VI FIRAR EN AV DE BÄSTA SOM FINNS

Tiden är en skenande häst & det är redan två veckor sedan vi firade att Malou lyst upp den här världen med sin briljans i 30 hela år. Mäktigt ju! Ungefär såhär var det:

Firandet ägde rum på en ö i Stockholms skärgård & för att komma dit måste en förstås åka båt. Så detta hände. Fotade klassiska Stockholmsvyer som en annan ogenerad turist.

Kom fram till idyllen & festplatsen, mötte släktpersoner och solen bröt igenom molnen. 

Snaggade undercut, styrde med sovlogistik & hackade salladsmaterial ett par timmar innan kalaset startade.

Malou var sann mot sin Lispector-estetik & hade pyntat med kräldjur, ormar & insekter.

& det fanns en oerhört ambitiöst konstruerad bardisk.

Det kommer festpersoner med en färja & sedan hölls det välkomsttal.

<3 <3

Hade sällskap av en efterlängtad.

Bubbel & kackerlackor, glamour & mer Lispector-passningar.

Sedan vankades det femkamp & det var faktiskt äkta kul & inte bajsnödigt tvångssocialt som jag oftast tycker att den typen av aktiviteter är.

Viktigt att skriva namn på glas.

Tydliga instruktioner & dispyter om regler.

Stövelkastning vilket jag tror är en finsk pryl? En lek som kräver explosivitet & självdistans.

gräschill.jpg

Massa gulliga festpersoner & sensomrig stämning.

Födelsedagskween & toastmaster Lena.

Det hände mat, det hände tårta.

Det hände mycket rörande tal, eldpoj, poesi, sång & tårar.

Det blev mörkt & så kallt, men vi tog på oss alla kläder vi hade & insisterade på dansgolv ute.

& allt blev djärvare & mer dansant & högljutt, ett par timmar efter midnatt blev det akroyoga på gräsmattan & improviserad karaoke med youtube-bakgrunder. Skål för Malou, hon som är en av de mest briljanta människorna jag vet <3

DEN SISTA DAGEN

2 juni 2017 är ett datum som existerat som en suddig antydan vid horisonten sedan våren 2014 då jag kom in på Teaterhögskolan i Malmö. Datumet som markerar slutpunkten för det som jag nu resten av mitt liv kan referera till min scenskoletid. Håhåjaja. Den dagen var för tio dagar sedan, och den blir väl mitt första häng-med-på-min-dag-inlägg på cirka ett år? Jag måste säga att min ihärdighet som dålig bloggare är snudd på imponerande. Nåväl. Det här var min utsparksdag, en sista excess i uppmärksamhet & firande innan den hårda verkligheten tar över:

Jag sov hos Paula & Calle och på morgonen slogs jag & Calle över vilka låtar vi skulle peppa igång till, blev såklart mest Britney pga vårt gemensamma anknytning till henne. Sedan promenerade vi genom Möllan, tjusklädda så folk kastade uppskattande & undrande blickar.

Bar blommig kimono eftersom det är det plagg som med störst säkerhet försätter en i lämplig glamourös känsla.

Poserade och "övade" vår version av Vit päls låt Kärleken bryr sig inte. Jamen det är ju nästan obligatoriskt att ersätta texten till en poplåt med komprimerade gemensamma erfarenheter & anekdoter klädda i nödrim.

Började med frukost hos Viktor i hans och hans flickvän Magdas sjukt fina lägenhet.

Sonia & Linn levererade stil & flärd.

Poppa bubbel på balkong. 

Filmstjärnan & Dramatendebutanten.

Det fanns hundar också, dvs 100% mer livskvalité!! Denna heter Fröken Östman & hade exakt samma ansiktsuttryck & vinkel på öronen som Sniff.

Åt croissanter, drack finkaffe, skålade i bubbel & övade låt.

Calle gosade med Pablo samt såg ut som en exakt kopia av James i Twin Peaks.

Dessa tjejkvinnor alltså, akta er för nu TAR DE ÖVER

Sista gruppbilden på detta tre år långa tolvpersons-tvångsgifte <3 

Sedan gick vi in på skolan och möttes av jubel? Kanske enda gången jag kommer uppleva det i lajf. Sedan var det ceremoni, stipendier & tal & diplom & blommor & allt sånt där. Lite tjusigt, lite obekvämt & onekligen en konkurrenssituation til' the very end.

Vissa var mkt känslomässigt tagna.

Vad skulle jag gjort utan dessa två alltså.

Sedan började egentligen själva utsparken. Vår uppmärksamhet fångades av jubel från fönstren.

Sedan följde ledtrådar & uppgifter, en sista gång fick vi hantera utmaningen att fatta beslut i grupp, en aspekt av denna utbildning jag definitivt ej kommer sakna. Linn blev tvungen att köpa nya skor pga skoskav of doom och vi beordrades att lajvstreama allt på fejan.

Denna sekvens av möhippa/fångarna på fortet ledde till slut fram till denna välbehövliga picknick.

Mkt trevligt & fint fixat.

Ettorna & tvåorna fixade allt för oss och hade tex förberett norsk karaoke, ändå en av de bättre sällskapslekarna.

Vid det här laget var jag & Calle redan så trötta så vi sov en stund där bland bärsburkar & Aladdinaskar. 

Men dagen var bara halvvägs hunnen ju! Vi fick åka taxi tillbaka till skolan & hade sedan tid att göra oss i ordning för middag.

Här ser vi pinglor som piffar för sista gången i vårt omklädningsrum.

Pojkz som svidade om till vitt.

Anja i dramatikerklassen, vår enda parallellklass som vi följts åt med de här tre åren.

Efter att ha softat på kuddar & filtar i omklädningsrummet blev vi inlotsade i ett rum där ett långbord stod dukat. Detta var början på den sjukaste middagen i mitt liv, en sjurättersorgie som var typ det godaste & mest omtänksamma nån kan önska sig. 

Smörslungad sparris, hollandaise & krutonger. Stop it already.

Långbakad spetskål med smetana, mandel & skirat smör (tror jag?). Allt var i alla fall helt bisarrt gott & genomarbetat, Einar & Rasmus som lagade maten hade komponerat alla rätterna själva & lagat allt ifrån kroppkakor till champagnesorbet från scratch. Orkar ej. 

Och så fortsatte det med den traditionella galan, roasts, spex & nostalgifilm. Själv fick jag en alldeles egen begravning med Amazing Grace acapella & minnesaltare pga att jag gjort mina avvikelser från utbildningen & varit borta ganska mycket. Ändå fint, hade väntat mig något betydligt elakare. Efter denna fyratimmarsmangling hade jag noll procent festlig energi kvar så när vi gått igenom den sista ritualen av att bokstavligen 'kastas ut i Teatersverige' kramade jag min klass hejdå för sista gången, promenerade längs Amiralsgatan till mitt tillfälliga hem och lämnade min scenskoletid bakom mig.

