PAF / EPISOD 2

August 17, 2016 Johanna Malm

Jag lämnade (är detta det enda sättet jag börjar meningar på nuförtiden? Alla dessa separationer) PAF i söndags med 35 kilo packning (fortfarande uppblandad med chiafrön, jag hittar dem innanför shampoolock och fastklistrade i underkläder - efter tvätt) och ett sömnunderskott som plöjde genom kroppen som en försvagande våg. Jag hade inte lämnat slottet (låt oss kort och gott kalla det för det) på en vecka förutom den lika overkliga skogen intill. Det var tveklöst en av de mer intakta drömvärldar jag befunnit mig i. Jag ville aldrig åka hem och jag vill tillbaka så fort det går.

Dagarna flyter ihop och bilderna är i oordning men vad spelar kronologi för roll egentligen, va.

När jag ser det här ser jag på min egen ansträngning och oförmåga att greppa alla föredrag & resonemang med större förståelse. Det var inte direkt ett tema, en tråd att följa och en riktning att gå och fördjupa sig i. Snarare detta enorma spektrum av skolor, riktningar, tider och teorier.

Och schemat var rörligt som Hogwarts trappor så det var säkrast att håll sig uppdaterad om när nästa cyborg-tarot-spåsession eller cave rave eller strukturalism-föreläsning skulle hända.

Ibland gick jag runt och fotade nedgånget elegant interiör. Kände mig så mycket som en förstagångsbesökare som var sådär naivt begeistrad över hur amaaaazing allt var. Men det var ju det.

Samma häst, annan plats. Sa ju att det var magiskt.

Efter ett par dagar vågade jag börja (smyg)fota folk.

Haydn & Mikkel. Haydns föredrag var så bra.

När det var förrädiskt kallt stannade vi inne i ett av alla rum som var täckta av ett brokigt lapptäcke av täcken och kuddar. Studiemiljö är viktigt.

Och när värmen böljade in över oss flyttade vi ut.

Inget liv utan bröd ost kaffe.

Det går ju inte att sluta swoona över påfågelnärvaron.

De två klanderfria kockarna, möjligen planerandes nästa kulinariska utspel.

Herren på täppan, dvs Jan som äger stället.

Alltså. Varje måltid.

orkar inte/vill gråta/för bra för att vara sant/låt det aldrig ta slut

Middag i kapellet vid tiotiden, ett sagoscenario som blev någon sorts vardag.

Och efterrätterna.

Lucie & Nisaar i trädgården under någon av föreläsningarna.

KOLLA VAD HÄRLIGT MED FILOSOFIKOLLO KOLLA VAD GLAD MAN BLIR

När en inser att en sitter på en slottsgård under en hängbjörk och denna vandrande sinnebild av en fransk samtida intellektuell står framför en och pratar om Lacan och kapitalismens freudianska felsägningar och njutningen i att upprepa destruktiva mönster och påfåglarna spatserar runt omkring en och någon tar fram en flaska bubbel och det är 27 grader i solen och ingen annan värld känns

Nämnde jag påfåglarna? Påfåglarna.

PAF / HOGWARTS OF PHILOSOPHY & ART / EPISOD 1

August 13, 2016 Johanna Malm

Sedan i söndags är jag och Olof (som jag och Malou gjorde Amputation Parts med förra året) på Performing Arts Forum's sommaruniversitet på franska landsbygden och ägnar oss åt svinavancerad filosofi omgivna av doktorander och påfåglar. Ett före detta kloster som omvandlats till ett vimmelhus av intellektuella och konstnärer, pianon och textmassor. En internationell tillflyktsort för koreografer, filosofiska hemuler, kollektivistiska idealister och solitära skribenter. Jag är konstant mätt och yr av intryck, har fomo när jag inte orkar gå på varenda programpunkt i det enormt kompakta schemat och springer iväg till skogen som är böljande och täckt av murgröna istället. Maten är klanderfri och jag och Olof spekulerade i om vi nog inte numera har varsin välgödd potkes i magen till följd av ostbricka till varje måltid. Är i ännu ett sammanhang där jag kan minst, ibland gör det ingenting, ibland får jag kris. Men detta hejdlöst idylliska akademiska vuxenkollo är mest av allt bara så lush life.

