Härom veckan såg jag och Mattias Nowhere, en helt vild och fantastisk nittiotalsfilm av Gregg Araki. Jag är tyvärr inte så bra på att se film, är för rastlös, ett deppigt symptom för någon ur multitaskinggenerationen. Försöker bli bättre, för jag är ju egentligen filmintresserad eftersom det är en av de bästa inspirationskällorna. Ett sätt att se film tänker jag kan vara att följa en regissörs arbete och försöka se allt hen gjort, och efter Nowhere är jag sjukt motiverad att se fler/alla av Arakis filmer.
Nowhere är en punkigt klippt indiefilm, en uppsjö av neongnistrande karaktärer och tragiska öden. Som ett psykedeliskt nittiotalsdisco i yttre rymden, ett Gregory Crewdsonfotografi i splattertappning, ett apokalyptisk rave. Filmen störtar handlöst fram genom en värld av sex, kärlekssökande och den kalla ensamheten, om ätstörningar och kändisar som utnyttjar sin maktposition, om undergångskänslor, om otydliga relationer, våld, vänskap och knark.
Det handlar om Dark som spelas av James Duval, en förvirrad, tonårsangstig, ömhetstörstande artonåring som filmar allt i sin väg och är superkär i Mel men också i Montgomery, pojken med ett blått och ett brunt öga.
Tycker så himla mycket om hur den skildrar relationer och sex. Det är en befriande frånvaro av stereotyper, folk är kära i och tända på varandra oavsett kön och det görs ingen stor grej av det, det finns rum för att relationer kan se ut på oändligt många sätt. Tjejerna är aktiva, högljudda och hungriga, har många gånger subjektspositioner eller övertag och killarna tillåts vara de som trånar, ömhetssökande, sårbara. Det är fint och jag önskar att det oftare fick vara så.
Estetiken är som en klibbig godispåse, en subkulturell barbievärld, en halloweenmaskerad på speed. Så himla mycket roliga stilar och bilder. Dessutom är soundtracket, med låtar av bland annat Radiohead, Lush och Massive Attack, helt strålande.
Filmen tar upp en rad problematiska ämnen i högsta takt, de rusar förbi så sjukt fort att jag flera gånger måste tänka "vad hände just?". Och det är ju ofta så med destruktiva beteenden och händelser, när en är ung och allt snurrar fort fort.
Som ätstörningar, övergrepp och självdestruktivitet. Det är mörkt, explicit och går i ett rasande tempo.
(Den här scenen är så himla. Himla. Fin.)
Älskar karaktärerna, det är en sådan vildsint och underbar kontrast till de slätstrukna, neutrala personer som ibland verkar vara ett ideal inom realismen. Det är så mycket av allt. Filmen är sitt eget universum, mardrömslikt och magiskt. Den är den sista i Arakis Teenage Apocalypse Trilogy, och jag bara måste se de två föregångarna. Förbereder mig på mer punk, mer blod, förälskelse, löshår, undergång, videokameror, normbrytande gestaltningar och nattsvarta evighetsfester.