NÄR FAMILJEN MALM VAR UTE I STORA VÄRLDEN

Nu trycker jag läpparna mot den här platsen och andas liv i den igen. Ett skälvande litet andetag som inte lovar något. Bloggande har alltid varit tungt, blött av skuld och kravet på sekundaktuellt content. Nu skiter vi i allt det. Nu får det vara det det vill. Inga krav på recaps, inga förklaringar. Bara det att: jag bodde i Berlin i nästan två år och skrev nästan ingenting om det här. Jo, skrev anteckningsböcker fulla och skrev telefoner fulla, telefoner som sprack med glasskärmen mot stenbelagda gator. Men inte här. Kanske för att detta att skriva fram sin egen Berlin-bio känns utmattande redan som premiss. Sedan blev min kamera stulen, ur en tygkasse på en buss i nämnda stad. Jag var matt och pank. Sedan flyttade jag till Malmö och exakt allt blev bättre förutom att jag inte hade wifi i min lägenhet, fast jag hade en ny kamera. Jag har fortfarande inte wifi i min lägenhet (en lägenhet som förresten är ny och verkligen, verkligen min) men just nu är jag på en plats med internet och vad tusan. Varför inte vältra sig i lite lite sommarnostalgi innan det kanske kan bli något annat.

Lite såhär var det när min familj åkte tåg hela vägen till södraste Italien i juli en sommar som var tvåtusennitton:

pullja LD.jpg

En bror som smälte in i omgivningen. De där konformade hobbit-husen är förresten en grej i Puglia-regionen och heter trulli. Som om de behövde extra cuteness. TRULLI.

brovaz LD.jpg
PEAKING LD.jpg

Mycket tyder på att detta var ögonblicket då jag & Fabrí peakade.

Bror, blänk och cirkusdirektörsaura.

Det var bröllop & klädkod kavaj & aperol spritz. Ja, anledningen att vi hasade ner hela familjen var att min kusin gifte sig i nämnda italienska region.

setting.jpg

En partner och ett halvmiljonersbröllop.

Canoli och allting i excess.

kringson LD.jpg

En mamma i en pool.

mörkt.jpg

Svåra samtal vid en pool.

Webp.net-gifmaker.gif
juice LD.jpg
äta rester.jpg

En släktfest och en obligatorisk sydeuropeisk gränd

En gång stod jag högst uppe i en stenbyggnad och det här var min utsikt. Det fanns och jag var där.

PRAG / MILK HONEY & SOME CORPORATE MAGIC

För två veckor sedan var jag & hälsade på Adam i Prag, bodde med honom & hans pojkvän Alex i deras kollektiv i fem dagar. Jag & A hade inte setts på ett år och bara skypat ett par gånger, men det var så himla himla fint att ses, så mkt bästisfeeling. Langar allt från våra dagar på en gång, såhär:

Lätt för en sådan som mig att förälska mig i en stad med sådana här fasader & spårvagnsnät både längs med och ovanför gatorna.

Själva föremålet för resan. 

Hipsterkaffe till alla.

A's Twin Peaks-tatuering <3

Gå på utställning & bli mest imponerad av byggnaden i sig, bli förvirrad över målade dörrar & balkonger, generas över illa skrivna verkbeskrivningar & fota A som fotar en text på en vägg. 

En jag vill bo på samma ställe som & hänga med jämt.

A & A tog mig på promenader varje dag, utsikterna var megaidylliska mest hela tiden.

Arbetade hårt på mitt sockerberoende samt att äta mig in i lokala specialiteter. Vallmofrön & maräng verkar vara grundämnen i den tjeckiska dieten.

Lägg av vad gulliga. Längtade halvt ihjäl mig efter den jag i kär i när jag hängde med dessa lovebirds.

De var hemmablinda för denna stads cuteness & förvånades över mitt översvallande tycke för glassfärgade fasader. 

Ett stycke brunch hände. 

Ganska statytät stad, & någonstans måste de ju förvaras. Då kan en hitta en sån här ockult kör av tjurpräster uppradad på en innergård.

En dag gick vi förbi en konstskola som hade öppet hus. Mkt klassisk stämning.

Dåligt dokumenterade parkhäng. Jag & Adam tog med fleecefilten med delfiner på som spelade en betydelsefull roll för oss i Gießen förra året & la den hälften i skugga, hälften i sol så vi både fick som vi ville. Varvade sedan olika lågintensiva parkaktiviteter som ätande (det bästa är att tofu är så orimligt billigt i detta land), läsning, solning & sömn. Mkt zen stämning vilket var precis vad min febrigt rotlösa själ behövde.

alx.jpg

En annan dag var vi på bokmarknad & Alex köpte enbart böcker som matchade hans outfit.

A's & A's  hållplats där kidsen idkade parkour.

Hängde med ett av de k00la kidzen. 

Som visade tydliga tecken på att han är en urban ungdom.

Den kvällen skulle vi på födelsedagsfirande hos en av deras vänner & vi försåg oss av vad naturen hade att erbjuda i blomsterväg.

Den urbana parkourpojken byttes ut mot en ung Morrissey på ett ögonblick. 

Denna bild får symbolisera alla avsnitt av OITNB som vi såg på med ihopkopplade hörlurar på en madrass på golvet. Lägg av vad fantastisk, hjärtskärande & vidrig denna säsongen var, förstår ej hur jag ska kunna vänta ett år på nästa. 

Mer stad, mer fasad. 

Du blickar in i ögonen på Tjeckiens nästa stora regissör. Javisst såäre.  

Obligatorisk tjeckisk matupplevelse: panerad stekt ost med pommes & tartarsås. Ville ha the real deal på sunkigt kvartershak & ej piffig dyrisversion. Det fick jag. Vi misstänker att det inte kanske egentligen var någon ost utan mest fett inuti annat fett. Men ändå gött n greasy. 

En gång på en didaktisk & illustrativ utställning om big data.

De här dagarna var så mkt mer; kanalhäng, två föreställningar med urblekt kollagedramaturgi, medeltidsstämning, ritualer & matlagning, uteserveringar & generiska hipsterbarer, mat så deppig att A nästan skrek this food should go to hell!!, stengrottor, picknick & sömn under trädkronorna, en märklig marknad mest bestående av plagiatväskor & knogjärn, men allra mest alla samtalen & skrattsalvorna som inte går att återge. Men nu blir det extramaterial!!-------------------------->

Sista dagen gnällde jag över att det inte fanns några bilder på mig & Adam från resan. Då langade Alex fram dessa, blev så glad <3

Och så två bilder som A tog med sin engångskamerai Gießen förra året. Dog nostalgidöden. Första bilden är på vår poolspecifika föreställning Keiko som sedan blev den renaste upplevelsen av ett fiasko jag någonsin varit med om. Minnet av det fyller mig med en märkligt intensiv mix av skam & kärlek. Den senare bilden fyller mig enbart med de senare. Må denna vänskap leva lycklig i alla våra dagar. 

