Det luktar kiss & kanelbullar i tunnelbaneuppgången och de dagar jag kan ha något annat än svettiga repkläder på mig vill jag bara ha polotröjor och blingiga ringar i öronen. Det här projektlivet är så märkligt; allt handlar om en sak superintensivt en tid och då är det nästan som att inget annat finns. Och när det projektet tar slut tar ett annat projekt och en annan värld vid. Jag lever i Britneyworld, bara. Blir stressad över att jag inte hinner fotografera höstens eldar och av att regnet drar med sig de sista färgerna i fallet. När det regnar är undersidan av taket på tunnelbanestationen täckt av gömda duvor. Queen B, Princess of Pop & MIA tar mig över mitt Mount Everest, genom min premiärförlossning och andas syre i utmattade hjärtmuskler (den förblindande väggen av saknad). Den här veckan framtill lördag känns som ett liv. Gick till Storkyrkobadet och bastade med sjuttioåriga tanter som kommit varje vecka i trettio år, svettades ut ångest och simmade i den där märkliga kakelklädda tunneln. Sedan tar vi på oss våra blonda peruker, vår bronzing och våra knästrumpor och dansar vår Britneyarmé in i premiär.
BRITNEY SNEAK PEAKS
Mitt liv är bara Britney för tillfället (samt en sällan skådad saknad & misslyckade försök till sömn). Tänker sjunger kollar pratar dansar härmar hyllar lever med denna Princess of pop hela tiden (även under nyss nämnda fallerade sömn). Nu inleds klimax av Britneypsykosen aka premiärveckan och på lördag äntrar vårt Las Vegas Noir Kärrtorp med svart konfetti och en armé rosaklädda blondinimitationer. Jag tycker du ska komma.
HAN SOM LYSER.
Den jag är kär i bor 1409 kilometer bort men för två veckor sedan var han hos mig i tio dagar. Och trots mina inre jordbävningar, sviter efter en cykelolycka & utmattningssymptom ställer jag de tio dagarna under avdelningen Stora Kärlekshistorier. Och där står de och kastar sin beslutsamma briljans över varenda en av de där avskydda kilometrarna tills tiden skjuter in oss i samma rum igen.
RECAP: SEPTEMBER
Så har helt plötsligt en månad i Stockholm gått. Jag bor här, dessutom på en så absurd och osannolik plats som Gamla stan, armbågar mig fram mellan pokémonjägare & turisthorder och svettas med ett gäng fina personer i ett universum av midigospel, barnstjärnor & botoxmammor, dark twisted Disneydags och Britney Britney Britney, popkatten med minst nio liv. Har fotat rätt lite, men här är i alla fall en och annan smula från lajf fram tills förra veckan:
Innan jag fick flytta in bodde jag runt hos vänner, tex hos Malou med hennes vingliga boktravar och växter. Och innan hon for till Åbo för att jobba fick vi en sensommardag på balkong i bikini med pistagebaklava och kaffe och livets svårigheter och det vackra med.
Det var så många dagar vi sa till varandra nu är det sista sommardagen, men det kom hela tiden flera (fast nu är de verkligen verkligen slut). Som den här, när vi hängde på en balkong i Bredäng och satt i varandras knän, behandlade ämnen som korianderallergi, begravningstraditioner, kapitalismens kapning av kreativitet och åt sjukt mycket tacos.
När vi var på vernissage för Maxime mamma Monas utställning på Gustavsbergs konsthall, skålade i äppelmust och jag gjorde folk generade med min kamera. Otroligt vacker, tekniskt överväldigande smyckeskonst och ett så sjukt inspirerande exempel på vad en begränsning av konstnärlig utgångspunkt (en specifik byggnad) kan generera för material som pekar åt så många olika håll, spinner vidare och fördjupar sig.
När jag och Max promenerade vid Liljeholmen en fin tidig höstdag, kollade på näckrosor och kanoter och Nobels spränggropar.
Men mest har jag repat på den här teatern och det är verkligen så himla roligt och fint.
