Jag var en svag människa. För några år sedan och resten av
livet bakåt i tiden har jag varit ett klent vrak med astmaandning och
sparrisarmar. En diffus känsla av en kropp som inte riktigt bär. Ung, orkeslös.
Fick veta på gymnasiet att jag har en lätt form av ett syndrom som heter EDS
och det har något med att göra att jag inte tar upp proteiner som andra
personer. Det gör mina leder sköra (har gått ur led oräkneliga gånger), ger mig
blåmärken lätt osv osv. Och så den där svagheten.
Nu har jag tränat regelbundet i över ett år och skillnaden är milsvid.
Syndromet har, inshallah, bleknat lite med åren och allt har stabiliserat sig. Jag köpte ett gymkort förra hösten. Bodypump, yoga, steppass,
crosstrainers, coreövningar, skivstänger, fria vikter. I somras började jag
springa i skogen, men först efter att ha övervunnit ett seglivat inre motstånd.
Jag insåg att jag skulle spendera sommaren fjärran från svettblänkande gym och löpning var det enda som fanns att tillgå. Skogsvägarna. En gång i åttan sprang jag två
och en halv kilometer och hostade blod efteråt, astmaattack. Har inte
riktigt känt att löpning varit mitt kall efter det. Men jag sprang. Och jag fångade fler
kilometer allt medan sommaren gick. Stärktes. Orkade.
Jag har känt hur min kropp burit mig närmare en mil, rakt igenom skogen. Det är euforiskt. En helt ny upplevelse av kroppen, inte som något att granska
och bedöma, något som är till för någon annans blick. En extremt stark
upplevelse av att vara ett subjekt. Aktiv, levande. Att vara sin kropp. Att känna hur jag bär mig själv, stärks, lyfter,
rör mig, förflyttar mig. Känna mina helt fucking magiska funktioner. När jag
besegrar de illvilliga uppförsbackarna men
klarar det, när andningen slår i botten längst ner i lungorna, när pulsen
backar ner från technotempot och transporterar mitt blod lugnt fast jag susar mellan
tallarna. Jag är pulserande styrka, flodvåg, fågel. När jag helt tydligt känner hur endorfinerna slår upp dörrarna på vid gavel och rusar i myllrande massor, sprakar
fram energi av eld. Hostar inte blod längre.
Jag önskar att den här texten slutade här. Att det fick vara ett molnfritt
vittnesmål om en frisk kropp som är fantastisk för det den gör. Som bär mig genom världen. Ett entydigt jubel över att känna
sig stark.
Men de obestridliga fördelarna med träning, den givna hälsovinsten, den
magnifika subjektsupplevelsen, uppåttjacket, energin som spiller över i resten
av livet är fastkedjad vid något annat. Det är tydligast på gymmet, där är det
ofrånkomligt. Så fort jag kommer dit är det som om min kropp glider ur mitt
grepp och blir ett objekt utanför mig själv. Något som ska renoveras, uppgraderas,
pressas närmare idealet kalori för kalori. Där har jag en kropp, den är till för någon annan att titta på.
Reducerad till kilon och centimeter.
Och den blir aldrig tillräcklig.
Det är speglar överallt, reklambilder med inoljade muskler och revben, ”informationsskyltar”
som berättar för mig hur många kalorier jag gör av med på det eller det passet,
eller kaloriräknare som tickar framför mina ögon på crosstrainern, den går inte
att stänga av.
Det var ju inte det här det skulle handla
om.
På mitt gym finns det en klass om heter Mage Rumpa Lår och även om jag försökt
glömma bort det ekar instruktörernas tillrop om beach 2014 och att smärta är vägen till skönhet. Det är kom igen tjejer tänk på hur snygga ni kommer
bli av det här, det är en träningssal med speglar på alla sidor, full av
kvinnor som svettas skiten ur sig, som kämpar så hårt för att göra det vi lärt
oss göra med våra kroppar – pusha och forma dem. Det är en helt annan ton när jag går på gruppträning med blandade medlemmar, där handlar det om träningskicken, om att utmana sin styrka, ha kul. En konstruktiv kraft.
Ett gyms sommarkampanj för den
här säsongen var ”Sommartider NEJNEJ” vilket anspelar på den kroppspanik så
många av oss känner inför skoningslösa catwalk som sommaren kan vara. En gång i somras sa en vän till mig att varje gång jag går och tränar tänker jag att det här ska vara början på min stora def. Gymmet
Elixia har två klasser som är helt uppenbart endast riktad till kvinnor, Fast
Fit and Fabulous och Bootylicious. Glädjen över att vara en kropp som kan göra
en massa ansträngande saker är fullständigt underordnad, bortglömd.
Det är talande att män i större grad tränar och uppmuntras att träna för att
bygga upp sig, medan kvinnor tränar för att bli mindre. Monteras ner, kilo för kilo.
Den överväldigande känslan av styrka och frihet som jag hade på de där skogsvägarna överskuggas av en granskande blick, en hård och hänsynslös.
Det är så sorgligt att det som är så fantastiskt med att få använda och
utveckla sin fysiska förmåga är så hårt sammanlänkat med smalhetsideal och
ätstörningstendenser. En destruktiv självbild kamouflerad till hälsa. En bransch
som frodas på vårt kroppshat och en patriarkal struktur där kvinnors kroppars
främsta värde är att vara åtråvärda för the male gaze. Så. Fruktansvärt. Fel.
Jag tänker fortsätta springa, lyfta, svettas. Men jag ska skärpa min blick ännu
mer och jag ska säga till nästa gång en instruktör nämner orden skönhet eller
smärta. Det svider att erkänna att jag påverkas av dessa normer, men de är
stålstarka, motståndskraftiga. Därför: prata om det. Granska, medvetandegöra, påminna, säga ifrån.
Stärka oss för vår skull, för endorfinerna och subjektskänslan.
Bygga upp oss, växa. Aldrig minska igen.