KARNEVALEN GENOM EN ENGÅNGSKAMERA

För tre månader sedan var jag i Rio med F och där var det karneval och där var vi. Jag hade med mig en engångskamera eftersom det var för onödigt riskabelt att släpa runt på min systemkamera i oöverskådliga människohav. Det var en av F's lugnaste karnevaler och det sjukaste jag varit med om i festväg, skoja inte hur mycket kusinen från landet jag var i detta sammanhang. Men tycker ändå jag acklimatiserade mig ganska fort. Vi kollar lite:

En fest som började 8 på morgonen, varför inte.

Att biltrafik i innerstäder borde omgående bytas ut mot topless styltgång.

Orimligt hett sällskap. 

Så mkt profile pic-potential i denna bild om den varit hälften asfalt och mer close up på pose och pussy power-tag.

Gulliga enhörningspojkz.

Lapa. Här såg jag en av de vackraste tjejerna jag någonsin sett i livet, kommer aldrig glömma.

Avatarbiceps och smickrande vinkel finnes.

En "liten inofficiell gatufest"

Annan fest, (lite) annan outfit. Hade liksom inte alls fattat nivån av extravagans som förväntas och hade med mig diskreta "festkläder" som kanske passerar på Möllan, men som framstod som de mest anonyma vardagskläder på karnevalen. Har aldrig känt mig så minimalistisk även om jag ansträngde mig för att kompensera med diverse neonfärgat kroppspulver, strasstenar och skojiga hattar. Hu så tokigt det kan bli.

Drömmiga omgivningar.

Ah vad jag kämpade med att frisera denna usla plastperuk i strävan att se ut så mycket som möjligt som en mangafigur. Nåja, det gick ändå inte att behålla någon som helst piffig eller fräsch ambition för svetten var ett ostoppbart flöde som sköljde bort allt i sin väg.

ROLIG FEST

Kära & svettiga personer & det var mitt i natten & 35 grader & jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade det

Dagen efter den här festen hamnade jag på akuten i två dygn, men det hade nog inte med festen att göra & även om det gjorde det var det ändå värt för att dansa genom Rio i tre dagar var jag nog tvungen att få uppleva i det här livet.

TIO FRÅN RIO

Den trettiofemgradiga luften, svetten som rann mellan mina skulderblad och klichésolnedgångarna som fick applåder från strandbadarna känns så oändligt långt borta nu. Och det är det ju också. En atlant och ännu mer landmassa och hav från här till där. Har inte jättemycket bilder från stan pga stöldbegärlig kamera (men har en engångskamera från karnevalen som jag inte kan bärga mig att se bilderna ifrån).
Den där grönskan som är så tät och intensiv, fuktig och överdådig. Kullarna och bergen, de lila träden som har sitt namn från färgen på en viss katolsk prästkåpa och står som stolta enfärgade brudbuketter i regnskogstapeten. Mandioca, tapioka, açai. Att aldrig, aldrig frysa. Mitt läppstift som smälte till kladdiga rödrosa fläckar. Horisonten. Tyngdlösheten i vågornas vällande välvning och de vita hängmattornas loja pendlande. När det blir varmare inomhus av att öppna fönstren. Men också; den där bukten som är så förorenad att det inte går att närma sig vattnet, som de lovade sanera innan OS men sen lät bli. Bussarna som de lovade alla skulle förses med air conditioners så att det skulle gå att andas men sedan lät bli. . Konserthuset som står tomt för att pengarna försvann i korrupta upphandlingar. Hans vän som blev skjuten i ett rån veckan innan vi kom dit och sen poliserna som försökte hjärntvätta honom på sjukhuset. Barnen som sålde öl och tuggummin till oss under karnevalen och alla är ickevita. Tonårstjejerna på stranden som kallade mig för Elsa ur Frozen som säljer läsk istället för att gå i skolan. Att typ alla i medelklassen bor i gated communities. Lagen som införts efter kuppen som säger att investeringarna i vård och skola ska förbli statiska i tio år framåt, oberoende av inflation. Att det kostade 35000 för mig att ligga inlagd på sjukhuset i två dygn; jag klarade mig tack vare försäkringar men alla som bor där som måste betala tusentals kronor i månaden i privata sjukförsäkringar pga söndertrasad välfärd. I Rio fick jag andnöd av skönhet och politiska utmattningssymptom, där blev jag skamsen och tacksam över min priviligierade bakgrund, förbannad på allt blått och brunt (och det som en gång var någorlunda rött) som gör sönder det som varit bra av välfärd etc här i Sverige. Där var jag närvarande, lugn och lätt, bekymrad och tyngd av kroppsångest, konstant salt av hav och svett, där var jag med den jag bara blir mer och mer kär i. På mindre än ett dygn tog jag mig från Copacabana till Bromma och det är så svårt att greppa. Såg Marocko från ovan mitt i natten, Casablanca eller Marrakesh. Till slut ville jag åka hem och en dag vill jag åka tillbaka.

WIESBADEN BIENNALE

En vecka i bourgeouisiens högborg Wiesbaden, på en scenkonstfestival med guldig målarfärgsmerch. 28 grader hela tiden, gräsmattor och matkuponger till överprisade storköksgrytor. Den jag längtar efter och som bländar mig gång på gång. En lägenhet med ljusa väggar, solkänsliga chilliplantor och en för mjuk säng. Hormonpåslag, stresspåslag, ångestpåslag. Att cykla längs autobahn och leta efter en sjö i 2.5 timme, att klättra under ett staket och vara där i femton minuter. Att bryta ihop i början på en föreställning pga ackumulerad stress och det är givetvis en sådan föreställning där publikljuset är uppe hela vägen så allt syns. Att bli helt matt för att en inser, igen, att det inte finns några good guys, inte ens en till synes alternativ scenkonstfestival. Att sexismen och exploateringen är överallt, för att capitalism is like a Pollock painting, all over, not uniformal but all over. Att gå på biblioteksperformance på en vind och lära sig Duras-citat utantill. Att vara barbent hela tiden, glida runt i min Snape-kimono och känna mig oerhört glamourös. Att läsa Bojana Kunst och ha lite samma upplevelse som när jag läste mina första feministiska texter; insikten om att mina problem inte är individuella utan strukturella, fast denna gång handlar det om konst, kapitalism och frilanslajf. Gratis vin och ingen jacka ens på natten. Blodig och primalskrikande mastodontteater i en av Opels fabrikshallar av italiensk ikonregissör. En slaktritual med noise och rök och blod och reverb utförd av min favoritkategori av människor dvs medelålders kvinnz; det bästa verk jag sett på länge. Guldpersoner och flera guldpersoner. Balkongfrukost, bakgatuhångel och det oavbrutna nuet.