KARNEVALEN GENOM EN ENGÅNGSKAMERA

För tre månader sedan var jag i Rio med F och där var det karneval och där var vi. Jag hade med mig en engångskamera eftersom det var för onödigt riskabelt att släpa runt på min systemkamera i oöverskådliga människohav. Det var en av F's lugnaste karnevaler och det sjukaste jag varit med om i festväg, skoja inte hur mycket kusinen från landet jag var i detta sammanhang. Men tycker ändå jag acklimatiserade mig ganska fort. Vi kollar lite:

En fest som började 8 på morgonen, varför inte.

Att biltrafik i innerstäder borde omgående bytas ut mot topless styltgång.

Orimligt hett sällskap. 

Så mkt profile pic-potential i denna bild om den varit hälften asfalt och mer close up på pose och pussy power-tag.

Gulliga enhörningspojkz.

Lapa. Här såg jag en av de vackraste tjejerna jag någonsin sett i livet, kommer aldrig glömma.

Avatarbiceps och smickrande vinkel finnes.

En "liten inofficiell gatufest"

Annan fest, (lite) annan outfit. Hade liksom inte alls fattat nivån av extravagans som förväntas och hade med mig diskreta "festkläder" som kanske passerar på Möllan, men som framstod som de mest anonyma vardagskläder på karnevalen. Har aldrig känt mig så minimalistisk även om jag ansträngde mig för att kompensera med diverse neonfärgat kroppspulver, strasstenar och skojiga hattar. Hu så tokigt det kan bli.

Drömmiga omgivningar.

Ah vad jag kämpade med att frisera denna usla plastperuk i strävan att se ut så mycket som möjligt som en mangafigur. Nåja, det gick ändå inte att behålla någon som helst piffig eller fräsch ambition för svetten var ett ostoppbart flöde som sköljde bort allt i sin väg.

ROLIG FEST

Kära & svettiga personer & det var mitt i natten & 35 grader & jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade det

Dagen efter den här festen hamnade jag på akuten i två dygn, men det hade nog inte med festen att göra & även om det gjorde det var det ändå värt för att dansa genom Rio i tre dagar var jag nog tvungen att få uppleva i det här livet.

PÅ ANDRA SIDAN KARNEVALEN & AKUTEN

Saker som passar ihop mest för att deras färger gör det men också för att de har varit av mer eller mindre betydande slag i mitt lajf de senaste dagarna. Har förskjutit mina uppfattningar om vad storlek/mängd/hetta/intensitet & fest betyder genom karnevalen i Rio, vi har bara gått på "små inofficiella karnevaler" vilket betyder gatufester med kanske 3000-5000 personer. Det har varit svinkul när en vill ha fest och helt vidrigt när en bara försöker handla mat eller ta en buss pga ingenting rör sig och det är fulla halvnakna beachbabes och surfardudes överallt (Häromdagen tog det fyra timmar för oss att ta en buss till nästa stadsdel, ta en kaffe och åka tillbaka). Har kastats mellan bedövande kroppsångest, klaustrofobi och något nästan euforiskt tillstånd. Har dansat mig genom stadsdelar från klockan åtta på morgonen, tvättat händerna i isvattnet som håller ölen kall, neonfärgat pulver, glitter & svett har lagt sig i skikt över min hud (som vägrar anta någon som helst typ av sommarlyster) i olika superhjälteaspirerande utstyrslar. Avslutade dock denna tornado av kalas med att få akut tarminflammation och ligga inlagd på akuten i två dygn med nålar i handleder och armveck och livets vidrigaste slang mellan näsa och mage via hals. Har nu äntligen hasat mig hem till F med en två veckors antibiotikakur på halsen och inställd hemresa med retroaktiv ångestandning, oerhörd lättnad av att vara befriad från sjukhuslukt och diverse förödmjukande situationer och med en tacksamhet till antibiotika och reseförsäkringar större än livet.  På återseende etc

SOMMAR, SVUNNEN

Två anledningar till att publicera inaktuella bilder; 1. Jag har fortfarande ingen laddare till kameran så kan ej producera några aktuella. 2. Det är februari och lite digital eskapism känns rimligt när det är så kallt och färglöst som nu. 

Och då tänker jag på en natt i augusti på Performing Arts Forum när det serverades tacos på slottsinnergården, grillarna mättade luften med osande rök, en britt som såg ut exakt som Steve Merchant höll ett smattrande anförande om noise och dess etymologiska släktskap med nausea,  det hängde värmeljus i glasburkar i träden som vi satt under, jag kände mig omväxlande underhållen av/underlägsen olika forskare inom konst och filosofi som levde och verkade i USA/Libanon/Berlin/världen, vi dansade oss genomsvettiga i sportshorts och kimonos i the rave cave, hämtade andan i sommarnatten, satt i nedsjunkna trädgårdsstolar och det var så många stjärnfall den natten.

10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0: 2017

Om ett nyår i Berlin där fyrverkerierna är okontrollerade, river sönder midnattshimlen med en egen brinnande stjärnhimmel och dess blodiga snedsteg jagas av blinkande ambulanser. Vi styrde med ännu en festlig frukost och for sedan på hemmafest hos JP & Christoph i Friedrichshain. Karamelliserade popcorn, pappersflamingos, kimonoexperter & en överfull kyl, trippelportioner av buffé, Dinner for One, slapstickgarv, kärt återseende av Judith & rörigt sentimentala röstmeddelanden till vår saknade tredje Adam, tomtebloss, konfettiregn av små silvriga kvadrater som dröjer kvar i botten på min väska än, you are overdressed in the best possible way, utbytta nummer & löften om häng i Hamburg & Köpenhamn, hångel under fyrverkerihimlen, Britney & Beyoncé i vardagsrummet.   

SOMETHING SENSATIONAL

Senaste veckan har varit lager av blötsnö och politisk tröstlöshet. Naomi Klein skrev så bra om Trump och allt, det är redan old news nu men något av det rimligaste jag läst i detta deprimerande kölvatten. ag vet inte vad säga om det som inte redan sagts, utan att sparka i vidöppna dörrar, bara omöjligt att låta det gå alldeles okommenterat förbi. Funderar på hur en ska göra för att inte låsas i denna handfallna känsla av maktlöshet, hur den där dagen efter sorgen då mobiliseringen sägs ska börja egentligen ska gå till. 

Nu, en helt tvär och kanske cynisk övergång till en FEST som hände mig för lite mer än en vecka sedan. 

Vår åtta veckor långa Britneypsykos utmynnade i den mest drottninglikt kitschiga premiärfest som var som nyårsfest & bröllop & odefinierat glammigt jubileum på en gång. Lättnaden jag kände efter genomförd premiär var massiv. Logen fylldes av serpentiner, chokladägg, billig visdom, pastellfärgat skumgodis & enhörningar i snäckskal. Och festen var rosa bubbel till alla, rullskridskor & chokladkalendrar med prinsessor på, tårdrypande tal, Britneymasker, episkt kolhydratstinn amerikansk buffé, danceoke, karaoke, glowsticks, äkta Vegasbabes och de högst smällande konfettikanonerna jag hört. 

