Jag har börjat flyttpacka. Vika ihop det som varit mitt Majornaliv i snart två år. Det är så besynnerligt. En långvarig kärleksrelation med staden på G som nu ska läggas på is för en lång tid framåt. Men nog om avsked nu (det är ju ändå inte riktigt än). Nu när jag skulle rensa ut det sista av garderoben hittade jag en second handklänning som jag inte använt en enda gång men ändå inte kunnat göra mig av med för att jag gillade överdelen. Så nu gjorde jag slag i saken och kapade av den, och behöll den delen som ser ut som en stjärnhimmel av nonstop. Det blev en så himla bra magtröja och jag tror detta beteende kommer upprepa sig, kommer klippa av alla tröjor jag kommer över framöver. Kände mig lite som en clown i min nykapade crop top och vida vinröda favoritbrallorna, men det är väl ändå ganska festligt.
T J U G O F Y R A
I fredags fyllde jag år och eftersom alla mina helger nu går åt till att repa med Resultatet, scenkonstprojektet i Fengan, så fick även den firas där.
Jag tog sista kvällståget på torsdagkvällen och hämtades upp av den finaste personen jag vet.
Hängde i hans vardagsrum, på hans mattkollage.
Lagade stört god tacosgrej med quesadillas, bönchilli, smörfräst majs och avokadosallad samt skålade i cava.
På själva bemärkelsedagen smet en morgonpigg M upp och stängde om sig i köket för att sedan komma in med det här. Eggs in a basket på rågbröd, vårlök- och kaprisröra, fluffig smoothie (i glas med presentsnören), starkt kaffe och nyplockade snödroppar från trädgården. Kan en tänka sig ett finare sätt att börja ett nytt år på så säg! Svar nej, går ej.
Min födelsedag ligger ju under den knepigaste vårtiden då det kan vara lika mycket midvinter som sprittande vår. Den här födelsedagen var en exceptionell solskensvariant av 28 mars med bländvit sol och himlen som en glaskupa.
Vi hängde runt och gjorde i ordning oss för dagen.
Och började snart fixa för medtagbar lunch, för Mattias hade smitt picknickplaner. Passade ju så optimalt med den nyanlända våren. Vi kokade mungbönor och stekte hackiga halloumibitar som fick svalna på trappan.
Men kolla, fina.
Så knöt han på sig Kenzodojorna, fiskade upp tidningen ur brevlådan och vi åkte.
Till Baldersnäs. En herrgård utanför Dals Långed som är hemskt stilig. Här borde en tveklöst lajva Brideshead Revisited med silk shirts and liqeurs and cigars i sommar.
Alltså, hur enkla vi människor (nordbor?) är som bara känner livet återvända så fort vi får solen i ögonen igen.
Vi låg på picknickfilten som varit med både på Österlen och franska rastplatser och kisade upp mot allt det blåa. Vi hade tydligen tappat lite av picknickrutinen under det alltför långa vinteruppehållet så varken tallrikar eller glas var där de skulle, men vi hade en megagod sallad, nybakat morots- och timjanbröd och mousserande flädersaft så inte gjorde det nåt.
Något är på väg att hända.
Vi åt upp varenda matbit och rullade tillbaka till Fengan. Mattias skulle baka pizza på bageriet så han for dit, jag gick hem. Bakade en cheesecake, slumrade till, spelade lite på det ostämda pianot i källaren, blev ett uns uttråkad och ägnade mig åt en stunds innovativt spegelposerande.
Vi hade bjussat över lite folk senare på kvällen, bland annat Ville som visade sin uppskattning mot värden genom att somna som ett litet cirkuskryss i hans säng innan han ens sagt hej. Hihi åh raringen. Den oerhört välavvägda menyn bestod av panerad chèvre, kladdkaka, bagerietpizza, cheesecake och dumleklubbor, alla tiders. Så hängde vi på Mattias vardagsrumsgolv tills födelsedagen sprang sin väg och gled över i nästa dag.