TVILLINGGATOR & TJEJGÄNGHÄNG

Berlin lämnar mig med trasiga naglar, de är alltid de som går sönder först. Berlin äter mina pengar, slickar mina fickor, det är oundvikligt. Berlin lämnar mig med spår av sömnlösa nätter och skrattattacker och power balladtrötthet. Det är så lätt att tro att det ligger nära bara för att jag är i Tyskland, men i själva verket är det bara en timme kortare med buss Frankfurt-Berlin än från Köpenhamn. Men i fredags tog jag cykeln till tåget till bussen dit. 

Till Agnes och Astrid, hade peppat så mycket hela veckan på att få hänga med dessa queens. Agnes går på Konstfack och de har en lägenhet som delas med Umeå konstnhögskola där vi bodde. Eller, konstrack och umei som dörrskylten uttryckte det. 

Chillade lite på sängen i ett solbadande rum och catchade up och vilade. Jag hade nämligen vaknat 4.30 (av mig själv??) och var lite mör.

Åt nötchoklad och Agnes hängde med Knausis.

Så småningom masade vi oss upp och piffade för kvällen.

Och efter den här kvällen kommer jag aldrig glömma att den här staden en gång i världen har varit två städer och därför har två uppsättningar av varje gata. Vi skulle på performance på ett ställe men kom till fel version av adressen, öst istället för väst och hamnade i ett oroväckande tyst bostadsområde. Vi hoppades in i det sista, tog oss hela vägen in på en innergård och tänkte jomen här skuuuulle det ändå kunna vara tills vi tvingades inse att vi var så off, så off. 

Men ingen skada skedd, vi tog oss till Neukölln och hängde på bar och fick till slut bord på Dr To's för asiatisk tapas.

Helt sjuuukt gott. Var tvungna att beställa in mer tofu och mer dumplings när första omgången var slut.

Sedan gick vi till en bar inredd som en djungel med ett akvarium där vita salamandrar skedsimmade och som Agnes enligt egen utsago misstagit för möss vid sitt senaste besök.

<3 <3 Så bra tjejgänghäng.

Och så hände det nya obligatoriska; karaoke. Hon som jobbade där kände igen mig från förra gången jag var där så vi fick gå före i kön till båsen, veckans ros till denna person och spexigt att få känna sig som karaokestammis. Två dudes försökte inkräkta på vårt bås men jag avvisade dem Mean girls style vilket fungerade - både empowering och praktiskt.

Halo, Toxic, Beautiful, Titanium, Let it go, The greatest love of all, Wrecking ball etc etc.

Ramla hem genom staden och komma hem och borsta tänderna tillsammans och störta i säng och inte sätta någon väckarklocka.

Vi åt frukost vid klockan två, betalade lite för mycket för avokadotoasts och pocherade ägg och hittade det här morbida spelet, en slaktversion av fia med knuff.

Hängde lite lojt på stan, gick i för dyra konceptbutiker med blyertstandborstar och tretusenkronorstishor. Såna där butiker där en bara skulle ha råd med det absolut billigaste och det billigaste är en kopparfärgad tejprulle för sjuttio spänn. Agnes gick hem och softade, jag och Astrid åt lunch på osvikliga Yamyam och pratade om våra skolor, teori och figurationer och frihet och makt och strukturer och allt sånt där.

Sedan gick vi också hem för att vila och vakna till liv med berocca.

Vi var så trötta men fixade yoghurtglass och kinderägg som energikälla. Fungerade bra. 

Och sen gick jag och Agnes på födelsedagsfest i en lägenhet med uppskattningsvis tvåhundra eksticklingar där födelsedagsbarnet byggt en äkta ballongbåge och jag åt minst 15 laxsnittar som middagssubstitut. 

Hejdå B, du har blivit min favoritstad, ses om en månad igen.

DRAKBORGEN - EN PENSIONÄRSUTFLYKT

När Mattias var här, efter att jag hoppat av den första tokauktoritära kursen och fick en massa tid tillbaka, for vi på utflykt. Det finns en hög koncentration av slott och borgar i denna del av världen så vi bestämde oss för att styra kosan mot en sådan.

Efter att ha snurrat runt på mycket otydligt skyltade vägar hittade vi slutligen upp på berget där Drachenburg- slottet skulle ligga beläget. Det regnade och längs berget transporterade dessa söta antiktåg folk från topp till dal.

Det första vi gjorde var att se en underlig liten utställning om resande, semestrande i Tyskland och autobahn. Tror i alla fall att det var det den handlade om. Hängde lite i denna husvagn där de spelade Kraftwerks Autobahn, såklart. 

Fulgulligt kurerat om en säger.

Själva slottet, överdåd till tusen procent. 

Vi har ju en historia av att hänga på slott på olika bergstoppar och vi är alltid de enda under sextio. En fullständigt oungdomlig syssla alltså. Men det är något ofrånkomligt attraktivt med det där tunga överdådet. 

Det här rummet hade kanske jordens finaste tapeter.

Det var ganska hårt avspärrat så en fick inte gå in och hänga i rummen, lite snålt kan jag tycka. 

Ah ni fattar grejen. Tunga sammetsdraperier etc. Inget ljust och fräscht och nordiskt minimalistiskt så långt ögat nådde. 

Och eftersom det inte kändes tillräckligt med pampigheten inuti drog de till med några förgyllda hjortar som blickade ut över nejden också. Tyvärr valde de lite fel kulör så de är liksom lite mer grönguldiga. 

Blomblomblom.

Glassprempa. 

Det här huset låg intill. De måste ha varit så otroligt tjusigt med balkonger i alla riktningar och helt sjukt läge på denna kulle ovanför Rhenfloden. Så har det bara fått stå och förfalla, öppningarna har spikats för och övervakningskameror har installerats på husväggarna istället för att ta hand om det. Synd och skam! 

Gick lite i skogen där det gröna lyste i regndimman. Träd med murgröna på är de bästa träden.

Hejhej lilla drakslottet. 

