får inte glömma allt det andra också. Jag ser reaktionerna på dådet och människors medkännande hjärtan och uppblossande solidaritet och det är vackert. Men jag kan skönjer en liten bitter eftersmak i vimlet av solidariska gester ändå. Inte för att det rapporteras eller sörjs för mycket över det som hänt i Paris, absolut inte. Bara på grund av de mönster av tystnad och passivitet som synliggörs inför de hemskheter som aldrig genererar samma (mediala) reaktioner. De katastrofer, terrordåd, massakrer och förtryck som aldrig blir föremål för samma uppmärksamhet och medkänsla. Som sker längre bort, hela tiden och som drabbar ickeeuropéer. Visst är det något i att det geografiska avståndet är mindre som gör att det blir enklare att relatera, för att det rent fysiskt är närmare. Personliga kopplingar osv. Och IS framryckning i Europa är gränslöst obehaglig. Men jag funderar ändå på vilkas liv och död det är som inkluderas i vi:et, som får att känna det där kunde varit jag och slår upp våra hjärtan på vid gavel?

Jag tänker på; vilka liv som betyder något i vår västerländska mediala logik? Vilka människor, vilka kroppar som får förbli människor och vilka benämns som strömmar, volymer? Vilka får vår solidaritet, vår sorg, vårt stöd? Vad är det som gör att världens ledares skarpaste ton och handlingsförmåga vaknar till liv när det handlar om Europa?

Jag blir orolig att diskussionen inte fördjupas, kanske snarare förtunnas.Att en liksom har gjort sitt när en lagt ett trikolorfärgat raster över sin profilbild och inte funderar vidare på varför det är som det är nu. Och jag hoppas inte detta uppfattas som att jag skammar eller ställer mig över någon, det är definitivt inte min avsikt. Det är lika mycket en uppmaning och reflektion över mig själv. Jag tänker att vi behöver både de drastiska affekterade gesterna och det fördjupade samtalet. Att inte söka de enkla svaren och syndabockarna. Att istället; fortsätta söka kunskap vägra rasisternas retorik och problemformuleringar. Och insistera på solidariteten. Den internationella. 
Klart slut på brandtal.

JUST NU:

Läser jag: Väggen av Marken Haushofer från 68. Är helt fast. Det handlar om en kvinna som hälsar på sina vänner i en jaktstuga i Österrike, vännerna åker för att handla men kommer aldrig tillbaka. Istället uppenbarar sig en genomskinlig ogenomtränglig vägg som omgärdar stugan. Huvudpersonen är isolerad och innesluten av väggen och börjar ett nytt liv med en hund, en katt och en ko. En tillvaro där basala behov, överlevnad, förlust och närhet står i centrum. Till det yttre sker inte mycket, men spänningen i den lilla världen innanför väggen är vibrerande. Existentiell, vacker och gripande. 

Lyssnar jag på: Lana Del Reys nya. Är ju absolut knäsvag för denna dekadenta, lolitalika, mörksinta persona. Särskilt låten God Knows I Tried, herrrrregud, bästa som hänt mig i musikväg på länge. 

Ser jag på: This is England '90. Äntligen har sista säsongen av tv-serien med samma namn som filmen kommit. Nu börjar nittiotalet, Madchestereran och knarket. Kanske min bästa serie alla kategorier, så allt igenom briljant. Gråter floder varje gång, och bubblar av garv för detta gängs ömsinta gemenskap.  

Tänker jag på: vågen av rasistiska hatbrott som brinner omkring oss, terroriserar och mördar människor. Vi har inte en flyktingkris, vi har en politisk och medial kris där rasistiska krafter tillåts växa och härja. Här, här, här och här har det skrivits bra om det. Vi måste alla hjälpas åt för att stå upp mot rasismen, våldet, hatet.

TRIVIALT / LIVSVIKTIGT

Såhär såg jag ut i måndags när skolan började, unnade mig lite piff eftersom jag nu går in i den årslånga tights-och-tisha-period som ett skådisskolår innebär. Tröjan är ny från Maison Kitsuné och är helt perfekt, den djupblå färgen, hålstickningen och midjelängden. Nertill;Julian Reds finaste modell, de himmelsblå lady high air. Och så blåvitspräckliga strumpor, vita skor och ryggsäcken från Essl. Tycker mycket om blått med blått med blått just nu. 