BABY PUT ON HEART SHAPED SUNGLASSES CAUSE WE'RE GONNA TAKE A RIDE
Om jag får drömma tänker jag mig ungefär en stilsammanslagning av det här i sommar; allt och ännu mer.
(Bilder från bland annat Rookie Mag, Chantel Beam (såå bra fotograf), HORROR POP + RIOTS, Bird on a Wire, The White Pepper och Nastygals blogg)
VELVET IS FOR MAGICIANS AND DECEITFUL PEOPLE
Och när immunförsvaret förlorade den här ronden så är första hjälpen alltid att måla tio naglar i flest möjliga blå/ och ljust gröna nyanser.
DAGAR AV SIDEN SMÖRDEG MOTLJUS & GLASSKUBER
Från olika Fengandagar när vi åt smördegsbakelser med mandelmassa och bär på snyggaste mattkollaget, när jag sov över i Pettson & Finduspalatset, pysslade med bokmärkesänglar, lekte med bedårande vildungar som skrattar samma sorts skratt, när vi bakade pizza efter pizza efter pizza och sedan åt glass med bär och tjinuskisås, när himlen var vit och sedan blå, när vi skålade i prosecco fast det kanske var lite tungt just då, när vi reste Hilmas nomadtält på baksidan av huset och det stod rådjur lite längre ut på ängen, när jag fick dricka morgonkaffe med mittenbrorsan, när jag sprang där jag sprang i somras och luften lovade att det ska bli så igen.
DIMMIGA DAGAR (JAG SÅG ALDRIG RIKTIGT VAR VI VAR)
Det har varit en så underlig tid. Jag är fortfarande minst till hälften inne i den, i de mentala cirklar jag byggt in mig i och den vardag som varit min de senaste två månaderna. Jag längtar efter att ha distans till den här märkliga transportsträckan, men snart är den avklarad. Efter att jag kom in i Malmö åkte jag direkt tillbaka till Göteborg och efter månader av arbetslöshet slog det över i det motsatta. Jobb som personlig assistent fem kvällar i veckan och vikariejobb i kök i skolor i förskolor i städskrubbar i korridorer flera dagar i veckan. Nya ställen varje vecka, ibland gå hemifrån halv sju på morgonen och komma hem halv nio på kvällen. Och så osäkerheten med vikarielivet, att aldrig kunna planera och bli sms:ad om jobb klockan sju samma morgon. Med det livet följde ett nästan tvångsmässigt räknande för att vara säker på att plånboken ska hålla ihop, jag har blivit en mästare på att multiplicera med 40 och 0.7. Har känt mig som en ofrivillig miniräknare; det är ju inte det där kalkylerandet jag vill lägga min tankekraft på. Och jag har varit så mycket arg på vårt system som så skamlöst nedvärderar vård- och skola-yrken, att det ska vara ett sådant slit att jobba med så viktiga saker. Det märks överallt, hur folk går på knäna.
Tiden och energin till allt det andra i livet; till att träffa människor och komma på briljanta idéer, att klä sig kreativt och fotografera gator i motljus, att förkovra sig i magisk litteratur och prova nya skor, att lyssna på mina bästa P1-program och äta sig igenom Hagabions meny, att försöka formulera texter om angelägna ämnen, att se teater, att hälsa på en liten mormor eller en kär vän, att hänga vid bardiskar och på kaffebarer, att dansa i vardagsrummet och gå på promenad till Röda sten. Allt det där som är Göteborg och som är livet, det har inte funnits någon plats för det. Den lilla kreativa energi jag lyckas uppbåda pumpar jag in i vårt scenkonstprojekt på Not Quite, och det är ju fantastiskt roligt. Det är bara så mycket annat som fått läggas på is i olika byrålådor. Det blir så himla tydligt här på bloggen som ju till stor del är en display för det som är fint och estetiskt i mitt liv. När den delen bara försvinner. Jag går omkring i nerfläckade arbetskläder sex dagar i veckan och jag orkar knappt prata med någon på kvällarna. Det är inte fråga om någon depression, inte alls överhuvudtaget, det är bara en sådan här tid nu. En tid som det tjuter transportsträcka om, men som behövs. Som kommer ge mig möjligheter att göra potentiellt helt magiska saker i sommar. Och som såklart ger mig en massa viktiga erfarenheter också. Jag går in och ut ur olika verkligheter, jag lär mig tvätta dagistoaletter på det mest effektiva sättet, jag lär mig olika sorters storköksdiskmaskiner, lär mig hantera en personlift, blöjbyten, påklädning, jag får lyssna på slutkörda förskolepedagoger och en gång var det en ettåring med enorma blå ögon som var helt övertygad om att jag var hennes mamma.