H A M B U R G

Mattias åkte ju med mig för att äntra mitt nya lilla liv i min nya lilla stad. På vägen från Malmö till Gießen ligger ju Hamburg och eftersom det är en stad vi både är förtjusta i spenderade vi ett par dagar där på vägen. 

Gick upp snortidigt en morgon, åkte billighetstaxi med tunga väskor till centralen, tog en buss. Älskar att det är så lätt och billigt att åka buss Sverige- Tyskland. Åkte lite färja, åt matsäck, kollade på Togetherness (och grät pga bästa serien). 

Efter en del misskommunikation med vår Airbnb-värd pga kapade sms gick vi en lång bit i fel riktning och underkylt regn innan vi slutligen kom fram rätt. Helt nice lägenhet med tågen som en dov metronom utanför. Obs, mitt 28-millimetersobjektiv som haft grus i linsen i två år har mirakulöst börjat fungera igen. Så sjukt glad för detta, att kunna fota annat än grässtrån med kort skärpedjup och alltid behöva gå tjugo meter bort för att uppnå någon som helst helhetskänsla.

Vi hade varit en aning för väderoptimistiska och förväntat oss nästansommar, det hände inte riktigt. Men solsken-genom-regnet är alltid en magisk historia. 

Från och med denna dag och en vecka framåt kommenterade jag lyckan över att ha tillbaka mitt nya gamla objektiv och fotopeppen detta medförde. 

Så vi gick ut för att äta. 

Praktperson pratar med händerna.

Vi slog till på en trerätters på Klippkroog. 

En rar servitris förklarade menyn för oss tyskaokunniga och sedan fick vi väldigt god mat, bäst var borstjin med rotfrukter, så bra rätt som är så lätt att underskatta.

Tog en promenad och fann denna till synes övergivna hotellobby som var helt fantastiskt inredd. Twin peaks möter Grand Budapest Hotel. 

Och andra nattliga stadsvyer. Sedan köpte jag grapefruktjuice och vi lärde oss att många tyskar handlar i papplådor istället för plastkassar, ca 200% vettigare.

Nästa morgon ville vi förstås ta tillfället i akt att få tysk frukost eftersom de tenderar att vara så bra på rätt ställen. Gick till Kaffee Stark. 

De var underbemannade och blev överväldigade av att det kom folk så vi satt blodsockerlåga och klagade över att vi fick vänta en timme. Är verkligen ej mottaglig för motgångar innan frukost (vet, så privilegierat gnäll). Det var i alla fall helt gott när det väl hände. Denna ostbricka exempelvis, bangar aldrig. 

Gosig typ utanför fönstret.

Nästa plan var en outlet med dyrismärken som Mattias sett ut. Den var belägen i ett tält vid motorvägen och M köpte oerhört tjusiga byxor och jag själv ordnade äntligen med nya springskor (de jag hade är långlånade/stulna från Maxime sedan 2013, helt platta i sulan och luktar tonårsfotbollslag). Träden blommade osv.

På kvällen hade jag bokat biljetter till denna tjusiga teater. 

Valde den här eftersom vi såg en annan Katie Mitchell-produktion i Berlin och jag var fullständigt tagen. Hon jobbar helt sanslöst tekniskt virtuost med livefilmning-/klippning på ett sätt som både är oerhört intimt och samtidigt distanserat, fiktionen är liksom både helt intakt och konstant redovisad. Ah. Svårt att förklara. Älskade det i alla fall. 

Teatern var Dramatentjusig.

<3

Tredje och sista dagen erbjöd ännu en utefrulle. Obs på piccolomjölkkannan.

Kan. Ej. Få. Nog. 

Tog oss till Museum für Kunst und Gewerbe. Drack lite mer kaffe i ett sömnigt museicafé med enstaka pensionärer och ljusa orkidéer.  

Tjenahejsan. 

Var främst där för att se utställningen Geniale dilletanten, om en DIY-baserad subkultur i Tyskland under 80- talet.

Bandet Mania D, k00laste katterna i stan.

Punkiga accessoarer såsom tandställning av pärlor.

Dessa automater finns utströdda över det här landet vad det verkar, som lämningar från decennier sedan. Av denna fick en byta 50 cent mot en punkig pin. Bangar aldrig en punkig pin.

Och utsnitt av hur denna gör-det-själv-punkiga antiestetik sipprade in i designen. 

Vidare till andra flyglar och hallar, det här printet var fin tatueringsinspiration.

Klipp å klistra med löv. Så enkel bra grej, att använda löv som pappersmaterial.

Legopopkonst. 

Och en epileptiskt intensiv sextiotalssalong i alla nyanser av orange.

Och sedan var det hämta blanka hyrbilen och styra kosan rakt söderut mot ny tid, nytt liv.

EN ÄKTA KLASSRESA

Maratoninlägg på ingång, tag er i akt.
Vi var ju alltså i Berlin för ett par veckor sedan på en tvättäkta klassresa. Trodde aldrig jag skulle få uppleva en sådan igen efter barndomens turer till Ekhagens forntidsby, Kaknästornet och livrustkammaren, men se jo det fick jag. Vansinnigt lyxigt, fick resa och boende och teaterbiljetter i staden som bara växer och växer i mitt hjärta. Snart väntar ett annat Tysklandsäventyr som är större, mer omfattande, men omstörtande, okänt och fullständigt marinerat i förhoppningar. Men först, den där gången då vi gick på scenskolan och åkte till Berlin:

1. När vi anlände på hotellet efter att ha gått upp 4.30 och åkt buss i 7.5 timme. Ätit vaniljdrömmar, sovit under huvtröjor, åkt färja och förklarat saker utan att få använda bokstaven s. På vårt hotell vid Zoologischer garten och vi var i början av allt. 

2. När jag, Jesper, Johan, Emma, Sonia, Paula och Linn gick på kiloloppisar och Sing black bird, drack finkaffe, provade långklänningar och bomberjackor och blodröda polotröjor. 

3. När vi sedan gick till The bird och tre av oss hade en mkt mastig och underbar burgarupplevelse medan fyra av oss fick vänta en timme på mat och Linn fick en caesarsallad endast innehållandes isbergssallad, dressing och parmesan.

4. När vi sjöng karaoke första gången av tre, jag blåste av stolen av mina klasskamraters röstliga krut, de överträffade sig själva i det där båset och det slog gnistor och världsrekord och jag var tvungen att sjunga Everyday is like sunday för att indiebalansera med powerballaderna och musikalhymnerna. 

5. När vi gjorde DDR-museet och blev besvikna på den övertydligt kritiska informationen och 'fakta' av typen "materialism var en viktig dogm inom marxismen". Hade ju sett fram emot att lära mig 4real. 