AF APELS DÖD
Mitt alias Af Apel kom till för jättelängesedan, sommaren 2009. På senare år har det börjat kännas mer och mer inaktuellt och dessutom mest förvirrande (vad heter du egentligen? etc). Jag har länge tänkt gå över till Johanna Malm helt vilket är mitt vanliga, riktiga namn istället. Och när jag nu fick räkningen för att uppdatera mitt webhotell där Af apel-domänen ligger inser jag att jag ändå inte har råd, att det är nu Af Apel kommer självdö. Och att det är lika bra. En begravning helt utan sorg. Så, nu kommer det här bli johannamalm.com istället. Inte för att särskilt många ändå besöker den här platsen men jag blir glad för varenda en som gör det. Är nog för alltid ambivalent till bloggformatet som sådant och skulle vilja förändra lite grejer här. Det kommer inte bli några drastiska förändringar direkt utan säger det mest för att ni ska hitta mig när afapel försvinner .Vet inte exakt vilken dag det blir, men någon gång snart är det johannamalm.com istället. Tack för den här tiden osv <3
WIESBADEN BIENNALE
En vecka i bourgeouisiens högborg Wiesbaden, på en scenkonstfestival med guldig målarfärgsmerch. 28 grader hela tiden, gräsmattor och matkuponger till överprisade storköksgrytor. Den jag längtar efter och som bländar mig gång på gång. En lägenhet med ljusa väggar, solkänsliga chilliplantor och en för mjuk säng. Hormonpåslag, stresspåslag, ångestpåslag. Att cykla längs autobahn och leta efter en sjö i 2.5 timme, att klättra under ett staket och vara där i femton minuter. Att bryta ihop i början på en föreställning pga ackumulerad stress och det är givetvis en sådan föreställning där publikljuset är uppe hela vägen så allt syns. Att bli helt matt för att en inser, igen, att det inte finns några good guys, inte ens en till synes alternativ scenkonstfestival. Att sexismen och exploateringen är överallt, för att capitalism is like a Pollock painting, all over, not uniformal but all over. Att gå på biblioteksperformance på en vind och lära sig Duras-citat utantill. Att vara barbent hela tiden, glida runt i min Snape-kimono och känna mig oerhört glamourös. Att läsa Bojana Kunst och ha lite samma upplevelse som när jag läste mina första feministiska texter; insikten om att mina problem inte är individuella utan strukturella, fast denna gång handlar det om konst, kapitalism och frilanslajf. Gratis vin och ingen jacka ens på natten. Blodig och primalskrikande mastodontteater i en av Opels fabrikshallar av italiensk ikonregissör. En slaktritual med noise och rök och blod och reverb utförd av min favoritkategori av människor dvs medelålders kvinnz; det bästa verk jag sett på länge. Guldpersoner och flera guldpersoner. Balkongfrukost, bakgatuhångel och det oavbrutna nuet.
LJUD & LUGG
Jag föll för tre frestelser;
1. Att klippa av mig luggen efter ett år av envist sparande. Det händer alltid, efter tillräckligt många månader av plågsamt oformlig emoutväxt inser jag att jag inte klär i panna och kapar av det igen. Ett sk sisyfosarbete.
2. Att köpa ett par Urbanears i Trendfärgen Puderrosa. För att jag hittade mina förra på Vasagatan i Gbg för kanske tre år sedan, ett par inears där bara den ena funkade.
3. Att dokumentera det hela. Posera, blixtra och filtra.
NOMADIC LIFE; THE BEGINNING
Språket på tåget ändrades till danska i Hamburg och då visste jag att min Tysklandstid oåterkalleligen var över. Jag tänjde ut den maximalt genom att stanna i G efter terminsslutet och sedan, efter två veckor av nödvändigt kontorslajf i Skogen, spendera en vecka i Wiesbaden. Men nu är lämnandet gjort och jag vet inte när jag kommer tillbaka. Och jag lärde mig aldrig tyska men så mycket förändrades där och det som min trygghet bestod i när jag for finns inte riktigt kvar längre.
Det är alltid vid dessa trösklar som jag får ett ilande behov av att på något sätt ringa in vad som pågår. Även om det alltid känns riskfyllt och olustigt på samma gång för det reducerar så mycket komplext till något litet och platt. Liksom kavlar ut det. Som att jag alltid får en ängslig känsla när jag ser igenom bilder efter en speciell tid för första gången, för att de så lätt ersätter minnena, förenklar och konkluderar dem.
Det går inte att översätta vad som pågår och det är lite som begäret att fotografera solnedgångar, lika naivt som omöjligt men vi gör det ändå och det räcker väl så.
Mina kontinentalplattor förflyttar sig och det är ett osäkert tillstånd, inget är sig riktigt likt längre men det har inte heller blivit något tydligt Annat än. Potential och oroligheter. Koordinaterna ritas om och jag tappar bort mitt språk, det verkar vara på fortbildningskurs någonstans där jag inte når det. Ett Kritiskt Ögonblick på det där sättet som i evolutionen; när en art plötsligt bestämmer sig för att förändra något fundamentalt och långsamt bli något annat. Jamen ni vet jag kan inte inte vara melodramatisk (jämföra sig själv med evolutionen VEM GÖR DET). Kanske är det inte alls så drastiskt, men någon typ av förändring är i görningen, om än så omärklig, obetydlig.