SAKER SOM HÄNDER PÅ HELGER

Innan den här högintensiva perioden i mitt tjugosexåriga liv är över får jag nu försöka trampa igång detta sömngångaraktiga bloggtempo till något en aning raskare. Börjar med en dubbelmacka, två helger som passerade för ett tag sedan och för ett lite längre tag sedan:

En där jag och Adam som vanligt var på Mousonturm (bra ställe med samtida scenkonst i Frankfurt) och kollade koreografi, gullade med Judith som jobbade i garderoben, smuttade på drycker i nämnda pinglas kök och hon berättade om hur det var att bo på Nya Zeeland, besöka Hobbiton och känna det som att komma hem, när vi hittade en klunga med personer från skolan samlade utanför en kiosk, gick på en märklig klubb som klädde ut sig till svartklubb men hade burkigt ljud och lite för många biffiga män i vita t-shirtar på dansgolvet, försökte gå på en klubb på en båt men vände och sjöng Lana Del Rey i kör när vi korsade floden och åkte hem med händerna och munnarna fulla av överprisade chips och oreoschoklad. 

En annan helg när jag hade oerhörd pms och grät och hade ångest mest hela tiden men ändå lyckades snora klart och hipsterpeaka genom att gå på dagsfestivalen Stil vor Talent med Judith och Fabrício. Obligatoriskt nedlagt industriområde, sol som förbyttes i undergångsregn, dans i gräs som övergick i lera, pretzels och börek som mosig matsäck, gladpacktunna engångsponchos, upparbetad entusiasm och några stunder av beatet i bröstbenet; när det är det enda som känns.

THEATERMASCHINE / EPISOD 2

Sent omsider; andra delen av Theatermaschine. Detta utspelar sig på andra sidan av vår kaosföreställning Keiko. Och det var verkligen en markant andra sida. Då efter att vi, utan att ha gjort ett enda genomdrag, hunnit sätta fram en enda rad publikplatser, med två våtdräkter istället för tre, brännheta bygglampsljus och tomma stativ som vi inte hann plocka bort nog spelade för min största publik någonsin inklusive några av mina största scenkonstförebilder i life. Strömmen gick, vi osynkade vår seaworld-koreografi och tre av fyra av våra få ljuscuer tappades bort. Men vi genomförde det och bar våra misslyckanden like a crown och det visade sig vara den bästa terapin för att skaka av sig veckor av prestationsångest. Sedan kom den stora lättnaden och avslutningsfesten.

Var så oerhört pepp, för att uttrycka det i äkta blogganda. Bar kimono (och blev väl med rätta också ifrågasatt för detta), lösögonfransar och rosa detaljer. 

Hängde med Annika och Skip.

Och Martin! Min första vän i Gießen. 

Festfolk som gör sånt som festfolk gör. 

Och sedan var det dans och svett och projektioner och tysk coolness och ingen trötthet och ingen depp eller besvikelse utan faktiskt helt infriade förväntningar. Hur tillfredsställande. 

Och så blev det ljust och festen flyttade utomhus. 

Fabricio och René. 

Alex som agerat tekniker i Seaworld-keps för oss la beslag på min kamera och tog cirka tvåhundra överexponerade bilder, men de får stanna i arkivet. 

Mycket glad/lättad/svettig person.

Äkta sommarnatt som blir sommarmorgon. Festen fortsatte och jag gick hem genom ett alldeles ljust och tyst G och somnade vid sju. 

Det blev söndag och sol för första gången på veckor, mötte upp Adam och hängde lite på den finaste kyrkogården samt tittade på videoinstallation. 

Allvarlig men oemotståndlig i sin cyniska charm. 

Ett sista varv till festivalcentrumet där allt var i nedplockningsstadiet och sådant tycker jag är för deppigt, får post festival-blues direkt. 

Lyckades i alla fall klampa rakt in i en installation och fotografera den på nära håll innan åskådarna på andra sidan glaset knackade och gestikulerade åt mig att flytta på mig. Ehe. 

Avslutade denna extremt intensiva helg med dessa två. Vår lilla nya trio fick stångas med rätt hårdkokta motgångar på kort tid och jag är så glad att vi kom ut på andra sidan och fortfarande gillar varandra, kanske bara ännu mer. 

THEATERMASCHINE / EPISOD 1

Årets teaterhändelse här i G har precis passerat och det var en storm och en dröm och ibland en mardröm och mest av allt gick det så fruktansvärt fort. Theatermaschine, ett gigantiskt maskineri som dessa orimligt skillade och hårt arbetande studenter styrt upp. Fyrtio scenkonstverk i olika medier, äkta festivalcentrum, snygg merch och bra fest. Det har varit en hysterisk vecka eftersom vårt platsspecifika verk Keiko fick flytta inomhus och vi hade så lite tid på oss att arbeta om materialet. Jag har varit ett känslomässigt vrak emellanåt och även haft helt euforiska stunder. Motsägelsefullt nog har jag nästan inte dokumenterat en enda sekund av vårt arbete just pga denna stress, retligt nog, men här är i alla fall några utdrag från veckan;

I äkta tysk ball anda var festivalcentrumet förstås beläget i en enorm nedlagd matbutik. Fasaden pryddes av festivalens snygglogga. 

Hängde där, åt lunch för två euro och såg alldeles för få men i alla fall några performances, koreografiska verk och installationer. 

Skulle fotat mer av detta ställe, det var så fint gjort och dessa överambitiösa personer hade gjutit sina egna pallar och gjort sina egna lampor etc etc orkar ej nivån.

Ett av mina glädjeämnen i life just nu är denna typ av trashiga kollage. Just detta får då representera kaosarbetet med Keiko. Ni anar den enorma lokal vi blev anvisade till. Det var ju inte alls som att vårt koncept kring utomhuspoolen rubbades eller så. 

Vårt embryo till konstnärlig konstellation fick möta så många påfrestningar på kort tid. Adams och Judiths immunförsvar kapitulerade fullständigt och detta underlättades av konstant regn i en vecka som vi oavbrutet cyklade igenom.

*att inkludera situationens omständigheter och motstånd i föreställningen* och att illustrera lite för er. Detta samt otillräcklig teknik, försvunna ljusstativ, ström som gick om och om igen och latent stresspåslag. Ville under några dagar aldrig mer jobba med scenkonst. Men nu är jag på andra sidan och har förstås glömt det mesta av ångesten och vill göra det hela life igen.

Jag har varit känslomässigt labil och stundtals djuphavslåg och matchat detta enligt den klassiska indiedevisen I wear black on the outside because black is how I feel on the inside.

Det var öppningsfest!

Karaokerum som dessa två ägde. 

Överhuvudtaget, dessa två <3 Älskar att lära känna människor genom att jobba med dem. Jag och Judith hade känt varandra i ungefär fyra minuter innan vi bestämde oss för att göra ett projekt tillsammans. Och på andra sidan av denna pers som kunde slitit sönder dessa nya och sköra relationer är vi nu är involverade i alla dagliga svängningar i varandras liv, lånar varandras kläder och pengar och smider nog snart nya planer.