6. När vi åt lunch på Yamyam, jag åt en svingod mungbönepannkaka och Johan förlorade sin dumplingsoskuld dvs stor dag.

7. När jag fikade nån typ av väldigt god pistasch-cheesecake med några av mina favoritmänniskor.

8. När vi gick på Volksbühne och såg den sista föreställningen under nuvarande teaterchefen innan teatern går in i, vad det verkar som, en ny kommersialiserad era. Sörjer alla teatrar som går det ödet till mötes.

9. När vi åt middag på ett ställe i Mitte som hade ett helt rum i källaren tillägnat någon typ av altarinstallation. För min del den enda deppiga maten på resan (och typ nånsin i Berlin), men Paulas drink var flott.

10. När vi i gåsmarsch promenerade in på Hamburg Bahnhof och såg den fantastiska utställningen Manifesto med Cate Blanchett i huvudrollen i alla de tolv videor som utgör verket, baserade på en lång rad konstnärliga/politiska manifest. 

11. När vi var prick alla plus några till runt ett långbord på en italiensk restaurang och åt upp vår klasskassa. 

12. När vi hade en fantastisk natt och vad som kändes som en grundkurs i att kalasa i Berlin med techodans i mörk lokal, karaoke, fotoautomater och hemgång vid sju. 

13. När vi var på Schaubühne och vår ena guide och ledstjärna Ano berättade om teatern, dess historia och arkitektur. När vi sedan såg en av de starkaste föreställningar jag någonsin upplevt.

14. När Emma skulle åka hem tidigare än jag och vi gick på brunchdate. Åt helt fantastiska saker på Le bon och hade good times, fem av fem toasters.

15. När jag, Calle och Tiril gick på KW och såg en samlingsutställning om ytor som var stor, intrycksladdad, visuellt stark och teoretiskt utmanande. 

16. När jag efter fem dagar fick min första ordentliga energidipp, ville gråta, trotsade fomon och bangade kvällens föreställning. Tog mörka självporträtt och sov istället. 

17. När jag tänkte spendera natten inne med mangoyoghurt mellan fluffiga hotellakan men tog mig ut trots allt. När vi hamnade i Berliner ensembles (Brechts teater) kantin och blev de sista kvar förutom skådisarna och teaterarbetarna som hade en vinylspelare i en väska uppfälld på bordet. När två skådespelarparodier i femtio nyanser av tweed respektive svart polo uppifrån och ner bjöd in oss till sitt bord och askade i kapsyler och bjöd alla på vodkashots och jag elegant föste undan min. När vi pratade med hon skådisen som ser ut som Regina Spektor och hon delger sina spådomar om vilken roll vi alla spelar i vår klass och hon tittar på mig länge och säger sedan you wish you were younger than you are but you are really the strongest person in you class. När det visar sig att hon spelar i en av mina favoritfilmer och jag swoonar sönder av beundran. När det var som mest våt scenskoledröm ever, en inrökt kliché och allt som kändes nära.

18. När det till sist blev den sista dagen och jag, Paula och Sonia hyrde vårt rum tre extra timmar för att få sova ut. När vi åt en välsignad brunch på Kaffee A Horn och allt kändes så varmt i mig, det bästa sättet att avsluta resan på. Dramaturgin att det här var det sista jag gjorde med min klass innan sista terminen i trean är så genial.

I SWEAR TO GOD, I HEARD THE EARTH INHALE

Mera Island! Än är det inte över, finns för mycket ångande bad och snöiga vidder att visa. 

En dag vaknade vi, det var äkta vinter och utsikten från Noreas fönster såg ut såhär. 

Och såhär. 

Vi skulle åka på utflykt till Fontana, ett spa av varma källor och sånt dvs Islands paradgren. Vi packade badkläder och så kom Þórður och hämtade upp oss i sin jeep.

Stannade lite på vägen och tappade hakan över overkliga vintervyer.

Matchade landskapet med arktisk blekhet. 

Köpte doughnuts och kaffe och mackor att ha som fika hela dagen. Jag åt upp mitt innan vi kommit fram, det kan vara ett tecken på att det kommer gå dåligt för mig i life. 

Stannade vid ett ställe där en kunde dyka mellan kontinentalplattorna och möttes av denna rimliga skylt. 

Brötiga dudes störde den magiska stämningen men det var ändå såhär vackert. 

Det gosades och brottades och snökastades. 

Sedan kom vi till Grand Budapest hotell!! Men alltså, nästan. Islands äldsta internatskola som såg mkt Wes Anderson-esque ut. 

Det pågår säkert en massa hårdnackad pennalism där, internatskolans vana trogen, men hur fin är den inte.

Vi nådde resans mål, duschade, bytte om till badkläder och sjönk ner i ångande heta vatten.

Det rådde faktiskt inget fotoförbud så jag travade in och hämtade kameran just innan det hann bli helt mörkt.

Allt var mycket estetiskt och kallt och ångande. Enda minuset var några högljudda gäng och svenska tonårskillar som ej respekterade Den Meditativa Atmosfären. 

Om detta bara fanns i Sverige. 

Gorgeous person i dyrisbaddräkt från Lonely Lingerie. 

Fontana ligger precis intill en sjö där en inte får gå ut barfota eftersom det kan skjuta upp kokande vatten när som helst. Vildmarksaction. 

Extremt fint ställe om en gillar hetta + kyla, snö och vildmarkskänsla på riktigt fast på låtsas.

Var mer harmonisk än död, känner att bilden kommunicerar lite för mycket av det senare. Det var en så fin dag och vägen tillbaka till Reykjavik under enorm stjärnhimmel fulländade alltihop.

HAMNEN, HARPAN, HAMSTRAR

Fler vykort från Island på ingång. Det var den andra dagen, vi vaknade sent efter att det snöat hela natten och den regntunga himlen hade omvandlats till persiko- och lavendelfärgade sockervaddsstycken.

Såhär vinterromantisk var utsikten från Noreas köksfönster.

Vi promenerade in mot stan och köpte med oss kaffe på samma café där Maxime sett Björk (!!) några dagar innan jag anlände.

Att det ser ut såhär från hamnen. Sagan om ringen-scenografi mitt i staden.

Vi hade siktet inställt på The Coocoo's nest för brunch.

KOLLA VA SMÅ Å GULLIGA.

En turists exalterade blick allt det Rustika och Ensliga.

Stod i kö med svetten rinnandes under vinterjackorna och fick till slut plats.

Drack olika röda och gula kalla saker. 

