Korrekt höstuniform för punkpreppy ungdom i skogskarantän.

Drömtröjan i merinoull från Dagmar som var förirrade sig till gamla adresser och först när jag tappat hoppet hittade till skrivbordet här i skogen inslagen i brunt papper. Ulltyngden. Den där djupa burgundynyansen som är dov och innerlig på samma gång.  Vet inte vad det är med den där färgen, men jag vet ingen bättre. Byxor i viskos och siden från Mes Dames, för att de är byxorna som får en att känna sig fin varje dag och för att det känns rätt att lägga sina klädpengar på ett superfint litet märke som det. Lystern, och att de är lite som att ha på sig en ljummen vind. En gräddvit sidenskjorta som Mattias hade med sig i en papperskasse från en vintagebutik i den gamla textilstaden där han gjorde teaterkostym i våras. Spräckliga löv från körsbärsträdet som väntar på sin begravning under vinterns kistlock.  Mina eviga docs. Ekstammar. Och dubbelexponeringar, som jag frossar i för tillfället. Vill tänja ut hösten över minst en månad till, jag tror jag har kommit underfund med den här årstidens storslagenhet.
 (Att det fortfarande ibland är tillräckligt varmt för att gå klädd såhär, med inget mer.)

Insvept i Ung man med fruktkorg

Såhär hängde jag runt förra lördagen, en höstdag i den nästan obrutna linjen av mjuka milda sådana. Docs, grå ullblandningstights, svarta over knees med diskreta harlekinrutor, cirkelkjolen i blekt vinröd manchester och Caravaggiotishan som jag lånat av Mattias. Gillar att 1. Det är som att gå runt i en kombination av fruktskål och barockmålning. 2. Den matchar olika sorters fruktdiskar och löv. 3. Fungerar som kamouflage på klassiska konstmuseer. Tre oerhört starka kriterier som för att skapa ett högkvalitativt plagg.   

obemärkt, fantastiskt

Från en mjuk varm söndag som var ganska trött och alldeles lugn. Vi gick längs små grusvägar omgärdade av eldfläckiga skogar, satt vid sjön och såg två personer bada fast det var oktober. Pratade om pensionärspar som läste varandras alster, hade världens finaste kreativa samarbete och inte hade några barn för att det räckte med de två. Tittade på The Office och skrattade det där ihopknipna, ångestladdade skrattet som David Brent framkallar. Bakade majstortillas och återfann kärleken till tacos. Ingenting märkvärdigt alls och hur fint som helst.

Spring 2013 ready-to-wear - ett utsnitt litet som ett frimärke

Sommaren är oåterkalleligen bortsprungen för denna gång, och det känns mest okej. Så länge hösten är ny, färgerna kvar och trippla långfillingar ännu inte blivit ett stående inslag i outfiten. Kan dock ändå inte låta bli att smygtråna lite efter en annan sommar när jag kikat på de senaste veckornas visningar av vårkollektioner. Så jag samlade några av mina favoriter i klassisk modebloggaranda. Är ju inte direkt Pinglan Med Kollen vad det gäller designers, men tycker det är väldigt roligt. Och en lär sig ju.
 
Som vanligt tar inte modeföretagen något vidare ansvar utan fortsätter ge en enda sorts kropp plats - den som är storlek noll. Den nästan försvunna kvinnokroppen, den bortsvälta. Kokoidealet format av en värld som vill kontrollera och krympa oss. Det måste en komma ihåg när en tittar på sådana här bilder tänker jag. Älskar kläderna, avskyr den normaliserade pro anadisplayen. Så. Nu kollar vi på kläderna. 

Orla Kiely. Alltid så fint. Tycker om knästrumporna, zebratrycket på tishan, fickorna på kjolarna och skjortorna. Den djupblå glänningen med så mycket lyster i materialet. Färgerna, baskrarna, sextiotalssnitten. 

Red Valentino. Suuuupercute, alltså lite för cute. Men det känns som en fashionabel variant av Majas alfabet och det kan inte vara en dålig grej. Tänker mig att det känns som att bo inuti en pion att ha en sådan där klänning på sig.

Finaste APC. Så cleant. De där lila nyanserna tillsammans, de rena snitten.

Alltså, föll handlöst för Valentinos kollektion. Herregud. De optimala kombinationerna av böljande och kort, figursytt. Magiska broderier, mönster, färger, guld, flätor, svepande material. Sjukt vackert.

 !!!

Erin Fetherstons kollektion charmade mig med sin uppenbara estetik, älvlika modeller, pastelliga ljus och blomkronor. Kläderna hamnar lite i skymundan, men den ljusblå klänningen längst till höger och långkjolen översållad med tusen små tunna grå blommor skulle jag gärna spendera en och annan midsommarnatt i.

Fast nästan bäst (av det jag sett, vilket bara är en bråkdel) var nästan Jil Sanders navykollektion. 