Men det känns svårt att bara skriva om piffiga utstyrslar när Europas karta målas i fler lager blod varje dag, när vi varje dag begår sådana oerhörda svek mot flyende medmänniskor. Fort Europa måste rämna och gränserna öppnas. Alla får plats. Att de mest utsatta människorna i världen pekas ut som ett problem och benämns som ohanterliga volymer är den värsta lögnen, bara våld. Men det finns som alltid motkrafter, och det behöver vi alla vara en del av. Givetvis kan en skänka pengar så att akut hjälp når fram, tex via Röda Korset eller Radiohjälpen. Det arrangeras demos runtom i landet för att visa solidaritet med flyktingarna och sätta press på politiker att på riktigt ändra systemet, tex i Göteborg och Malmö. Det måste inte vara såhär. Solidaritet goddamnit. 

PIZZAVALBORG, RÖDA FANOR & MINIMALA ANKBARN

En gång var det valborg och första maj, en helg av kalas och kamp. För mig var det såhär:

Maxime var här och valborg till ära mönstermaxade hon med både kaktusar och storblommigt. Vi skulle få finfrämmat och ställde till med pizzamiddag, synd att jag inte fick någon bild på pizzorna för de var sannerligen värda sin vikt i guld. En med tomatsås, färska tomater, vårlök och mozzarella och en med citron- och vitlökscrême fraîche, potatis, päron och valnötter.

Jag lyckades som vanligt tyvärr fota mer mat än människor men det var i alla fall Emma, Emilie och Joel som var där till en början. 

Det blev efterrätt, mjölkchokladmousse med cointreau, hallon och physalis. 

Vi hängde på divanerna och i vardagsrumsfönstret, åt tills vi storknade, gosade, drack bubbel och sjöng sedan in våren i stämmor. Inget märkvärdigt och ändå så himla bra. När de andra gick ut i natten hörde jag deras skråliga stämsång på gatan utanför och sedan somnade jag efter en valborg som var precis som jag önskade mig.

Dagen efter var det första maj! Detta annonserades med all önskvärd tydlighet på grafittiväggen utanför vårt hus, lokalpatrioten i mig blir knäsvag och exalterad över denna stadsdel.

Jag och Max preppade med våffelfrukost.

Och så demonstrerade vi. Vädret var som en charterreklam och det var uppsluppen kampstämning. 

Dessa personer vajade med röd fana och spelade Internationalen svinhögt varpå spontan allsång uppstod. Sedan hängde vi i Slottsparken där det var den mest uppstyrda första maj jag varit med om, med scen och talare och spelningar, hoppborg och teater för kidsen, politisk merch och mat från massor olika länder. Vi (som i jag, Maxime, Emma, Emilie, Andreas, Shora och bebis) köpte papptallrikar med irakiskt käk av några gulliga irakiska gubbar och satt sedan i solen, myste och lyssnade på talen. 5600 personer var vi i demon och det politiska hoppet så välbehövligt. Och så blev jag medlem i vänstern! Nu jäklar måste min politiska organisering bli verklighet. 
När jag och Maxime kom hem efter många timmar av förstklassigt första maj-firande blev vi supertrötta och ägnade resten av kvällen åt att äta choklad, dricka mango- och banansmoothie och titta på Hotell uppflugna på varsin divan. 

Dagen efter hörde Shora av sig och bjöd in oss på palestinsk frukost. Det var såhär fint!

Såhär gullig var Max.

Det var hoummus, baba ghanoush, zaatar, oliver, färska grönsaker, stekta ägg, sesambröd, yoghurtbollar, koriander, vårlök juice och kaffe. Insanely gött. Bebis Latifa får inte förekomma på nätet, därav inga bilder på hon som är det gosigaste som hänt mig.

Och sedan promenad i Pildammsparken såklart. Det är så mycket blommande träd i den här stan.

<3!!

Och där det finns familjer av änder. Denna bild får avsluta denna lilla berättelse om denna lilla helg i detta lilla liv, ska inte ge mig på något tafatt försök att beskriva hur gulliga dessa dunbarn är. Ni ser ju. 

4 X TIPS

Fyra vitt skilda tips kommer lastat! Två viktiga julklappar, ett upprop, lite politisk läsning och en episk musikvideo:

Om du inte har köpt julklappar än och ändå lever i materiellt överflöd så har tex Röda korset en bra grej. I Syren är det ju totalkaos och kris, 12 miljoner (alltså, mer än hela Sveriges befolkning) människor är i akut behov av hjälp och lider enorma brister, inte minst på mat. För 77 kronor får en person mat i en månad och för 385 kronor räcker det till en hel familj. 

