DALSLANDSWEEKEND

Jag spenderade helgen i min dalslandsskog, jag vill gärna åka dit när jag blir för uttråkad eller stressad över att vara arbetslös i stan när alla andra pluggar eller jobbar. Och det är så bra för det är bara en liten tågresa bort. Det som inte fastnade på bild var en pubkväll med livejazz, baklavabakning, promenad till sjön och inspektion av bävrarnas verk, badkarsbad med rödvinsglas, Peter Birros Upp till kamp, orosmoln och framtidsångest som svepte igenom oss, mandelsbollsmatlagning och Madonnadans, ovisshet och hoppfullhet. Det som däremot klistrades fast i kameran var det här:

Sconesfrukost vid det blå bordet sent en söndag, med honungs- och vaniljsmör och valnötsröra med lönnsirap. 

Jonis och Lisa lägger nytt tak på sitt ruckelslott, vi gick upp dit och hjälpte till en smula. Jag låg på mage högst upp på byggställningen i någon sorts sälposition och målade vägg med mage och ben mot isglaserad spånskiva. Hade besynnerlig träningsvärk dagen därpå.

Favoritunge.

Fick gå in och värma mig, dricka kaffe, läsa bok för Hilma och fota HilmaVillevimpeln i eftermiddagsljuset.

Mattias har köpt en sjukt fin, mörk och gothisk bilderbok som bland annat innehåller ett alfabet över barn som dött på tragiska vis. Morbidt (?) och väääldigt roligt.

Han lagade mina sidenbyxor.

På måndagen försökte vi vara ordentliga människor, gå upp i rimlig tid och gå ner till Mattias kontor på bruket. Det var soligt och krispigt. Tur att sådana här röda bär stannar kvar med sin färg. 

Jag, Lisa och barnen promenerade bort till Anders som bor en bit bort från bruket, i en liten avskild miniby med Bullerbykänsla. Solen stod lågt fast det bara var tidig eftermiddag.

Anders visade oss runt.

Vide grävde ner någon typ av köttbit med besatt frenesi, och glömde förmodligen bort sitt smarta gömställe i samma stund som han grävt klart.

Ljuset.

Magiskt kvällsljus +  rävhund.

Helt otrolig utsikt därifrån, bruket och husen som små pappermodeller långt där nere.  Vansinnesvackert. 

DAGENS:

Lycka: noll millimeter mellan hans sömnvarma kropp och min/ kärleksförklaringar klockan åtta en tisdagmorgon /att han finns

Ord: ”nakenkrav”! Såg på löpsedeln. Se det som ett fullvärdigt alternativ till klädkod.
Känsla: men allt ordnar sig nog ändå snart, visst?

Bästa idé: att bygga små hus på hjul (á la cirkusvagn), hyra en parkeringruta och bo där. Kan inte tänka mig någon spexigare aktionsmetod mot den knäppa bostadsmarknaden.

Läsning: artiklar om New Public Management och de sista sidorna i Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet.

Dagdröm: I korta drag: en parisisk vindsvåning (jamen för all del, tänk Versailles möter Ekdahls mansion i Fanny & Alexander) med svindlande takhöjd, valv, stuckatur, kristallkronor och klanderfri inredning. En hedersplats i den franska kultureliten ingår givetvis, liksom en kombinerad filmstjärne- feminist- och stilikonstatus, fri tillgång till de stora modehusens couturearkiv (tänker mig att det finns ett sådant) samt regelbundna lunchdejter med Jean- Paul Gaultier. Denna väldsfrånvända glamourdröm är lika underbar som absurt ouppnåelig och blossande genant. Eh eh. Ska snart bli rimlig igen.(Men erkänn att det vore ganska flott?)

Om hur fort det svartnar för ögonen när dagarna går och dörrarna stängs.

Det är en månad kvar på det här året, jag har jobbat två dagar den här månaden och är en alltför typisk bild av inkomstlös twenty something kulturarbetare. Virrig runtirrande. Arbetsmarknaden bara: välkommen ut i kylan och den mentala hemlösheten darling! Kom och ge oss allt du har men räkna inte med annat än one way communication i sin renaste form. 
Mycket av mina dagar nu går ut på att maila, söka jobb, svara på annonser, uppdatera CV, knyta kontakter, kasta ut krokar, lägga ut trådar, le, söka, sälja, maila. Stirriga blickar i alla riktningar efter mål och mening och jobb; nu. Har ju grandiosa planer om skådespelarutbildningar, scenkonstnärlig revolution och flärdfulla utlandsvistelser, ehehe, men det är dagarna nu som måste ordnas upp innan visionerna ens kan börja ta myrsteg mot planer. Det är svårt att hitta arbetsro, jag hackar upp min uppmärksamhet och koncentration i utspridda kringflackande bitar. Svårt att vila i de nya fälten av tid när varje dag som inte säkrat några pengar till kontot ökar pulstakten. Som förlorade dagar, när de egentligen är guld värda. När mycket omkring egentligen är så obeskrivligt vackert, och säkert också vibrerande av möjligheter. Känns genant självömkande med min klagosång ur medelklassens mitt; jag borde kanske bara kämpa hårdare. Men det känns också, när en är arbetssökande, att det är något skevt med vårt system som är så hårt och ogenomträngligt när en råkat halka ut, om så bara en liten bit.
Och det är märkligt hur alla potentiella vägar ens liv skulle kunna ta med ens försvinner ur synhåll när en står sysslolös. Hur en verkar omgärdad av idel väggar fast en liksom anar, vet, eller vill intala sig själv om att det egentligen finns hundra dörrar ut. Upp i ljuset. Men de går inte att få syn på. Framtiden som ett sandslott och vägarna som retsamma återvändsgränder.
Mörkret är inte så kompakt och cyniskt cementerat som det förmodligen låter nu. Det känns ofta okej och jag rider på små vågor av energi och handelskraft. Kniper kreativiteten när den kommer, försöker då omvandla den till något som känns och syns. Men skyddsväggen mot den kvävande hopplöshetskänslan är oroväckande tunn och alldeles för lätt att ramla igenom. Känslan av att vara överflödig, onödig halvutbildad ungdom utan någon tydlig plats. Den dubbla känslan av att det kanske bara är jag som gör fel och misstanken om att vårt samhälle misslyckas fatalt med att fånga upp sina medborgare som ju vill vara med. Som kämpar hårt men hålls utanför. Min arbetslöshet är absolut ingenting mot personer som gått utan sysselsättning i åratal. Men att det går så fort att störta ner i tvivel, stress och uppgivenhet ger kanske en fingervisning om vad det gör med människor. Hur snabbt utestängningen tränger in i märgen och målar svart för ögonen. Det måste finnas andra sätt för ett samhälle att ta hand om sina människor på. Öppna sina dörrar. Annars får vi måla dit nya.

