THESBIANS - EN LÅNGVARIG KÄRLEKSHISTORIA, EPISOD 2

May 28, 2016 Johanna Malm

Det känns märkligt nog som att denna plats helt missvisande mest består av Berlin just nu. Inte för att den här platsen någonsin egentligen återger den sk verkligheten, men mest är jag ju i bubblan på G och rör mig inom en ganska liten radie. Men nu; mera Berra, mera Malou och mest av allt; mera mat.

Det var söndag och äntligen hade jag lyckats pricka in tredje söndagen i månaden och Markthalle Neuns frukostmarknad. Med tanke på att frukost och matmarknader båda är Njutning och Life förkroppsligat måste en fusion innebära paradiset mitt bland oss.

Vi tog oss dit genom duggregn och förbi betongsmutsiga och murgrönstäckta fasader. Och så träden som blomstrade i cerise.

Söndagsstängda stökiga antikbutiker.

Äntrade frukostparadiset.

Denna lokal + detta upplägg <3 <3

Blev ögonblickligen euforisk. Började med kaffe och försökte sedan behärska min exaltation och titta på allt långsamt.

Visste att jag ville prova Das brunch som är en pop up-brunchrestaurang. En gullig person i kön frågade om vi ville att hon skulle ta kort på oss och det ville vi. Så sympatisk grej att fråga tycker jag.

Bilden till vänster + följande skrattattack.

Beställde och fick kölapp.

Åt denna himmelska röra av kvarg som var typ mer som grädde + jordgubbar + karamelliserade nötter medan vi väntade. Som vaniljsmakande moln och essensen av juli ungefär.

Jag tror vi delade på precis varenda rätt under den här resan. Mitt bästa sätt att äta. Denna anrättning var episk; pocherat ägg, någon typ av potatisrösti, ugnsbakade tomater, zucchini, avve, bröd, fetaost, surdegsbröd osv.

Gå runt och titta på allt och vilja ha allt. Det var inte ens särskilt trångt och jobbigt så det gick verkligen att strosa och chilla.

När det är semester och brunchmarknad får en dricka bubbel till frukost bara för att det är så glamouröst.

Gärna med donut till.

Och sedan mera kaffe. Timmarna gick och samtalen blixtrade och gastronomin flödade.

Detta ställe har mitt hjärta nu.

Och så våfflor med nutella eftersom vi uppenbarligen var helt bottenlösa denna dag. Satt i solen utanför och diskuterade frilansliv, Teatersverige, långsiktiga konstnärliga relationer och konstellationer, bekräftelsebehov och karriärsjakt och sökandet efter något mindre ensamt, något friare, mer kreativt och större. Och ungefär där hade halva den Berlinresan passerat, vi åt en sista pata neta och ett cornbread med chipotlehonung och lämnade sedan frukostparadiset bakom oss bortom belåtenhet.

THESBIANS - EN LÅNGVARIG KÄRLEKSHISTORIA, EPISOD 1

May 21, 2016 Johanna Malm

Då var det dags för Berlin igen. Nu ska jag stanna här i G ett tag, på samma plats, inom den intakta bubblan i den lilla fulrara staden med sina våffel- och glasshak, sin flod och sina högljudda fåglar. Men i fredags tog jag mig till från punkt G till punkt B och det var såhär;

Planen med hela helgen var teaterbonanza med flätsyster, konstnärsamazon och queen of queens Malou. Hon skulle komma först på lördag morgon så jag spenderade först en kväll och natt själv för att möta upp henne. Fyllde på min nomadiskt krympta garderob på ett välkänt och ganska förfärligt varuhus och hade ensammiddag med dumplings i Neukölln och åt chips i sängen i ett nästan tomt hosteldorm.

Sedan kom hon, denna orkan till favoritmänniska. Hon fick vänta på mig i två minuter vid hållplatsen där vi bestämt träff och hade vid det laget förstås gjort två nya bekantskaper.

Vi gick till Le bon för frukost. Börjar få platser jag återkommer till och det är ändå väldigt fint, även om jag hela tiden vill leta jaga hitta nytt. Lovordade dagens första kaffe som en instans i livet som alltid kommer att vara bra.

Alltså lägg av. Topp tre bästa frukostar i lajf. Min kaffekopp avslöjar mitt underutvecklade bordsskick samt min koffeiniver.

Älskar att vara i början på en resa.

Promenera genom en av de bästa delarna i ett stillsamt lördagsberlin.

Manen! Pondusen! Kepsen!

Mera kaffe och häng i sol. Allt det livsviktiga som måste avhandlas så fort att samtalsämnena är som fyrfiliga motovägskonversationer med avklippta och hoptvinnade trådar, fri hastighet. Under denna kaffepaus fick vi veta att en klasskompis från Wendelsberg kommit in på scenskolan i Stockholm varpå vi skrek så högt att våra bordsgrannar applåderade åt oss.