(Men det känns betydelsefullt)
Tiden känns så mycket som en tågräls just nu. Kanske har det att göra med längden (kortheten) av mina planer och platser den senaste tiden; att jag inte varit någonstans mer än två veckor i streck (och den gången var inte heller obruten), att planer plöjs igenom och omformas till minnen, historier bakom mig. Det är sådant som gav mig mer ångest förut än nu, kanske helt enkelt för vanan av det. Alltid öronproppar och aktuella och förbrukade biljetter i botten på ryggsäcken. Lämna/packa/upp/om/checka in/ut/ avgångar/ankomster/byta land/stad/valuta/språk. Det är okej för mig om det blir lite mindre hjärteslitande varje gång.
(Men det är klart jag gråter i hans nacke och bakom solglasögonen och snorar ner mina tröjärmar och min ryggsäck också)
En oprecis överslagsräkning säger att jag spenderat ungefär 80 timmar på buss/tåg/flyg de senaste sex veckorna. Och; jag är så obeskrivligt tacksam för allt jag fått vara med om. Det är ett insane privilegium. Havet, Marseille, Performing Arts Forum, sommarsömniga Gießen, Cassis, föräldrahem, skogsridturer och gammhundens trötta svansvift, les Calanques, återseenden av E & E & M & familj, borgerliga Wiesbaden och en person som sätter eld på allt som kräver eld.
Jag är delad och dubbel, en annan plats är så himla viktig nu och jag kommer sakna de kritiska samtalen och den ständiga stimulansen; att aldrig känna att mitt tänkande riskerar att stanna av eller att inte få tillräckligt med input (men istället få brottas med underlägsenhetskomplex och att ständigt presenteras för nya landskap jag inte känner till).
Det nomadiska livet har börjat nu och för första gången vet jag inget slut på det; börjar tänka på det som det nya normala. Det outtrötligt flexibla subjektet som ändå blir så himla trött ibland. Jag är inte bränd av kappsäckslivet än och ser fortfarande romantiken i det. Har alltid älskat känslan av rörelse. Vill tänka på mig själv som en sorglös Snusmumrik och inte på en liten flämtande scenkonst-någonting inhägnad i prekariatet. Det innebär kortare och ständigt påfrestade rötter, avsked och andfådda hjärtesträngar, alltid för få strumpor och använda engångsskedar och miniförpackningar av salt och peppar ständigt i väskan. Säkert en hägrande utmattning om en inte är försiktig. Jag tror jag stannar i mitt sjunde tillfälliga hem på lite mer än en månad nu, har bara lånenycklar eller airbnb-nycklar, inga hemnycklar och växlar lite mellan att säga mina föräldrars adress eller min gamla i Malmö när jag blir tillfrågad. Stort privilegium och stor osäkerhet, vill just nu inte ha något mer stabilt men hoppas också att det behovet inte kommer tillbaka för det finns ingen stabilitet att få.
I Malmö stannade jag och grät över allt som varit där som inte är längre. Älsklingsstadens infrastruktur som är överstruken med kärlek och uppbrott och alldeles för färska sår för att målas om. Reducerade mitt bohag med 1/3, stuvade in det i ett källarförråd och märktes av en flock nya blåmärken.
Packade om blypackningen till att stämma med vintern, och ullkläder är ännu tyngre. Nu ska jag bo i Stockholm för första gången och på söndag har vi kollationering för Britney som jag ska göra min praktik i och jag fattar inte att på måndag är jag repeterande skådis igen (det var så längesedan nu).
Jag är rädd att Stockholm ska driva in mig i karriärshets, framtidshets, träningshets, chiapuddinghets, ungdomshets, eventhets, CV-hets, showreelhets, projekthets, festhets. Att jag ska börja tycka saker är viktiga som jag egentligen inte tycker är viktiga. Att allt det som flyttat in och slagit rot i mig i sommar ska släppa taget och tyna bort igen. Vill härbärgera allt det där på en plats ogenomtränglig för yttre påverkan. Keep it secret, keep it safe etc, igen. Kan tänka ut lite strategier och planer, men för det mesta är det väl bara att låta sig själv vara osäker.
Ständigt mera osäker.