Snart är min tid i Göteborg över. Jag flyttade hit som sextonåring helt utan rötter och styrka för att börja musikgymnasiet och nu är det hejdå. Först ska jag plantera lite blommor och trimma gräs på kyrkogården där mamma och pappa bor där jag jobbat flera gånger tidigare, sedan packar jag ihop mig för att bo i en resväska i ett par månader innan hela Malmöäventyret bär iväg på mig.
Men nu är ljuset på väg tillbaka. Utanför fönstret och i bröstkorgen. Som om det börjat spira blåsippor i fötterna på mig; jag anar att de andas i mig.
8 MARS / EPISOD 2
8 mars fortsatte med Quizadillas på Yaki Da, det bästa levande filmquizet med ett eminent skådespelaregarde som spelar upp scener ur filmer, snärtiga jinglar och långsökta följdfrågor.
Vi knep snygga quizformulär och var mycket entusiastiska över kvällens tema som naturligtvis var A-märkt film.
Fingäng till quizsällskap.
"Vem bär vad?" med geniala kostymer i papp (rätt svar: Carrie, Amelie med sin trädgårdstomte och sitt bultande hjärta, Enid i Ghost World) och "gissa vilken av dessa två filmer som klarar Bechdeltestet".
Detta är kanske det bästa momentet, när tre personer från publiken får komma upp, lyssna på soundtrackmelodier i hörlurar och nynna i mikrofon. Låter och ser obeskrivligt roligt ut.
Det blev stämningsfull skrikallsång med Son of a Preacher Man, I Follow Rovers och I Love it. Sedan kom Thelma och Louise och ägde scenen med vrålåk, pickadoller och pondus extra allt.
Ylva, Jenny <3
Så var det rättning och jag som brukar vara usel på detta med quizzande slog alla personliga rekord. Ännu ett bevis på att feministisk film är det enda raka. Vi vann ändå inte, men vad är väl en val på slottet. När quizkalaset var över gick jag, Ylva och Mattias och åt korv på klassiska Göteborgsgatuköket Jonsborg och pratade viktigheter innan festligheterna fortsatte.
Jag vinkade hejdå till Ylva och Mattias och smet in på Stadsteatern som hade fest i foajén. Från taket hängde ceriserosa konfettigirlanger, ÖFA-kollektivet langade sitt fantastiska danceokekoncept (som karaoke fast alla dansar till oemotståndliga musikvideos) och dansgolvet brann och rann av svett.
Oh, typiskt bra dansgolv. Hade ett par närmast euforiska timmar med några nödvändiga dricka-vatten-avbrott. Fick bland annat skaka rumpa med tre stencoola skådespelerskor över femtio och jag tänkte i smyg jag vill bli som er.
När det stängde ryckte Jenny med sig en sådan här konfettisvans och dansade nerför avenyn.
Så borde alla utenätter få vara, glittriga och obekymrat tokdansande, trygghet och svett och trumvirvlande hjärtslag. Det är svårbegripligt att tro det som hände i Malmö samma natt. Sorgen, skräcken. Men det som är ännu starkare är motståndet, uppslutningen, solidariteten, den ogenomträngliga vägg av antifascism och kärlek som flammar upp. Vi var tiotusentals som samlades igår för att stå upp mot rasismen och ta tillbaka våra kullerstenar, våra offentliga rum, vår värld. För det är vår värld, aldrig deras. Aldrig någonsin blir den deras.