Sedan fick vi komma till vår Airbnb-lya. Stället hade rubriken Neukölln Love Nest och en skäggig amerikansk dude hämtar upp oss på gatan. Här uppstod en konversation som var så förvirrande. Vi introducerar oss varpå han säger ah, t hesbians, ett för mig nytt begrepp vilket bidrar till förvirringen, jag tror bara han säger lesbians men kan ej avgöra om han är homofobisk eller sleezy eller nice. Han leder oss in och uppför trapporna och frågar om vi ska på fringe theatre (jag hade skrivit om våra teaterplaner) vilket också går mig förbi, jag bara what, french theatre? SÅ bortkollrad. Hur som helst så var konsekvensen av denna förvirring att jag lämnade mig andra väska, min rosa tygkasse med alla mina kläder samt gårdagens nytillkomna plagg, på gatan och märker inte det förrän två timmar senare. Universum försöker lära mig något om att frigöra mig från materiella begär. Men resan fick i alla fall en självklar rubrik av denna incident.

Vi chillade i vårt thesbian love nest i några timmar.

Och hade sedan middag på Kimchi Princess vilket gjorde Malou frireligiös av dessa gudabenådade smaker.

Begav oss sedan till Volksbühne for en fem timmar lång Castorf-föreställning. Längsta grejen jag sett tror jag. Älskar att de mest konventionella teatrarna vågar 'utsätta' sin publik för något så pass krävande och hur tålig den tyska publiken är. Det finns något i det som är befriande hänsynslöst och samtidigt så respektfullt.

Knaprade Ritter sport för att hålla energin uppe, det är ju inte helt okomplicerat för en youtubefragmenterad hjärna att fokusera i fem timmar på ett textbaserad föreställning på ett språk en inte förstår. Blir så slagen av skådisarnas till synes helt outtömliga energi och tillgång till uttryck. Blir också ledsen över hur oundvikligt det är att se hur de kvinnliga skådisarna till så mycket högre grad definieras av sina kroppar och förhåller sig till positionen som objekt och betraktad, även om de bryter ut och blir subjekt också. Men kontentan var ändå en mycket bra teaterupplevelse.
Sedan köpte vi merch i form av varsin collegetröja (samt gratis tändsticksaskar). Känns lite som att bära en Stoneströja om en bara hört Satisfaction, men fuck it, den var sjukt fin och min garderob i desperat behov av gödning.

DÅ FICK JACKORNA LIGGA KVAR I VÄSKORNA OCH VI BESTÄMDE ATT NU, NU ÄR DET DEN FÖRSTA SOMMARNATTEN

May 12, 2016 Johanna Malm

Sommaren bröt sig in i Gießen (som Adam gett det eminenta namn rubriken indikerar) med alla explosioner av grönt och växande och ljus och endorfiner som händer, varje gång. Lite såhär var min helg när det plötsligt var tjugosex grader, det blev mer syrén än hägg och kaninerna var överallt:

På torsdagen var det röd dag = ledig. Mötte jag upp Adam och hans pojkvän Alex som var på besök från Prag. Premiärhängde på gräset nära floden och såg på när tonårskalvar grillade och brölade. Cyklade sedan till en fest i en lägenhet med trägolv och höga fönster och dansade i ett litet litet kök till Drake och Rihanna och Queen B.

Såhär ser en bit av min skolväg ut. Tycker det är ett helt uthärdligt scenario att cykla här i solglasögon och barbent. Kollade på de performances som arbetats fram med Ivo Dimchev, den där kursen som jag stack ifrån efter tre timmar om ni minns. Hade förväntat mig maxat med provokation och naket och våld och lera och sex men det var betydligt mer samlat/sansat/försiktigt.

Den natten dansade jag på ett annat pyttelitet dansgolv, en pub som blir en klubb en gång i månaden. Hemskt litet och mysigt med röda och gröna laserljus och nu stöter jag på folk jag känner i denna stad, det är fint.

På lördagen hade jag och Adam och Alex bestämt oss för att gå på loppisen som är varje vecka. Hade preppat med så mycket solkräm pga dödsstark majsol.

Men hur gölliga och välmatchade är dessa två då.

Ville så gärna att Adam skulle ta denna till sin garderob och sitt hjärta.

Så mycket skit och så mycket skatter på detta ställe.

Ett mycket rart barn sålde dessa oklara kaniner (hade han gjort dem själv?) och Adam kunde ej motstå hans charm och köpte en. Skrattade i timmar/tjöt av gullighet.

Jag hittade en superfin femtiotalsblus med broderier för en euro, en serie fjärilsposters och helt nya strumpbyxor från åttiotalet = lyckad loppistur.

Flydde till skuggan efter två timmar. Jag och Adam köpte gemensamma dianegativ från en semester i Mexico -57.

Stor portion nostalgisk magi. Men det viktigaste var ändå att Adam köpte en cykel vilket redan underlättar vårt liv med 200%.

Sedan tog vi med oss Alex till Gießens ända hipsterställe Gutburgerlich och åt deras burgare som verkligen är topp tre bästa jag ätit.

Servitören erbjöd sig att fota vårt lilla sällskap, dessa två tjeckiska prinsar och en bakfull bikerbrutta från -83. Vet ej när jag förvandlades till henne men jag ser ju att det är så nu.