OCH SÅ TOG VI BERLIN

February 10, 2015 Johanna Malm

Det är ju svårt att tro att personen bakom denna slumrande blogg är vid liv och ibland är med om saker, men jag vill ändå tro att det är så. Till exempel så var jag i Berlin för lite mer än en månad sedan, min första gång där. Efter jul, familjer, saffransoverload, regnsörja, vintergnister, en exploderad vattentank och tidernas mest välkomponerade julbord åkte vi.

Jag och Hanna tog bussen från Köpenhamn en iskall morgon, knaprade någon sorts müslikakor och drack gratisvatten, pratade nästan oavbrutet hela resan förutom sista biten då vi tittade på Pride. Hanna är en person som jag egentligen inte umgåtts jättemycket med fast vi jobbade ihop med Fireflies men hon är en briljant person som besitter de vildaste anekdoterna och är på alla vis spännande, smart och [valfritt positivt adjektiv].

Vi kom till Berlin vid sextiden på kvällen och alltså, kan verkligen rekommendera buss från Köpenhamn. Jag åkte tur och retur för ca 700 spänn och i och med att två timmar av resan är färja så får en vara uppe och sträcka på benen så det räcker. Klimatbra och plånboksbra.
När vi kom till Berlin slog vi följe med en kille med trasiga glasögon och fullskalig friluftsutrustning inklusive minimal kompass. Han skulle åt samma håll som vi och sedan skulle han på kontaktimprovisationsfestival. Knäppt eftersom både jag och Hanna hållit på med kontaktimpro, det är ju inte en så väldigt folklig sport så att säga. Vi hittade tunnelbanestationen, åkte dit vi skulle, vinkade kontaktimprokillen hejdå och sedan skildes även jag och Hanna åt för vi skulle bo på olika ställen. Jag hade varit så noggrann med hela reseplaneringen ända fram till sista sträckan mellan min hållplats och lägenheten vi skulle bo i. Maxime och Agnes skulle komma senare med flyg så det var upp till mig att hitta stället. Hade ingen gps i mobilen, ingen karta och drabbades av ny-okänd-stad-snart-blir-jag-rånad-känslan. Irrade runt och i Neukölln en stund innan jag tog mig samman, fotograferade av kartan i tunnelbanan och trevade mig fram. Lägenheten vi bodde i var långsmal, full av palmstora monsteror och Weledaprodukter. Damen som hade den var rar på gränsen till översocial och hade bäddat till oss på liggunderlag. Detta gjorde sömnen till en felande länk under resan, men en står ju ut.

Ojoj, nu blir denna text väldigt lång märker jag. Ska försöka hålla mig till en mer koncis stil. Maxime och Agnes kom i alla fall välbehållna på kvällen och vi åt fantastiskt indisk mat med livets bästa naanbröd. Nästa morgon var det sånt här väder och det var så sjukt fint.

Vinterstad i sol är ändå svårslaget.

En värld av socker.

Vi åt frukost på Café Engels och alltså, SÅ bra. Åt gigantiska tallrikar med ostar, färsk frukt, perfekt krämig äggröra, grönsaks- och bönröror, nybakat bröd, toast, hemlagad marmelad OCH SÅ VIDARE. Längtar tillbaka så mycket nu. Vad jag älskar ännu mer än frukostar som denna är att hänga med dessa grrrls. Känner alltid att det är vi som är framtiden när jag är med dem.

Vi rullade ut från Engels efter säkert ett par timmar och gick rakt ut till detta vinterlandskap. Tror att det kan vara ett gammalt flygfält, i alla fall en helt öppen yta mitt i stan.

Maxime Hanna Agnes <3

Alla barn var mycket rustika och åkte träkälkar.

Vi åkte in till Mitte och skulle göra staden. Gick till exempel till Waahnsinn där jag köpte både ett par midnattsblå sammetstights som jag använder jämt nu och en supermjuk grå polo som jag också använder jämt.

Gick till Made in Berlin där Agnes köpte ännu en fuskpäls precis efter att hon konstaterat att hon absolut måste ha ha en annan jacka än en fuskpäls, men hon kunde ej motstå en mjuk i leopard.

Det började skymma och vi satte oss på ett mediokert café, vilade benen, pratade och drack kaffe.