TVILLINGGATOR & TJEJGÄNGHÄNG

Berlin lämnar mig med trasiga naglar, de är alltid de som går sönder först. Berlin äter mina pengar, slickar mina fickor, det är oundvikligt. Berlin lämnar mig med spår av sömnlösa nätter och skrattattacker och power balladtrötthet. Det är så lätt att tro att det ligger nära bara för att jag är i Tyskland, men i själva verket är det bara en timme kortare med buss Frankfurt-Berlin än från Köpenhamn. Men i fredags tog jag cykeln till tåget till bussen dit. 

Till Agnes och Astrid, hade peppat så mycket hela veckan på att få hänga med dessa queens. Agnes går på Konstfack och de har en lägenhet som delas med Umeå konstnhögskola där vi bodde. Eller, konstrack och umei som dörrskylten uttryckte det. 

Chillade lite på sängen i ett solbadande rum och catchade up och vilade. Jag hade nämligen vaknat 4.30 (av mig själv??) och var lite mör.

Åt nötchoklad och Agnes hängde med Knausis.

Så småningom masade vi oss upp och piffade för kvällen.

Och efter den här kvällen kommer jag aldrig glömma att den här staden en gång i världen har varit två städer och därför har två uppsättningar av varje gata. Vi skulle på performance på ett ställe men kom till fel version av adressen, öst istället för väst och hamnade i ett oroväckande tyst bostadsområde. Vi hoppades in i det sista, tog oss hela vägen in på en innergård och tänkte jomen här skuuuulle det ändå kunna vara tills vi tvingades inse att vi var så off, så off. 

Men ingen skada skedd, vi tog oss till Neukölln och hängde på bar och fick till slut bord på Dr To's för asiatisk tapas.

Helt sjuuukt gott. Var tvungna att beställa in mer tofu och mer dumplings när första omgången var slut.

Sedan gick vi till en bar inredd som en djungel med ett akvarium där vita salamandrar skedsimmade och som Agnes enligt egen utsago misstagit för möss vid sitt senaste besök.

<3 <3 Så bra tjejgänghäng.

Och så hände det nya obligatoriska; karaoke. Hon som jobbade där kände igen mig från förra gången jag var där så vi fick gå före i kön till båsen, veckans ros till denna person och spexigt att få känna sig som karaokestammis. Två dudes försökte inkräkta på vårt bås men jag avvisade dem Mean girls style vilket fungerade - både empowering och praktiskt.

Halo, Toxic, Beautiful, Titanium, Let it go, The greatest love of all, Wrecking ball etc etc.

Ramla hem genom staden och komma hem och borsta tänderna tillsammans och störta i säng och inte sätta någon väckarklocka.

Vi åt frukost vid klockan två, betalade lite för mycket för avokadotoasts och pocherade ägg och hittade det här morbida spelet, en slaktversion av fia med knuff.

Hängde lite lojt på stan, gick i för dyra konceptbutiker med blyertstandborstar och tretusenkronorstishor. Såna där butiker där en bara skulle ha råd med det absolut billigaste och det billigaste är en kopparfärgad tejprulle för sjuttio spänn. Agnes gick hem och softade, jag och Astrid åt lunch på osvikliga Yamyam och pratade om våra skolor, teori och figurationer och frihet och makt och strukturer och allt sånt där.

Sedan gick vi också hem för att vila och vakna till liv med berocca.

Vi var så trötta men fixade yoghurtglass och kinderägg som energikälla. Fungerade bra. 

Och sen gick jag och Agnes på födelsedagsfest i en lägenhet med uppskattningsvis tvåhundra eksticklingar där födelsedagsbarnet byggt en äkta ballongbåge och jag åt minst 15 laxsnittar som middagssubstitut. 

Hejdå B, du har blivit min favoritstad, ses om en månad igen.

NÄR 2015 FÖDDES

Juldagarna är överlevda och omvandlade till minnen, mina blev sjukt intensiva med som mest tretton personer i föräldrarnas enplanshus. Var beredd på kaos men det blev faktiskt himla fint. Hoppas ni har haft det bra, fritt från frostig stämning och uppslitande konflikter. Nu ska jag alldeles strax sätta mig på ett plan och fara till Island där jag ska möta upp Maxime och Norea. Detta är min födelsedagspresent från Maxime (helt sjukt ju) och även om jag ogillar skarpt att flyga ska det bli så galet fint att vara där med dem. Det blir tredje gången jag och Maxime firar nyår utomlands, en strålande tradition. En annan tradition jag håller fast vid är att aldrig blogga färdigt om resorna jag gör. Men på tal om nyår med Maxime och eftersom det gamla snart ska störtas uti gruset igen så tänkte jag visa hur det var för nästan precis ett år sedan, när vi var i Berlin och 2015 kom till oss:

Jag, Agnes och Max bodde hos en new ageig kvinna i Neukölln som hade rosenkvartsstenar i dricksvattnet och stolsdynor istället för sängar. På förmiddagen kom Hanna hem till vår blygsamma boning och vi åt frukost på golvet.

Gosade.

Sedan tror jag bestämt att jag och Max for en sväng till Prenzlauerberg och gick i butiker och åt nudlar, men inte hamnade det på bild inte. Istället hoppar vi till kvällskvisten då det svidades om och piffades till.

Feminism och glitter = osviklig kombination.

Kolla denna pangperson!!

Jag hade tveklöst det bästa sällskapet. 

Själv sportade jag en rymdig nittiotalslook och poserade likt ett rådjur i bilstrålkastarljus framför den gigantiska monsteran.

Queen Hanna. 

Denna nyårsfirande glitterbjörn tog täten ut i natten.

Det var alltså oerhört obehagligt att röra sig på Berlins gator denna dag, folk är helt hänsynslösa med fyrverkerier och en är hela tiden max tio centimeter från att sprängas bort från detta liv.

Den första baren vi styrt kosan mot fanns förstås inte så vi fick hukande småspringa genom Kreuzberg tills vi hittade en annan där vi kunde söka skydd. Den var mkt mysig och vi kunde skåla både för året som gått, det nya som skulle komma och att vi inte blivit svedda av smällare.

Max Moscow mule.

Gosigos.

Gick till Silver Future och fortsatte fira. 

Det blev tolvslag med tomtebloss som seden bjuder!

Vid tvåsnåret gick vi till ett närliggande italienskt ställe och åt sjukt god antipasti. Vill minnas att stämningen var höjdpunktlig.

Och så hamnade vi på något ballroom där vi råkade planka in av misstag och sedan blev upptäckta och folk sprang runt i vita 1700-talsperuker och där vi dansade till liveband och blinkande projektioner tills natten var färdigdansad och det nya året välkomnat med pompa ståt glitter bubbel och svett. Då småsprang vi återigen hukande till tunnelbanan och galna kids sköt raketer in i entrén, men vi undkom igen och landade välbehållna och slutdansade på våra obefintliga sängar med ett nytt år omkring oss.