MAGNOLIAN etc

May 7, 2016 Johanna Malm

Och det är bara tre och två veckor sedan de här bilderna togs men det är en annan tid redan. Då var magnolian sitt mest majestätiska jag och jag spenderade nästan alla dagarna själv. Nu ligger körsbärsblommorna i drivor längs trottoarkanterna, alla blad har anlänt och de är nya som tunt ljusgrönt läder. Nu sover jag med öppet fönster och igår gick det att vara utomhus i natten utan jacka. Det är balkonen och floden och cykeln och Frankfurt och skolan och projekten och teorierna och texterna och abstraktionerna och förändringarna och livet, hela tiden livet.

TVILLINGGATOR & TJEJGÄNGHÄNG

April 28, 2016 Johanna Malm

Berlin lämnar mig med trasiga naglar, de är alltid de som går sönder först. Berlin äter mina pengar, slickar mina fickor, det är oundvikligt. Berlin lämnar mig med spår av sömnlösa nätter och skrattattacker och power balladtrötthet. Det är så lätt att tro att det ligger nära bara för att jag är i Tyskland, men i själva verket är det bara en timme kortare med buss Frankfurt-Berlin än från Köpenhamn. Men i fredags tog jag cykeln till tåget till bussen dit.

Till Agnes och Astrid, hade peppat så mycket hela veckan på att få hänga med dessa queens. Agnes går på Konstfack och de har en lägenhet som delas med Umeå konstnhögskola där vi bodde. Eller, konstrack och umei som dörrskylten uttryckte det.

Chillade lite på sängen i ett solbadande rum och catchade up och vilade. Jag hade nämligen vaknat 4.30 (av mig själv??) och var lite mör.

Åt nötchoklad och Agnes hängde med Knausis.

Så småningom masade vi oss upp och piffade för kvällen.

Och efter den här kvällen kommer jag aldrig glömma att den här staden en gång i världen har varit två städer och därför har två uppsättningar av varje gata. Vi skulle på performance på ett ställe men kom till fel version av adressen, öst istället för väst och hamnade i ett oroväckande tyst bostadsområde. Vi hoppades in i det sista, tog oss hela vägen in på en innergård och tänkte jomen här skuuuulle det ändå kunna vara tills vi tvingades inse att vi var så off, så off.

Men ingen skada skedd, vi tog oss till Neukölln och hängde på bar och fick till slut bord på Dr To's för asiatisk tapas.

Helt sjuuukt gott. Var tvungna att beställa in mer tofu och mer dumplings när första omgången var slut.

Sedan gick vi till en bar inredd som en djungel med ett akvarium där vita salamandrar skedsimmade och som Agnes enligt egen utsago misstagit för möss vid sitt senaste besök.

<3 <3 Så bra tjejgänghäng.

Och så hände det nya obligatoriska; karaoke. Hon som jobbade där kände igen mig från förra gången jag var där så vi fick gå före i kön till båsen, veckans ros till denna person och spexigt att få känna sig som karaokestammis. Två dudes försökte inkräkta på vårt bås men jag avvisade dem Mean girls style vilket fungerade - både empowering och praktiskt.

Halo, Toxic, Beautiful, Titanium, Let it go, The greatest love of all, Wrecking ball etc etc.

Ramla hem genom staden och komma hem och borsta tänderna tillsammans och störta i säng och inte sätta någon väckarklocka.

Vi åt frukost vid klockan två, betalade lite för mycket för avokadotoasts och pocherade ägg och hittade det här morbida spelet, en slaktversion av fia med knuff.

Hängde lite lojt på stan, gick i för dyra konceptbutiker med blyertstandborstar och tretusenkronorstishor. Såna där butiker där en bara skulle ha råd med det absolut billigaste och det billigaste är en kopparfärgad tejprulle för sjuttio spänn. Agnes gick hem och softade, jag och Astrid åt lunch på osvikliga Yamyam och pratade om våra skolor, teori och figurationer och frihet och makt och strukturer och allt sånt där.

Sedan gick vi också hem för att vila och vakna till liv med berocca.

Vi var så trötta men fixade yoghurtglass och kinderägg som energikälla. Fungerade bra.

Och sen gick jag och Agnes på födelsedagsfest i en lägenhet med uppskattningsvis tvåhundra eksticklingar där födelsedagsbarnet byggt en äkta ballongbåge och jag åt minst 15 laxsnittar som middagssubstitut.

Hejdå B, du har blivit min favoritstad, ses om en månad igen.

DRAKBORGEN - EN PENSIONÄRSUTFLYKT

April 21, 2016 Johanna Malm

När Mattias var här, efter att jag hoppat av den första tokauktoritära kursen och fick en massa tid tillbaka, for vi på utflykt. Det finns en hög koncentration av slott och borgar i denna del av världen så vi bestämde oss för att styra kosan mot en sådan.

Efter att ha snurrat runt på mycket otydligt skyltade vägar hittade vi slutligen upp på berget där Drachenburg- slottet skulle ligga beläget. Det regnade och längs berget transporterade dessa söta antiktåg folk från topp till dal.

Det första vi gjorde var att se en underlig liten utställning om resande, semestrande i Tyskland och autobahn. Tror i alla fall att det var det den handlade om. Hängde lite i denna husvagn där de spelade Kraftwerks Autobahn, såklart.

Fulgulligt kurerat om en säger.

Själva slottet, överdåd till tusen procent.

Vi har ju en historia av att hänga på slott på olika bergstoppar och vi är alltid de enda under sextio. En fullständigt oungdomlig syssla alltså. Men det är något ofrånkomligt attraktivt med det där tunga överdådet.