Sedan var Agnes och Hanna trötta och for tillbaka till Neukölln för att kolla på film och äta chips. Jag och Max var fortsatt ovanligt energiska, stora doser intryck + långa sträckor promenerande brukar vanligen göra mig dödstrött. Vi gick längs Weinmeisterstrasse och Friedrichstrasse, gick i underklädesbutiker och igenom kitschrustika julmarknader med glühwein och pretzels.

Pelare och discokula.

Och till sist en sväng in på La Fayette-varuhuset som var hysteriskt flådigt och julpyntet utgjordes av enorma rosa flamingos i fuskpäls.

Så kom till sist tröttheten som en ångvält och vi åkte hem, gosade ihop oss med Historieätarna innan vi åt phad thai och sedan somnade tidigt.

BARCELONA /CCCB / STADSPARKSSPELNING / XAMPAGNERIAN / PRIMAVERA SOUND EPISOD 2

August 19, 2014 Johanna Malm

Mer Europa kommer lastat, det är inte slut än. Jag har så enormt mycket bilder kvar, både från resan och sedan från nyare tilldragelser, som Österlensemester och ett alldeles episkt åttioårskalas. Kanske är ni (liksom jag, delvis) övermätta på motljusromantiska semesteralbum, men jag tänker att snart kommer den stora gråheten och kylan så vi kan lika gärna tugga i oss maxat med sommarhud/färg/rosor/cirrusmoln/strandvyer, som ett lager av ljus. Har ju för övrigt även bytt header som ni kanske lagt märke till. Den får denna plats att något missvisande se ut som en glassig sminkblogg, jag ville ju mest komma åt något drömskt med en politisk hint, översållad med röda stjärnor och rosa fond, det är ju ändå valår (det där ljusblå är förstås bara dekoration, inget annat). Men nu, Barcelona:

Sista festivaldagen tror jag var en lördag. Jag kände mig äntligen frisk och peppad, vi intog en stadig kalasfrukost med massor av manchego, eggs in a basket, fräst purjo, mangojuice, yoghurt med gul kiwi och melon. Så mycket bra frukt och juice going on.

Första planen för dagen var CCCB, Barcas moderna museum som ligger i Raval och alltid verkar ha en massa spännande saker på tapeten. Nu var det en utställning som hette som ovan som tog upp tre regissörer som jobbat med dockfilm och/eller animerad film från tidigt nittonhundratal. Rummen var mörka, hela utställningen var enorm och ett djupdyk ner i något gothmagiskt, ett irrationellt drömuniversum helt hängett åt fantasin.

Helt otroliga handgjorda dockor som denna lejonkung och denna skelögda rävsoldat.

Vilket väsensskilt sätt att jobba på än dagens digitala tekniker. Kolla till exempel dockan nere till vänster och hennes tjugotvå olika ansiktsuttryck i form av löstagbara masker som fick bytas ut mellan varje klipp. Imponerande tidskrävande och sjukt detaljerat arbete.

Starewitch som kanske blev min favorit var mycket inspirerad av insekter och hade gedigna samlingar som han studerade för att kunna animera något liknande.

Hur vackert är det inte med fjärilssamlingar (även om en förstås kan ifrågasätta att nåla upp levande varelser i lådor).

Helt otroliga scenografier.

Såsom Svankmajers scenografi till hans version av Alice i underlandet.

Det fanns hur mycket som helst, det var som att vandra omkring i en förlaga till Wes Anderssons och Tim Burtons filmer. Sist ut var bröderna Quays rum som innehöll bland annat en massa tittskåp som det här ödsliga landskapet med savannträd och smala stegar.

Så himla coolt och mörkt åh! Och kolla porslinsögonen på sista bilden, allting handgjort. Ah, jag var helt inspirerad och mätt på intryck efter detta.

Så då köpte vi falafel (så bra falafel i denna stad) och gick till stadsparken. Där var det häng i varje hörn.

För Primavera Sound hade dagsspelningar där. Vi såg Twilight Sad, fint.

Efter att ha vilat hemma i några timmar svidade vi om för kvällen och gick till xampagnerian! Världens bästa svettigaste ställe som är alldeles sorligt, trångt och det finns cava för elva kronor.

Optimalt ställe att börja en kalaskväll på.