PAF / EPISOD 2
Jag lämnade (är detta det enda sättet jag börjar meningar på nuförtiden? Alla dessa separationer) PAF i söndags med 35 kilo packning (fortfarande uppblandad med chiafrön, jag hittar dem innanför shampoolock och fastklistrade i underkläder - efter tvätt) och ett sömnunderskott som plöjde genom kroppen som en försvagande våg. Jag hade inte lämnat slottet (låt oss kort och gott kalla det för det) på en vecka förutom den lika overkliga skogen intill. Det var tveklöst en av de mer intakta drömvärldar jag befunnit mig i. Jag ville aldrig åka hem och jag vill tillbaka så fort det går.
Dagarna flyter ihop och bilderna är i oordning men vad spelar kronologi för roll egentligen, va.
När jag ser det här ser jag på min egen ansträngning och oförmåga att greppa alla föredrag & resonemang med större förståelse. Det var inte direkt ett tema, en tråd att följa och en riktning att gå och fördjupa sig i. Snarare detta enorma spektrum av skolor, riktningar, tider och teorier.
Och schemat var rörligt som Hogwarts trappor så det var säkrast att håll sig uppdaterad om när nästa cyborg-tarot-spåsession eller cave rave eller strukturalism-föreläsning skulle hända.
Ibland gick jag runt och fotade nedgånget elegant interiör. Kände mig så mycket som en förstagångsbesökare som var sådär naivt begeistrad över hur amaaaazing allt var. Men det var ju det.
Samma häst, annan plats. Sa ju att det var magiskt.
Efter ett par dagar vågade jag börja (smyg)fota folk.
Haydn & Mikkel. Haydns föredrag var så bra.
När det var förrädiskt kallt stannade vi inne i ett av alla rum som var täckta av ett brokigt lapptäcke av täcken och kuddar. Studiemiljö är viktigt.
Och när värmen böljade in över oss flyttade vi ut.
Inget liv utan bröd ost kaffe.
Det går ju inte att sluta swoona över påfågelnärvaron.
De två klanderfria kockarna, möjligen planerandes nästa kulinariska utspel.
Herren på täppan, dvs Jan som äger stället.
Alltså. Varje måltid.
orkar inte/vill gråta/för bra för att vara sant/låt det aldrig ta slut
Middag i kapellet vid tiotiden, ett sagoscenario som blev någon sorts vardag.
Och efterrätterna.
Lucie & Nisaar i trädgården under någon av föreläsningarna.
KOLLA VAD HÄRLIGT MED FILOSOFIKOLLO KOLLA VAD GLAD MAN BLIR
När en inser att en sitter på en slottsgård under en hängbjörk och denna vandrande sinnebild av en fransk samtida intellektuell står framför en och pratar om Lacan och kapitalismens freudianska felsägningar och njutningen i att upprepa destruktiva mönster och påfåglarna spatserar runt omkring en och någon tar fram en flaska bubbel och det är 27 grader i solen och ingen annan värld känns
Nämnde jag påfåglarna? Påfåglarna.
PAF / HOGWARTS OF PHILOSOPHY & ART / EPISOD 1
Sedan i söndags är jag och Olof (som jag och Malou gjorde Amputation Parts med förra året) på Performing Arts Forum's sommaruniversitet på franska landsbygden och ägnar oss åt svinavancerad filosofi omgivna av doktorander och påfåglar. Ett före detta kloster som omvandlats till ett vimmelhus av intellektuella och konstnärer, pianon och textmassor. En internationell tillflyktsort för koreografer, filosofiska hemuler, kollektivistiska idealister och solitära skribenter. Jag är konstant mätt och yr av intryck, har fomo när jag inte orkar gå på varenda programpunkt i det enormt kompakta schemat och springer iväg till skogen som är böljande och täckt av murgröna istället. Maten är klanderfri och jag och Olof spekulerade i om vi nog inte numera har varsin välgödd potkes i magen till följd av ostbricka till varje måltid. Är i ännu ett sammanhang där jag kan minst, ibland gör det ingenting, ibland får jag kris. Men detta hejdlöst idylliska akademiska vuxenkollo är mest av allt bara så lush life.
HEJDÅ G
I söndags lämnade jag G. Dagen av avfärd som jag bävat för i evigheter, som jag sörjt i förskott från och till sedan efter midsommar. Att avsluta en era, lämna livet i G. Jag hörde om G för nästan exakt ett år sedan när jag var utmattat besviken på Malmö och hade ett sprängande behov av att avvika från Teatersverige en stund. Jag frågade Olof om den bästa scenkonstutbildningen i Europa och han sa "Gießen, definitivt". Ett år senare lämnade jag nämnda plats i en vårgrön buss under en sällsynt blå tysk himmel med ett bagage jag knappt kunde rubba där jag spillt ut en hel påse chiafrön över mina noggrant ihopvikta ägodelar.