Det här rummet hade kanske jordens finaste tapeter.

Det var ganska hårt avspärrat så en fick inte gå in och hänga i rummen, lite snålt kan jag tycka.

Ah ni fattar grejen. Tunga sammetsdraperier etc. Inget ljust och fräscht och nordiskt minimalistiskt så långt ögat nådde.

Och eftersom det inte kändes tillräckligt med pampigheten inuti drog de till med några förgyllda hjortar som blickade ut över nejden också. Tyvärr valde de lite fel kulör så de är liksom lite mer grönguldiga.

Blomblomblom.

Glassprempa.

Det här huset låg intill. De måste ha varit så otroligt tjusigt med balkonger i alla riktningar och helt sjukt läge på denna kulle ovanför Rhenfloden. Så har det bara fått stå och förfalla, öppningarna har spikats för och övervakningskameror har installerats på husväggarna istället för att ta hand om det. Synd och skam!

Gick lite i skogen där det gröna lyste i regndimman. Träd med murgröna på är de bästa träden.

Hejhej lilla drakslottet.

KRASSE / VILSE / FICKTJUVERI & TRISS I ANTIKLIMAX

April 15, 2016 Johanna Malm

(På kollaget; vita docs, visar mer snart. Blodröda ranunkler som tjänar till att piffa upp mitt rum, sönderanvänd karta över G, min krasseodling, passfoton för mitt studentleg som jag fick betala 7 euro för eftersom automaten inte kunde ge nån växel, fullskriven kalender och almanacka, alla mina läppstift.)

Så mycket irrande och yrande just nu. Så mycket logistisk, schematisk och geografisk förvirring. Bara fyra dagar och redan en liten hög av misskommunikation, utebliven undervisning och antiklimax. Min kropp berättar för mig att stressnivåerna är förhöjda, jag sträcker mig när jag rör mig, är stel/skör/tung. Det är samtidigt bra och rätt att vara här, fina grejer och personer händer också. Början på det här äventyret har bara lutat över en aning åt det svåra hållet.
De senaste fyra dagarna har jag:

- Cyklat vilse iklädd nu knallgul anorak, cyklat utanför min karta, lämnat Giessen, hamnat på industribakgårdar, längs motorvägar och i skogen där vildsvinen bor. Dimma och lera. Skrikit FAN rakt ut, svettat sminket randigt och missat första lektionen i Open dramaturgy.

- Tagit mig till första passet av en rörelsekurs, var oroväckande tidig pga ovillig att upprepa föregående incident. Hade glömt bort konceptet akademisk kvart. Till slut kom studenterna men ingen lärare för han hade en premiär kommande dag och hade glömt bort kursen. Samt glömt meddela detta.

- Lyckats gå på första lektionen av kursen med den omåttligt peppiga titeln feminism and neoliberalism - a dangerous liaison? Lite tveksam grupp var det verkar men ska få läsa massa intersektionella, postkoloniala, queera, marxistiska texter så är mkt hoppfull.

- Åkt till Frankfurt för en föreläsningsserie som utgör en av mina kurser enbart för att bli informerad om att föreläsningen började för en timme sedan och inte om tio minuter som universitetets hemsida hävdat.
Bjöd mig själv på ensammiddag som tröst, gick sedan till ett visst story varuhus för att köpa springshorts och Harry Potter-trosor (en flamma som aldrig dör) bara för att vid kassan upptäcka att min plånbok stod ingenstans att finna. Så fakking stulen, den där fickan så oåterkalleligt fakking tom. Spärra kort, förklara för konduktör varför jag ej kunde bevisa att jag var student (vi får åka gratis), gråta av frustration.

Detta = en lovande lektion, tre antiklimax och ett ficktjuvat nederlag.

Ändå är jag benhårt övertygad om att jag är på rätt ställe vid rätt tidpunkt och vill vara exakt här. Känner och vet att bra saker är på väg. Det har redan visat sig i guldglimtar till nya bekantskaper, röster och utbytta kontaktuppgifter. Alla är snälla hittills men jag tröttnar lite på min röst som upprepar from Sweden/one semester/applied theatre studies/bachelor/acting/Malmö/no, unfortunately no german.
Utbildningen verkar vara precis det den utgett sig för. Kaotisk, konceptuell, teoretiskt djuplodande. Lyckades efter en veckas tjat få ett möte med min kontaktperson på universitetet som i stort sett mest bekräftade den röriga organisation jag känt av, uppenbarligen en organisation som motvilligt håller sig till byråkratiska regler och trotsar dem när den kan. Och när jag frågar om det är skrivna uppgifter till alla kurser säger han nja, vi gillar inte att tvinga våra studenter att göra saker, så du kan göra som du vill.

Förhåller mig till denna nyfunna frihet förhoppningsfullt tveksamt, får vänja mig av bekvämligheten i att någon berättar vad jag ska göra nio timmar om dagen och bemästra min egen tillvaro.
Idag ska jag ha lektion med en idolregissör och hitta nån att låna pengar av.