8 MARS / EPISOD 1
8 mars var en så väldigt strålande dag som försåg mitt illa åtgångna minneskort med 266 bilder, detta kräver en kapitelindelning på två. Lovar att inte besvära er med två inlägg à 133 bilder vardera, men en smärre kaskad blir det ändå. Såhär började det:
En storslagen dag kräver en storslagen frukost. Jenny vaknade pigg som en lärka och susade bort till bageriet för att införskaffa nybakade saker såsom croissanter, pain au chocolat, fluffiga frallor och grovt bröd. Åt tills vi klubbades av paltkoman. Jenny försvann iväg på champagnefrukost/födelsedagsfest och jag och Mattias gjorde oss redo för dagen.
Han var K00last i stan med sneakers som ser ut som lego och engelsk konfekt. Vi gick över kullerstenarna till Gustav Adolfs torg och möttes av en fantastisk 8 marsdemo.
Solen visade sitt fagra anlete för första gången på cirka ett halvår och belyste hela det brusande tåget.
Vi gick upp till Götaplatsen och det var så fantastiskt energisk stämning. Ett myller av mångfacetterad men enad feministisk kamp, den befriande känslan av att få skrika ur sig all frustration över orättvisor som strömmar som ett gift i tillvaron och en känsla av att allt kommer bli bra tillslut.
Svinsvängiga Kiriaka levererade euforisk stämning.
OH, får så mycket hopp/glädje/pepp av detta. Något att återvända till när allt känns förtryckande, smutsigt, begränsande, orättvist och allvarligt fler. Komma ihåg det igen; vi är så många.
Smygfotade någons grymma patch.
Träffade många fina personer, bland annat Bonnica som såg ut som om hon var gjord helt i guld.
När vi lyssnat på tal och det hela sakta avtog gick vi hem igen. Åt gräddig grön bönröra med rostat bröd och korkade upp den bästa proseccon.
Katarina och Jenny peppade stenhårt.
Jag kände mig k00l i glittriga ögonbryn och Hej Blekk- choker.
Supergrrl- tema med paljettknickers och hallonröd body samt svepande transparent sak.
Och bästa Mattias snörade på sig godissneakersen igen. Så samlade vi ihop oss, jag knycklade ner kameran i väskan och vi gav oss iväg för att hålla 8 marsfanan högt många timmar till.
(VI ÄR MÅNGA, VI HAR ALLTID VARIT MÅNGA)
Det har varit några tunga dagar, himlen mörk och stripig som på bilden, det har känts ända in. Det som hände i Malmö i helgen var en spark i magen, svärta för ögonen. Ett oundvikligt kvitto på rasismens och kylans framfart, hur trösklarna för den sänks och hur den sipprar in eller strömmar fram. Michaela och Amanda har skrivit fantastiskt bra texter om det som hände. Sedan skjuts en av Public service mest ihärdiga och fantastiska utrikeskorrespondenter. Det är för många hårda kanter i den här världen nu. Som en vinande oro i magen, mardrömmar och dystopiska framtidsvisioner. Men bredvid skuggorna flammar motståndet upp, det är alltid större. Så länge vi inte tystnar kommer vi som vill ha jämlikhet/respekt/solidaritet/självklarheter egentligen/ vara fler. Så många fler. Och vi ska fortsätta tills allt hat brunnit upp.
WE CAN ALL DO IT
Kampen förs varje minut, varje dag om året, alla dagar är våra dagar. Men idag är det 8 mars och vi höjer våra röster och händer ännu lite högre. Så, alla honor, hanar, hens, queens, queers and riot grrls, idag riktar omvandlas ilskan och frustrationen till explosiv energi som vi kan spara och ha med oss resten av året. Här kommer en triptyk bilder från Emmaus fantastiska marsskyltning och en kaskad av solidaritet och feministpepp, ha nu en awesome 8 mars!