Vi träffade av en slump på dessa två som bodde i samma lägenhet som oss, fint att stöta på bekanta i en så ny och stor stad. Denna bild får bli kvällens sista, sedan begav vi oss till festivalen och såg Godspeed you! Black Emperor, Mogwai, Nine Inch Nails och dansade dansade dansade till Kendrick Lamar. Hade väldigt roligt, precis så som jag hoppats att denna festival skulle bli och jag är så glad att den sista festivalkvällen blev så fin efter en början av motgångar.

MER AV BARCELONA / VÄRLDENS BÄSTA JUICE / EN SKOTSK OSTDROTTNING / CEVICHEPREMIÄR

August 4, 2014 Johanna Malm

Men vet ni vad, det finns ju en hel hög berättelser kvar från min och Mattias Europaturné. Jag verkar aldrig kunna få bukt med det här eftersläntrandet, så jag fortsätter strö ut skärvor av Europa här tills vi når fram till resans slut.

Vi är fortfarande i Barcelona och det är strax innan Primavera Sound börjar. Boquerian som ligger vid Ramblan är ju en klassiker och allt som oftast ganska outhärdlig att hänga i då den blir klaustrofobiskt trång av turister. Vi försökte ändå gå dit helst en gång om dagen för att köpa juice för en euro för den är helt enastående. Kokos/jordgubb var exempelvis helt grym.

Det är ett helt fantastiskt ställe när det är lite lugnare. Däremot vill många att en inte ska fota (mycket förståeligt, måste vara väldigt enerverande att ha en kamera i ansiktet hela tiden när en försöker arbeta) så jag har inte så värst mycket bilder därifrån.

Från en reseguide i The Guardian hittade jag tipset om den här ostbutiken som ligger i mysiga Born. Det är en stencool skotsk kvinna som har den, hon pratar högt och mycket, skrattar och skäller, berättar engagerat om ostarna och gav oss tips om två restauranger som visade sig bli några av resans verkliga höjdpunkter.

En kan köpa provtallrikar med ost och vin för tre euro. Sjukt bra ost.

Små djur som visar var osten kommer ifrån. Ko till exempel.

Och får. Vi stod och gafflade med henne en lång stund, klottrade tips i anteckningsböcker, frågade om de lokalproducerade vinerna, valde bland ostarna och hon lät oss gå iväg till bankomaten när vi märkte att kontanterna var på upphällning.

Vi frågade om bra tapas eftersom det är ett sådant överflöd av den varan att det är svårt att orientera sig när en är ny i stan.

Hon tipsade om La Candela som låg på ett av alla tusen små torg.

Det var fullt på uteserveringen men servitören trollade fram ett extra bord och så beställde vi. Jag åt ceviche för första gången och jag och Mattias bara stirrade på varandra. Mathimlen hade just anlänt.

Och det bara fortsatte. Friterade padrones och någon röd sås, manchego inrullad i krispig deg, päronmarmelad och krossade nötter. Alltså allting var så bisarrt gott. Vi gick dit ännu en gång ett par dagar senare och rekommenderar varenda matförtjust person som passerar den katalanska huvudstaden att genast slå sig ner vid ett av de schackrutiga borden.

HOPE TOURIST CENTER / EPISOD 2

July 25, 2014 Johanna Malm

Morgonen på lördagen i gruvan vaknade jag och Daniel genomsvettiga i tältet som vi råkat placera precis i skottlinjen för morgonsolen. Sömndruckna kravlade vi oss ut med våra liggunderlag och sovsäckar och sträckte ut oss på gräset i skuggan. Sov och slumrade i två timmar till med björkrassel över huvudet och hela Fleet Foxes diskografi i bakgrunden, hur fint som helst.

Så småningom tog sig den nya dagen in, uteköket vaknade till liv och så också vi. Kröp ut ur sovsäckarna och gick och köpte frukost.

Alltid så bra mat på de här små festivalerna. Vi åt veganpannkakor med massor av sirap och sylt och fick gratis påtår. Alltså pannkakspåtår.

Malou kom förbi och var fabulous en stund.

Hängde med fina Emelie och Fredrik.

