Jag börjar längta hem nu, riktigt, sådär som ett litet pipande hål i hjärtat där det drar kallt. Det är så mycket som är fint med att vara här; att följa årstiderna in på skinnet med åtta timmar utomhusarbete om dagen, djupgående samtalssessioner med rara päron, ljuset mellan ekarna, den välförtjänta tröttheten om kvällarna osv osv. Men nu vill jag till min lilla hamnstad, till mina två oslagbara finsambos, till kaffebarerna, Majorna, hemmet som är vårt, som är mitt. Idag var en tung dag, främst muskulärt ( SÅ tungt med blöta löv, skojar ej). Men så gav mig loppisen i trakten i alla fall ett gäng väldigt fina mönstrade strumpor, troligtvis sextiotal, helt orörda. Och det är ju inte fy skam faktiskt.