CROISSANTSEMLA / 104 PIZZOR / SNICKARMINGEL
I fredags pausade jag från mitt flängiga vikarie-/assistentliv och åkte ut till min skog, mitt hörn av Dalsland. På Lisas bageri har de pizzakväll varann fredag, Mattias brukar jobba där och jag fick hoppa in i kassan denna dag, kanske det bästa fredagsjobbet en kan tänka sig.
Bageriet hade sitt sedvanliga megagoda utbud plus skyltar i hallon/lakritskulörer.
Stilig pizzabagare kavlar upp ärmarna framför ugnen.
Och började göra pizzor som innehöll allt det här goda. Alltså, är ju ej helt opartisk i frågan, men detta är utom tävlan de bästa pizzor jag ätit.
Bagarmästaren själv kavlar perfekta cirklar.
Till en början var kvällen lugn och vi hängde runt mest, fotade bakade saker och provåt pizzabitar med getost, purjolök, potatis, vitlökscreme fraîche och timjan.
Eftersom det både fanns semmelingredienser och croissanter var jag nödvändigtvis tvungen att korsbefrukta dessa och bygga en croissantsemla med vispgrädde och mandelmassa. Stört gott.
Mattias gör pizzaklassikern Dalsland med rödbeta och fetaost. Sedan kom Den Stora Rushen i form av studenter från Stenebyskolan, det blev tokfullt och kaos och när kvällen var slut hade vi en enda pizzadeg kvar, allt annat gick åt som smör. På tre timmar bakade Mattias, Lisa och Debbs 104 pizzor, våra lungor fylldes av mjöl och rök och efteråt var våra ben som efter ett maraton. Lyssnade på Beach House och åt vaniljbullar medan vi städade, så visst var det fint.
Och när vi diskat klart de sista degskraporna och eldat upp alla pizzakartonger gick vi över till snickeriet och fotoateljéerna som hade öppet hus. Det var massor av folk (nåja, i relation till att vi befinner oss i en by med 300 invånare) vilket ej framgår av bilden. Det fanns gratis bröd, olivgömmor, kladdkaka, lingongrädde och vin så oss gick det ingen nöd på. Hittade en gullig bror bland sågspånet också.
Och en Sandra.
Och en Hilmis som klättrade på stegar och sprang ut och rejsade i mörkret utan jacka.
Och denna otillåtet gulliga Ville i palmtofs som hoppade på en smidd ljudmaskin som Chris byggt.
Dör. Söthetsdöden. Nu.
Och det var den lilla kvällen i den lilla lilla byn som ändå är så stor på så många sätt.
EN MYCKET STOR LITEN TJEJ
Jag har en mycket episk vän. Hon heter Amanda och vi känner varandra från när vi pluggade dramatik ihop just när nollnolltalet blev tiotal. Jag föll för henne en morgon på Humanistens café då hon berättade att hon samma morgon borstat håret med en spaghettislev. Sedan dess har vi flyttat ihop till England tillsammans och där formades vad som skulle komma att bli Penny pick a doll. Amanda är världens roligaste, jobbar stenhårt, är den mest drivna och peppande teaterarbetaren en kan drömma om, en stjärna på scen, en knivskarp feminist och mitt hjärtas punkdrottning. Hon skriver galet bra och har nyss vunnit ett Riksteaterns feta dramatikstipendium Ny text! och som om det inte vore nog har hon även startat en ny blogg. Den heter One of the Boyz och det är Amandas alter ego som är på dejt med diverse män med tvivelaktiga åsikter. Ett strålande tillskott i den feministiska bloggosfären. En sådan där ventil där ens politiska ilska omvandlas till något kreativt och väääldigt roligt. Läs genast!