Sedan stod badutflykt på schemat. Vad är en festival utan badutflykt menar jag. Vädret var nyckfullt och himlen var både turkost bländande fläckar och regnoväder som drogs ner mot marken som blygrå gardiner. Men så plötsligt sprack det upp och vi lämnades i fred under himlens ostört blåa tak. Vi badade i järnhaltigt sjövatten och det var väldigt härligt.

Ägnade oss åt att bygga pinn- och näverskulpturer i sanden, att sova och äta morotskaka och wraps som lagades på stranden.

Med sjöblött hår men piggare nu kom vi tillbaka och fanns det fler spännande programpunkter än vi hann gå på. Prio ett var i alla fall att se Malous performance som hon jobbat med på plats i en vecka. En utflykt eller en variant på hennes egenprojekt som hon gör på scenskolan i Stockholm i höst.

Om en kapten som rymt från sitt Viking Line, med texter av Clarice Lispector och Malougeniet själv. Det var strålande förstås, existentiellt poetiskt berörande roligt.

Vi gick till laven och såg mycket fina cellplastskultpurer.

Hittade en person högt upp i tornet som smälte kristaller.

Gruvutsikt. En annan strålande grej vi var på var Fäboland, en queerfeministisk fäbodsutopi byggd av lastpallar och glitter där folkmusikern Sara Parkman berättade fantastiskt bra om kulning, om hur det uppstod ur ett kvinnoseparatistiskt rum, ur ett säsongsbestämt matriarkat, om queera och feministiska berättelser och vem som har rätt att skriva om historien. Och så kulade hon, och det är nåt av det mest magiska jag vet. Fattar ej varför jag inte fotade detta?! Oh well, vi kan väl säga som så att jag var uppslukad av nuet.

Det blev kväll och det blev spelning, Maria Horn spelade sin sjukt k00la elektroniska musik och det var massor av lysrör, strobe och rök.

Eftersom det var sista kvällen och klart med alla performances/spelningar/konstverk var det dags för finisage, vilket jag fick lära mig är precis som vernissage fast tvärt om, alltså festligheter bubbel och salta pinnar sista utställningsdagen för att fira. Sara bullade upp med kilovis av glitter och spexigt smink och tillställningen bytte snabbt namn till femmisage.

Malou fick en fjärilssvärm på kinden.

Emelie fick gröna glitterstenar under ögonbrynen.

Daniel och Sara gick loss i glitterträsket och snart var det kalas av bästa kaliber.

Glittret och festen eskalerade och sedan var jag inte så flitig med kameran, hade fullt upp med att vikariera i baren och sedan dansa och skratta mig knäsvag i svettiga omgångar tills klockan slog fem och en ny dag för längesedan tagit vid.
Tack alla för en frikkin enastående och oförglömligt awesome helg. Jag hoppas vi sammanstrålar vid den där vidunderliga gruvan nästa gång Bergslagen är ljus och varm och juli igen.

HOPE TOURIST CENTER / EPISOD 1

July 21, 2014 Johanna Malm

I helgen styrde jag kosan mot Bergslagen och Ställbergs gruva för festivalen Hope Tourist Center. Det är tredje året gilt som jag spenderar en helg i gruvdistriktet bland vidsträckta granskogar, sovringsverk, rökiga dansgolv, platsspecifika konstverk, kulturpolitiska frågeställning och ett överflöd av discokulor. Det har kommit att bli ett av sommarens starkast lysande inslag och så även detta år.

Direkt efter jobbet svidade jag om till de obligatoriska avklippta 501-shortsen och lastade mig själv full med festivalpackning. Luftkonditioneringen är förkylningsframkallande isig på tågen men i Hallsberg där jag fick vänta i en och en halv timme kunde jag sträcka ut mig och halvslumra på en bänk i solen som brände.

Väl framme i Ställdalen hade ett regnväder just svept förbi och en regnbåge ritade sig fram över himlen.

Fick vänta en stund på skjuts från stationen och tog tillfället i akt att föreviga min sjuttiotalsbetonade packning.

Fick denna fråga av en vägg.

Var utrustad för festival med tre nyanser av blått nagellack och en smärre uppsättning av spexiga klistermärken och låtsastatueringar för alla upptänkliga pyntsituationer.

När jag anlände till festivalen var det solnedgång och hemskt vackert.

Det är en så sjukt speciell plats med allt en industriromantiker kan drömma om.