FÖDELSEDAGSFINALEN

picknicken.jpg

Elva bilder från igår som inte var vilken vanlig dag som helst utan Mattias födelsedag. En dag som det länge hade planerats, bävats, misströstats och peppats inför på födelsedagsfesters förväntansfyllda vis. Men det blev grädde på moset och körsbär på tårtan om och om igen, det överträffade sig själv. Och jag som legat däckad en vecka med elak förkylning och ännu elakare visdomstand var vid liv igen. Det var eggs in a basket, mandelkakor och amaretto sours till frukost, av mig fick M en chilliväxt pga nyväckt besatthet av chilli och att vi ska fara till Møn tillsammans, peppen är skyhög. Det var bubbel, lyckokakor och små små pajer till alla när vi samlades i vår lägenhet mitt på dagen och sedan begav oss till Slottsparken med bastmattor, mat för ett helt kompani och krukväxter som inhandlades längs vägen för att bygga vardagsrumskänsla i parken. På picknicken blev vi kvar i kanske tre timmar och badbyxorna som Mattias ordnat till alla fick ligga kvar i sin kasse för ingen kunde slita sig från solen, samtalen, tofun, nektarinsalladen, denna ljuva sommartid som fick vara vår lite till. Och så promenaden hem med kaffepaus och utsträckande på golvet eller divanerna, en andhämtning innan vårt bokade bord på Dubbel dubbel stod redo. Där på uteserveringen inlindad i murgröna och ljusslingor åt vi dimsum och pratade snabbt och djupt i ytterligare timmar innan vi angjorde Grand och där fick jag äntligen dansa över precis hela dansgolvet. Jag mötte hans blick över rummet den dagen och såg lyckan där, kände den i mig. Det var en dag som bara var framåtrörelse, som en våg. Som sommaren 2015's sista perfekta våg.

FESTERNA FÖRSTA ÅRET

Första året på scenskolan har sedan länge passerat och om tre dagar börjar det andra. Bloggrapporteringen från min första tid på skolan har varit ungefär lika med noll så jag tänkte att jag, kanske delvis i syfte att lägga första året bakom mig och gå vidare i life, tjoffar ett väldigt långt inlägg från första året. 99.8% procent av skolan är nötande och slitande i vita repetitionsrum, en vardag svår och nog inte särskilt intressant att översätta i bloggform, så istället  dedikerar jag det här inlägget till några av festligheterna som första året bar med sig.
Här kommer en lång harang komprimerad dekadens (nåja, en väldigt måttlig sådan), håll till godo:

INSPARKEN
Vi var så smååå här vill jag utropa fast det bara är ett år sedan. Men faktiskt. Så nya, främmande för varandra och vad vi skulle ägna oss åt, ängsliga och fokuserade på att positionera och förhålla oss till varandra och den nya världen. Insparken var i alla fall strålande; vi möttes av mystiska personer i kåpor som gav oss underliga uppdrag, spelade in en pr-film för skolan på en timme, fick bubbelpicknick, blev överraskade och överrösta med hyllningar och häpnade inför tvåornas starquality när de äntrade karaokescenen och brände av powerballad på powerballad som värsta Helene Sjöholm och Tompa K. 

FEMTIOÅRSJUBILEET
Skolan fyllde femtio; vi gjorde oss tjusiga i omklädningsrummen på tredje våningen, minglade uppsluppet, käkade tjusig middag vid långbord, lyssnade på högtidliga tal, Malin var filmstjärnetjusig med halvmeterslångt cigarettmunstycke och dansgolvet inleddes med k00laste Pussy have the power. 

ANTAGNINGSFESTEN
Ska väl få behålla sitt mytiska rykte och inte avkrävas alltför mycket detaljer. Men det kan i alla fall uppriktigt sägas att det var maaagiskt. Hogwarts-esque, ceremoniellt, snurrigt och euforiskt, högtidligt, glitterdränkt och nästan extatiskt. Och känslan av att vara med när människors liv förändras i den riktning de drömt om så länge är oslagbar.

SCENSKOLESEMINARIET
I februari kom studenter från de andra tre teaterhögskolorna till oss i Malmö och hängde en hel helg. Den årliga, obligatoriska, innebandymatchen ägde rum och det var ungefär lika delar hetsigt bråkig som skojig, seminarium och workshops hände, vi hade fest på inkonst och jag spelade mina bästa hitz.  Dagen efter fixade vi stor brunch med allt en tröttfestad skara kan önska sig. Som arrangör hann jag inte njuta så mycket som en kan göra som besökare, men himla lyckat var det. Dessutom träffade jag Olof som jag jobbar med i Amputation Parts nu och det samarbetet hade troligtvis aldrig hänt om vi inte råkat hamna bredvid varandra vid sidan av dansgolvet den lördagen.

PREMIÄRFESTEN
Det är en traditionstyngd skola på fler än ett sätt och en av traditionerna är att ettorna fixar premiärfesten för treornas slutproduktion. Så det gjorde vi. Jag och Felicia i dramatikerklassen lagade tapas till tjugo personer på fyra timmar som vi i smyg dukade upp i treornas loge, det fixades premiärpresenter och när nämnda klass alldeles premiärhöga dundrade in i uppehållsrummet blev det dans dans dans natten lång.

UTSPARKEN
Årets satsigaste fest som vi planerade i månader, vilket nog inte alls framgår av bilderna. Men det kanske kan jämföras med att ordna en möhippa/svensexa/bröllop/femtioårsfest kombinerat. För tolv personer. Det var kidnappning, lekar skräddarsydda till klassen, bombastisk picknick i slottsparken, antagningsprov och lovebombing bland träden, massagesession i bastu, sjurätters-middag, två påkostade filmer om klassen, glittrig gala med roasting, sjönsång och vass parodi, sentimentalitetsbonanza och rökigt dansgolv. Tveklöst en av årets bästa dagar.

LEKPLATSMIDSOMMAR

Jag har fortfarande inte bloggat om mitt nyår och detta tillkortakommande tänkte jag kompensera genom att blogga om midsommar endast drygt en vecka efter att det skett. Undrens tid är ännu ej förbi. Över midsommar vilar lite samma sorts hetsiga lyckoimperativ som över nyår, jag och Mattias hade ingenting planerat eftersom vi precis kommit hem från Portugal vilket hjälpte för att finta borta ohanterliga förväntningar. Passande nog hörde Emilie av sig och så blev det vi samt Emma som spenderade denna ljusa dag tillsammans. 

Först var det bara jag och M. Lyssnade på vinyl.

Hade frukostplaner.

Jag hade haft kokosyoghurtcravings i veckor och hittade tillslut dessa små.

Högtidsdagen till ära gjorde vi eggs florentine, det var godare än vad som egentligen är rimligt. Eftersom salta mackor är det bästa behövdes även en med valnötsost och gurka. 

Efter världsmästarfrukost softade vi, handlade och fixade med middagsplaner. Jag skulle göra tårta.

M fixade med smördegspiroger.

Vid fyra kom Emilie och Emma! Knäckte en bärs och snackade om kortfilmen de spelar in tillsammans nu där de spelar par (drömpar).