Supercleant, optimalt balanserat. Älskar de boxiga skjortorna tillsammans med skjorta och höga klackar. Eller den mintgröna långkjolen och den ljust rosa bomberjackan. Kragarna och pressvecken, den marinblå klänningens perfekta snitt. Men det behöver väl för all del inte vara sommar för att en ska klä sig så. Jag vill börja nu.

SNÖVIT RESURRECTED; DJUPSÖMN

Skogen, Staden och superhjältemaskeraden.

Helgerna är guld nu när mitt liv återigen är inordnat i kontorsarkitektur, i greppbara block av tid som är jobb. Och det är bra, för utanför strukturen finns allt det andra fina. Och något av mitt finaste är ju mitt hjärtas Dalslandsby, den miniatyrlilla med det gamla pappersbruket i rött tegel. Jag kom dit på kvällen i fredags, mötte finaste Mattias, lagade sjukt goda piroger, kollade Six feet under och påbörjade en film med smattrig romantisk dialog på franskbruten engelska.  

Vaknade nästa morgon till en regnande dag, en sådan som blivit förvånansvärt ovanlig på sista tiden. Vi var lata och tog bilen till bageriet och köpte med oss ugnsvarmt rågbröd och vaniljbullar helt glaserade i sockerkrisp. 

Gjorde drömfrukost och lyssnade på Nick Drake.

Ska alltid minnas detta ägg. Pocherad perfektion. 

Sedan åkte vi och hämtade bästa Malou på tågstationen, hon kom till den daschlännska obygden direkt från huvudstaden eftersom det var avslutning för Not Quite scenkonstprojekt som vi varit en del av + avslutningsfest för hela säsongen. Vad har STHLM att ställa emot det, kultur- / festwise liksom. 

Vi åkte direkt upp till Grimsheden för att klippa klart vår kortfilm Staden innan avslutningen där den skulle visas. Gosade med gulliga syskonbarn med fötterna på bordet först.

 Åt crêpes och drack kaffe i godan ro och fick sedan panikklippa i två timmar. Tror alltid att sådant ska gå så himla fort men det gör det ju aldrig. Någorlunda klart blev det i alla fall och så fort vi krafsat ner de sista eftertexterna for vi hem till Mattias igen för att svida om för kalas. Det var en aningens oklar (men mycket bra) hybrid av cirkus- och superhjältetema på kvällens tillställning och jag tog chansen att återanvända manteln i svart denim och krossad sammet som Mattias sydde till vår föreställning Fireflies samt så mycket paljetter som möjligt. Malou fick lätt stresspåslag av att inte fått med sig någon maskeradkostym men det hade ingen kunnat ana för hips vips var hon kulturtanternas power puff pingla och litterär superhjälte med böcker under armen och ord i fickorna på sin svartvitblixtrande jumpsuit. 

Så gick vi ner till ett varmt och stimmigt café fullt av ballonger, fina personer och mat och dryck till svartklubbspriser. Träffade den här söta Cajsaclownen.

Ballonger är ju en  mycket bra inredningsdetalj. Synd att de så lätt går sönder.

Kalaskalle i finkavaj och spexiga mönster.

Jonis, Lisa och Ville var bondehjältar i vita bomullsunderställ, superhjältemärke med kratta och spade, skira vita mantlar och folkloreinslag (Jonis hatt). SÅ bra.

Hilma var superhjälteprinsessa och gav mig en arg blick när jag blixtrade henne i ansiktet. Begripligt.

 Åt fluffig nötkolatårta med berg av grädde och bär. 

Sara som är projektledare för Not Quite var storslaget tjusig i skimrande blå klänning, orange mantel och ett stort skimrande S. 

Hon ställde sig upp på en stol, tävlade med ballongklasarna om utrymmet och höll ett peppigt avslutningstal för säsongen. Applåder och folkets jubel på det. 

Lisa var där.

Sedan slogs det på en spotlight som ändrade färg efter ljud (om en typ klappade i närheten av den) som riktades mot Kalle som annonserade att nu skulle det handla om scenkonstprojektet. Så visade de först en film från när han, Jonis och Jenny AKA Trädorkestern byggde instrument direkt på ett träd och sedan spelade på det. Så fint. 

Sedan höll Kalle ett kort, intensivt 'panelsamtal' med mig och Malou om vad vi gjort under vår vecka på Bruket. Kalle skötte sin konferencierroll med bravur och jag och Malou förklarade så komprimerat det gick om vår episka upptäckarvecka, tillika konstnärliga residens. Sedan visades Staden som är en tolv minuter lång (kort) kortfilm med utsnitt ur Inger Christensens dödscoola diktsamling Det. Inspelad på tretton platser på bruket, under en hysse (den finlandsvenska lysande förkortningen av hysterisk), våldsamt rolig, asbestdammig, uttröttande och oförglömlig augustidag.
Alltid knepigt det där med att se sig själv på film men det kändes fint att få se ett konkret resultat av vår vecka, och dessutom har jag fått stark mersmak att göra mer film (alltså allting med det; filma, klippa, spela osv).

Sedan vare dansgolv!