FÅGLARNA.

Idag bytte väggen ovanför soffan ansikte . För, när en bor tillfälligt och inte kan måla eller tapetsera om och inte har något verktygslåda att borra och spika med, då får en kirra biffen med klipp och klistra. Papper och häftmassa, sax. 

Resultatet blev ett lapptäcke i papper, och det kom att handla om fåglar. Det började med att jag bläddrade i en gammal djurbok jag fiskade upp ur en låda på loppis härom månaden och fann en massa drömska fågelbilder. Svartvita, suddiga, förtegna. Pusslade ihop dem med kära Vee Speersaffischen, en Mulberrykampanj med ugglor, ett hörn av eiffeltornet, utklipp ur Bon och ett stycke av Helena Blomqvists sanslöst fina affisch för filmfestivalen 2006.

Den här stiliga damen med falken är ju bara helt fenomenal. Och de spöklika träden med fågelbon och fågelflockar.

Mörker, fjäderskrudar, illavarslande flockar, flyttfåglar och ugglornas tidlösa blickar. 

fredag & lördag i Malmö / euforisk sagodans/ en lövtäckt innergård/ hemlighetsfulla hipsterhak/

Fredagen började sävligt, sovmorgon, långsam frukost och datorarbete i horisontalt läge. Jag skrev min ansökan till skådespelarprogrammet i Stockholm, för nu drar den utdragna antagningsperioden igång. Skrev om Stora Konstupplevelser och beslutade mig för tre texter. Skönt avklarat. Mattias jobbade och smygfotade mig.

Vår första punkt på kvällen var After Work på Moriskan, en paviljong som ser ut som en moské, så fin. Jag var helt obekant med fenomenet köpa-dricka-få-gratis-mat så jag var oerhört positivt inställd. Som ni ser, eh.

Där mötte vi upp fina Sara som är en barndomsvän till mig. Hon har tre systrar och när vi var små hängde jag mest med hennes två andra systrar, Emma och Linn. Sara var den äldre, lite onåbart cool och lite den vi retade. En gång körde vi alla klassiska bus i hennes rum och i badrummet; tejpade för vattenkranen, hudkräm på handduken, tandkräm på dörrhandtagen, fasttejpade lampknappar osv osv samt tejpade ihop täcket med silvertejp till en stenhård korv. Vi gick och la oss, släckte och väntade på utbrottet. Men när Sara stormade in i vårt rum för att skälla ut oss för vår lilla oskyldiga utsvävning hade Emma förberett sig med skydd i form av slagtålig cykelhjälm. Saras hjärta smälte (blandad frustration blandad förtjusning gissar jag) och därmed var den attacken avvärjd!

Nåväl, over and out för barndomsanekdoter. Det var i alla fall mycket trevligt och det fanns en bra mezebuffé där en fick käka hur mycket en ville. Gillar sånt.

Sedan skulle vi gå på den här! Dansföreställning på Malmö opera som bygger på Jónsis album Go och den var nog det som avgjorde att vi åkte till just Malmö. Hade längtat så.

Vi satt längst fram och såg rakt ner i orkesterdiket. Tycker så mycket om att glutta på musikerna just innan föreställningen när de stämmer sina instrument, småpratar lågt eller samlar sig. Sedan när dirigenten kommer in och startar upp det hela - magin. En fick inte fota under föreställningen men den var otrolig. Djup björkskog, eldröda höstlöv, skuggfri glädje och sotigt mörker, onämnbara monster och aggressiv eufori, en myriad av dansare rusande över scenen med energi av böljande dynamit. Passningar till Trollkarlen från Oz, Till vildningarnas land och Pans labyrint. Edda Magnasson i bländvit peruk, svarta kattöron och blodröd kappa. Superba duetter; våldsamma, sensuella, hisnande vackra. Och så Jónsis musik som är en trolsk symfoni att falla handlöst i. 

Operan är en mycket ståtlig byggnad också. Sådana här ljuskronor prydde taket.

Enorma fönster (med spröjs i teak?), stora väggmålningar och den här blygsamma brinnande statyn utanför. Vi mötte upp Mattias vänner Jenny och Dan när dansdrömmen var slut och begav oss till en bar i närheten. Där mötte vi upp ett helt litet gäng som Mattias gjort saker som att spela i obskyra indieband med, gå i samma klass som i fyra dagar, festa med Suede och driva fanzine. Det var mycket trevligt att träffa dem alla och vi trängde ihop oss vid ett litet bord och dillade tills det var dags för dem att gå hem. Vi mötte upp Angelina, min kära feministiska humorqueen tillika favorithunk, och spenderade resten av kvällen på Dubbeldubbel tills det var godnatt för oss också.  

Lördag var ännu en lång morgon och mitt på dagen mötte jag upp dessa tre för att fika på Konsthallen. De hade en fin innergård där löven fått ligga kvar och kråkorna balanserade på stolsryggarna. Vi drack stora koppar kaffe, slukade morotskakor och chokladmousse, pratade om multitasking, fotografi, mörkerrum och modemanifest invirade i fleexefiltar.

<3

Det var hemskt fint därinne. Lamporna och löven, fåglarna.

Vi gick vidare runt i den lilla staden, hittade ett tvådelat hus (den gula delen fick mer tak, orättvist!) och en gul ren som vaktade utanför butiken Famous Ape. Jag provade en superfin klänning med fåglar på men den fick stanna på sin galge.

Jag träffade Emma sedan (hon den andra systern i berättelsen ovan), hennes Kim och deras lille Leonie. Promenerade i Pildammsparken och uppdaterade oss om varandras liv och funderade på var en egentligen ska bo i världen. Det är något väldigt speciellt med barndomsvänner, att ha följt varandra så länge, sett varandras utveckling osv. Faktiskt fint.
När middagshungern gick av stapeln i magen gick jag och Mattias till Söder om Småland som vi fått tips om. Har gjort två enkla spaningar på de få hak vi hann hänga på i Malmö: 1. Inga balla ställen verkar ha någon namnskylt utanför som typ indikerar vad stället heter. En måste gissa, eller bara veta. 2. Ingen beskrivning av rätterna på menyn, enbart ett uppradande av huvudingredienserna, typ "äpple havtorn griskind svartrot". Himla hemlighetsfulla ostronhipsters.

