8 mars fortsatte med Quizadillas på Yaki Da, det bästa levande filmquizet med ett eminent skådespelaregarde som spelar upp scener ur filmer, snärtiga jinglar och långsökta följdfrågor.
Vi knep snygga quizformulär och var mycket entusiastiska över kvällens tema som naturligtvis var A-märkt film.
Fingäng till quizsällskap.
"Vem bär vad?" med geniala kostymer i papp (rätt svar: Carrie, Amelie med sin trädgårdstomte och sitt bultande hjärta, Enid i Ghost World) och "gissa vilken av dessa två filmer som klarar Bechdeltestet".
Detta är kanske det bästa momentet, när tre personer från publiken får komma upp, lyssna på soundtrackmelodier i hörlurar och nynna i mikrofon. Låter och ser obeskrivligt roligt ut.
Det blev stämningsfull skrikallsång med Son of a Preacher Man, I Follow Rovers och I Love it. Sedan kom Thelma och Louise och ägde scenen med vrålåk, pickadoller och pondus extra allt.
Ylva, Jenny <3
Så var det rättning och jag som brukar vara usel på detta med quizzande slog alla personliga rekord. Ännu ett bevis på att feministisk film är det enda raka. Vi vann ändå inte, men vad är väl en val på slottet. När quizkalaset var över gick jag, Ylva och Mattias och åt korv på klassiska Göteborgsgatuköket Jonsborg och pratade viktigheter innan festligheterna fortsatte.
Jag vinkade hejdå till Ylva och Mattias och smet in på Stadsteatern som hade fest i foajén. Från taket hängde ceriserosa konfettigirlanger, ÖFA-kollektivet langade sitt fantastiska danceokekoncept (som karaoke fast alla dansar till oemotståndliga musikvideos) och dansgolvet brann och rann av svett.
Oh, typiskt bra dansgolv. Hade ett par närmast euforiska timmar med några nödvändiga dricka-vatten-avbrott. Fick bland annat skaka rumpa med tre stencoola skådespelerskor över femtio och jag tänkte i smyg jag vill bli som er.
När det stängde ryckte Jenny med sig en sådan här konfettisvans och dansade nerför avenyn.
Så borde alla utenätter få vara, glittriga och obekymrat tokdansande, trygghet och svett och trumvirvlande hjärtslag. Det är svårbegripligt att tro det som hände i Malmö samma natt. Sorgen, skräcken. Men det som är ännu starkare är motståndet, uppslutningen, solidariteten, den ogenomträngliga vägg av antifascism och kärlek som flammar upp. Vi var tiotusentals som samlades igår för att stå upp mot rasismen och ta tillbaka våra kullerstenar, våra offentliga rum, vår värld. För det är vår värld, aldrig deras. Aldrig någonsin blir den deras.