H A M B U R G

April 13, 2016 Johanna Malm

Mattias åkte ju med mig för att äntra mitt nya lilla liv i min nya lilla stad. På vägen från Malmö till Gießen ligger ju Hamburg och eftersom det är en stad vi både är förtjusta i spenderade vi ett par dagar där på vägen.

Gick upp snortidigt en morgon, åkte billighetstaxi med tunga väskor till centralen, tog en buss. Älskar att det är så lätt och billigt att åka buss Sverige- Tyskland. Åkte lite färja, åt matsäck, kollade på Togetherness (och grät pga bästa serien).

Efter en del misskommunikation med vår Airbnb-värd pga kapade sms gick vi en lång bit i fel riktning och underkylt regn innan vi slutligen kom fram rätt. Helt nice lägenhet med tågen som en dov metronom utanför. Obs, mitt 28-millimetersobjektiv som haft grus i linsen i två år har mirakulöst börjat fungera igen. Så sjukt glad för detta, att kunna fota annat än grässtrån med kort skärpedjup och alltid behöva gå tjugo meter bort för att uppnå någon som helst helhetskänsla.

Vi hade varit en aning för väderoptimistiska och förväntat oss nästansommar, det hände inte riktigt. Men solsken-genom-regnet är alltid en magisk historia.

Från och med denna dag och en vecka framåt kommenterade jag lyckan över att ha tillbaka mitt nya gamla objektiv och fotopeppen detta medförde.

Så vi gick ut för att äta.

Praktperson pratar med händerna.

Vi slog till på en trerätters på Klippkroog.

En rar servitris förklarade menyn för oss tyskaokunniga och sedan fick vi väldigt god mat, bäst var borstjin med rotfrukter, så bra rätt som är så lätt att underskatta.

Tog en promenad och fann denna till synes övergivna hotellobby som var helt fantastiskt inredd. Twin peaks möter Grand Budapest Hotel.

Och andra nattliga stadsvyer. Sedan köpte jag grapefruktjuice och vi lärde oss att många tyskar handlar i papplådor istället för plastkassar, ca 200% vettigare.

Nästa morgon ville vi förstås ta tillfället i akt att få tysk frukost eftersom de tenderar att vara så bra på rätt ställen. Gick till Kaffee Stark.

De var underbemannade och blev överväldigade av att det kom folk så vi satt blodsockerlåga och klagade över att vi fick vänta en timme. Är verkligen ej mottaglig för motgångar innan frukost (vet, så privilegierat gnäll). Det var i alla fall helt gott när det väl hände. Denna ostbricka exempelvis, bangar aldrig.

Gosig typ utanför fönstret.

Nästa plan var en outlet med dyrismärken som Mattias sett ut. Den var belägen i ett tält vid motorvägen och M köpte oerhört tjusiga byxor och jag själv ordnade äntligen med nya springskor (de jag hade är långlånade/stulna från Maxime sedan 2013, helt platta i sulan och luktar tonårsfotbollslag). Träden blommade osv.

På kvällen hade jag bokat biljetter till denna tjusiga teater.

Valde den här eftersom vi såg en annan Katie Mitchell-produktion i Berlin och jag var fullständigt tagen. Hon jobbar helt sanslöst tekniskt virtuost med livefilmning-/klippning på ett sätt som både är oerhört intimt och samtidigt distanserat, fiktionen är liksom både helt intakt och konstant redovisad. Ah. Svårt att förklara. Älskade det i alla fall.

Teatern var Dramatentjusig.

Tredje och sista dagen erbjöd ännu en utefrulle. Obs på piccolomjölkkannan.

Kan. Ej. Få. Nog.

Tog oss till Museum für Kunst und Gewerbe. Drack lite mer kaffe i ett sömnigt museicafé med enstaka pensionärer och ljusa orkidéer.

Tjenahejsan.

Var främst där för att se utställningen Geniale dilletanten, om en DIY-baserad subkultur i Tyskland under 80- talet.

Bandet Mania D, k00laste katterna i stan.

Punkiga accessoarer såsom tandställning av pärlor.

Dessa automater finns utströdda över det här landet vad det verkar, som lämningar från decennier sedan. Av denna fick en byta 50 cent mot en punkig pin. Bangar aldrig en punkig pin.

Och utsnitt av hur denna gör-det-själv-punkiga antiestetik sipprade in i designen.

Vidare till andra flyglar och hallar, det här printet var fin tatueringsinspiration.

Klipp å klistra med löv. Så enkel bra grej, att använda löv som pappersmaterial.

Legopopkonst.

Och en epileptiskt intensiv sextiotalssalong i alla nyanser av orange.

Och sedan var det hämta blanka hyrbilen och styra kosan rakt söderut mot ny tid, nytt liv.

RESPEKTINGIVANDE PURUNGDOM

April 10, 2016 Johanna Malm

Innan jag for blev jag tjugosex år en dag. Agnes beskrev det som en ålder som "inger respekt men en är fortfarande purung", huvudet på spiken kände jag. Och eftersom jag är student kan jag skjuta upp åldersnederlaget att åka dyrtåg ett år till. Så här var dagen:

Sängen, sången, frukosten. Om detta inträffar på ens födelsedag är allt redan mycket lyckat.

Fluffiga bröstbakelser med vit choklad- och limemousse, björnbär, pecannötter och annat sockerchockande.

Paket! Och brev och blomma! Hurra!