Maxad eggs florentine med mögelost i hollandaisesåsen, kändes oklart men var tillräckligt diskret för att funka.

Och breakfast burrito. Allt var mkt gott. Klockan var nog tre när vi ätit färdigt.

Kollade lite på stan och jag suktade efter glittriga japanska strumpor och ljus i form av kaniner och hjortar med metallskelett inuti.

Vi gick till konserthuset Harpan vars arkitektur är Inspirerat Av Den Isländska Naturen som typ allt verkar vara i detta land. Det är utformat som svindlande tredimensionella isflak med fladdrande ljus norrskensstyle. Tyckte ändå om det.

Smida planer.

Maximes och Noreas farbror Kalle bor i Reykjavik och vi blev inbjudna till dem på middag. Åt episk panerad firre med potatismos (så enkelt, SÅ bra) och gullade med deras barns hamstrar.

Husdjursanarki.

Mycket mjuka djur och mycket bra dag.

FANTASYNAMN / SKULPTURER ATT GÅ UPP I / BADHUSVANAN / SNÖYRAN

Jamen låt oss plocka fram semesteralbumet från jullovet som just var, va! Mina dagar från ön, islandet. Jag har haft sömnproblem på sista tiden och de försvann ju inte för att jag kom till ett nytt land och en ny lägenhet med nya ljud. Dygnet gick ur led till följd av detta och vi gick upp kanske vid tolv, eller ett första dagen.

Nores kille þorður (yes, Sagan om ringen-namnet) kom och käkade brunch hos oss. Vi hade styrt med bananpannkakor och hela köret men ibland tröttnar till och med jag på att fotografera frukostar.

Sent omsider fick vi skjuts (i jeep, återigen) på gator höljda i is och vatten till stadens konstmuseum. Spanade på bergkuddar och tröjor med streckfigurer på i butiken.

Fint sälle.

Denna bok med extremt detaljrika målningar av blommor, växter, mossar, lavar var fantastisk. 

Jag kan inte någonstans hitta namnet på konstnären vars utställning vi såg, men det var i alla fall en skulptör som arbetade väldigt fint med att förvränga och osäkra våra perspektiv på rum, bland annat. Tex denna kub som en kunde sticka huvudet i och där det fanns blåa små berg i taket, som blev ens golv när en själv blev uppochnervänd.

Fusionen Max/skulpturen.

Miniatyrer av verk hon gjort i fullskalig storlek på andra platser. 

Gillade denna vita illusoriska installation som var en kombination av ett av Marie Antoinettes rum och ett annat från samma era, i 85% av storleken och med envägsspeglar. 

När vi tittat noga på allt tog vi rithörnan i besittning, Norea målade ljuva fiskfjäll, jag en ostbågsformad räv och Maxime sorterade pennorna. 

Hamnen just utanför.

Vi promenerade ett tag på stadens två affärsgator (nå, ungefär alltså) och enades om att hamburgare var nästa naturliga steg.

Stället hette Laundromat och hade väggarna tapetserade i världskartor och tvättmaskiner vid toaletterna.

Vi förtärde olika ostrika rätter som vi roterade samt chokladmilkshake med tre sugrör. 

Och på isländskt vis var nästa steg efter detta en tur till badhuset. ÖNSKAR så att vi hade denna vana inbakat i vårt samhälle. Denna upplevelse levde helt upp till Noreas och Maximes hype. Att sjunka ner i en fyrtgradig pool med en himmel som regnar haglar och snöar på en. Lugnet, muskelspänningarnas upplösning, endorfinernas maratonlopp.

När vi var upplösta av värme gick vi till närliggande café och delade på en massiv chokladkaka, drack örtte och systrarna spenderade kanske en timme med att försöka lista ut vem den mörkhåriga snubben i hörnet var. Var han skådis? Göteborgs-DJ från Yaki da? Britt? Bekant? Mysteriet förblir olöst. 

Och dagens sista steg togs genom ett yrande snöfall som la sig som en mjuk förälskelse över trottoarer, kappaxlar och oåtkomliga trädbelysningar.

8 DAGAR PÅ ÖN

reyhamnen.jpg

Tillbaka på fastlandet, jag överlevde flygningen och gränskontrollsmonstret på Kastrup men lovar mig själv att inte utstå det där på länge nu. Har fått några dagar i min fina Malmöstad men far nu till Stockholm över helgen innan scenskolan rond 4 av 6 startar. Under mina dagar på Island har jag exempelvis:

  • Samlat fickan full av lavastenar
  • Ryggat till varje gång stora snösjok dundrat ner från taket i Noreas lägenhet
  • Skrattat mig svag i hela kroppen när Max utförde en av de mest fulländade ramlingarna på isfläck utanför hipsterfest halv fem årets näst sista natt
  • Fnissat hysteriskt mkt åt banala skämt om isländska ord (att kikärtor heter kjúklingabaunir är en outtömlig källa till glädje)
  • Äntligen sett Det levande slottet
  • Sett ett enda böljande smaragdfärgat draperi av norrsken
  • Åkt tre olika jeepar och för första gången sett att de behövs
  • Haft stresspåslag så till den grad att jag fick en blackout och på inget vis kunde minnas åt vilket håll stan låg i förhållande till Noreas lägenhet trots att vi gått den vägen flera gånger
  • Förvägrats sömn av min egen uppvarvade hjärna
  • Suttit på lavastenar i ett bad uppvärmt av jordens medelpunkt med snö fallandes ovanför, landandes på mina läppar och panna
  • (Ofrivilligt) blivit anförtrodd plågan över att vara rik men sakna allt annat av en oerhört biffig undervattenssvetsare med blommig tröja, blommig scarf och australiensisk accent
  • Blivit förbluffad över hur snygga alla är
  • Blivit förbluffad över hur många som fo realz ser ut som och heter som vikingar (ej nödvändigtvis kopplat till föregående punkt..)
  • Känt vattnet lukta svavel varje gång jag slagit på kranen
  • Ätit oräkneligt många gurkmackor, hollandaisesås med gorgonzola i, mitt livs första doughnut och banoffeepaj, potatis i söt brun sås, isländska motsvarigheten till papadums och en himmelsk hemrökt lax
  • Dansat tills svetten rann på spelningar med Reykjaviks k00laste band på en gammal teater med kristallkronor i taket
  • Ätit nyårsmiddag längs ett mkt långt långbord med Maximes och Noreas ingifta isländska släkt
  • Uttråkad sett ett satiriskt isländskt nyårsprogram som verkar vara en ohotad tradition, förstått cirka ingenting och somnat två gånger
  • Fått hålla mitt kontrollbehov i schack när ingenting har gått att planera (inkl nyårsafton)
  • Älskat snövintern och inte saknat den skånska
  • Badat tre gånger och förälskat mig i badhuskulturen (samt faktumet att allt är uppvärmt av jorden<3)
  • Älskat att badhusen stänger kl 22 och glasställena kl 23 så att en ska hinna köpa kulklass efter sitt dagliga bad
  • Förvånats över den brutala arkitekturen, hade förväntat mig mkt mer pittoreska byggnader sjöbodstyle eller ett isfärgat Valparaiso
  • Velat åka tillbaka, nästa gång med färja och sen till Akureyri och Den Stora Stillheten