<3

Det galnaste som hände denna middag var att köksbordet flyttades till vardagsrummet för variation. Livin' on the edge.

Fina Emilie. I höst börjar hon trean och kommer göra sin praktik i Göteborg, kommer sakna hennes smarta rara närvaro i skolan.

Det var en enkel fast ändå lyxig midsommarmiddag som avslutades med jordgubbstårta med vit chokladmousse och mandelmaräng. Jag som aldrig bakar tårta var mkt nöjd med min insats.

Hade djupa samtal med dessa två djupsinniga.

<3

Efter paltkoman gick vi till Folkets park. Jag såg med lite god vilja ut såhär. Gillar det här med vita skor och citronstrumpor.

Här försökte M filma men det blev istället dessa överexponerade bilder. Det vi gör är att dansa på en sorts dansmatta där en kan välja olika tävlingar. Tre barn kom och danstävlade med oss och vi hade en mkt intensiv dansant stund tillsammans.

Detta klätternät är det roligaste i hela parken. Blev snudd på euforisk när jag klättrade i det första gången, det är liksom elastiskt och studsar på det mest behagliga vis.

Den där drar däremot igång min nöjesfältsskräck, har en fobisk inställning till g-kraften.

Ni ser ju hur glad en blir.

Så underskattad vuxenaktivitet.

Mattias körde en mer sval look.

När vi spexat klättrat snurrat klart i parken gick vi hem, lekte galenpanna och åt chippa tills vi alla nådde en gemensam trötthetsgräns. Vi var mycket efter-resan-och-efter-terminen-trötta (Mattias hävdade även att vi var jetlaggade pga en timmes tidsskillnad) och den här sortens stillsamma festlighet matchade det tillståndet alldeles förträffligt.  

DEN BÄSTA FÖDELSEDAGEN/-NATTEN

Förra lördagen slog min ålder nya rekord och kammade hem en kvarts sekel. En vag punkt i framtiden som jag länge dragit mig för att besluta vad jag skulle göra av, hur fira, hur kombinera storslagenhet med whatever-attityd. Såhär blev det tillslut och jag har ju redan i rubriken avslöjat att resultatet var av det goda slaget:

Morgonen började med uppvaktning av denna superperson.

Vi skulle äta brunch senare så han gjorde bara en "lite spartansk" förfrukost med ägg-/selleri-/purjolöksknäckemackor, smoothie och kaffe.

Mandelwienerbröd och morotskaka med de exakta proportionerna mellan glasyr och kaka. Slår en upp spartansk i ordboken är den denna bild som dyker upp.

Pakethög!

Som om det inte var nog med att jag tur och ordning hade funnit en mycket fin skjorta, en Amanda Svensson-bok och Hello love av Charlotta Cederlöv (som absolut måste bli nästa högläsningsprojekt) så innehöll det sista paketet jordens finaste solglasögon. Ett par Sunbuddies i spräckligt mönster, så olika de skrangliga fejkraybans jag spenderat mina andra somrar i.

En lyxsak jag aldrig skulle skaffat till mig själv men som var sjukt fint att få.

Och så blodröda ranunkler till det.

Redan här var dagen och vibrerade uppe på sin höjdpunkt. Vi klädde på oss för att ta oss an världen utanför.

Det vill säga Stadsteatern som hade kostymutförsäljning eftersom det var teaterns dag, passande nog.

Det fanns sådana här typer av teatrala kreationer men jag och Mattias lyckades ändå fastna för plagg av enbart svart ull. 

Som den här kavajen från Doktor Zjivago. 

Med sex stycken nya prima garderobstillskott i en svart plastsäck cyklade vi mot nästa anhalt.

Som var Systrar & bröder där Emma hade paxat ett bord för oss.

Inte nog med att denna punkiga ängel satt där och lyste och ville dela min födelsedag, hon hade även med sig present.

Och ett kärleksbrev. På framsidan hade hon skrivit ut en sms-konversation från när vi kom in på scenskolan och var helt energidränerade, chockerade och svinlyckliga. Vi hookade upp den där avgörande natten över en pizza och sedan dess har vi inte släppt taget.

<3 <3
Vi åt frukostbuffé i flera omgångar tills magen sa definitivt stopp och då drog vi oss hemåt i maklig takt och ordnade med ett och annat ärende på vägen.

Senare på kvällen skulle jag och Paula som fyllde år två dagar senare ha fest och eftersom vi båda går igång på att fixa dona pyssla pynta så var det lite att göra. Som att baka snickerskaka, en överlägsen sötsak eftersom den också är salt.

Jag vankade runt hemma och fixade och hade det så himla bra men märkte också hur svårt det är att acceptera att saker bara är bra, att det faktiskt var helt molnfritt och bekymmerslöst och lyckligt just denna dag. Det känns som att det kommer slå tillbaka, straffa sig, att det måste vara något som är fel. Det är underligt. 

Men den angstiga förnimmelse och iakttagelse tog i alla fall inte över utan höll sig i bakgrunden. Jag och Mattias fortsatte med att baka pizza till kvällen. Har hittat en pizzeria där en får köpa färdig pizzadeg, för oss lata eller med dålig framförhållning. Fick köpa tre degklumpar för 10 kronor, WIN. Only on Möllan.

När allt var klart (ca 2 timmar senare än beräknat förstås), lastade jag mig själv full av kassar och plåtar och gick några nummer längre bort på gatan där Paula bor (Malmöavstånd 4ever). Där var hon och hennes roomie samt två systrar i full gång med att fixa resten av festen. Som denna cheesecake.

Några dagar tidigare hade vi varit i Malmös eget kitschmekka Partyland, ett tokkommersiellt syntetiskt kalasparadis som framkallar en underlig och mycket intensiv känsla av äckel-möter-eufori. Där finns allt ifrån banderoller av rosa bebisfötter och Frozenkonfetti, till hyllmetrar av piñatas, ballongvalv och tårtdekorationer. Vi gick därifrån med väldigt mycket ballonger.

Men grädden på moset kronan på verket var denna rosa heliumdelfin. Säg en fest som inte skulle piggas upp av denna.

Paula hade fixat drinkhörna.

Två av systrarna.

KOLLA HUR FINA.

Födelsedagspinglor och rosa delfin.

Och så kom det folk som sjöng i stämmor och som gav oss Fucking Åmål-affischer och chokladdjur och tog vardagsrumsgolvet i festlig besittning. 

Alex hade stukat foten gul och blå på en rörelselektion och lajvade därför Richard III-fysik hela kvällen (ursäkta teaterintern referens).

Vi fick varsitt partykit som tex innehöll sådana här discokulor ficklampsformat.

Sedan var det hemmafest på det bästa sättet, det bara pågick tills klockan slog om till sommartid och vidare, det blev senare och ljusare och en nästan osannolikt lovande början på ett nytt år i livet.