Detta är ju old news, men ändå megaviktigt. Alliansen har kommit med ett förslag att i princip helt dra in det ekonomiska stödet till kulturtidskrifterna vilket ju uppenbarligen är en demokratisk och kulturell katastrof. Skriv på uppropet mot detta knäppa förslag här. Och, ett annat sista-minuten-julklappstips är att ge bort en prenumeration på en kulturtidskrift, en toppenklapp att få och ett viktigt litet stöd för ett levande kulturellt samtal. Här är ett fb-evenemang som samlat supermånga kulturtidskrifter på ett ställe, så kan en välja och vraka.

Allt åt alla's text Entreprenörsskap - klassfred på nyspråk. En mycket tydlig och välskriven text som reder ut begreppet entreprenörsskap och hur det används för att lägga över ansvaret på individen i en rutten arbetsmarknad. Såhär börjar det: "Förbundet allt åt alla hjälper dig att bättre förstå hur begreppet används för att maskera klass- motsättningar, hur det får oss att acceptera försämringar och lägger över skulden för dåliga arbetsvillkor på oss själva. Vi reder ut entreprenörskapets historia, hur det implementeras, och vad det får för konsekvenser."  

Till sist, denna video, om någon missat. Vackraste och coolaste jag sett på länge.

ATT OMVANDLA FRUSTRATION TILL NÅGOT ROLIGARE

Hejhej och oj vad den här bloggen lever långsamt. Men det måste nog få vara så nu och så länge det behövs. Tänkte i alla fall visa en liten film som jag och Emma i min klass gjorde i torsdags när vi inte hade några lektioner. Den är väl ganska teaterintern och sprang upp ur en frustration över institutionernas stelbenthet, den evinnerliga besattheten av manliga genier, hur trögt och förändringsobenäget Teatersverige ibland känns.
Så vi smällde upp min kamera, slog oss ner på divanen och diskuterade dramatiska klassiker,  sörjde Strindberg-året, njöt av Molières tidlösa humor och vädjade till Teatersverige att aldrig sluta spela Tjechov.

SOCIALISTHIPSTERS / HYBRIDPERSONER / EN TOPPENPODD & BEST OF REGERINGSFÖRKLARINGEN

Ett inlägg kommer lastat med fyra internettips av ganska olika karaktär, håll till godo!

Brorsan visade mig nyligen Fuckyeahsocialists, en hel tumblr-sida dedikerad till att bevisa de estetiska vinsterna med att vara röd i hjärtat, om en nu skulle ha svårt att finna nog med ideologiska skäl. Solidarity never goes out of style osv.

Buffalobillgates är ett koncept som går ut på att Kalle som driver sajten skapar typ filmstjärnebilder som är sammanslagningar av två kända personer. I samlingen finns bland annat Yoko Bono, Putintin och Quentin Tarantina Turner. Alltså skrattar så mycket av detta, och det är dessutom otroligt snyggt gjort.

Jag är aldrig snabb med alla dessa fenomen on the Internetz, är till exempel inte alls en frekvent podlyssnare. Men, även om det här är ytterst sent upptäckt och podden dessutom verkar ligga på is så måste jag bara tipsa om Camila & Mireyas podcast om någon missat den. De bloggar även på Rummet och deras podcast genomsyras av antirasism och feminism. Så fantastiskt megasmarta och roliga personer, värt att plöja alla avsnitt.


Jag drömmer ju om en antikapitalistisk rödrosagrön utopi och känner kanske ingen stormande tillit till Stefan Löfvén & co, men jag blir ändå glad när jag läser regeringsförklaringen. Den andas brandtal och vad behöver vi i dessa tider av politisk apati om inte just det. En känsla av att men gud, saker går kanske faktiskt att förändra. Den är inte fullständig eller på något sätt perfekt, men den andas hopp och den känslan är så obeskrivligt stark och viktig. Hopp kan omsättas i något mer radikalt än parlamentarismen erbjuder, allt i vår strävan efter En Annan Värld.