Det här är sovringsverket och på bottenvåningen hölls det spelningar och klubb om kvällarna. Jag hälsades med gos och puss av Malou och Daniel och rusade sedan dit eftersom en spelning just skulle börja.

Var bara tvungen att stanna och fota min snygga festivalstämpel.

En discokula i ett träd.

Och denna festliga ljuskrona.

Sedan lyssnade/såg vi på Teenage dream, en ljud- och ljusperformance med blixtrande lysrör, rök och droneiga ljud, eller "postapokalyptisk högromantik" som de själva beskriver sig. Mycket coolt, visste tillslut inte om jag såg ljud eller hörde ljus.

Efter spelningen gick vi tillbaka upp till kafét/baren och jag drog mitt ess i rockärmen: klistermärken och låtsastatueringar. Det är troligen det absolut säkraste vägen till social framgång, succé varje gång.

Veine fick en exotisk drink på bröstet.

Daniel en papegoja på halsen.

Malou fick sjöstjärnor under ögonen, en maritim tolkning av det klassiska Broder Danielsminket.

Sedan var det kväll och sent och dansgolv. Gammal industrilokal + discokulor + rök + god DJ är ett annat framgångsrecept som alltid är gångbart samt fantastiskt.

Om en ville ta en paus från dansen fanns en ljussatt eld där det brann en och annan gran.

Bra gäng som hänger.

Malou <3

Timmarna gick och solen klättrade upp bakom skogshorisonten.

VILL HÄNGA SÅHÄR I LJUSA SOMMARNÄTTER ALLTID.

Alltså så fint att hänga med dessa.

Och så dansade hängde pratade eldade dansade vi tills klockan slog fyra.

Vid det laget var det helt ljust. Är inte gruvan fin.

Vi störtade i säng och sov som små stenar tills en stekhet sol smälte oss genom tältduken. Och sedan kom en annan dag!

(Här, här, här och här har jag skrivit om tidigare festivaler om någon vill vältra sig i ytterligare hippiehipstrig skogs- och industriromantik.)

KAOS/ HAVET/ HAMBURG - ALLTINGS BÖRJAN

June 8, 2014 Johanna Malm

(Hej! Jag tänkte att jag skulle finnas igen! Är ju drottningen av oregelbunden internetnärvaro och det kommer nu förstås kantra och slå över i det motsatta. Bildkaskader och inlägg som förmodligen istället blir outhärdliga i sin längd och utdragenhet. Jag ska jobba på att hitta en mjukare balans, men jag är fortfarande kvar i ytterligheternas träsk. Har ju varit ute och rest, flängt runt i Europa i nästan tre veckor så ah, nu börjar den historien!)

Och historien började i kaos. Det var en tisdag och det var sol. Allt var noggrant inpackat i bilen och morgonplanen var som följer: Mattias skulle smita iväg en sväng till gymmet innan bilen skulle bli vårt trånga hem, jag skulle förtidsrösta för EU-valet och sedan skulle vi mötas vid färjan. Men röstningsplanen föll som ett korthus. Jag hade dagen innan pratat med Göteborgs kommun för att ta reda på förtidsröstningslokaler och fått bekräftat en i Majorna. Jag ville vara säker, hade tagit reda på fakta, trodde jag hade allt klart. Sedan visade det sig förstås, cirka fyra minuter innan jag skulle gå hemifrån, att den tänkta lokalen bara var öppen på valdagen. Jag kastade på mig kläderna för att hinna till Nordstan och rösta där men missade exakt vagnen som skulle ta mig dit och fick bittert inse att om jag skulle rösta skulle jag missa färjan. Jag fick ge upp och kände mig som den sämsta människan i världen, satt på en stenmur på Stigbergstorget och grät bakom solglasögonen, motstod en impuls att elda upp mitt röstkort i ren självbestraffning. Mattias plockade upp mig och jag hulkade hela vägen till incheckningen. När jag skulle ta fram vår båtbiljett passade jag även på att, mellan tårarna, kontrollera hostelbokningen till vår första natt i Hamburg. Men. Jag. Hade. Bokat. Fel. Natt. Jag var en pöl av misslyckande, jag ville trycka ⌘Z, vända och springa tillbaka. Det är skrattretande ironiskt att Resan, drömodyssén, skulle börja på ett sådant vis. Sedan fortsatte det såhär:

Vi placerade oss på soldäck, Mattias satte igång att hetsringa vårt hostel i Hamburg och turligt nog; de hade just fått en avbokning och kunde klämma in oss i deras sista rum. Utandning, en grad av lättnad.