Men trevligt var det, och sjukt gott. Jag åt ugnsgrillad pumpa och rödlök med någon sorts potatisbakelse i mitten, superkrämig sås, havtornskuber (?) och friterad grönkål. 

Och så hade de en fin toalett som jag absolut behövde föreviga.

Samt avfyra ett och annat självporträtt vid träväggen.

Fina kranar va!
Sedan skulle vi egentligen gått på k00l svartklubb men efter många turer upp och ner i gå-ut-hets-träsket bestämde vi oss för att banga. Och så somnade vi nära och sa godnatt till den mjukt strålande lördagen.

lågmält storslagen Malmötorsdag / grapefrutdrinkar / blinkande scenkonst / välsorterad vintage / ryskt avantgarde

Ojoj, vilket glapp som uppstod i bloggeriet. Det var ju inte meningen egentligen. Dels så blev jag lite ljusskygg efter den sjukt fina responsen på träningstexten och greps av klassisk kreativitetshämmande prestationsstress, dels har jag haft händerna fulla. I onsdags for jag och Mattias nämligen söderut, till Malmö, och har haft nästan en veckas semester. Jag har knappt varit där alls och när det blev för dyrt med Englandsodyssé så kändes det som ett helt rimligt alternativ. Vi har bott hos Andreas och Shora på Möllan, hängt i den där staden där Bron utspelar sig, där arabiska livsbutiker ligger vägg i vägg med hipstriga ölhak, där det känslan av rörelse är påtaglig. Såhär var vår torsdag:   

Vaknade nio våningar ovanför staden och möttes av denna fagra syn.

Sämre utsikt kan en ju ha.

Vi bodde hos de här två fina otroligt hårt arbetande personerna.

Det var morgon och vi hade planer. Här är han som jag hänger med, som jag är så himla. himla. kär. i.

Perfektkokta ägg, danskt rågbröd som fick följa med från Majorna, hummus och gurka.

Så snörade vi på oss skorna och angjorde dagen. Började med att kolla in Humana och Emmaus eftersom jag kände ett tydligt vintagesug. La undan en perfekt ulltröja som sedermera blev min och Mattias vred ut fruktmentos ur en automat. Humana var välsorterat och hade ovanligt mycket fina grejer, inte kyrkloppisbilligt men definitivt prisvärt.

Det finns fortfarande lite färger kvar.

På Möllevångstorget är det frukt- och grönsaksmarknad varje dag, ett viktigt kriterium för att göra en bra stad bra. (Ber om överseende med simpla turistiakttagelser)

Så slog vi oss ner på kaffebaren och drack gokaffe, åt vit chokladpralin och gjorde upp mer planer för kommande dagar.

Åt en falafel, promenerade vidare till Operan och hämtade ut våra biljetter till morgondagens föreställning. Stannade och hånglade ofta.

Hittade en liten park, en liten blodlönn och en liten bänk.

Långsamt blev det molnigt och lite kyligare.

Vi gick till Moderna och jag poserade vid en tegelvägg som hade fönster med äppelröda luckor och klargrönt spröjs. Hade en bortglömd kjol i vitblommig spets, roströda strumpbyxor, svarta over knees, transparent svart skjortlinne och mitt hjärtas vinröda stickade. Hej hej.

Låste in våra saker i ett skåp med konstnärsnamn (hade inte en tanke på att Helmut Newton hamnade i fokus, det var alls inte meningen) och kameran fick inte följa med in. Vi såg en utställning om rysk avantgardism. Det var hårt och grafiskt, ideologiskt och hoppfullt, naivt och matematiskt. Tyckte mycket om det.

Vi gick hem och åt iranskt käk som Andreas hade lagat, tackade så mycket och rusade ut igen, denna gång på lånade cyklar.

Cyklade fort fort utan tidsmarginal, tur att Mattias har ett så eminent lokalsinne. Låste våra cyklar maximalt snabbt och kilade in på Bastionen för att se Potatopotatos föreställning XOXY. Den gnistrade till ibland med dj-bås och snyggdans med djurmasker, en snurrig sexualitetsmonolog, spexiga sexfantasier, snubbiga karaktärer som först verkade mest tröttsamt stereotypa men som faktiskt hade en twist. Överlag är jag dock lite fed up på kollageföreställningar i metaform som bryts upp av elektroniska beats och klubbigt ljus. (Tycker dock att Potatopotato är grymma på tusen sätt och vis).

Vi cyklade till Belle époque som vi hade hört skulle ha goda drinkar och JA, det hade de.  Vi drack en fantastisk en som bara smakade skummig grapefrukt och en parfymig som doftade viol.

Vi spenderade en lång stund vid bardisken där, samtalade smattrande med huvudena tätt ihop och spanade in klientelet. Så svepte vi en sväng förbi indieklassikern Tempo tills det kändes som att klockan var sen för att dagen varit så lång. Lång och helt otroligt fin, bättre än jag kan förklara.

av saltsvart lakrits och blankt kol

I torsdags gick jag till Saronkyrkans second hand, en Göteborgsklassiker i loppissammanhang. Hysterin är faktiskt helt vild, det var minst hundrafemtio pers i kö utanför när jag kom dit precis vid öppningsdags. Kändes outhärdligt och lätt klaustrofobiskt men jag stannade tillräckligt länge för att hinna promenera runt i lugn och ro trots trängsel. Plockade på mig böcker, röda värmeljusstakar i glas, en fantastiskt skjorta i smaragdgrönt thaisiden och en nödvändig ny stekpanna. Men finast av allt var ändå den här löskragen.

Måste vara handsydd och ha ett par decennier på nacken. Så fantastiskt välsydd i blankaste materialet och små svarta pärlor. Glamourös, gothisk, drömsk.

Ett litet konstverk värt att få följa med ut på alla tänkbara äventyr, som kronan på verket ovanpå alla rundringade överdelar i min garderob. Till dess får den dela galge med en volangstinn sextiotalare som är som en trädgård i socker och karamellfärg.  

nowhere

Härom veckan såg jag och Mattias Nowhere, en helt vild och fantastisk nittiotalsfilm av Gregg Araki. Jag är tyvärr inte så bra på att se film, är för rastlös, ett deppigt symptom för någon ur multitaskinggenerationen. Försöker bli bättre, för jag är ju egentligen filmintresserad eftersom det är en av de bästa inspirationskällorna. Ett sätt att se film tänker jag kan vara att följa en regissörs arbete och försöka se allt hen gjort, och efter Nowhere är jag sjukt motiverad att se fler/alla av Arakis filmer. 