EN EKDAHLSK AFTON

Ända sedan julen började skymta som en prick på horisonten har jag och några från skolan om och om igen ivrigt upprepat att; när det är jul, då måste en se Fanny & Alexander. Och det måste vi göra. Med projektor. Med glögg och goda saker att äta. Sammetsgardiner och mazariner. Jag älskar den där filmen så jag lånade brorsans projektor och det kom en fredagkväll som blev lite såhär:

Egentligen hade en ju velat lajva exakt hela det Ekdahlska hemmet med minst en kandelaber per kvadratmeter, barnstatister i sjömanskostymer, ett dignande julbord utan slut, julgran med levande stearinljus och glaskulor, avancerade håruppsättningar och sammetsklänningar i sekelskifterssnitt. Men det fick bli ett blygsammare, mer studentanpassat upplägg. 

Jag hade i alla fall bakat lingonmazaringer efter detta recept.

Och gjort crostini med getoströra, physalis och rostade pumpafrön. Allt med chèvre är ju gott. Och allt med rostat bröd är gott.

Mandel och tranbär till glöggen.

Och polkagrisar bara för att det är fint.

Medan jag väntade på gästerna ägnade jag mig åt lite uttråkat/nervöst spegelposerande.

Och så kom de! Jag är fortfarande bättre på att fota mat än människor, ska försöka ta mod till mig och göra det senare mer. Här är i alla fall Alex, André, Emilie och Paula i färd med att inta den Bergmanska helaftonen.

Min favoritdel är nog ändå första timmen av filmen, innan allt går åt helvete. Scenografin och stämningen är ju fullständigt magisk.

Gunn Wållgren är den stiligaste sjuttioåringen kanske någonsin och helt underbar. Älskar scenen med hennes och Erland Josephssons konversation om Livet på julaftonsnatten.  

Ett sånt här hem kan en väl få drömma om i alla fall va.

Jarl Kulles övererotiske (detta epitet tilldelas han i filmen och det ska uttalas med "o", inte "å") och hysteriskt gubbiga men ändå provocerande underhållande karaktär. Mona Malm spelar den trofasta hustrun men gör det med bravur och med fin päls under armarna. När ser en någonsin det i konventionell film nuförtiden?

M, crostinin och koncentrationen.

Sedan blir allt deppigt och Jan Malmsjös iskallt ondskefulla patriark tar över filmen.

Ewa Fröling är förstås fenomenal rakt igenom. Scenen där hon sörjer sin bortgångne man med primalskriken från avgrunden - en av de starkaste filmscenerna jag vet.

Vi såg hela filmen och jag kunde konstatera att det fortfarande är en av mina bästa. Sedan dansade vi i vardagsrummet och det blev natt och det var en sån decemberfredag precis som jag vill att de ska vara.

I EN VÄRLD UTANFÖR MALMÖ

Tiden rusar, jag är fullt upptagen med att försöka hålla jämna steg med mig själv och den lilla värld som omger mig. Den här platsen är inte bortglömd, men den får stå tillbaka för skoldagar som sträcker sig över mörkrets inbrott och sedan är det ju allt det där andra som också hör livet till och gör anspråk på resterande tid och energi. Men, jag hade i alla fall ett höstlov i miniatyr och nu när jag för en gångs skull lämnat Malmö och gjort något så får det ett kapitel här:

På torsdagskvällen anlände jag till Staden på G och det föll sig så passande att Maxime fyllde år just denna dag. Så jag mötte upp henne och hennes fina familj + Anton och Linnéa på någon ny hipsterrestaurang i Rosenlund. Max öppnade paket, av mig fick hon min feministiska bibel Skamgrepp av Ulrika Dahl.

Det var ett koreanskt/mexikanskt ställe, lite oklar kombo som ändå fungerade förvånansvärt bra. De andra drack romdrinkar, jag åt typ pork buns fast vegetariska (inte lika goda som Dubbeldubbels, men ändå goda).

Tacosfest! Den kvällen låg jag och Maxime sedan i sängen och pratade och pratade och morgonen efter åt vi frukost och bokade nyårsresa till Berlin! Mycket bra plan.

Sedan åkte jag till Fengan och det var en speciell och sorglig dag för Lisas mamma gick bort efter en kort periods ondsint sjukdom. Fruktansvärt. Dock var det fint att få vara hos dem och kramas och prata och dela och vara nära.

Förstå att jag saknar den här guldungen som bor så långt bort.

Vi åt taboulleh och majsplättar och Jonis täljde på träsablar.

Kolla va fina.

Så kom Mattias upp från Lund och vi fick bo hos Jessica som har den här gulliga katten.

GOSIG.

Mattias jobbade med Julian Red under dagen, jag promenerade en lång terapipromenad i skogen (de bilderna har jag ju redan visat) och på kvällen hälsade vi på Kalle och Cajsa i deras nya hus. Där finns en grön kakelugn och en värld av rum och skrymslen, men då glömde jag bort att fota. Denna sekvens får istället representeras av bilden på den här mest löjligt svenska bit jag någonsin sett. Alltså, varför liksom.

Så satt vi plötsligt på tåget igen, tillbaka till Göteborg. Oh alltså, denna person. Finaste jag vet.

Det går ju nästan inte att vara där utan att åka till Hagabion. Älskade ställe. Har inte riktigt hittat någon motsvarighet i Malmö än, det saknar jag. Men det kommer ju en Folkets bio hit till våren, pepp på det.

Maxime kom dit och vi åt chèvremackor och tortellini. En del bilder från de här dagarna har försvunnit för jag tog ut minneskortet ur datorn utan att mata ut det först, ej att rekommendera.

Samma kväll skulle Maxime ha riktig födelsedagsfest, den på torsdagen var bara en aperitif så att säga. Ännu mer burgare blev det, i storlek dockskåp med marinerad ugnsbakad tofu, hembakat bröd, gurk- och morotssallad, teriyakisås och groddar. Sanslöst gott.

Mattias softade med en drink och ett glossy mag innan gästerna kom.

Systrarna klistrade lösögonfransar.

Och låtsastatuerade sig.

Åh att få hänga i mitt gamla Majornakök igen. Guld värt att ha det att kunna återvända till, det känns fortfarande precis som hemma.

Norea och Anton.

Maria och Adam.

Annelie och Lovisa kom och var så glittriga/fina/pepp så det var inte klokt.

Sedan kramade vi det fina gänget hejdå för vi skulle se The Knife! Är så glad att vi lyckades få biljetter så vi hann se dem en gång till innan de försvinner. Utomhus var det klassiskt Göteborgsväder och givetvis spelar inte Kniven på vilken förutsägbar scen som helst utan på Gothenburg Film Studios, ett stort tegelkomplex som de inrett och gjort till sitt.

I kön blev det tjafs för att vakterna inte ville släppa in mig pga min kamera. Alltså, det där har hänt flera gånger och jag blir så himla irriterad. Folk fotar och filmar med sina telefoner (eller, gud förbjude, med sina iPads) exakt hela tiden så ett förbud mot kameror är både frustrerande och helt ineffektivt. Jag började såklart gråta men en snäll vakt dök upp, tog oss under sina vingar och släppte in oss i alla fall. Tack för det!