Att anlända till G var ett självande ögonblick av osäkerhet och potential, staden som en sömnig, tom betongcanvas. Staden av miljoner kaniner, oupphörligt svikande väder och ett enastående performanceinstitut. Nu är det en av mina starkast lysande platser på min personliga karta. Här har jag känt mig intellektuellt underlägsen & överväldigat inspirerad, jag har sett dörrar uppenbara sig och horisonter förskjutas, varit så vilse & osäker, ätit ett genomsnitt av fem wraps per vecka och hittat min favorit-Rittersport. Jag har gråtit i badrum och sovrum, i gathörn, på cyklar & bakom solglasögon, gjort slut och slagits med Skuld, lyssnat på Aurora & Devendra Banhart & James Blake & Frank Ocean, gjort mitt första soloperformance, saknat referenser och spenderat för mycket pengar på hudvårdsprodukter. Jag har ifrågasatt varje idé jag hade om framtiden, shottat tjeckisk sprit och kissat i en buske innan vi spelade en föreställning med de, utom tävlan, stressigaste omständigheterna någonsin framför några av de personer inom fältet som jag beundrar mest. Känt det som om Morrissey hört mig sjunga i duschen, först fått svindel av skam och sedan varit stolt (för värdet av att slutföra, gå rakt igenom det). Jag har försökt uppfostra min självdisciplin, varit med om den mjukaste cykelolyckan, mödosamt arbetat upp en hygglig (men skör) vana att hantera akademisk text, vant mig vid livets blaskigaste kaffe, vunnit nya favoritpersoner, haft svårt att höja min röst och känt mig olustigt tyst, känt mig yngre än på mycket länge, tappat bort min sömn- och träningsrutin och känt värdet/njutningen av det, blivit kär, fått alla mina förhoppningar & några av mina farhågor besannade. Och jag stakar redan ut en väg tillbaka.
Hejdå G, tack för allt. Men det viktigaste; fortsättning följer.
ADAM.
En onsdagkväll för några veckor sedan stod jag på ett rött tegelgolv och stakade mig hulkande igenom ett avsked till en bästa vän. En som jag bara känt i fyra månader men som jag delat liv med på ett väldigt intensivt sätt. Nu är tiden tills vi ses nästa gång oviss, men tveklöst för lång. Att det var just vi två som hamnade i den här pyttelilla tyska staden i detta konceptuella scenkonstmekka, detta överväldigande intellektuella landskap, detta organisatoriskt kaotiska institut. Att det var just vi två. Att jag fick dela nästan fyra månader av mitt liv med denna oemotståndligt cyniska och kvicktänkta person som dricker sitt kaffe snabbare än någon annan. En person som jag blivit fruktansvärt irriterad på och som blivit detsamma på mig, som fått mig att skratta mer än någon, som jag diskuterat tvåsamhet och Niki Minaj och Brexit och Deleuze och Lefevbre och Orange is the New Black och Smiths och tröga teaterinstitutioner och språk och framtid och familjemörker och dramaturgi och tatueringar med, som funnits vid min sida under ett uppbrott och sju andra stormar. Vi vävde vår bubbla av jargong och närhet rekordsnabbt, delade utbytesstudentutanförskap, dumplings & fulöl, insikter, frustration, frihet & förvirring, teaterbiljetter, mikrofoner, stolar& sängar, performancepanik & deadlines, tystnad, dansgolv, life. Och jag vet på riktigt inte vad jag skulle gjort utan denna min allierade kween.
keep it secret, keep it safe etc
4 DAGAR KVAR / UNNAR MIG SENTIMENTALA TEXTER & DUBBELEXPONERINGAR I TIDER AV SEPARATION
Först försvann tussilagon. Sedan magnolian, syrénen, häggen, flädern. Nu försvinner något annat, kanske prästkragarna. Nu växer ekollonen, björnbären, hasselnötterna. Sväller, föds som ljusgröna för att sedan sjunka in i sitt blodfyllda, mättade tillstånd.
Dessa skiftningar omkring mig som lägger sina händer på min rygg och för mig genom tiden.
ORGANISERAD NATUR
Ett stycke klippt, skuren, staplad och organiserad natur, ett fotografiskt nyckelhål till mitt projekt om naturen (detta lilla behändiga ämne) som jag arbetar med. Bara så. Offentlig process etc.