Nowhere är en punkigt klippt indiefilm, en uppsjö av neongnistrande karaktärer och tragiska öden. Som ett psykedeliskt nittiotalsdisco i yttre rymden, ett Gregory Crewdsonfotografi i splattertappning, ett apokalyptisk rave. Filmen störtar handlöst fram genom en värld av sex, kärlekssökande och den kalla ensamheten, om ätstörningar och kändisar som utnyttjar sin maktposition, om undergångskänslor,  om otydliga relationer, våld, vänskap och knark. 

Det handlar om Dark som spelas av James Duval, en förvirrad, tonårsangstig, ömhetstörstande artonåring som filmar allt i sin väg och är superkär i Mel men också i Montgomery, pojken med ett blått och ett brunt öga.

Tycker så himla mycket om hur den skildrar relationer och sex. Det är en befriande frånvaro av stereotyper, folk är kära i och tända på varandra oavsett kön och det görs ingen stor grej av det, det finns rum för att relationer kan se ut på oändligt många sätt. Tjejerna är aktiva, högljudda och hungriga, har många gånger subjektspositioner eller övertag och killarna tillåts vara de som trånar, ömhetssökande, sårbara. Det är fint och jag önskar att det oftare fick vara så.

Estetiken är som en klibbig godispåse, en subkulturell barbievärld, en halloweenmaskerad på speed.  Så himla mycket roliga stilar och bilder. Dessutom är soundtracket, med låtar av bland annat Radiohead, Lush och Massive Attack, helt strålande.

Filmen tar upp en rad problematiska ämnen i högsta takt, de rusar förbi så sjukt fort att jag flera gånger måste tänka "vad hände just?". Och det är ju ofta så med destruktiva beteenden och händelser, när en är ung och allt snurrar fort fort.

Som ätstörningar, övergrepp och självdestruktivitet. Det är mörkt, explicit och går i ett rasande tempo.

 (Den här scenen är så himla. Himla. Fin.)

 Älskar karaktärerna, det är en sådan vildsint och underbar kontrast till de slätstrukna, neutrala personer som ibland verkar vara ett ideal inom realismen. Det är så mycket av allt. Filmen är sitt eget universum, mardrömslikt och magiskt. Den är den sista i Arakis Teenage Apocalypse Trilogy, och jag bara måste se de två föregångarna. Förbereder mig på mer punk, mer blod, förälskelse, löshår, undergång, videokameror, normbrytande gestaltningar och nattsvarta evighetsfester.

tusentack & en kjol på den snygga sidan av fulsnygg

Först och främst vill jag helt överväldigad tacka för responsen på förra inlägget, helt otroligt. Så mycket systerskapspepp, uppmuntran och kloka ord. Det svider att flera av er verkar känna igen sig, men jag hoppas det betyder att diskussionen hålls levande och fortsätter. Så kan vi fortsätta prata om normer och strukturer omkring oss som bryter ner och begränsar, göra varandra modiga. Som grädden på nosen länkade världsbästa Hej Blekk till mig i en text på samma tema, läs den! Hon är alltid oerhört skarp och smart i sina feministiska analyser. Blir så motiverad att skriva fler texter av den sorten när det får ett så fint mottagande. Vill verkligen att göra det, skriva om det viktiga, värkande angelägna. Men de texterna tar mer tid och arbete än andra sorters inlägg, så jag fortsätter blanda, men hoppas ändå kunna uppbåda någon sorts kontinuitet. Återigen, TACK för att ni är så himla bra.
 
Nu till en helt världslig sak.
En kjol.

Som jag hittade på en ladugårdsloppis där jag och Mattias svängde av på väg hem från Österlen i somras.Var mycket tveksam till den men den har kommit att bli en kär garderobsinvånare. Så fulsnyggt fin i sin superkorta modell, sin märkliga stretchiga manchesterimitation, beige mocka och ulliga tartanremsor.

Ganska roligt att det är en Dolce och Gabbana junior, vet ej om detta ska ses som creddigt eller genant. Roligt nummer två, som måste nämnas i sammanhanget, är att Mattias hade ett fanzine back in the days som skulle skriva om detta ej helt okända varumärke, som dock inte var så välkänt då. Det uppstod osäkerhet kring vad det obskyra italienska märket egentligen hette, och så fick det bli Dolce & grabbarna. Låter som ett gäng härliga grabbar som inte kunde bestämma sig om de skulle satsa på att gräddglasstillverkning eller pojkbandskarriär, så de körde på båda.

Att vara en kropp och att ha en kropp – om skogsvägar, endorfiner, gym och kroppsförakt

 Jag var en svag människa. För några år sedan och resten av livet bakåt i tiden har jag varit ett klent vrak med astmaandning och sparrisarmar. En diffus känsla av en kropp som inte riktigt bär. Ung, orkeslös. Fick veta på gymnasiet att jag har en lätt form av ett syndrom som heter EDS och det har något med att göra att jag inte tar upp proteiner som andra personer. Det gör mina leder sköra (har gått ur led oräkneliga gånger), ger mig blåmärken lätt osv osv. Och så den där svagheten.

Nu har jag tränat regelbundet i över ett år och skillnaden är milsvid. Syndromet har, inshallah, bleknat lite med åren och allt har stabiliserat sig. Jag köpte ett gymkort förra hösten. Bodypump, yoga, steppass, crosstrainers, coreövningar, skivstänger, fria vikter. I somras började jag springa i skogen, men först efter att ha övervunnit ett seglivat inre motstånd. Jag insåg att jag skulle spendera sommaren fjärran från svettblänkande gym och löpning var det enda som fanns att tillgå. Skogsvägarna. En gång i åttan sprang jag två och en halv kilometer och hostade blod efteråt, astmaattack. Har inte riktigt känt att löpning varit mitt kall efter det. Men jag sprang. Och jag fångade fler kilometer allt medan sommaren gick. Stärktes. Orkade.
Jag har känt hur min kropp burit mig närmare en mil, rakt igenom skogen. Det är euforiskt. En helt ny upplevelse av kroppen, inte som något att granska och bedöma, något som är till för någon annans blick. En extremt stark upplevelse av att vara ett subjekt. Aktiv, levande. Att vara sin kropp. Att känna hur jag bär mig själv, stärks, lyfter, rör mig, förflyttar mig. Känna mina helt fucking magiska funktioner. När jag besegrar de illvilliga uppförsbackarna men klarar det, när andningen slår i botten längst ner i lungorna, när pulsen backar ner från technotempot och transporterar mitt blod lugnt fast jag susar mellan tallarna. Jag är pulserande styrka, flodvåg, fågel. När jag helt tydligt känner hur endorfinerna slår upp dörrarna på vid gavel och rusar i myllrande massor, sprakar fram energi av eld. Hostar inte blod längre.

