JUST NU:

Läser jag: Väggen av Marken Haushofer från 68. Är helt fast. Det handlar om en kvinna som hälsar på sina vänner i en jaktstuga i Österrike, vännerna åker för att handla men kommer aldrig tillbaka. Istället uppenbarar sig en genomskinlig ogenomtränglig vägg som omgärdar stugan. Huvudpersonen är isolerad och innesluten av väggen och börjar ett nytt liv med en hund, en katt och en ko. En tillvaro där basala behov, överlevnad, förlust och närhet står i centrum. Till det yttre sker inte mycket, men spänningen i den lilla världen innanför väggen är vibrerande. Existentiell, vacker och gripande. 

Lyssnar jag på: Lana Del Reys nya. Är ju absolut knäsvag för denna dekadenta, lolitalika, mörksinta persona. Särskilt låten God Knows I Tried, herrrrregud, bästa som hänt mig i musikväg på länge. 

Ser jag på: This is England '90. Äntligen har sista säsongen av tv-serien med samma namn som filmen kommit. Nu börjar nittiotalet, Madchestereran och knarket. Kanske min bästa serie alla kategorier, så allt igenom briljant. Gråter floder varje gång, och bubblar av garv för detta gängs ömsinta gemenskap.  

Tänker jag på: vågen av rasistiska hatbrott som brinner omkring oss, terroriserar och mördar människor. Vi har inte en flyktingkris, vi har en politisk och medial kris där rasistiska krafter tillåts växa och härja. Här, här, här och här har det skrivits bra om det. Vi måste alla hjälpas åt för att stå upp mot rasismen, våldet, hatet.

EN EKDAHLSK AFTON

Ända sedan julen började skymta som en prick på horisonten har jag och några från skolan om och om igen ivrigt upprepat att; när det är jul, då måste en se Fanny & Alexander. Och det måste vi göra. Med projektor. Med glögg och goda saker att äta. Sammetsgardiner och mazariner. Jag älskar den där filmen så jag lånade brorsans projektor och det kom en fredagkväll som blev lite såhär:

Egentligen hade en ju velat lajva exakt hela det Ekdahlska hemmet med minst en kandelaber per kvadratmeter, barnstatister i sjömanskostymer, ett dignande julbord utan slut, julgran med levande stearinljus och glaskulor, avancerade håruppsättningar och sammetsklänningar i sekelskifterssnitt. Men det fick bli ett blygsammare, mer studentanpassat upplägg. 

Jag hade i alla fall bakat lingonmazaringer efter detta recept.

Och gjort crostini med getoströra, physalis och rostade pumpafrön. Allt med chèvre är ju gott. Och allt med rostat bröd är gott.

Mandel och tranbär till glöggen.

Och polkagrisar bara för att det är fint.

Medan jag väntade på gästerna ägnade jag mig åt lite uttråkat/nervöst spegelposerande.

Och så kom de! Jag är fortfarande bättre på att fota mat än människor, ska försöka ta mod till mig och göra det senare mer. Här är i alla fall Alex, André, Emilie och Paula i färd med att inta den Bergmanska helaftonen.

Min favoritdel är nog ändå första timmen av filmen, innan allt går åt helvete. Scenografin och stämningen är ju fullständigt magisk.

Gunn Wållgren är den stiligaste sjuttioåringen kanske någonsin och helt underbar. Älskar scenen med hennes och Erland Josephssons konversation om Livet på julaftonsnatten.  

Ett sånt här hem kan en väl få drömma om i alla fall va.

Jarl Kulles övererotiske (detta epitet tilldelas han i filmen och det ska uttalas med "o", inte "å") och hysteriskt gubbiga men ändå provocerande underhållande karaktär. Mona Malm spelar den trofasta hustrun men gör det med bravur och med fin päls under armarna. När ser en någonsin det i konventionell film nuförtiden?

M, crostinin och koncentrationen.

Sedan blir allt deppigt och Jan Malmsjös iskallt ondskefulla patriark tar över filmen.

Ewa Fröling är förstås fenomenal rakt igenom. Scenen där hon sörjer sin bortgångne man med primalskriken från avgrunden - en av de starkaste filmscenerna jag vet.

Vi såg hela filmen och jag kunde konstatera att det fortfarande är en av mina bästa. Sedan dansade vi i vardagsrummet och det blev natt och det var en sån decemberfredag precis som jag vill att de ska vara.

NANNA STRIKES AGAIN

Maxime fick Nanna Johanssons seriealbum Hur man botar en feminist i födelsedagspresent och så fort jag såg den lilla i vårt vardagsrum snodde jag åt mig den och sträckläste den. Maxime hittade mig strax efter midnatt gråtskrattandes i min säng, kunde ej få luft pga roligaste ever. Humor är förmodligen det absolut vassaste politiska vapnet, att besitta förmågan att omvandla ilskan och frustrationen över världens skevhet till kreativitet är ju en talang av guld. 

bokensframsida.jpg

Här har vi härligheten. Boken har ett supertydligt feministiskt och politiskt budskap, Nanna är så himla strålande på att kommentera sin omvärld och samhällets hemska strukturer på roligaste av sätt.