GENOM SÖMNEN VIA KAMPEN TILL LJUSET (FÖR OSS SOM KAN VÄLJA)

Det blev så väldigt tyst här. En tystnad som en följd av en skola som slukar i stort sett all min tid energi och kreativitet, allt det nya som fortfarande är nytt. Och valet. Sorgen. Åtta år av blå regering som monterat ner så ofattbart mycket trygghet och försatt så många människor i odrägliga livssituationer.  Som genom det berett väg för ett parti som gör oss till en del av det allt mer fascistiska Europa. Som i sin tur bereder väg för den allra värsta sortens öppet militanta nazister.
Det är så många som skrivit så mycket bättre analyser av det här än vad jag kan göra, till exempel den här. Men jag tänkte skriva lite om var mina tankar rör sig nu när den första vågen av apokalyptisk ångest och akut politisk depression ebbat ut något.
Alltså. Det är bara så att vi inte får tystna nu.
Vi som har priviligierade kroppar, vi som inte står i den direkta skottlinjen för fascismens framryckningar, vi som har ett val att kämpa eller inte, vi som kan gå härifrån. Just vi måste stanna kvar och vi måste fortsätta eller börja om, resa oss eller skrika högre. Det finns så sjukt många som redan kämpar och så många som inte kan välja bort kampen, som får känna på rasismens konsekvenser omedelbart. Detta är en uppmaning till mig själv och andra som har privilegiet att kunna välja. Först kanske: att behandla frågan som nog maler i mångas magar nu; vad kan jag göra? Var riktar jag min frustration/trötthet/vrede?  Och jag tänker på alla som går runt med den frågan i sina kroppar och jag tänker på vilken kraft den innehåller, tänk om den viljan skulle mobiliseras. Vi som har ett val behöver hitta våra former för motstånd, för antirasism och en annan sorts värld.  Att inte försvinna bort i sömn och förträngning, normalisering uppgivenhet. Vår tystnad är deras största vinst. För mig försöker jag göra den här tiden till en tid då jag funderar och diskuterar kring vad aktivism är och hur jag kan verka i mina sammanhang. På skolan, i samtal, i demonstrationer, i NGO’s. Kanske handlar det också om att omförhandla bilden av vad aktivism och vad en aktivist är. För nu är det nog så att vi alla måste dra in ny luft lyfta blicken och fortsätta. Alltså there’s no way to go but on och vi kan väl hjälpas åt att tänka ut strategier? Det finns vägar ut och framåt.  

(Här är en hård, skarp och mycket bra text som i alla fall gav mig en spark i rumpan, på helt rätt sätt)

VI BEHÖVER INTE FÖRGÄVES IGNORERA VARANDRAS OFRIHET FÖR ATT SJÄLVA FÖRSÖKA VARA FRIA / VI BEHÖVER INTE BYGGA VÅRA LIV PÅ RUINER AV ANDRAS

Vi sover dåligt. Vi rycker i sömnen och drömmer om nazister och apokalypser. Det är världen som tagit sig in i våra nätter och blodomlopp, det är alltings tendens att gå absolut fel som känns. Vi är oroliga för fyra år till av förstörelse. Livrädda med stänk av förhoppningar.
Idag röstar vi för solidaritet, hopp, jämlikhet, social rättvisa. Min tilltro till vårt politiska system sviktar, jag önskar systemet var annorlunda, jag önskar mig helt andra premisser än pengarna och patriarkatet. Men jag röstar för det som ger en skärva hopp och en glimt av visioner för vanmakten står oss upp i halsen nu. Klarar inte fyra år till av klimatförnekelse, utförsäkring, nedmontering av de sociala skyddsnäten, privatisering, total trötthet och brist på radikala åtgärder mot fascism sexism och det här samhällets allmänna förfall. Jag upprepar en annan värld är möjlig även om det inte känns så, jag tänker på Athenas ord om en annan värld ska vara möjlig är det vårt ansvar att förverkliga den, ingen kommer att göra det åt oss. Vi lever inte i den bästa av möjliga världar, de som talar om för oss att det är så är de som själva tjänar på att vi ska tro det. Jag röstar rosa för jag vill ha F! i riksdagen, jag vill ha deras otålighet, deras antirasism och deras feminism som prio ett, jag vill ha dem som den feministiska glädjedödaren i plenisalen, för att styra om diskursen, för att förhindra att den intersektionella feminismen förpassas till parenteserna. Den här världen känns så outgrundligt hopplös men F! har gett många nytt hopp. Jag röstar rosa för att F! skulle kunna förhindra SD’s vågmästarroll och ge det rödgrönrosa blocket egen majoritet. Jag personligen är mer vänster, uttalat socialistiskt och antikapitalistiskt lagd och det önskar jag att F! var också. F! ger inte svar på allt, men jag vill ha dem där.
Politik är mycket mer än valdagen, det är gräsrotsrörelser, ickeparlamentariska krafter och aktivism, samtal, attityder, konst, möten, vardag. Det är där en kan få verka konkret och ha makt att påverka så det märks. Där finns så mycket kraft. För det är svårt att känna något annat än sin betydelselöshet i detta system där makten är så långt borta och där ekonomin som är som science fiction styr över människor. Men vi är folket, vi har våra röster. Så nu använder vi dem. Och det tar inte slut sedan, om det går åt helvete nu går vi inte och lägger oss, då reser vi oss. Då reser vi oss. 