DAGAR I MINA SKOGAR SOM FÖRSVANN BLAND MOLNEN OCH ENDAGSVIKARIATEN
Jag hittade två borttappade helger i bildarkivet som får sticka emellan här, sådär på efterkälken. Helt i linje med min bloggtakt i övrigt alltså.
En helg hos mamma och pappa när det var kal halvvinter utanför dörren, jag hade kli i halsen och tung trötthet i kroppen men promenerade ändå med min lurviga varghund, gullade med syskonbarn som var på besök, åt sötsalt frukost vid det tvåhundraåriga köksbordet, knaprade macarons och njöt fluffiga semlor som scenskolefirande, än en gång.
Och en helg i Fengan när det faktiskt var riktig vinter (enda i år verkar det som, det är väl ändå ganska sorgligt). Jag och M promenerade i snöhavet, höll oss tätt intill varandra. De heliga frukostarna vid det blå bordet och peppigt uppstartsmöte med vårt nya scenprojekt på Not Quite. Det blir vårens kreativa händelse, och fast det fortfarande är sådär otydligt som ett kollektivt projekt ofta är, så har jag höga förhoppningar om det.
(VÄCK MIG NÄR BLÅKLOCKORNA RINGER)
Inte för att jag någonsin utmärkt mig som en regelbunden och taktfast bloggare, men nu är väl ändå en frånvaroursäkt på sin plats här. Det har att göra med att jag för det mesta dubbeljobbar för tillfället, på förskola om dagarna och som personlig assistent på kvällarna. Då går exakt hela dagen åt till det. Och när dagarna inte är fullt så hektiska vill en ju hinna med annat också, som att baka scones, testa nya bakelser på hål i väggenbageriet, springa i Slottsskogen igen, kolla på Hunger Games, åka till Malmö och bevittna brors disputation, springa till Stadsteatern och med andan i halsen knipa de två sista biljetterna till kvällen föreställning av Cabaret, äta dumplings på Dubbeldubbel, ha ost- och vinkväll vid det vita bordet i Majornalägenheten, ordna med praktiska saker, intensivhänga med Mattias och strunta helt i internet med alla sina distraktioner, smygplanera en ny Europatrip och fundera över livets skifte söderut. Sådana saker. Till det hektiska jobblivet (i kontrast till månader av passiviserande sysslolösheten) hör att mestadels bösa runt i nedspillda mjukiskläder vilket medför en återkommande stilkris. Men förra veckan klädde jag mig som vanligt två gånger och då passade jag minsann på att föreviga. Det blev två versioner av samma outfit, med samma skjorta, strumpbyxor och kjolmodell men med helt olika färgskalor. Såhär dårå:
Ena dagen med svart kjol, kornblå midjekort jumper och kolibripin.
Andra dagen med vinröd manchestervariant av samma kjol, fina varmgrå collegetröjan från Julian Red och Sporty Spice-tofs.
Nu ska jag ut i Slottsskogen för solen lyser och det smakar vår, och fast det är för tidigt för att världen ska bli varm sätter det flimmer och fladder i hjärtat på bästa sättet.
NOW MY LIFE IS SWEET LIKE CINNAMON LIKE A FUCKIN DREAM I'M LIVING IN
När jag kom hem från jobbet i måndags hade Jenny stängt in sig i köket och ropade att jag inte fick komma in. Jag anade överraskningsmoment i mossen. Sedan smet hon ut med en flaska bubbel i högsta hugg, satte på We are the Champions på maxad volym och smällde korken i taket! Sa NU SKA VI FIRA DIG och sedan skålade vi för att jag ska börja scenskolan och hon är snart färdig skådis och cirkeln liksom sluts. Det magiska i livet som händer nu.
Så fick jag komma in i köket och på bordet såg det ut som ett helt litet Disneylandskap. Med sockerknastriga jordgubbsmuffins, bubbel och kort från Jenny och Emm (min nya sambo!) samt sötaste tavlan ever som inte ens hade hunnit torka för den var alldeles nygjord. Jag vart alldeles tagen.