TVÅ KILLAR!!.jpg

Den är en blandning av skärmdumpar från tokdeppiga sexistiska facebookgrupper och kundkontaktskonversationer med Keloggs, renodlade serier, en novell och de roligaste kollage som troligen någonsin skapats i Photoshop. 

annons de häx.jpg
häxjobbet.jpg

Hon svarar på jobbannonser. 

pärmtrauma.jpg
meow.jpg

Dör.

carrie at her best.jpg
hobskatte.jpg

Om en har läst Nannas blogg innan känns mycket igen, som de episka alliansenkollagen.

jangöranz.jpg

Geniala ju.

läskigt.jpg

Sätta-skrattet-i-halsen-serie. Får klump i magen av oro inför valet.

tezt.jpg

Hehehe. Vet ett antal personer detta går att applicera på. What's up med dessa besserwissermän alltså.

tobiasanagram.jpg

Haha ÅH detta är verkligen så simpelt och så fruktansvärt roligt.

målarboken.jpg
clownen.jpg

 I slutet kommer detta bonusmaterial som är bilder ur en målarbok och, ja. Den är så obegriplig och knäpp, kan ej förstå hur den har kommit till.  

flickan.jpg

Vid det här laget skrattade jag så att tårarna sprutade, 4real.

hoppastuds.jpg
nallen.jpg
taggig lodis.jpg
måla.jpg

Alltså, det jag vill säga är: detta är ett helt amazing seriealbum och om det finns någon person du fortfarande inte vet vad du ska ge i julklapp så är detta troligtvis svaret du letat efter.

nowhere

Härom veckan såg jag och Mattias Nowhere, en helt vild och fantastisk nittiotalsfilm av Gregg Araki. Jag är tyvärr inte så bra på att se film, är för rastlös, ett deppigt symptom för någon ur multitaskinggenerationen. Försöker bli bättre, för jag är ju egentligen filmintresserad eftersom det är en av de bästa inspirationskällorna. Ett sätt att se film tänker jag kan vara att följa en regissörs arbete och försöka se allt hen gjort, och efter Nowhere är jag sjukt motiverad att se fler/alla av Arakis filmer. 

Nowhere-DVD.jpg
Nowhere_araki.jpg

Nowhere är en punkigt klippt indiefilm, en uppsjö av neongnistrande karaktärer och tragiska öden. Som ett psykedeliskt nittiotalsdisco i yttre rymden, ett Gregory Crewdsonfotografi i splattertappning, ett apokalyptisk rave. Filmen störtar handlöst fram genom en värld av sex, kärlekssökande och den kalla ensamheten, om ätstörningar och kändisar som utnyttjar sin maktposition, om undergångskänslor,  om otydliga relationer, våld, vänskap och knark. 

nowhere11.png

Det handlar om Dark som spelas av James Duval, en förvirrad, tonårsangstig, ömhetstörstande artonåring som filmar allt i sin väg och är superkär i Mel men också i Montgomery, pojken med ett blått och ett brunt öga.

Skärmavbild 2013-11-08 kl. 11.55.08.png

Tycker så himla mycket om hur den skildrar relationer och sex. Det är en befriande frånvaro av stereotyper, folk är kära i och tända på varandra oavsett kön och det görs ingen stor grej av det, det finns rum för att relationer kan se ut på oändligt många sätt. Tjejerna är aktiva, högljudda och hungriga, har många gånger subjektspositioner eller övertag och killarna tillåts vara de som trånar, ömhetssökande, sårbara. Det är fint och jag önskar att det oftare fick vara så.

35a5pi.jpg
NOWHERE.jpg
tumblr_mii8qy4h7m1qa409eo1_1280.png
nowherenahanbexton.jpg

Estetiken är som en klibbig godispåse, en subkulturell barbievärld, en halloweenmaskerad på speed.  Så himla mycket roliga stilar och bilder. Dessutom är soundtracket, med låtar av bland annat Radiohead, Lush och Massive Attack, helt strålande.

Skärmavbild 2013-11-08 kl. 11.48.19.png
Skärmavbild 2013-11-08 kl. 11.48.41.png

Filmen tar upp en rad problematiska ämnen i högsta takt, de rusar förbi så sjukt fort att jag flera gånger måste tänka "vad hände just?". Och det är ju ofta så med destruktiva beteenden och händelser, när en är ung och allt snurrar fort fort.

Skärmavbild 2013-11-08 kl. 11.49.22.png
Skärmavbild 2013-11-08 kl. 11.57.15.png

Som ätstörningar, övergrepp och självdestruktivitet. Det är mörkt, explicit och går i ett rasande tempo.

dark+text.jpg
Skärmavbild 2013-11-08 kl. 12.00.02.png
Skärmavbild 2013-11-08 kl. 12.00.34.png

 (Den här scenen är så himla. Himla. Fin.)

 Älskar karaktärerna, det är en sådan vildsint och underbar kontrast till de slätstrukna, neutrala personer som ibland verkar vara ett ideal inom realismen. Det är så mycket av allt. Filmen är sitt eget universum, mardrömslikt och magiskt. Den är den sista i Arakis Teenage Apocalypse Trilogy, och jag bara måste se de två föregångarna. Förbereder mig på mer punk, mer blod, förälskelse, löshår, undergång, videokameror, normbrytande gestaltningar och nattsvarta evighetsfester.