OM ATT VARA TYST OCH LYSSNA

Jag var på ett samtal och en poesiläsning idag, med poeterna/aktivisterna Athena Farrokzhad och Felicia Mulinari på Stadsbiblioteket. De pratade om sin och varandras poesi, om mödrar i exil, om rasism och kamp och kollektiv, om var rasistiska upplevelser tar vägen, om språk och arbetarlitteratur och galna revolutionära föräldrar. Det var knytnävar och smekningar, det berörde och brände mig. Det var Så. Vackert. Dessa två personers enorma språk, deras formuleringsförmåga och skärpa som får mig att häpna och överfyllas av inspiration, deras lyster och vrede, deras humor hetta och poetiska politik. Vi delar värld och utopier men våra erfarenheter skiljer sig. Det finns så mycket av det här (väster-)landets fula sidor som jag aldrig behövt utstå.
De är så övertygade om ordets och språkets revolutionära potential och de förkastar hela idén om att det optimala tillståndet för en människa är att vara en oberoende individ, absolut autonom. Athena säger om vi inte är tillsammans är vi döda och det går tusen pilar genom mitt bröst. Jag önskar jag kunde återge samtalet, att jag spelade in deras skratt och deras punchlines, men det är alla gånger bättre att läsa deras egna ord.
Av någon anledning tänkte jag på Navid Modir och Gustav Fridolin när jag satt där. Eller, jag tänkte på deras HALLÅ-JAG-HAR-BLIVIT-FEMINIST-ÄR-JAG-INTE-STRÅLANDE- texter.  För att jag genomfors av skam över att vara en del av det vita etablissemang och kulturlandskap som finns på andras bekostnad. En del av den vitsvit Athena och Felicia skriver om. Mina privilegier = andras förtryck osv. Skam är passivt och jag vill inte bli paralyserad, det kan ju aldrig generera någon rörelse. Jag tänkte på att Gustav och Navid när de kom till sitt feministiska uppvaknande istället för att ta uppta en massa medieutrymme istället borde använt sina positioner och privilegier på ett annat sätt. Lämnat plats åt andra röster. Sökt upp kunskap, läst, lyssnat, lärt sig. Inte tagit mer plats. Och när jag satt där i publiken och lyssnade storögt och med frenetiskt antecknande penna på Athena och Felicia så tänkte jag att jag inte vill vara som Navid och Gustav. Att jag inte vill vara HALLÅ-JAG-HAR-KOMMIT-PÅ-ATT-JAG-ÄR-DEL-AV-EN-RASISTISK-STRUKTUR-OCH-DET-ÄR-ASJOBBIGT-MEN-JAG-ÄR-FAKTISKT-EN-SNÄLL-MÄNNISKA typ. Att jag istället vill vara tyst och lyssna. Att jag bara vill ta del av dessa enastående personers insikter och poesi, höra dem formulera frågeställningar, erfarenheter och problem som jag i min vita svennebanankropp aldrig behövt uppleva. Vill höra mera. Fundera över vad jag kan göra i de sammanhang där jag verkar.
Bibliotekssalen är enorm, det känns som tusen meter i takhöjd och dessa två personer intar och äger det där rummet. Jag märker att jag känner mig besvärad av att publiken är övervägande vit, vilket dessvärre alltför ofta ju är fallet i den här typen av kulturella sammanhang (vilket också behandlas och med rätta kritiseras i samtalet). Men de lyssnar. Vi lyssnar. Och det är det jag vill göra. Tystna och lära mig. Det är där jag vill börja.