Avslöjande om innehåll följer längre fram i livet.

Födelsedagsbrunch var mitt val av firande, förutom att det är en av de bästa grejerna i lajf kändes det också rimligt att inte leva loppan natten lång pga skulle packa ihop mitt liv och fara snart.

Lovisa och Annelie var först. Här L, så gullig och smart person.

Dukade med dubbla bord i vardagsrummet, tre sorters kaffekoppar och vinglas till smoothien.

Annelie, Jesper, Emma. Annelie med My little pony-hårtoppar och Jeppan i inbakad fläta, fint.

Paulalala.

Lovisa & Agnes.

Emma <3

Kolla fiiiin.

Och Alex! Fint gäng vare. Mattias fastnade knasigt nog ej på bild, han rände fram och tillbaka till köket och gräddade våfflor och kokade kaffe i ett och var diskret briljant.

Äkta presentbord! En övervikt på anteckningsböcker (kan ju inte ha för många) med inslag av tandborste, choklad, kaffe och kärleksfulla meddelanden.

Det här är presenten från Mattias. Han hade suttit i köket i typ sex timmar dagen innan och pysslat mycket hemlighetsfullt med stängd dörr. Och så hade han byggt ett tittskåp i papper med parfymflaskor från Comme de garçons, istället för att skriva ett vanligt presentkort. Bara en person med hemskt mycket lööv och kreativitet i sig gör så tror jag.

Känner ni respekten/purungdomen som strålar ut från mig.

Efter flera timmar av våfflor och påtår och äggröra på rostade mackor stämde herrskapet upp i sång tillägnad undertecknad!

Sen åkte cavan fram.

Det byttes plats och divanerna intogs.

Jag tog fram hårögonskugga och glitter som jag behövde ge bort och Annelie haffade de förstnämnda.

Och så småningom droppade alla fina gäster av.

Hejdååå, puss puss.

Men det var inte slut på härligheten, för Malou passerade genom stan direkt från dimmiga Berlinäventyr och lyste upp min dag ytterligare. Hon var full av skrönor och analyser och rullande skratt och engagerade frågor och respons och största karisman i stan, som alltid.

Och vi åt insane god middag på Tempo. Hade dock en oerhörd sinnesförvirring när jag bet i den där runda gula kulan i tron om att det var mango eller möjligen någon rotbeta och det tog några oändligt långa sekunder innan jag insåg att det var en äggula.
Vi krampussades hejdå, så himla glad att ha fått sett henne en gång till innan jag åkte, och smygtummade på att ses i Berlin i maj. Resten av kvällen innehöll bebisbad med Latifa, grötmatning och gosande, ett hjärtslitande brev och gråtfest i tvättstugan. Klart slut på födelsedag som slet med mig över branta känslospektrum.

G / efter 6 dagar här

April 7, 2016 Johanna Malm

Så mycket känsla av mellanrum just nu. Är väl på en bro, en tröskel, ett veck eller ett glapp i mitt liv. Det har gått snart en vecka sedan jag och Mattias for bil ner från Hamburg med miniväxten från Maxime dinglande från backspegeln. Till mitten av detta stora land, till ett landskap som också ser ut som Skåne, till en stad som är som Mölndals bro eller Borås, som Falköping eller ett fulare Karlstad, fast med enstaka medeltidshus av korsvirke och pondustyngda stenbyggnader. Sömniga småstadskänslan.

Skolan ser ut som kommunhus eller ett nedläggningshotat gymnasium och har inget krig utom klasskrig och stöd PKK taggat på de bruna tegelväggarna. Jag hittar mina kurspersoner och alla röker smala rullcigg och har lika smala jeansben.
Jag kom hit en vecka tidigare än beräknat för att få plats på en kurs med en bulgarisk koreograf. Men. Jag stack därifrån efter tre timmar; äkta dropout. Han var bara för auktoritär, för arrogant, ignorant och gav oss uppgifter med skyhöga krav på snabb produktion; mer än jag kunde ta min första dag i ett nytt land/ny stad/nytt sammanhang. Ett och ett halvt inre krig när jag gick därifrån; en duktig flicka gör aldrig så. Men det var rätt. Det var det.

Nu är det plötsligt en hel vecka till nästa kurs börjar och jag blir helt ställd av att bli presenterad för en så oorganiserad ocean av tid. På det här stället där jag inte känner nån. Ett olustigt symptom på ett produktionsfixerat samhälle där oplanerad tid känns främmande och som skamfull lättja. Men jag längtar ju efter att dyka in i skolan; anledningen att jag är här.

Bor gör jag med två snälla läkarstudenter, lägenheten är stålgrå heltäckningsmatta, affischer av blodomloppet och vitaminerna (fett- och vattenlösliga), cocacolaglas och plastbunkar, tomma fönsterbrädor, energidrycksburkar i papperskorgen. Varmvattnet i köket fungerar bara om en spolar varmvatten i badrummets båda kranar, väggarna är tunna som kartong och jag hör små hundtassar och dörrgnissel, det låter som att alltsammans sker i mitt rum. Utanför mitt fönster svänger en lyftkran långsamt, pensionärer går hukade över sina rullatorer och snart tror jag hängbjörken slår ut.