 

DEN DAGEN SOM ÄR DEN ENDA FÖRSTA

Det är årets första dag och jag vaknar av snö. Mot rutan som regnigt smatter, kanske hagel. Sedan hämtar de oss i en bil som är mer en dinosaurie av stål med hjul lika höga som mina systervänner. Äntligen tas vi ut ur den lilla staden med den brutala arkitekturen genom lavafälten till sprickan mellan kontinentalplattorna, de mattsvarta knivklipporna, de kokande kanalerna rakt ner till jordens medelpunkt som skjuter sitt kokande vatten genom marken vi går på. Den som värmer hela landet, den som sprängde en bro och som ingen kan förutse. Den svarta sanden och den röda. Och allt min kamera kommunicerar är en underdrift mot storslagenheten, ödsligheten, skönheten. Det blir mindre och kapat på fel och fler ställen. Allt var större.

NÄR 2015 FÖDDES

Juldagarna är överlevda och omvandlade till minnen, mina blev sjukt intensiva med som mest tretton personer i föräldrarnas enplanshus. Var beredd på kaos men det blev faktiskt himla fint. Hoppas ni har haft det bra, fritt från frostig stämning och uppslitande konflikter. Nu ska jag alldeles strax sätta mig på ett plan och fara till Island där jag ska möta upp Maxime och Norea. Detta är min födelsedagspresent från Maxime (helt sjukt ju) och även om jag ogillar skarpt att flyga ska det bli så galet fint att vara där med dem. Det blir tredje gången jag och Maxime firar nyår utomlands, en strålande tradition. En annan tradition jag håller fast vid är att aldrig blogga färdigt om resorna jag gör. Men på tal om nyår med Maxime och eftersom det gamla snart ska störtas uti gruset igen så tänkte jag visa hur det var för nästan precis ett år sedan, när vi var i Berlin och 2015 kom till oss:

Jag, Agnes och Max bodde hos en new ageig kvinna i Neukölln som hade rosenkvartsstenar i dricksvattnet och stolsdynor istället för sängar. På förmiddagen kom Hanna hem till vår blygsamma boning och vi åt frukost på golvet.

Gosade.

Sedan tror jag bestämt att jag och Max for en sväng till Prenzlauerberg och gick i butiker och åt nudlar, men inte hamnade det på bild inte. Istället hoppar vi till kvällskvisten då det svidades om och piffades till.

Feminism och glitter = osviklig kombination.

Kolla denna pangperson!!

Jag hade tveklöst det bästa sällskapet. 

Själv sportade jag en rymdig nittiotalslook och poserade likt ett rådjur i bilstrålkastarljus framför den gigantiska monsteran.

Queen Hanna. 

Denna nyårsfirande glitterbjörn tog täten ut i natten.

Det var alltså oerhört obehagligt att röra sig på Berlins gator denna dag, folk är helt hänsynslösa med fyrverkerier och en är hela tiden max tio centimeter från att sprängas bort från detta liv.

Den första baren vi styrt kosan mot fanns förstås inte så vi fick hukande småspringa genom Kreuzberg tills vi hittade en annan där vi kunde söka skydd. Den var mkt mysig och vi kunde skåla både för året som gått, det nya som skulle komma och att vi inte blivit svedda av smällare.

Max Moscow mule.

Gosigos.

Gick till Silver Future och fortsatte fira. 

Det blev tolvslag med tomtebloss som seden bjuder!

Vid tvåsnåret gick vi till ett närliggande italienskt ställe och åt sjukt god antipasti. Vill minnas att stämningen var höjdpunktlig.

Och så hamnade vi på något ballroom där vi råkade planka in av misstag och sedan blev upptäckta och folk sprang runt i vita 1700-talsperuker och där vi dansade till liveband och blinkande projektioner tills natten var färdigdansad och det nya året välkomnat med pompa ståt glitter bubbel och svett. Då småsprang vi återigen hukande till tunnelbanan och galna kids sköt raketer in i entrén, men vi undkom igen och landade välbehållna och slutdansade på våra obefintliga sängar med ett nytt år omkring oss.

MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET 2/2

Jag och Mattias befann oss alltså på den lilla ön Møn i Danmark, och efter tågförseningar och utebliven resa till dramatiska kalkstensklippor fortskred kvällen såhär:

När vi letade efter vårt bed & breakfast tidigare på eftermiddagen hade jag skymtat dessa två isbjörnar på en innegård och fått gospanik. När vi nu skulle ut och se oss omkring var jag naturligtvis tvungen att gå tillbaka och se om de var kvar, kunde inte låta en sådan goschans glida mig ur händerna. 

Levde ut gospaniken, de var exakt lika mjuka som jag anat och ylade ikapp.

Förbjudet gull.

Gick vidare och stannade ibland.

Såg oss omkring i den lilla hamnen bland rostiga båtkroppar och stadiga knopar.

Guldljus och nyponprakt.

Ett björnbär förklätt till hallonlakrits-godis.

Mer träd blad ljus.

Och fåglar som flyttar i oregelbundna formationer. 
Den enda restaurangen vi fått flerfaldigt rekommenderad var förstås abonnerad, helt i linje med alla andra planer denna helg som fallerade. Vi hamnade istället på nån krog där alla locals hängde som hade buffé à la Tysklandsfärja och en ocean av blodiga biffar. Dock mysigt, kan verkligen uppskatta att tvingas ur min vanezon, väljer ju annars restauranger extremt förutsägbart efter ett visst estetiskt schema. 

Efter en middag med fyra sorters potatis och bea (fanns inget riktigt vegetariskt alternativ i denna köttbonanza) korkade vi upp champagne som Mattias fått på sin födelsedag. Fest ju!

Och spenderade resten av kvällen i sängen med kristallglas och högläsning av Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant.

<3 högläsning. 