SAKER SOM HÄNDER PÅ HELGER
Innan den här högintensiva perioden i mitt tjugosexåriga liv är över får jag nu försöka trampa igång detta sömngångaraktiga bloggtempo till något en aning raskare. Börjar med en dubbelmacka, två helger som passerade för ett tag sedan och för ett lite längre tag sedan:
En där jag och Adam som vanligt var på Mousonturm (bra ställe med samtida scenkonst i Frankfurt) och kollade koreografi, gullade med Judith som jobbade i garderoben, smuttade på drycker i nämnda pinglas kök och hon berättade om hur det var att bo på Nya Zeeland, besöka Hobbiton och känna det som att komma hem, när vi hittade en klunga med personer från skolan samlade utanför en kiosk, gick på en märklig klubb som klädde ut sig till svartklubb men hade burkigt ljud och lite för många biffiga män i vita t-shirtar på dansgolvet, försökte gå på en klubb på en båt men vände och sjöng Lana Del Rey i kör när vi korsade floden och åkte hem med händerna och munnarna fulla av överprisade chips och oreoschoklad.
En annan helg när jag hade oerhörd pms och grät och hade ångest mest hela tiden men ändå lyckades snora klart och hipsterpeaka genom att gå på dagsfestivalen Stil vor Talent med Judith och Fabrício. Obligatoriskt nedlagt industriområde, sol som förbyttes i undergångsregn, dans i gräs som övergick i lera, pretzels och börek som mosig matsäck, gladpacktunna engångsponchos, upparbetad entusiasm och några stunder av beatet i bröstbenet; när det är det enda som känns.
"One time, I ran outta tampons, so I used on of those, um, dinosaur just-add-water sponges for kids. It was really fun! Cause it was like, 'Ooh, I wonder what this will be? Oh! Brontosaurus Rex!'"
Kameran vilar alldeles för stilla i min sekretär här; ska dokumentera mer intensivt min sista månad nu. Här; några utsnitt stora som stora frimärken ur livet i en liten stad mitt i Tyskland. Ett liv där rutiner är satta ur spel och jag har svårt att hålla isär arbete och fritid, där jag organiserar material från ängar och skog för att fysiskt ta mig in i en enorm diskurs om naturen och gräva mig in i mitt första egna projekt. Där vädret skiftar snabbare än en hormonstinn tonåring och välter träd över vägar, där jag cyklar och springer längs floden, springer in mitt territorium. Där jag åker till Frankfurt och ser föreställningar varje vecka och där jag och A åt dumplings på den tibetanska bistron. Där jag en morgon vaknade med en ögonvita som var en ögonröd och vandrade omkring som äkta vampyr och skrämde alla omkring mig i en veckas tid. Där jag äter valnötspasta och avokado hela tiden för att det går att ha råd med här, där samma tant motionspromenerar fram och tillbaka över gården med sin rullator och sin apelsinfärgade tisha varje dag. Där jag och A premiärkollade nya Orange is the new black och hur den sedan dess agerat ännu ett distraktionsmoment i mina redan uppluckrade studievanor. Tänker på karaktärerna när jag inte kan sova och vill inte att det ska ta slut. Det är en genomgående känsla just nu förresten; vill inte att det ska ta slut.
BÖRJOR, SLUT & BITAR AV SIDOR
Min första anteckningsbok som jag påbörjade när jag angjorde G har nått sin sista sida. Jag blir alltid lite nostalgisk när det händer, när två tunna kartongpärmar stängs kring månader av tankar och processer. Jag är omgiven av slut och börjor, befinner mig mitt i mitten på ett liv som just börjar bli mitt men som också börjar gå mot sitt slut. Anteckningsboken som jag fick av Paula på min tjugosexårsdag är nu ett arkiv och ett dokument av en oåterkallelig tid. Den innehåller förstås mest anteckningar från rytmkursen och litteraturseminarierna och feminism/neoliberalism-kursen, genomgångar av diverse franska filosofer, tankar och teorier jag bara delvis greppar men som ibland slår mig som en blixt, kaotiska projektidéer. Jag skriver för att behålla och sortera och återkomma till. För att rista in dessa rinnande bläckembryon till kunskap i mitt minne. Och mellan allt det där ; lite av det som syns på bilden ovanför, det mesta tillkommer med min ständiga partner in crime, A. Illustrationer av föreläsningar som känts absurda i sin abstraktionsnivå, t-thirtskisser med namnet på tre mycket olika queens, ännu fler tatueringsskisser, ibland i kombination med Beyoncéreferenser, saker du måste påminna dig om när du är ny och rädd och saker du måste påminna dig om i life överhuvudtaget, saker som har med tid och förgänglighet att göra som slår dig som oundvikliga, fåniga akademikerordlekar och ännu fånigare sexordlekar (men de förtjänar sin plats i Urban Dictionary, am I right?).