Medan jag stod i telefon med en annan EUvalskunnig från kommunen som var hemskt hjälpsam och försökte hitta ett sätt för mig att kunna rösta även om jag lämnat landet. Käckt nog visade det sig att ambassaderna utomlands stängde för förtidsröstning klockan 12 den dagen, alltså bara några timmar innan vi skulle nå Hamburg. Jag var så otroligt upprörd över hela situationen, min egen klantighet och den förra kommunpersonens missvisande svar. Tur att Soraya Post och F! kom in ändå, annars hade jag känt mig evigt ansvarig.

Sedan fick jag försöka släppa incidenten med röstningshaveriet och rikta in mig på vart vi faktiskt var på väg.

Vi åt frulle på soldäck, fulkaffe och medhavda saker av smördeg.

Poserade k00lt vid horisonten.

Och gullade. Var ju trots allt enormt pepp på att resa med den här fenomenala personen.

Vi anlände till Fredrikshavn och klev ur bilen för att fota vimplar, grindar och båtar innan vi drog vidare.

Som de här två fina som heter Styrbjörn och Isbjörn.

Vi for och åt Rittersportchoklad och jag läste högt ur Hamburgkapitlet i den här guideboken för Mattias. Det är en väldigt bra, om än något gubbig, reseguide som djupt ingående beskriver ett gäng städer med mängder av historiska och kulturella referenser varvade med insmugna tips.
Så landade vi på vårt hostel efter en hetsig parkeringsjakt, prickade ut saker på en karta och begav oss ut.

Vi bodde i St Pauli som både är red light district och hur trevligt som helst. Det deppigt dekadenta ligger skavfötters med allt det fantastiskt mysiga och coola som är Hamburg. Vi gick till ett ställe som hette Backbord där det var stimmigt och trevligt.

Mattias läste tysk dagstidning med kommunistisk layout och jag åt god spenatgnocchi.

Soft ställe.

Så gick vi till Zoë som ligger i den galet sympatiska stadsdelen Schanze, där är bara ett hav av nersuttna sammetssoffor och mjukt gyllene lampskärmar. Vi beställde drinkar och satte på uteserveringen till stängningsdags.

Då promenerade vi hemåt och kikade in på snygga garagedörrar. Det satt folk överallt på trottoarerna, luften var ljummen, våra steg lätta.

Hittade en butik helt dedikerad till modellflygplan. Jag hade roligt åt kofamiljen uppe i högra hörnet som ser ut att ha en gemytlig picknick mitt på stridsfältet.
En väldigt fin kväll trots dagens illavarslande början.

Dagen efter gav vi oss ut i högsommarvärmen. Det hänger mycket saker över gatorna i Hamburg, tex sådana här bollampor.

Och låga rader med strutglass.

Undrar om arkitekt var synonymt med konditor förr i världen, för alla husen ser ut som gräddtårtor.

Det är en väldigt grön och blomstrande stad, åtminstone i de delarna där vi hängde.

Vi gick till Pauline, ett ställe där vi varit förut, för frukost. Den är nämligen så fantastiskt bra.

Vi inmundigade bröd och grönsakscremer, hemmagjord müsli och vaniljyoghurt, grönsaksstavar, baljor med kaffe, krispiga fattiga riddare och tusen kilo färsk frukt.

Vi strövade och tittade på snygga fasader.

Det är väldigt mycket politiska budskap överallt, aktivismen verkar högst närvarande. Sådant ger ju en bra känsla och starka måste-flytta-hit-impulser.

M's godissneakers gjorde sig bra mot rosamålade gatstenar.

Hej fin.

Vi gick till en liten men djungeltät botanisk trädgård.

Minirhododendron.

Så väldigt fin blomma.

Det var uppemot trettio grader den här dagen så det var egentligen nästan för varmt för stadsvistelse. Vi lindrade hettan med en glass; mango och körsbär.