Det blev morgon och frukost. Innan frukosten gjorde vi ännu en ansträngning att hitta ett sätt att ta oss ut till klinten och kalkstensklipporna, satt med reseappen i gott och väl en timme och övervägde även att försöka lifta. Jag grät lite till pga oförmågan att hantera grusade förväntningar. Men ibland måste en ge upp, så det gjorde vi. Och åt frukost istället; den kom precis som den skulle och blev ej inställd! Dessutom fantastiskt god.

Ostar i stora skivor, lemon curd och jordgubbssylt, bröd, vindruvor och melon, yoghurt och müsli och kaffe och mer högläsning. Och det var en strålande avslutning på ett känslomässigt mkt brant stupande och lyckorusande dygn.

MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET

Det här inlägget skulle egentligen bestått av vita kalkstensklippor och djupa bokskogar, en flott middag men mest naturvyer vildare än allt södra Sverige kan uppbåda. Det handlar om Mattias födelsedagspresent som var en helg på ön Møn i Danmark som skulle innehållit vandring i ordentliga kängor med kamera i hand och kaffe i termos. Det gick inte riktigt enligt planerna, men det gick såhär:

Lördagmorgon, förväntningar och matsäck. Avvemackor med prästost och groddar och ägg.

Annan viktig proviant. 

Det första som hände var att det promenerade runt folk på spåren på Öresundsbron så den var avstängd och tågen inställda. Vi köpte en kaffe och ett mandelwienerbröd, satte oss i solen utanför Konsthallen, väntade. 

Efter drygt en timme började tågen till Köpenhamn rulla igen men allt verkade dominoförsenat, det anslutande tåget var också en timme sent. Där hade vi det i alla fall hemskt bra, satt på övervåningen av ett dubbeldäckartåg, läste och åt matsäck. Alltså älskar matsäck!! Så bra skolresestämning.  

Så kom vi fram till Vordingsborg där vi skulle byta till buss. Gjorde konster framför kameran medan vi väntade.

Kanske tråkig men mkt bekväm uniform detta med vida byxor + polo + bomber + docs + färgglada strumpor. 

Två timmar försenade anlände vi så till Møn och Kaffehusets B&B. Så fint ställe som mitt porträttobjektiv som vanligt inte lyckas omfatta. Planen var att vi skulle anlänt kl 14 och sedan tagit en buss ut till klipporna och den magiska naturen, vilket genast fallerade. När vi kom fram skulle vi inte hinna ut dit innan mörkrets inbrott eftersom direktbussarna slutat gå för året. Fick alltså lydigt kasta denna huvudattraktion över axeln och skaka av mig den. 

Grät lite pga tycker det är SÅ jobbigt när mina förväntningar stöter på motstånd, särskilt om jag fixat något för någon annan som nu. Måste lära mig bli mer flexibel och chill i sådana här situationer, men är ej där än.

Men kolla fint det var genom vårt fönster.

Hela rummet och inredningen var generellt sval och tjusig. 

Vi pratade om läget och planerna för kvällen.

<3

Vi bestämde oss för att i alla fall ge oss ut i byn och se oss omkring.

Så vi tog oss ut genom denna port av murgröna, ut på kullerstenen och fortsättningen kommer en annan dag. 

BAKPULVERHUD / LIVSPANIK / LÅT DET VARA FOREVER

En dag i Troporiz, Portugal, när vi vinterbleka som bakpulver låg alldeles ensamma på klipporna vid floden som utgjorde gränsen till Spanien. Och sprang längs ecopistan med citronträden och vinodlingarna. Sedan hade jag ett par ångesttimmar vilket väl är obligatoriskt när allt är lite för fint. Existentiell ungdoms- ålders- livspanik. När det monstret hade gått till ro igen gjorde vi om köket till pizzeria och eldade gräddade i vedugnen. Tog ut köksbordet i trädgården. Satt där i timmar. Ville aldrig att det skulle ta slut. Känns så oändligt långt borta nu när jag sitter här på divanen och dricker mitt morgonkaffe, senare än vanligt för att vi idag har premiär. 

PORTUGALLIEN / VILDMARKSDAGEN

Mera Portugalbilder i antågande! Det var den fjärde dagen tror jag och solen andades bakom moln just då vilket krävde andra planer än att breda ut sig på en klippa dagens alla timmar.  

Men först långsam morgon, frukost i massor, kaffe med påtår, hundgos och läsning i trädgård.

Jag hade på förhand sett ut en nationalpark som hette Peneda Geres och vi kom överens om att denna mulna dag lämpade sig utmärkt för den sortens eskapad. Vi tog bilen och for kanske en halvtimme österut och upp i bergen, upp i molnen.

Stannade bilen, klev ur och kände lite på landskapet.

<3

Mkt kargt och vidsträckt.

Det är lite svårt att uppfatta att det går en djup dal mitt i bilden, det ser ut som att allt är en jämn övergång men så var alltså icke fallet.

Hejhej bästgäng och Joels något eljest alterego.

Emma och Christoffer var oerhört energiska och insisterade på att vi skulle klättra upp till närmsta bergstopp vilket skulle visa sig ta tre timmar. Vi gav oss gladeligen in i uppgiften.

Och tog oss an den något kärva terrängen iklädda alldeles för sköra semesteroutfits. 

Som sagt, kanske svårt att få perspektiv på hur stort det här är och typ hur höga dess buskar är, men detta täta och riviga buskage fick vi hukande klättra oss igenom. Allt med informationstexten om att det fanns vargar och vildsvin i nationalparken surrande i bakhuvudet. 

Men vi kom igenom buskaget med bara några rivsår och hittade en stenstig! Tappade dock bort Emma och Christoffer på vägen.

Norra Portugal. Alltså.

Sedan kom de två försvunna travande med en stadigt brinnande upptäckareld i ögonen och sprang vidare upp mot toppen.

Bästa ressällskapet. 
Sedan nådde vi toppen! Eller, jag vände när det var cirka femtio meter kvar eftersom jag drabbades av höjdskräck. Då hade även regnet brutit igenom molnen så jag väntade lite under en sten tills de andra kom ner, exalterade över den storslagna utsikten.

Vi blev badade av regnet, Joel fick en vandringssnus av Emma och blev mkt lycklig.

Så började vandringen neråt och bakom en krök stod dessa två med de sylvassaste hornen. Vi kunde ej lita på att deras lugn var beständigt utan smög förbi en och en för att undvika spetsning. Vi lyckades, kunde andas ut och gick det sista timmen tillbaka till bilen.

I bilen åt vi kakor och på vägen hem stannade vi på ett litet vinho verde-ställe och handlade. 

Och så avslutades den enastående vildmarksdagen med stor pastamiddag och en mycket belåten känsla i magen.