Jag önskar att den här texten slutade här. Att det fick vara ett molnfritt vittnesmål om en frisk kropp som är fantastisk för det den gör. Som bär mig genom världen. Ett entydigt jubel över att känna sig stark.

Men de obestridliga fördelarna med träning, den givna hälsovinsten, den magnifika subjektsupplevelsen, uppåttjacket, energin som spiller över i resten av livet är fastkedjad vid något annat. Det är tydligast på gymmet, där är det ofrånkomligt. Så fort jag kommer dit är det som om min kropp glider ur mitt grepp och blir ett objekt utanför mig själv. Något som ska renoveras, uppgraderas, pressas närmare idealet kalori för kalori. Där har jag en kropp, den är till för någon annan att titta på. Reducerad till kilon och centimeter.
Och den blir aldrig tillräcklig.
Det är speglar överallt, reklambilder med inoljade muskler och revben, ”informationsskyltar” som berättar för mig hur många kalorier jag gör av med på det eller det passet, eller kaloriräknare som tickar framför mina ögon på crosstrainern, den går inte att stänga av. 
 Det var ju inte det här det skulle handla om.  
 På mitt gym finns det en klass om heter Mage Rumpa Lår och även om jag försökt glömma bort det ekar instruktörernas tillrop om beach 2014 och att smärta är vägen till skönhet. Det är kom igen tjejer tänk på hur snygga ni kommer bli av det här, det är en träningssal med speglar på alla sidor, full av kvinnor som svettas skiten ur sig, som kämpar så hårt för att göra det vi lärt oss göra med våra kroppar – pusha och forma dem. Det är en helt annan ton när jag går på gruppträning med blandade medlemmar, där handlar det om träningskicken, om att utmana sin styrka, ha kul. En konstruktiv kraft.
 Ett gyms sommarkampanj för den här säsongen var ”Sommartider NEJNEJ” vilket anspelar på den kroppspanik så många av oss känner inför skoningslösa catwalk som sommaren kan vara. En gång i somras sa en vän till mig att varje gång jag går och tränar tänker jag att det här ska vara början på min stora def. Gymmet Elixia har två klasser som är helt uppenbart endast riktad till kvinnor, Fast Fit and Fabulous och Bootylicious. Glädjen över att vara en kropp som kan göra en massa ansträngande saker är fullständigt underordnad, bortglömd. 

Det är talande att män i större grad tränar och uppmuntras att träna för att bygga upp sig, medan kvinnor tränar för att bli mindre. Monteras ner, kilo för kilo.

Den överväldigande känslan av styrka och frihet som jag hade på de där skogsvägarna överskuggas av en granskande blick, en hård och hänsynslös. 
 
Det är så sorgligt att det som är så fantastiskt med att få använda och utveckla sin fysiska förmåga är så hårt sammanlänkat med smalhetsideal och ätstörningstendenser. En destruktiv självbild kamouflerad till hälsa. En bransch som frodas på vårt kroppshat och en patriarkal struktur där kvinnors kroppars främsta värde är att vara åtråvärda för the male gaze. Så. Fruktansvärt. Fel.

Jag tänker fortsätta springa, lyfta, svettas. Men jag ska skärpa min blick ännu mer och jag ska säga till nästa gång en instruktör nämner orden skönhet eller smärta. Det svider att erkänna att jag påverkas av dessa normer, men de är stålstarka, motståndskraftiga. Därför: prata om det. Granska, medvetandegöra, påminna, säga ifrån.
Stärka oss för vår skull, för endorfinerna och subjektskänslan.
Bygga upp oss, växa. Aldrig minska igen.

en värld har kommit till inne i världen

I lördags vaknade jag äntligen upp med Masthuggsberget utanför fönstret, lyftkranarna och den väntande Sjömanshustrun till vänster. Min säng, min klädstång och stökiga klädkista, min uppsjö av minikorta kjolar och skjortor. Åt frukost med Maxime och Jenny och allt var som det skulle igen. Sedan gick jag och Jenny ut, hoppade över staketet in till kolonilotterna vid Majvallen. Väl där inne såg det ut ungefär såhär:

En by av kolonilotter är ju en idyll i miniatyr, marsipanärld.

Och den färgen som fortfarande finns starkast kvar är den röda.

Jenny, så himla fin. 

Äppelträden såg ut som att de blivit rullade i julgranskulor. 

Extremt gulligt överallt.

Pallade lite äpplen. 

 Åh.

Tycker så mycket om detta ställe.  

Eftersom det ligger mitt i stan men är lite av en hemlig sagoträdgård. 

Med en massa underliga röda och gula bär som växer fast det är november.

I det här huset bor det förmodligen en ättling till Snövit samt en och annan mintgrön liten enhörning.  (Det syns på de blodröda äpplena i träden och de mycket små hovavtrycken i gräset) 

Mina drömmars kjol.

En gång några veckor sedan gick jag in på Tradera och sökte på "ull" i kategorin kläder pga bästa materialet, särskilt för kommande vintertid. Så dök det upp en auktion som skulle gå ut om tre minuter, en Minimarketkjol i den optimala modellen, kortkort, a-linjeformad med finaste detaljen med väck och knappar. Jag som aldrig lyckats hitta den där Svarta Kjolen som kan agera garderobens universalplagg la ett bud och kammade hem kjolpärlan i sista sekund. Nu tänker jag ha den på mig i princip alltid. Antalet klädkombinationer den möjliggör! Ah - som att se in i oändligheten. Igår promenerade jag och Jenny igenom kolonilotterna i Majorna (är hemma igen, så skönt) och jag premiärposerade med den bland äpplena. Med grå ulltights (mycket ull going on nu), beiga höga strumpor, kängor, finaste collegetröjan i gränslandet mellan grå och lila från Julian Red och en förgylld cykel på bröstet. 