(PS lyssna genast på Athenas sommarprogram om du inte gjort det, köp hennes geniala diktsamling och läs Felicias poesi här)

OM EN SILVERSTÄNKT GLITTERTRÖJA OCH DET SOM BEKYMRAR MIG NU

En ny favorittröja till mig, till garderoben och hösten. En silverglittrig magtröja i boxig modell och jag tycker så mycket om den. Bärs med fördel till lika glittriga strumpbyxor (för plötsligt var det ju för kyligt för att gå barbent mer). Pinen fick jag av en aktivist i Kairo sommaren 2011 och den känns helt rätt alltid, inte minst i dessa valtider. Förutom en så uppseendeväckande tilldragelse som min nya tröja så spelar jag de sista föreställningarna av Resultatet som vi återupptagit efter ett par månader av paus. I ett rökigt stycke industrihistoria lyssnar vi på röster från personer som levt sina liv i den där fabriken, spelar på den magiska musikmaskinen, dansar i konfetti, konkurrerar och svettas, knuffas, skriker oss hesa och reflekterar över arbetsmarknad och människovärde. När jag inte är på scen hjälper jag Mattias att flyttpacka samt bekymrar mig något oerhört över polisens övervåld mot demonstranterna i Malmö igår, över hur vår justitieminister försvarar det hela och hur nazismen/rasismen/fascismen normaliseras. Hur de instanser som ska försvara demokrati och säkerhet gång på gång slår på oss som bara vill ha en rättvis värld för alla. Det måste få ett slut, nu genast. Här är en superbra artikel från i våras som på ett mycket sakkunnigt sätt bemöter argumentet att vilka åsikter som helst, på vems bekostnad som helst, alltid ska få spridas i demokratins namn. 
Nästa vecka flyttar vi till Malmö och jag är så himla glad och stolt att få flytta till en stad där det finns en så fantastisk uppslutning, en så stark antifascistisk kraft och utbredd aktivism. Det ger mig hopp om den här världen, för den känns alltför mörk nu.

DET VÄRSTA SOM HÄNDER DET HÄNDER JUST NU

Det går inte att inte prata om Gaza. Det går inte att inte tänka på världens största fängelse även om jag aktivt måste stänga ute tankarna på barnen som brinner upp eller blir apatiska på gravplatserna som börjar ta slut på flyktvägarna som är blockerade på vattnet som inte rinner på familjer som raderas. För att den fortgående mardrömmen är verklighet. För att det Aldrig. Tar. Slut.
Det ofattbara i att ett land kommit så långt i sin ockupation sin våldsutövning sin retorik att de får stå över all internationell rätt. Att omvärlden ger sig tysta godkännande. Att staten som uppstod för att skapa en fristad åt ett förföljt folk nu förföljer förtrycker invaderar massakrerar värre och värre.

Men det värsta är ändå nästan omvärldens våld. Ibland är tystnad den största våldsamheten. Att förneka det som sker, sveket i att inte handla. Låta fortgå. Let go. Passera. Brutaliteten i att inte fördöma det som pågår, att äga stor makt en röst som världen lyssnar på, att inte använda den. Att en viss partiledare, som påstår sig ha en röd färg, när Israel hade dödat 170 palestinier varav flertalet civila uttrycker sig i termer av att man har rätt att försvara sig och att det på sin höjd tyder på övervåld. Förminskar, låter gå. Berättar för världen att 170 liv av palestinsk sort inte spelar någon roll.
Vi är i en värld som gör skillnad på människor, stor skillnad.
Debattklimatet där den största dygden är att vara nyanserad och tala om saken som om det gällde två jämbördiga parter, oviljan att ta ställning och som genom det tar ställning: som genom sin påstådda objektivitet med all önskvärd tydlighet visar att Israel får mörda och göra vad helst faller dem in.
Alla vi som har röster måste använda dem till att tala och skrika och säga ifrån. Om du är i en stad kan du demonstrera, om du har pengar på kontot kan du ge ett bidrag till exempelvis ISM eller Ship to Gaza eller Röda korset, om du är journalist kan du skriva, om du är konsument kan du låta bli att handla varor som stöder krigsmakten, osv osv.
Det är våra människosyskon som blir till siffror i en nattsvart statistik, en statistik som rusar mot tusen.  