Första morgonen hittade M ingen kaffebryggare så han gick ut och kom tillbaka med en röd moccabryggare, finaste jag sett. Han har varit här tills igår och hållit mig i handen medan vi försökt dechiffrera denna ganska stängda gråa stad som långsamt vecklar ut ett och annat kronblad. Tre biomarkts. Ett asbra burgarställe. Ett café med vackra koppar och kungliga bagels. Ett chokladcafé. Ett franskt café vid ån. Ställen att vara på.
Vi gick in i den hittills enda Berlinlika butik vi hittat, en lockluggad person frågade nyfiket var vi var ifrån (småstadsfördel) och satte sig sedan med oss i sofforna jämte en porslinsminkad poptjej och en alldeles tyst tatuerare i deras kreativa studio med klättervägg i en kub intill. Skrev ner sina bästa tips på ett vykort och jag hoppas jag ser dem igen på loppismarknaden på lördag.

M for igår, jag blötte ner hans sidenbomber med tårar i ett dunkelt parkeringshus och så tog han med sig sin värme, sin Comme des Garcons 2, sin orubbliga blick, sin alpacatröja och försvann.

Jag äter frukost i sängens fotända, fönsterbrädan som bord. Jag har bränt mig i pannan och hårbottnen och fått solutslag på händerna av att ha varit ute och sprungit i en soldisig park bara en stund. Nu är det kyligare igen; april är april.

En gång för snart sex sedan flyttade jag till England för ett annat tremånadersutbyte. Då var vi fem personer, som en familj nästan, med långsmalt radhus och ett helt liv av scones, internskämt, karaktärer, historier, erfarenheter. Nu är jag själv på den här platsen som inte har Malmös hemkänsla, Berlins sjudande spänning, Cornwalls idylliskhet eller Paris grandiosa ansikte. Men det finns något annat här och jag ska ge mig tre månader att hitta det.

NÅT NYTT, NÅT OUPPHÖRLIGT NYARE

March 29, 2016 Johanna Malm

Jag har rensat ut min ryggsäck och mina necessärer och min plånbok, lämnat mina lånekort och medlemskort i översta lådan på byrån, vässat mina sminkpennor och bäddat ner alla plagg av ull för sitt sommaride. Satt klockan på 6.10, beställt taxi till bussen, tejpat fast adresslappar på Mattias fjäderlätta och min blytunga väska. Imorgon: lämna Möllan, Malmö, Bergsgatan och Ängelholmsgatan och Kristianstadsgatan, Shawarma city X, alla shady bizniz vid rondellen utanför, den aldrig sovande grafittiväggen, klassen, sammanhanget. Det bästa livet. Jag undrar vem som ska klippa min undercut nu och hur de två läkarstuderande fransmännen jag ska bo med är, om den ena verkligen äter pizza prick varje dag. Imorgon: åker jag och Mattias först till Hamburg och sedan till Gießen där jag ska bo och göra en utbytestermin i tre månader. Det finns en vit cykel som väntar på mig där och om en vecka har jag börjat en ny skola. Det är bara tre månader och det känns så förfärligt avgörande även om det är en bagatellartad mängd tid. Där är det redan nästan sommar nu, allt fortsätter men marken under mig ändras och jag känner ingen där. Jag ska plugga konceptuell scenkonst, tillämpade teaterstudier i ett geografiskt ingenstans och en kokande kittel för det mest spännande på Europas teaterfält. Det är en dröm som infrias och det känns så stort, men just idag överröstar separationerna det. Alla hejdå. Att stå på trampolinens kant, inte kunna måtta hur långt det är till vattenytan, om det kommer slå emot mig som frostig betong eller bära mig på skummande varma bränningar. Men det är nytt och annat och mera och det är ändå nånting i det där med att riskera.

EN ÄKTA KLASSRESA

March 27, 2016 Johanna Malm

Maratoninlägg på ingång, tag er i akt.
Vi var ju alltså i Berlin för ett par veckor sedan på en tvättäkta klassresa. Trodde aldrig jag skulle få uppleva en sådan igen efter barndomens turer till Ekhagens forntidsby, Kaknästornet och livrustkammaren, men se jo det fick jag. Vansinnigt lyxigt, fick resa och boende och teaterbiljetter i staden som bara växer och växer i mitt hjärta. Snart väntar ett annat Tysklandsäventyr som är större, mer omfattande, men omstörtande, okänt och fullständigt marinerat i förhoppningar. Men först, den där gången då vi gick på scenskolan och åkte till Berlin:

1. När vi anlände på hotellet efter att ha gått upp 4.30 och åkt buss i 7.5 timme. Ätit vaniljdrömmar, sovit under huvtröjor, åkt färja och förklarat saker utan att få använda bokstaven s. På vårt hotell vid Zoologischer garten och vi var i början av allt.

2. När jag, Jesper, Johan, Emma, Sonia, Paula och Linn gick på kiloloppisar och Sing black bird, drack finkaffe, provade långklänningar och bomberjackor och blodröda polotröjor.

3. När vi sedan gick till The bird och tre av oss hade en mkt mastig och underbar burgarupplevelse medan fyra av oss fick vänta en timme på mat och Linn fick en caesarsallad endast innehållandes isbergssallad, dressing och parmesan.