<3 <3
Sliten men så himla glad.
Det var så gott och det var så fantastiskt fint gjort av henne. Vi åt massor av mat och tre muffins var och pratade om allt som behövdes prata om, skålade igen och sedan kollade vi på senaste Girls i vår blommiga soffa innan klockan snart var midnatt och Jenny skulle upp i ottan. En sådan gnistrande liten måndagskväll.
SKOGSDAGAR; SNÖ, KRISTALLGLAS, VITA LAKAN
Innan hela Malmöodyssén, den där obegripligt märkliga parallellvärlden av antagningsprov, så hade jag några lysande dagar i Fengan. De såg ut såhär genom min kameralins:
Ett gammalt tåg med teakväggar och ankarkrokar tog mig till min favoritskog och bästa person.
Den första kvällen lagade vi den där tacosmiddagen som figurerade i förra matinlägget.
Deg som blev någon sorts svennifierade tortillas. Men GOTT.
Sov på kuddar med tryck av våra spela skivor- och svinkära- överhuvudtaget- alias.
Sov länge i nytvättade lakan.
Frukostarna vid det blå bordet som är i det närmsta heliga.
Och bara hänga runt i den där fina lägenheten med sina små högar av luxuösa labels, klädda knappar, visitkort från franska krogar och syattiraljer.
Och den här hyllan med sitt stilleben byggt av en Joy Divisionskateboard, tandkräm som smakar ingefära, sardinburkar från vår Europaroadtrip, kärleksbrev med vintageromantiskt nöjesfält, resväskan och flådiga skolådorna,bilden när vi pussas utklädda superhjältar .
Vi vinterpromenerade och det här trädet har alltid fångat min blick. Särskilt nu när det har en extra kontur av snö.
Vi promenerade uppför kullen och hängde hos den gosigaste familjen i skogen. Kolla gullebarnen.
Som gungade gungstol med Mattias.
Och läste bok.
Vi lagade dumplings, och nu börjar vi nog få in snitsen. Hackade en massa saker väldigt smått.
Ganska snygga va.
Så brutalgott.
Jag och Mattias med glitterstenar i pannan åt blixtsnabbt, kunde ej sansa oss.
Prosecco i kristallglas skare va.
Och edamamebönor.
Och två gånger gjorde vi glass. En helt sjuk hallonglass och denna, minst lika sjuka, chokladglass med dulce de lechekola. Ben & Jerrys have nothing left to offer me.
Och, bara att få vara med den här personen.
YOU HAVE BEEN ACCEPTED TO HOGWARTS SCHOOL OF WITCHCRAFT AND WIZARDRY, TYP SÅ
Det här är två ganska dåliga svartvita bilder, en med ett nummer på, och en med elva personer på. Men mellan de två bilderna och mellan tiden jag gav mig tillkänna här senast och nu så har det hänt en betydligt större sak. En framtidsleverans, en kamp som ledde fram till en riktning, en plan som varit så fullständigt ouppnåelig som nu ligger i min hand. I åtta dagar har jag gjort antagningsprov på Teaterhögskolan i Malmö och blivit manglad i en rad tokintensiva prov. Hela den där processen är en historia i sig, men för att komma till saken: jag kom in. De bestämde sig för att det var min tur nu och räckte över en lista med mitt namn och innebörden vi tycker att du ska bli skådis, här får du tre år att utbilda dig till det. Och all riktningslös framtidsångest, all passiviserande sysslolöshet och förvirring bytte skepnad till en väg som var alldeles skarp i konturerna. Personerna på bilden är min nya klass. Tre år i Malmö. Som att plötsligt ta ett enda hisnande steg rakt in i framtiden. Och det kommer bli fantastiskt och så tufft, jag är skräckslagen och bländad, tar några kliv på fluffiga moln och försöker greppa Förändringen. Alla gånger jag inte kommit in, alla gånger jag fått resa mig och borsta bort smutsen från knäna, lyfta blicken igen. I backspegeln en perfekt väg hit. Jag kommer snart ta till genanta sentimentala tacktalsklyschor och citera We are the champions, men jag ska hejda mig nu. Var bara tvungen att berätta.