DET SOM HÄNDER I GAZA HÄNDER I MIG

Känner just nu sådan vanmakt över situationen i Gaza, Israels absolut vansinniga brutalitet och våldsamhet. Ser det från mitt sömniga kontor, hör omvärldens tystnad. Det råder akut brist på mat/medicin/sjukhusutrustning/vatten/allt som är viktigt. Det finns inga vettiga vägar ut ur Gaza, det är en sluten zon. Blir så oändligt trött på världens bortvändhet och passivitet, att denna massaker får fortsätta. De civila, barnen. Läget är absolut akut och vi som sitter på privilegierna får försöka göra någonting, åtminstone något litet. Vill demonstrera, men sitter i en skog mitt i ingenstans. Det en ändå kan göra är att ge pengar till International Solidarity Movement (som undertecknad själv varit aktivist i) eller Ship to Gaza, två fantastiskt bra organisationer som jobbar med ickevåldsaktivism och att bryta blockaden som folket i Gaza lever i varje dag. Ge en smula resurser till de som är på plats. Det kan vi göra.

MANLIGA GENIER, AVDEMOKRATISERING & EN QUEERPIONJÄR

Ett blogginlägg kommer lastat med två lästips och ett radioprogram fulla av viktigheter, politisk ilska och inspiration:

Maria Svelands deprimerande men OH så viktiga krönika om hur myten om det manliga konstnärsgeniet reproduceras om och om igen på våra teatrar. Nu senast representerat i den milsvida skillnaden i hur Lars Noréns respektive Suzanne Ostens sjuttioårsdagar uppmärksammats eller inte uppmärksammats. Så viktigt att belysa detta tills det verkligen blir ändring!

Kajsa Ekis Ekmans ledare om hur privatisering = avdemokratisering. Hårt, logiskt och rakt om hur bolagiseringen av samhället är ett allvarligt demokratiproblem.

Stils program om Claude Cahun, en fantastiskt inspirerande fotograf med starka feministiska och queera förtecken som var lika kreativ i sitt konstnärsskap som i sin aktivism. De pratar även med författaren Lena Andersson och konstnären Bella Rune som berättar om sitt superintressanta samarbete med The Knife. Blev så inspirerad av detta.

Älskar sommaren och ledigheten för att den frigör tid där jag hinner läsa, fundera, reflektera och samla kunskap om det som är angeläget. Har ni läst/lyssnat på/sett något särskilt intressant det senaste?

GIRLS TO THE FRONT

Härom veckan såg jag och Mattias The Punk Singer, dokumentären om Kathleen Hanna. Denna storslagna punkdrottning och feministaktivist som varit frontfigur i Bikini Kill, Le Tigre och numera i The Julie Ruin. Som är en ikon för Riot Grrrl-rörelsen som växte fram i USA under 90-talet. Alltså, sååå cool och inspirerande rörelse. Inte nog med att Kathleen Hanna är kanske tidernas coolaste scenpersonlighet, hon var och är en så otroligt viktig feministisk aktivist som reclaimade ett utrymme (musiken, punkscenen) som varit så tydligt dominerat av män, machoism och moshpits. Hon sa girls to the front och skapade ett rum för brudarna, hon benämnda patriarkala strukturer och skapade ett nätverk av feministisk kreativitet som är historisk, hon tog sig rätten att vara högljudd, seriös, rolig, sexig, svettig, förbannad, brötig, smart. Och när jag läser Riot Grrrls manifest (nedan) slås jag av hur före sin tid det känns. Det genomsyras av ett intersektionellt tänk, "because I see the connection of all oppression and I believe we need to fight them with this awareness", det är så klarsynt och tydligt, det har punkens hela slagkraftighet.

ÅH det är så bra, det är så snyggt.

Vill verkligen peppa alla att se denna film och kolla in Riot Grrrl-rörelsen närmare. Dels är hela estetiken och energin helt sjukt bra, en magisk hybrid av politiskt allvar och en kreativ störtflod. Det är poetiskt, ilsket, gravallvarligt och expressivt. Det gav mig så otroligt mycket pepp och en påminnelse om hur viktig bärare kultur och inte minst subkulturer är av politisk kraft. Vilken megafon det är, vilken plattform. Det kan verkligen göra all skillnad i världen. EVERY GIRL IS A RIOT GRRRL!