Och äntligen släppte den där tröttheten som jag ofta tycker finns i festsammanhang och även i mig själv. Nu bara pepp och dansdansdans. Som en stor hemmafest. Bästa sortens.

Markus var gränslöst pepp i sin leoparddräkt. 

Malan och Mattias spexade. 

ALLTSÅ DESSA TVÅ. 

Ah, jag sitter mest här och är nöjd med att den här sjukt roliga kvällen förevigades. Att Mattias tog den här gosiga bilden på mig och Malou. JOHALOU 2013.

Ah, nattligt spex. Vi dansade på stolar, hånglade i hörn, sprang för att gosa med en rävhund, fick målade mustascher och dansade mer. 

Den här bilden får avsluta den här superfina kvällen, eftersom det är den bästa bilden jag vet just nu. 

almond caramel frappe pineapple rootbeer black and white pennyapple henry ford sweetheart maple tea

Den här sortens tid som är nu är så fantastiskt fin, den här gnistrande inledningen på avsnittet höst.  Det horisontala morgonljuset och träden som slår ut ännu en gång, strör sitt brinnande konfetti över skogarna som för att injicera oss med sin eld innan den stora färglösheten. Dagarna som börjar frostbitet men som tinar upp med timmarna och snart måste en ta av sig både halsduk och jacka. Stilmässigt är det nog också min bästa tid. Höga byxor, skjortor, burgundy, ull, svinkorta kjolar och långa böljande, indigoblått och mörkgrått, siden och kängor. Såhär såg jag ut en sådan sorts dag.

Poserande i vårt vardagsrum som numera faktiskt är ett vardagsrum. Byxorna är nyligen loppisfyndade och i den optimala burgundynyansen. Mattias fick sy in dem cirka fyra storlekar åt mig för jag kunde inte låta bli att göra dem till mina trots att de var alldeles för stora. Men nu är de som de ska tack vare att han är en sykunnig modemaster. Jag kommer ta mig igenom många höstdagar i dem.

JAG ÄR HÄR NU

HEJ. 

Från och med nu håller jag till här och ÅH, ni anar inte min pepp. Känns så himla himla bra att ha den här plattformen som är bara min och som är som jag vill ha den. Det har tagit så mycket tid att ordna allt och allt är fortfarande inte riktigt färdigt, men nu börjar jag. Nu, här.
Det tog tid, och det var en dålig tid. Eller, förmodligen en sådan där karaktärsdanande tid som i retrospekt kommer vara viktig för den personliga utvecklingen. Men det var bara slocknande, förvirrande, det mörknade. Det går så fort att tappa greppet.
Det hela är egentligen ganska odramatiskt, det handlar mest om saker som inte hände. Planer som inte uppenbarade sig, jobb som jag inte fick, almanacksrutor som förblev vita och tomma. Den krypande paniken och den förlamande rastlösheten. Jag var arbetslös i cirka fyra veckor, min dator kraschade och jag blev lite sjuk. Och det räckte för slå bort min stabilitet och göra varje försök till plan och struktur till en blytung kraftansträngning. De Stora Frågorna om tillvaron vilade aldrig riktigt. Och jag blev så extremt frustrerad att inte ha någon som helst kreativ kanal. Kände mig fullständigt låst.
Så jag tänkte att fuck it. Fuck devotebloggen som jag bloggat på i fyra år, fuck min havltaskiga design som jag inte riktigt kan stå för, innehållet som aldrig blir så regelbundet, snyggt eller smart som jag vill, fuck fulreklamen på sidan. Lägg ner bloggandet tills det finns praktiska möjligheter att göra det ordentligt. Släpp det.

Men jag saknade det. Blev så intensivt irriterad över trasdatorn som ryckte bort möjligheten för mig att vara kreativ med bilder och text. Bloggandet fyller uppenbarligen en viktig funktion och ovissheten kanske mer än förut. Så jag köpte en domän, för om jag ska göra det nu så ska det vara mitt och som jag vill ha det.

Så här är jag nu. Och i den verkliga världen blev jag räddad av en månads kyrkvaktmästarjobb. Helt oglamouröst, men det räddade mig lite ur rastlösheten och frustrationen. Ännu en månads tidsfrist. Så nu blåser jag löv, rensar bland frostbitna tagetes, krattar grusgångar och klipper gräs mellan gravstenarna för sista gången inför hösten. Jag fick plötsligt en struktur med tidiga mornar och jordiga fingrar. Och med det kom energin tillbaka. Idéerna som försiktigt smyger sig fram ur sina vrår igen. Ovissheten som genast känns mer varm och pirrigt full av möjligheter. Världen som känns öppen.

Jag vågar inte lova full regelbundenhet och att jag ska leva upp till alla storslagna idéer jag har om den här lilla bloggen, men det här är åtminstone en början. Jag har en impuls i mig att skriva något storartat manifestliknande om mina ambitioner kring det här; men det vore nog bara att jinxa. Så jag börjar såhär bara. Det får växa sig fram.
Och jag hoppas ni finns kvar där ute.