Jag köper en ljusslinga fast jag bara har en månad kvar här, fortsätter inreda, söker i desperation två distanskurser i filosofi till hösten för att få fortsätta tänka, övar huvudstående varje dag, vet inte varför men det känns så bra att vara upp och ner ibland. Gråter genom skype och saknar mina vänner, andas konstant nyregnad grönska och har sett fyra föreställningar senaste veckan, kommer hem sent från Frankfurt och försöker stimulera min självdisciplin, översvämmas av uppbrottssorg, fångar nattfjärilar med använda kristallglas, har ökat mitt intag av Rittersportchoklad med ca 400%, njuter av mina nymålade mönster här, har separationsångest på förhand och klistrar ihop kollage istället för att cykla till universitetsbiblioteket genom det svenska midsommarvädret.
THEATERMASCHINE / EPISOD 2
Sent omsider; andra delen av Theatermaschine. Detta utspelar sig på andra sidan av vår kaosföreställning Keiko. Och det var verkligen en markant andra sida. Då efter att vi, utan att ha gjort ett enda genomdrag, hunnit sätta fram en enda rad publikplatser, med två våtdräkter istället för tre, brännheta bygglampsljus och tomma stativ som vi inte hann plocka bort nog spelade för min största publik någonsin inklusive några av mina största scenkonstförebilder i life. Strömmen gick, vi osynkade vår seaworld-koreografi och tre av fyra av våra få ljuscuer tappades bort. Men vi genomförde det och bar våra misslyckanden like a crown och det visade sig vara den bästa terapin för att skaka av sig veckor av prestationsångest. Sedan kom den stora lättnaden och avslutningsfesten.
Var så oerhört pepp, för att uttrycka det i äkta blogganda. Bar kimono (och blev väl med rätta också ifrågasatt för detta), lösögonfransar och rosa detaljer.
Hängde med Annika och Skip.
Och Martin! Min första vän i Gießen.
Festfolk som gör sånt som festfolk gör.
Och sedan var det dans och svett och projektioner och tysk coolness och ingen trötthet och ingen depp eller besvikelse utan faktiskt helt infriade förväntningar. Hur tillfredsställande.
Och så blev det ljust och festen flyttade utomhus.
Fabricio och René.
Alex som agerat tekniker i Seaworld-keps för oss la beslag på min kamera och tog cirka tvåhundra överexponerade bilder, men de får stanna i arkivet.
Mycket glad/lättad/svettig person.
Äkta sommarnatt som blir sommarmorgon. Festen fortsatte och jag gick hem genom ett alldeles ljust och tyst G och somnade vid sju.
Det blev söndag och sol för första gången på veckor, mötte upp Adam och hängde lite på den finaste kyrkogården samt tittade på videoinstallation.
Allvarlig men oemotståndlig i sin cyniska charm.
Ett sista varv till festivalcentrumet där allt var i nedplockningsstadiet och sådant tycker jag är för deppigt, får post festival-blues direkt.
Lyckades i alla fall klampa rakt in i en installation och fotografera den på nära håll innan åskådarna på andra sidan glaset knackade och gestikulerade åt mig att flytta på mig. Ehe.
Avslutade denna extremt intensiva helg med dessa två. Vår lilla nya trio fick stångas med rätt hårdkokta motgångar på kort tid och jag är så glad att vi kom ut på andra sidan och fortfarande gillar varandra, kanske bara ännu mer.
THEATERMASCHINE / EPISOD 1
Årets teaterhändelse här i G har precis passerat och det var en storm och en dröm och ibland en mardröm och mest av allt gick det så fruktansvärt fort. Theatermaschine, ett gigantiskt maskineri som dessa orimligt skillade och hårt arbetande studenter styrt upp. Fyrtio scenkonstverk i olika medier, äkta festivalcentrum, snygg merch och bra fest. Det har varit en hysterisk vecka eftersom vårt platsspecifika verk Keiko fick flytta inomhus och vi hade så lite tid på oss att arbeta om materialet. Jag har varit ett känslomässigt vrak emellanåt och även haft helt euforiska stunder. Motsägelsefullt nog har jag nästan inte dokumenterat en enda sekund av vårt arbete just pga denna stress, retligt nog, men här är i alla fall några utdrag från veckan;
I äkta tysk ball anda var festivalcentrumet förstås beläget i en enorm nedlagd matbutik. Fasaden pryddes av festivalens snygglogga.
Hängde där, åt lunch för två euro och såg alldeles för få men i alla fall några performances, koreografiska verk och installationer.