under de här valven händer allt/ det går inte att hejda

Det var när vi tog oss upp genom de portugisiska bergen som var hisnande och växthusmjukt djupgröna på samma gång. När vi svängde av från de breda asfalterade landningsbanorna och ljuden från de andra bilarna dämpades, tunnades ut. Snart bara vi och den avsmalnande vägen som kröp som ett hemligt spår genom sagoskogarna, uppåt. Ett slott som var tyst, där säsongen inte börjat än och vi var nästan de enda gästerna, stegen ekade i stenkorridorerna. Försynta portugisiska unga som knackade fram sin engelska och log blygt, visade oss vårt rum som var mer som hela Gryffindors sovsal. Det var den mest överväldigande skönheten. Det var apelsiner/sten/regn. Dimman som steg från den gröna massan/fönstren/det var som att stå i glas. Att fylla lungorna med regn och ljust ljust sprakande vin. När vi klev ner till den ensamma poolen som det regnade i/ solstolarna i cirkel/tysta och vita väntade på sina turister. Vi pallade citroner som hårt klamrade sig fast vid sina träd och fyllde de sista centimetrarna i kassar och väskor. Jag tänkte på Maxime (hon älskar citroner). Valven, korridorerna höll om oss med sin grå stenfamn, när vi spelade biljard och kulorna föll genom hålen i bordet ner i förgyllda fågelklor. Vita lakan/små tvålar med lila sigill/världen utanför/förälskelsen/svindeln. En kurragömmavärld med enorma stenvalv och historia sluten i väggarna, en tillflyktsort att spara som reservplan eller första plan, alltid. Klängrosorna/apelsintanten/ett kilo och hundra kilo språkförbistring. Andas i takt med bergen, jag glömmer aldrig apelsinträden. Det var när vi var på den vackraste platsen vi sett och han vid min sida och det var osannolikt. Stormande/ljudlöst. 

jag vill gå hem nu

Jag börjar längta hem nu, riktigt, sådär som ett litet pipande hål i hjärtat där det drar kallt. Det är så mycket som är fint med att vara här; att följa årstiderna in på skinnet med åtta timmar utomhusarbete om dagen, djupgående samtalssessioner med rara päron, ljuset mellan ekarna, den välförtjänta tröttheten om kvällarna osv osv. Men nu vill jag till min lilla hamnstad, till mina två oslagbara finsambos, till kaffebarerna, Majorna, hemmet som är vårt, som är mitt. Idag var en tung dag, främst muskulärt ( SÅ tungt med blöta löv, skojar ej). Men så gav mig loppisen i trakten i alla fall ett gäng väldigt fina mönstrade strumpor, troligtvis sextiotal, helt orörda. Och det är ju inte fy skam faktiskt.

Ode till Max (Oh please please believe in this oath of allegiance)

Idag fyller Maxime, min älskade vän och sambo år och det vill jag fira med ett inlägg tillägnat henne, en sorts ode till en mycket förträfflig och viktig person. En minikrönika som överhuvudtaget inte kan sammanfatta eller förklara vår relation som praktiskt taget går tillbaka till tidernas begynnelse. Ett anspråkslöst kärleksbrev, en hyllning i all sin enkelhet.

Max promenerade in i mitt liv en augustidag sensommaren 2006 på Fässbergsgymnasiets upprop för den nya musikklassen. Jag minns inte det där så noga, men hon hade någon typ av vildvuxen hippiepunkarlook med hemmagjorda dreads, batiktröjor, tokmönstrade fladderbrallor och stålhättedocs. Jag minns att jag gick bredvid henne över skolgården en morgon och hörde henne prata om att gå på svartklubb till helgen. Hon kände ställen och människor, hade föräldrar som var konstnärer, bodde på Linnégatan, spelade cello och var del av en värld jag instinktivt kände att jag också ville tillhöra. Min känsla var ungefär LÄRMIGALLTDUKAN.

Och jag vet inte hur jag charmade henne (kanske var jag en tacksam lärjunge), men vi var i det närmsta oskiljaktiga sedan dess.

 (Hehe, eh, ja. Det krävs en del svald stolthet för att blotta dessa mer pinsamma tonårslooks. Snackar om mig själv då, som alltså är den klorinblonda posören i sammanhanget.)

Vi har känt oss litterära och belästa och älskat Bruno K Öijer, gått på Poetry Slam, bloggat oläsligt långa texter, använt ensemblelektionerna i skolan till att spela Patrick Wolf och Ladytron och Ronettes, upptäckt Gregory Crewdson och Sally Mann, tittat på Modern Konst på Louisiana och drömt grandiosa konstnärsdrömmar.        
 
Vi blev kära och förkrossade, lämnade och förnedrade, upphånglade och pirriga och det varit magiskt och så jävla smutsigt. 
 
Vi scannade in våra sjuttonåriga leg i datorn, ändrade en och annan siffra i Paint (<3) och skrev ut på hennes pappas fotoskrivare. Misstankarna om varför det låg två fotopapper på köksbordet med utklippta hål med de exakta måtten av ett leg avvärjde Max kaxigt med ”meeh vadå, tror du vi typ gjort falskleg i din dator eller vadå?”. Och sedan gick vi ut och dansade. 

Vi har varit arga tillsammans. Gråtit och försökt formulera vad som kändes så våldsamt fel när Försvaret föreläste på vår skola och oemotsagda pratade om människor som pjäser i ett dataspel. Vi har nog alltid varit feminister, känt oss som det, pratat om det och mer och mer gjort det. Lärt oss mer, synat skarpare, vässat våra argument, slingrat oss ur greppen på pojkarna som gjort oss illa. 

Vi gick ur gymnasiet tillsammans och skrev WÖÖH på baksidan av våra studentmössor, på utrymmet som egentligen var till för ens initialer. 

Vi drömde bort oss och åkte till andra platser. När vi var sjutton åkte vi till London tillsammans med Julia och mamma. Vi promenerade i Camden, spanade på lockiga gatumusikanter och jag lärde mig vad Brick Lane var. Sommaren efter intog vi en Parislägenhet, klubbade på en gammal brandstation, efterfestade med fransoser som hette sånt som Pierre och Francois, år crêpes i Jardin du Luxembourg och matade luddiga ankungar i fontäner. Vi jagade vita påfåglar i Fountain Bleau, hängde i Carl Larssons gamla ateljé i Grez tillsammans med Max farmor, åt ost och palmiers.

För drygt ett år sedan bestämde vi oss för att bygga bo tillsammans och sedan dess har det varit vi som varit den bestående duon i trean i Majorna. Vi har en balkong väl lämpad för Baileyspimplande om sommarkvällarna, vi har gemensamma tvättider och resorb och frysta hallon och shampoo, vi har äntligen ett soffbord. Vi har tjafsat om komposten och bananflugorna ibland, men det är en petitess i sammanhanget. För den där vardagliga närheten, det kontinuerliga samtalet om varandras liv, de löpande diskussionerna, hemmafesterna, de gemensamma ansträngningarna på gymmet, upptäckten och frekventerandet av det franska bageriet, stunderna av svaghet och stress och tårar där en får finnas där för varandra, de lättsamt sömniga söndagsmiddagar på Hagabion och vetskapen om att hon finns i rummet bredvid.