Vågade ju knappt fota där inne då, men det var så fantastiskt. En glittrig DJ spelade Destinys Child och andra ägiga brudhits, det stod uppblåsbara gigantiska blommor i hörnen och psykedeliska politiska animationer projicerades på väggarna. Innan spelningen höll någon fantastisk person i aerobicsuppvärmning för publiken och sedan kom The Knife med sitt crew och det var dans dans dans och stort, storslaget.

Jag dansade överallt och var helt igenom obekymrad. Det var succé, höjdpunkt, oslagbart.

BARCELONA /CCCB / STADSPARKSSPELNING / XAMPAGNERIAN / PRIMAVERA SOUND EPISOD 2

Mer Europa kommer lastat, det är inte slut än. Jag har så enormt mycket bilder kvar, både från resan och sedan från nyare tilldragelser, som Österlensemester och ett alldeles episkt åttioårskalas. Kanske är ni (liksom jag, delvis) övermätta på motljusromantiska semesteralbum, men jag tänker att snart kommer den stora gråheten och kylan så vi kan lika gärna tugga i oss maxat med sommarhud/färg/rosor/cirrusmoln/strandvyer, som ett lager av ljus. Har ju för övrigt även bytt header som ni kanske lagt märke till. Den får denna plats att något missvisande se ut som en glassig sminkblogg, jag ville ju mest komma åt något drömskt med en politisk hint, översållad med röda stjärnor och rosa fond, det är ju ändå valår (det där ljusblå är förstås bara dekoration, inget annat). Men nu, Barcelona:   

Sista festivaldagen tror jag var en lördag. Jag kände mig äntligen frisk och peppad, vi intog en stadig kalasfrukost med massor av manchego, eggs in a basket, fräst purjo, mangojuice, yoghurt med gul kiwi och melon. Så mycket bra frukt och juice going on. 

Första planen för dagen var CCCB, Barcas moderna museum som ligger i Raval och alltid verkar ha en massa spännande saker på tapeten. Nu var det en utställning som hette som ovan som tog upp tre regissörer som jobbat med dockfilm och/eller animerad film från tidigt nittonhundratal. Rummen var mörka, hela utställningen var enorm och ett djupdyk ner i något gothmagiskt, ett irrationellt drömuniversum helt hängett åt fantasin.

Helt otroliga handgjorda dockor som denna lejonkung och denna skelögda rävsoldat.

Vilket väsensskilt sätt att jobba på än dagens digitala tekniker. Kolla till exempel dockan nere till vänster och hennes tjugotvå olika ansiktsuttryck i form av löstagbara masker som fick bytas ut mellan varje klipp. Imponerande tidskrävande och sjukt detaljerat arbete. 

Starewitch som kanske blev min favorit var mycket inspirerad av insekter och hade gedigna samlingar som han studerade för att kunna animera något liknande.

Hur vackert är det inte med fjärilssamlingar (även om en förstås kan ifrågasätta att nåla upp levande varelser i lådor). 

Helt otroliga scenografier.

Såsom Svankmajers scenografi till hans version av Alice i underlandet.

Det fanns hur mycket som helst, det var som att vandra omkring i en förlaga till Wes Anderssons och Tim Burtons filmer. Sist ut var bröderna Quays rum som innehöll bland annat en massa tittskåp som det här ödsliga landskapet med savannträd och smala stegar.

Så himla coolt och mörkt åh! Och kolla porslinsögonen på sista bilden, allting handgjort. Ah, jag var helt inspirerad och mätt på intryck efter detta.

Så då köpte vi falafel (så bra falafel i denna stad) och gick till stadsparken. Där var det häng i varje hörn.

För Primavera Sound hade dagsspelningar där. Vi såg Twilight Sad, fint.

Efter att ha vilat hemma i några timmar svidade vi om för kvällen och gick till xampagnerian! Världens bästa svettigaste ställe som är alldeles sorligt, trångt och det finns cava för elva kronor.

Optimalt ställe att börja en kalaskväll på.

Vi träffade av en slump på dessa två som bodde i samma lägenhet som oss, fint att stöta på bekanta i en så ny och stor stad. Denna bild får bli kvällens sista, sedan begav vi oss till festivalen och såg Godspeed you! Black Emperor, Mogwai, Nine Inch Nails och dansade dansade dansade till Kendrick Lamar. Hade väldigt roligt, precis så som jag hoppats att denna festival skulle bli och jag är så glad att den sista festivalkvällen blev så fin efter en början av motgångar.

PRIMAVERA SOUND / EPISOD 1

Primavera Sound var en stor stor festival som utspelade sig i en rymdig betongpark i Barcelona. Det var långt mellan de enorma scenerna, det fanns en mathangar, massor av Merch, oräkneliga hipsterskägg och strålande bokningar (om än extremt mansdominerat, så tröttsamt). Jag blev sjuk på resan med en härlig urinvägsinfektion som vandrade sin väg till njurarna tills jag inte kunde ligga på ryggen. Vaknade av värken klockan sju på morgonen första festivaldagen, gjorde misstaget att googla mina symptom och fick förstås veta att jag var döende. Väckte Mattias i panik och snart satt vi i ett väntrum på ett av Barcelonas alla sjukhus. Tackar European Health Insurance Card för att allt gick så himla smidigt och jag fick sötsalt brusande antibiotika för nästan inga pengar alls. Så jag var aningen försvagad när startskottet för Årets Fest ljöd, men det gjorde inte så mycket. De här bilderna är från de första två dagarna och då såg vi Warpaint (så balla), Haim (bästa jargongen och sjukaste energin), Future Islands (sångaren är fantastisk och som jag tänker mig att David Brent skulle vara om en tog bort allt det pinsamma), Chvrches (fantastisk musik, tråkiga live), Arcade Fire (galet proffsiga och bombastiska men vi stod så himla långt bak), John Grant (han är ju en liten stjärna), Slowdive  och ÅH, särskilt sistnämnda var ju ungefär det finaste i världen. Jag tror att både jag och M var ganska tagna.
Första natten fanns det ingen kollektivtrafik hem och vi fick vänta i timmar med tusentals andra på cirka fyra ersättningsbussar. Jag skällde på trafikpoliserna och försökte utstå fyllebrölande danskar med min högljutt klagande rygg. Mattias hade tålamod av renaste guld som alltid, helt lugn och varm. En snubbe bestämde sig för att springa hem istället för att vänta, jag såg honom från bussfönstret när vi stannade vid rödljusen. Han var säkert hemma före oss. När klockan var runt fem nådde vi äntligen vår lägenhet och då var jag så trött så jag bara ville gråta men sedan kom en gryning och en ljusning och en ännu finare nästa dag. En dag som dock bar med sig ett enormt skyfall och hela festivalområdet blev vattenfyllt, det som dagen innan varit absolut sardinburksfullt blev nästan tomt och vattnet gick till vaderna. Vi var så dyblöta men sedan blev det sol och sedan en DOUBLE RAINBOW och då kan det ju livet inte vara dåligt. Särskilt inte när Slowdive spelar sin oslagbart atmosfäriska shoegaze, den som jag älskat sedan jag var ett litet totalförvirrat tonårsbarn.