Tiden gick och till slut hade frukosten sjunkit undan och gjort plats för middag. Vi begav oss till Eisenstein, ett ur tipsen från Urban Safari. De hade fantastiskt fin industriell inredning men i och med värmen ville vi sitta utomhus. Det var grönt och tegel och låg just intill en biograf som hade den snygga affischen till Grand Budapest Hotel som en banderoll på väggen.

Där åt Mattias en Caesarsallad och jag en pizza med rostade grönsaker som var precis så bra som guideboken utlovat.
Åh Hamburg är en riktig pangstad. Jag tänker mig att det ska bli min frekventa tillflyktsort när jag bor i Malmö, att jag ska återkomma dit ofta. Jag känner på mig att det kommer bli en viktig stad i mitt liv, jag hoppas det..

HERO + HONEY ON THE ROAD - EN EUROPAODYSSÉ PÅ 18 DAGAR

May 15, 2014 Johanna Malm

På måndag händer det igen, fast på ett nytt sätt och en ny väg. En roadtrip, ett slingrande spår från Göteborg till Barcelona. Förra året åkte vi fram och tillbaka till Lissabon på tolv dagar, nu har vi arton dagar att i maklig takt ta oss till medelhavskusten och tillbaka. Vi far via Hamburgs lyftkranar och hipsterkomplex, genom Sounds of Music- klingande landskap och vingårdsområden, till Lyon som känns som en lite hemlig stad fast den är Frankrikes näst största och neråt in i skogarna, bergen och havet. Havet och tapasbarerna, stränderna. Campingnätter för en tjuga var och någon natt av antik flärd, slott, tinnar, torn. Vi försöker hålla oss på småvägar och vi har en hel hög med böcker som kan läsas högt från passagerarsätet under resans gång. Sedan i Barcelona är det Primavera Sound och det blir festival i dagarna fyra. Jag ska få se Slowdive, CHVRCHES, Arcade Fire, Warpaint, John Talabot, Moderat och Kathleen Hannas nya band. Och tusen andra band som är för k00la för att jag ens ska känna till dem.
Det är detta jag har jobbat för hela våren och om vi förskonas från bilhaveri, rån och alla andra fantasifulla missöden en kan föreställa sig så kan det nog bli. Absolutely. Frikkin. Epic.

(Och om någon av er har varit i Hamburg/Strasbourg/Lyon/Montpellier/Perpignan eller nåt annat längs den vägen så tipsa hemskt gärna om roliga saker!)

under de här valven händer allt/ det går inte att hejda

November 2, 2013 Johanna Malm

Det var när vi tog oss upp genom de portugisiska bergen som var hisnande och växthusmjukt djupgröna på samma gång. När vi svängde av från de breda asfalterade landningsbanorna och ljuden från de andra bilarna dämpades, tunnades ut. Snart bara vi och den avsmalnande vägen som kröp som ett hemligt spår genom sagoskogarna, uppåt. Ett slott som var tyst, där säsongen inte börjat än och vi var nästan de enda gästerna, stegen ekade i stenkorridorerna. Försynta portugisiska unga som knackade fram sin engelska och log blygt, visade oss vårt rum som var mer som hela Gryffindors sovsal. Det var den mest överväldigande skönheten. Det var apelsiner/sten/regn. Dimman som steg från den gröna massan/fönstren/det var som att stå i glas. Att fylla lungorna med regn och ljust ljust sprakande vin. När vi klev ner till den ensamma poolen som det regnade i/ solstolarna i cirkel/tysta och vita väntade på sina turister. Vi pallade citroner som hårt klamrade sig fast vid sina träd och fyllde de sista centimetrarna i kassar och väskor. Jag tänkte på Maxime (hon älskar citroner). Valven, korridorerna höll om oss med sin grå stenfamn, när vi spelade biljard och kulorna föll genom hålen i bordet ner i förgyllda fågelklor. Vita lakan/små tvålar med lila sigill/världen utanför/förälskelsen/svindeln. En kurragömmavärld med enorma stenvalv och historia sluten i väggarna, en tillflyktsort att spara som reservplan eller första plan, alltid. Klängrosorna/apelsintanten/ett kilo och hundra kilo språkförbistring. Andas i takt med bergen, jag glömmer aldrig apelsinträden. Det var när vi var på den vackraste platsen vi sett och han vid min sida och det var osannolikt. Stormande/ljudlöst.