Skulle fotat mer av detta ställe, det var så fint gjort och dessa överambitiösa personer hade gjutit sina egna pallar och gjort sina egna lampor etc etc orkar ej nivån.
Ett av mina glädjeämnen i life just nu är denna typ av trashiga kollage. Just detta får då representera kaosarbetet med Keiko. Ni anar den enorma lokal vi blev anvisade till. Det var ju inte alls som att vårt koncept kring utomhuspoolen rubbades eller så.
Vårt embryo till konstnärlig konstellation fick möta så många påfrestningar på kort tid. Adams och Judiths immunförsvar kapitulerade fullständigt och detta underlättades av konstant regn i en vecka som vi oavbrutet cyklade igenom.
*att inkludera situationens omständigheter och motstånd i föreställningen* och att illustrera lite för er. Detta samt otillräcklig teknik, försvunna ljusstativ, ström som gick om och om igen och latent stresspåslag. Ville under några dagar aldrig mer jobba med scenkonst. Men nu är jag på andra sidan och har förstås glömt det mesta av ångesten och vill göra det hela life igen.
Jag har varit känslomässigt labil och stundtals djuphavslåg och matchat detta enligt den klassiska indiedevisen I wear black on the outside because black is how I feel on the inside.
Det var öppningsfest!
Karaokerum som dessa två ägde.
Överhuvudtaget, dessa två <3 Älskar att lära känna människor genom att jobba med dem. Jag och Judith hade känt varandra i ungefär fyra minuter innan vi bestämde oss för att göra ett projekt tillsammans. Och på andra sidan av denna pers som kunde slitit sönder dessa nya och sköra relationer är vi nu är involverade i alla dagliga svängningar i varandras liv, lånar varandras kläder och pengar och smider nog snart nya planer.
I CAME HERE TO CREATE ART BUT ALL I CREATE IS DRAMA
Knotten som uppehåller sig i den fuktiga luften längs floden fastnar i mitt läppstift när jag störtar igenom dem på min cykel över den ojämna grusvägen. Jag stannar för tjärblomstern och den nästan utslagna flädern, aktar mig för de täta klungorna av brännässlor.
//
Molnen är täta och för få sömntimmar får mig att gråta när en inte ska och sedan lyssna på Jesus & Mary Chain alldeles för högt.
Mina rutiner här är oregelbundna och har överhuvudtaget inte de där återkommande rytmiska kvalitéerna som är essentiellt för just rutiner. Mindre sömn, senare nätter och senare mornar, inga träningsrutiner, mera läsning och fler projekt men mindre skådespeleri och kanske två timmar lärarledd tid om dagen istället för nio. Just nu enbart projektpanik varvat med korta stunder av projekteufori. Teatermaschine, teaterfestival, teaterkaos.
Och den mest dramatiska förändringar; en oändligt värdefull kärleksrelation har brutits upp, ett ovärderligt delat liv, delad tid, som ska söka en annan form nu. Ett sorts paradigmskifte kanske.
//
Jag har lämnat min satellitposition och närmat mig den här världen, är fortfarande en turist här men känner locals och har kommit förbi första kallpratsskiktet. Är på en underlig mellanstation av att vara en del av en värld men också så tydligt inte. Ett sorts tillfälligt socialt uppehållstillstånd. Att, igen, verkligen inte veta om en kan någonting av värde överhuvudtaget. Teaterfestivalen händer här nu; alla andra jobbar 20 timmar om dygnet och herregud vad de är skillade på organisation, grafiska profiler, industriell inredning, fest och Konst. Jag, A och Judith har repeterat för ett aquatic theatrical performance om valar, kommunikation och dominans, domesticering och kollapsade fenor, belöning och drunkning i tre veckor. Det skulle hända på lördag på och i ett fantastiskt utomhusbad men vädret hatar oss och det dödliga scenariot vatten + elektricitet har tvingat oss att ställa in. Efter tusen turer med olika bud om ny lokal har vi fått flytta in i en enorm stensal istället och omvandla vårt vattenbaserade score till torra land med mycket knappa tidsmarginaler. Vi har bråkat med för varma flodlampor utan stativ, en sliten bergsprängare som inte vill säga ett ljud, festivalarrangörer som tycker vi bara är trubbel och en orkester som körde ut oss när vi äntligen skulle få repa. Det är motgångar och prestationsångest och what-the-serious-fuck-känslor och den återkommande känslan av att försöka vara scenkonstnär mest handlar om att utstå skam framför publik.
Det stormar och blåser och jag är så kär i den här platsen men också så liten och allt är flyktigt och jag längtar efter ekar och pianon och hästar och personer som har känt mig längre än i två månader.