Hon har varit långa perioder utomlands, sett tusen nya hörn av världen och vi har ibland inte hörts på månader. Men hon kommer tillbaka till mig, och jag kommer tillbaka till henne. Och jag önskar att vi alltid ska fortsätta komma tillbaka till varandra.    

Min fina sambo, ärliga och skarpsinniga favoritpingla, min politiska tänkare och medkämpe, min stjärnsyster, mitt lilla gosiga djur, min osvikligt lojala peppare,ovärderliga vän av stål och guld – HURRA PÅ DIN DAG.

(she said it was all make belief but i thought she said maple leaves)

En helg av skog, svindlande närhet och den försiktigt oroande insikten om att träden förlorat alla sina löv nu och att det börjar bli svårare att se färg. Nyregnad luft och grus under våra fötter när vi springer. En unge som just rest sig och tagit sina första skräckeuforiska kliv på den här jorden. Se att det är auktion i Folkets hus, smita in snabbt och så impulsköper han en drömsk och sliten divan som skulle kunnat stå i familjen Ekdahls källare i Fanny och Alexander. Smördegsimpro resulterar i dumplingsliknande bakelser som briserar av smör, mandelmassa och bär. Jag med mina förväntningar som ibland stupar över i prestationsångest, spänningen i bröstet och en liten gråtkavalkad innan jag kan andas fritt igen. Storungen som täljer trollstavar, målar gorillahybrider i rosa och blått, gosar med mina flätor och fotograferar sin värld en halvmeter över golvet. Eggs in a basket, skaldjurspizza, smörstekt surdegsbröd, vaxbönor med citron och vitlök, oslagbart krispig klyftpotatis och en rad andra gastronomiska under som passerar. Min första Gregg Arakifilm och jag tror jag hittat en ny favoritregissör. Explosiva känslor, trevande planer. Vi lagar äppelsylt och han rör sig fort, dansar till The Cure. Kanelstänger och rödstrimmiga äpplen, råsocker och sjudande värme. Vi sitter på hans vardagsrumsgolv, ullkuddar, afghanska mattor och så har vi tagit in täcket. Vi lyssnar på ett P1- program som hamnar om drömmar och livsplaner som rämnar, jag ritar blåa träd som ser ut som alger med julgranskulor i. Bill Callahan, Cat Power, första avsnittet av Skins och ett nytt rödvin. Att i två nätter tappa bort vems hjärtslag som är vems innan jag måste åka därifrån igen. 

kulturtantspunk

Något sådant här såg jag ut i söndags, en vindstilla dag som innehöll kungsfrukost, Six Feet Under, Morrissey, promenad genom Linné över Kungshöjd, finsnack med Jenny, italienska ostar och tryffelpasta på en söndagssömnig restaurang med tapeter i taken. Silvrig långkjol, avklippt plommonlila pololinne, flätskärp, låg hästsvans, röda läppar och kängor. Det + vinröd stickad tröja + duffel gav mig känslan att jag är dömd/välsignad till en vinter som kulturtantspunkare.

10 saker 9 saker 8 saker 7 saker 6 saker 5 saker 4 saker 3 saker 2 saker 1 sak

10 saker jag skulle vilja göra innan jag dör:


Prata åtminstone helt okej franska/leva ut den roséskimrande Frankrikeklyschan full on
Sett till att alla som jag tycker om vet om det
Ha en roll i en asfet film av exempelvis Shane Meadows
Åka till USA
På allvar fördjupa mig i något, bli riktigt kunnig och grym på den grejen
Åka Transsibiriska järnvägen eller Orientexpressen
Dansa igen
Göra kreativa projekt med fantastiskt bra personer, bli fullkomligt uppslukad av det, tycka att det är det bästa och viktigaste som finns och känna sig som punkstjärna och revolutionär på samma gång
Förlika mig med mig själv, kroppen och åldrandet, förfallet
Alltid vara sann mot mitt hjärta och försöka omvandla alla de viktigaste drömmarna till planer

9 saker om mig själv:
Jag tycker att livet till stor del handlar om Stora Känslor
Just nu jobbar jag på en kyrkogård och sedan (om två veckor) har jag inget mer planerat

Jag har korsat Sinaiöknen åtta gånger
När jag var elva år blev jag vegetarian, startade min egen djurrättsförening (nåväl) Grisen Nöff, beställde protestlistor från Djurens rätt som jag tvingade mina kära vänner att knacka dörr med i byn, samt att sälja blommor som var knyckta från vederbörande persons egen trädgård till förmån för kampen mot djurförsök.
Jag trodde fram tills alldeles nyligen att Flen låg i Österlen eftersom det rimmade. Det verkade så logiskt.
Jag har gått i existentiell terapi över Skype
I torsdags såg jag Morrissey när han satt bakom ett bord i Akademiebokhandeln i Nordstan. Det var helt absurt eftersom han har varit min största pophjälte sedan jag var tolv år.
Jag hoppas fortfarande lite på att få brevet från Hogwarts
Jag är obeskrivligt störtkär i en person som jag fått den sanslösa lyckan att få vara med i snart ett år. Vad är oddsen egentligen.

8 sätt att vinna mitt hjärta på
Vara prestigelös
intresserad
feminist
smart
nyfiken
ha ett gulligt djur
prata kvicktänkt brittisk engelska
ha gjort saker som jag aldrig hade kommit på tanken att göra men som jag önskar att jag hade kommit på tanken att göra

7 saker du ofta grubblar på:
Hur jag ska kunna flytta till Frankrike

Om jag verkligen vill bli skådespelare
Hur en ska förhålla sig till det faktum att allt en älskar kan försvinna när som helst
Hur människan kan vara så obegripligt glömsk inför historien och låta högerextremismen växa som den gör nu
Varför alla i USA verkar sova med så mycket kläder på (källa: Six Feet Under)
Varför så många teatrar envisas med att ständigt spela Strindberg och då särskilt Fröken Julie. Come fucking on, hur många gånger måste vi konstatera att det är en intressant pjäs ur ett klassperspektiv innan vi kan ge andra sorters dramatiker plats på scen.
Varför så många vuxna människor i det här landet verkar ägna merparten av sin tid åt att äga olika fastigheter, besiktiga bilar, installera värmesystem, pensionsspara och karriärsklättra.

