Det var när vi tog oss upp genom de portugisiska bergen som var hisnande och växthusmjukt djupgröna på samma gång. När vi svängde av från de breda asfalterade landningsbanorna och ljuden från de andra bilarna dämpades, tunnades ut. Snart bara vi och den avsmalnande vägen som kröp som ett hemligt spår genom sagoskogarna, uppåt. Ett slott som var tyst, där säsongen inte börjat än och vi var nästan de enda gästerna, stegen ekade i stenkorridorerna. Försynta portugisiska unga som knackade fram sin engelska och log blygt, visade oss vårt rum som var mer som hela Gryffindors sovsal. Det var den mest överväldigande skönheten. Det var apelsiner/sten/regn. Dimman som steg från den gröna massan/fönstren/det var som att stå i glas. Att fylla lungorna med regn och ljust ljust sprakande vin. När vi klev ner till den ensamma poolen som det regnade i/ solstolarna i cirkel/tysta och vita väntade på sina turister. Vi pallade citroner som hårt klamrade sig fast vid sina träd och fyllde de sista centimetrarna i kassar och väskor. Jag tänkte på Maxime (hon älskar citroner). Valven, korridorerna höll om oss med sin grå stenfamn, när vi spelade biljard och kulorna föll genom hålen i bordet ner i förgyllda fågelklor. Vita lakan/små tvålar med lila sigill/världen utanför/förälskelsen/svindeln. En kurragömmavärld med enorma stenvalv och historia sluten i väggarna, en tillflyktsort att spara som reservplan eller första plan, alltid. Klängrosorna/apelsintanten/ett kilo och hundra kilo språkförbistring. Andas i takt med bergen, jag glömmer aldrig apelsinträden. Det var när vi var på den vackraste platsen vi sett och han vid min sida och det var osannolikt. Stormande/ljudlöst.