MAT HIMMELSKA MAT
Jag har ätit så himla mycket gott på sista tiden, lagat med Maxime och Mattias och nästan ramlat av stolarna, kulinariskt knockade. Det är ju så otroligt värt att lägga tid på att laga mat, göra små projekt. Ofta har glupskheten gått före förevigandet, men några saker har fastnat på bild. Tänkte att jag tjoffar dem här på bloggen, håll till godo:
Dödsgod tacos. Vi gjorde egna tortillas, hade dock inget majsmjöl så vi fick göra på vetemjöl, men annars är det här receptet väldigt gott. Och krämig guacamole, riven ost, pico de gallo med tomater, koriander, lime och rödlök. Fräst majs och quornfärs med massor av chilli.
Mastiga frukostar med berg av scrambled eggs (måste vara med vispgrädde!), rostat surdegsbröd, stekt vårlök, varmt kaffe, ost och hoummus och marmelad, fluffig smoothie med hallon och ingefära.
Det här ser kanske inte mycket ut för världen men det var helt fruktansvärt gott. Episk klyftpotatis med massor av flingsalt och ströbröd på (extra krisp) och coleslaw från himlen. Biffar av olika slag är en av mina bästa rätter för de går att variera lite hursomhelst utifrån det en har hemma. I de här hade vi rivna morötter, kikärtor, majs, koriander och citron, finhackad lök. Och så lite majsmjöl och ägg för att få det att hålla ihop.
Mandelbollar är också en av mina standardinslag på tallriken numera, de är vansinnesgoda och går också att variera som en vill. Den här gången hade jag bladspersilja och prästost i. Maxime gjorde världens sjukaste jordnöts- och cashewnötssås och så morotssallad med ingefära och rostade sesamfrön.
Och härom veckan gjorde jag och Mattias dumplings. Det är lite krångligt men roligt också och framförallt helt stört gott. Vi hade massor av ingefära, röd- och vitkål, chilifräst quornfärs, soya, sesamolja och koriander i. Edamamebönor till och en sås på soya, sesamfrön, sesamolja och lime till. Utgick ifrån det här receptet.
Vi åt 33 stycken på åtta minuter.
WHAT A WICKED THING TO DO TO MAKE ME DREAM OF YOU
Transparent vinröd långkjolsdramatik, vita strumpbyxeben, poprandiga tröjan från Johanna 12 år, spöklikt vinterblekt ansikte och tunna svarta fiskbensflätor. En dag när jag såg scenskoletvåorna sjunga Chris Isaak och Björk och Bob Hund, fick agera provpublik för Jenny när hon sjöng hjärtskärande Les Miserablesklassiker, somnade i vår blommiga soffa och åt den sjukaste godaste jordnöts- och kokosnudelrätten som någonsin skapats (åtminstone i Majorna).
WEAR YOUR FEMINISM LIKE A CROWN
På självaste julafton fick jag ett mail från bästa Mikaela, aka Hej blekk, vars blogg är en fantastiskt välskriven och skarp feministisk frizon som ni säkert känner till. Hon skrev att jag fick välja ett smycke i hennes shop Horror pop and riots som tack för att jag läser och kommenterar så ofta. Alltså, en så himla fin sak att göra och visa uppskattning på. Blev så väldigt glad, efterklangen finns fortfarande kvar. Det tog tid för mig att välja ut en enda sak av all balla grejer hon gör, men till slut valde jag att omfamna nittiotalsnostalgin och ta ett chokerhalsband i svart sammet med rosa kvinnotecken. Det kom på posten i ett litet paket med två små hjärtan i, och det ser ut såhär:
SÅ himla fint är det och samtidigt en liten behållare av mod, feministisk pepp och systerskap. TACK x 10000 Michaela!