6 kändisar du tycker är snygga:
Joaquin Phoenix
Jon Hamm (jag vet töntigt)
Hon som är Bat for lashes
Eva Fröling
Xavier Dolan
Alla brudarna i Twin Peaks

5 saker du aldrig skulle vilja göra
Spendera en natt med Bingo Rimér
Äta ett ägg som har rullats under ett badkar
Reducera mig själv och mina åsikter för att komma någonvart karriärwise (haha vilken karriär)
Flyga någonstans över en weekend (pga klimatknäppt)
Fastna i en dålig relation

 4 saker du köpt den senaste månaden:


En svart ullkjol i den perfekta minimodellen som snart ska komma på posten
Snickers
Boken I väntan på vadå? – teaterförbundets guide till jämställdhet
Bryggkaffe på ett ångbåtscafé

 3 saker som får dig le/skratta

Tankesmedjan. Särskilt Emma, Ola (saknar) och Jonathan. Särskilt deras debatter. Särskilt under Almedalsveckan.
Liv Strömqvists serier. Genial är hon.
CAPS LOCK vid fel tillfälle

 2 gamla favoritlåtar som du lyssnade på när du var yngre:

Helgen v. 48 – Bob Hund (målade Bob Hund-loggan med ”3D- färg” på ett jättefult JC-linne när jag var elva som jag stolt bar på mina showdanslektioner)
May it be – Enya (fruktansvärt guilty pleasure som ÄR ÖVER obs obs)

1 sak många inte visste om dig:
När jag var fem år gammal var jag arg på mamma av okänd anledning
, troligen pga någon livsavgörande trivialitet såsom att jag inte fick rätt sorts glass. Gissningsvis hade jag nyligen sett den till synes oskuldsfulla Disneyrullen Snövit. Inspirerad och fly förbannad drog jag slutsatsen att det bästa sättet att förgöra antagonisten i dramat var att förgifta henne med ett äpple. Så jag tog ett ur fruktskålen, delade det, limmade ihop det med RX-lim som jag visste var giftigt och rullade det i grus. Placerade det på ett lömskt ställe där jag tänkte att mamma lyckligt ovetandes skulle sätta tänderna i det. Osäker på om jag verkligen var ute efter att döda (eeh) eller om det var mitt tafatta sätt att skapa lite dramatik i vardagen. Vill gärna inte tro att jag tänkt över de eventuella konsekvenserna sådär väldigt ingående. Lyckligtvis så blev det aldrig någon filmisk förgiftningsdöd och så snart ilskan lagt sig nära nog dog jag av skam. Kunde inte prata om det här förrän jag var typ femton år, har kanske aldrig skämts så mycket. Kan fortfarande ej helt förlika mig med att det ondskefulla barnet i denna freudianska fabel en gång varit jag.

(Tog listan från bästa Hej Blekk) 

frukostfäblessen

Jag uppskattar helgerna så mastodontmycket nu när jag är en hederlig förvärvsarbetare på vardagarna, och ett betydande inslag i dessa är frukostarna. Alltså, helt superviktiga. De måste finnas och de måste vara bra - då blir jag glad. Mattias och jag delar denna böjelse och såhär såg vårt frukostbord ut denna helg.

Lördag. Pallrade oss till hål i väggen-bageriet som ligger fem minuter från oss och köpte vanlig baguette, russin- och valnötsbaguette, croissanter och äppelbullar. Brie, marmelad på williamspäron, stark prästost, tomater, äggröra med vårlök, apelsin- och jordgubbsjuice, massa kaffe. 

Slutade räkna antalet smörgåsar efter fem, eller om det var sju. Alla tiders.

Söndag. Fick ett infall att vi absolut skulle pankopanera och steka tomater till frukost. Gjorde slag i saken.

 Åt med baguetterna som var kvar från lördagen, krämigt ägg med stekt vårlök (SÅ gott), prälleost och smoothie på hallon, ingefära och banan. Salt, crisp, krämigt, panikgott. Kanske är det så att alla måltider egentligen borde vara frukostar.

ödsmål revisited

I och med att min dator var trasig i en lång rad veckor så finns det högvis med bilder och små berättelser som jag väl pytsar in här efterhand. Som den här helgen, någon av de första dagarna i september då jag och Maxime satte oss på tåget till Stenungsund och for ut till hennes farmors hus där vi varit varje sommar de sju (!) senaste somrarna. En sådan eminent sommarvana ruckar en inte på hur som helst.

Sommaren har ju varit exceptionellt varm och vacker mot oss stackars djupfrysta nordbor i år och den stora trädgården höll fortfarande hårt fast i sina klara färger.

Jag och Maxime badade!! Är ingen hadcorebadare precis så jag tyckte det var en stor bedrift att ta ett dopp i september. Milou skällde på oss, Mona fotade.

Triften som skjuter upp sina blålila bollar ur marken överallt kring havet.

Vi gick upp till huset igen och tog ett varv i den stora trädgården som är så himla drömsk, rörig och vacker. 

Plockade björnbär och fick turas om att lirka loss varandras hår när vi fastnade i taggarna. 

<3! 

Vi upptäckte att de gula plommonen var perfekt mogna och gick in i Lillemors (farmodern i sammanhanget) ateljé. Sjukt nog hade jag aldrig varit där innan. Den är flera rum stor och har keramikugnar, tonvis med material, miljoner verktyg och förstås konstverk precis överallt. 

Max visade mig runt och så hämtade vi en stege.

För att kunna nå de här. Det här med att plocka frukt och bär alltså. Ta dem precis när de är som bäst, finaste råvarorna just utanför dörren. Storartat i sin enkelhet.

Himlen såg fortfarande ut som juli.

Och ljuset var varmt. 

Mona lagade en helt magisk måltid av typiska höstråvaror, finaste nyskördadkvalité. Gräddkokt savoykål, färska rödbetor, majskolvar, citronsmör, smörstekt sparris och kantareller. Det utbröt kollektivt matjubel över alla fulländade salta färska smaker. 

Max gjord en fläderdrink till mig.

Fick absolut inte nog av någonting. 

Vi ville ju göra något med plommonen och björnbären vi plockat så Max kokade en plommonkompott med ingefära och jag gjorde en björnbärssylt med vanilj och honung. Hade dessutom gjort lemoncurd dagen innan och tagit med mig så vi stekte våfflor och anordnade syltfrossa. Så satt vi där på den vackra verandan och Mona drog anekdoter från när hon gick på konstskola på åttiotalet, festade med Reine Brynolfsson, drack kaffe med en mediummogul (medium, inte media alltså) och hade maskerader där hon exempelvis klätt ut sig till en stängd dörr.  Good times, good times indeed.