4. När vi sjöng karaoke första gången av tre, jag blåste av stolen av mina klasskamraters röstliga krut, de överträffade sig själva i det där båset och det slog gnistor och världsrekord och jag var tvungen att sjunga Everyday is like sunday för att indiebalansera med powerballaderna och musikalhymnerna.

5. När vi gjorde DDR-museet och blev besvikna på den övertydligt kritiska informationen och 'fakta' av typen "materialism var en viktig dogm inom marxismen". Hade ju sett fram emot att lära mig 4real.

6. När vi åt lunch på Yamyam, jag åt en svingod mungbönepannkaka och Johan förlorade sin dumplingsoskuld dvs stor dag.

7. När jag fikade nån typ av väldigt god pistasch-cheesecake med några av mina favoritmänniskor.

8. När vi gick på Volksbühne och såg den sista föreställningen under nuvarande teaterchefen innan teatern går in i, vad det verkar som, en ny kommersialiserad era. Sörjer alla teatrar som går det ödet till mötes.

9. När vi åt middag på ett ställe i Mitte som hade ett helt rum i källaren tillägnat någon typ av altarinstallation. För min del den enda deppiga maten på resan (och typ nånsin i Berlin), men Paulas drink var flott.

10. När vi i gåsmarsch promenerade in på Hamburg Bahnhof och såg den fantastiska utställningen Manifesto med Cate Blanchett i huvudrollen i alla de tolv videor som utgör verket, baserade på en lång rad konstnärliga/politiska manifest.

11. När vi var prick alla plus några till runt ett långbord på en italiensk restaurang och åt upp vår klasskassa.

12. När vi hade en fantastisk natt och vad som kändes som en grundkurs i att kalasa i Berlin med techodans i mörk lokal, karaoke, fotoautomater och hemgång vid sju.

13. När vi var på Schaubühne och vår ena guide och ledstjärna Ano berättade om teatern, dess historia och arkitektur. När vi sedan såg en av de starkaste föreställningar jag någonsin upplevt.

14. När Emma skulle åka hem tidigare än jag och vi gick på brunchdate. Åt helt fantastiska saker på Le bon och hade good times, fem av fem toasters.

15. När jag, Calle och Tiril gick på KW och såg en samlingsutställning om ytor som var stor, intrycksladdad, visuellt stark och teoretiskt utmanande.

16. När jag efter fem dagar fick min första ordentliga energidipp, ville gråta, trotsade fomon och bangade kvällens föreställning. Tog mörka självporträtt och sov istället.

17. När jag tänkte spendera natten inne med mangoyoghurt mellan fluffiga hotellakan men tog mig ut trots allt. När vi hamnade i Berliner ensembles (Brechts teater) kantin och blev de sista kvar förutom skådisarna och teaterarbetarna som hade en vinylspelare i en väska uppfälld på bordet. När två skådespelarparodier i femtio nyanser av tweed respektive svart polo uppifrån och ner bjöd in oss till sitt bord och askade i kapsyler och bjöd alla på vodkashots och jag elegant föste undan min. När vi pratade med hon skådisen som ser ut som Regina Spektor och hon delger sina spådomar om vilken roll vi alla spelar i vår klass och hon tittar på mig länge och säger sedan you wish you were younger than you are but you are really the strongest person in you class. När det visar sig att hon spelar i en av mina favoritfilmer och jag swoonar sönder av beundran. När det var som mest våt scenskoledröm ever, en inrökt kliché och allt som kändes nära.

18. När det till sist blev den sista dagen och jag, Paula och Sonia hyrde vårt rum tre extra timmar för att få sova ut. När vi åt en välsignad brunch på Kaffee A Horn och allt kändes så varmt i mig, det bästa sättet att avsluta resan på. Dramaturgin att det här var det sista jag gjorde med min klass innan sista terminen i trean är så genial.

90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET

March 17, 2016 Johanna Malm

Här står jag och iscensätter äkta 90-talsfrisyr som om det inte fanns någon morgondag. Att säga farväl till ett tioårigt liv med knivskarp lugg var nödvändigt, att bryta mig ur känslan av att vara determinerad till ett liv som övervintrad popflikka med Snövitkomplex. Efter några månader med otillfredsställande snedlugg har jag bejakat mittbenan. Låtit min gollumbleka panna möta dagens ljus. Ambitionen var att se ut som Brigitte Bardot med sensuell 60-talsgardinlugg. Ser istället ut som Nick Carter i en mörk period i livet. Men jag gillar det lite ändå! När jag Tänker Positivt känner jag mig som Justine Frischmann. Oavsett vad jag tycker är det liksom ingen idé att kämpa emot 90-talsestetikens återinträde i mitt liv. I min garderob hänger till exempel ett par utsvängda ljusa Levis 501:or. Vad som helst kan hända nu.

EN ALG, EN ALGORITM, EN HIMLAKROPP PÅ MIN KROPP

March 11, 2016 Johanna Malm

En söndag för några veckor sedan låg jag på en brits under en sylvass tunn nål i ett industriområde på Hisingen och märkte min kropp för evigt. Jag snicksnackar mycket om tatueringar, har alltid planer men har bara en enda sedan tidigare. Men så fick jag ett intensivt behov av att känna att jag kunde slå slag i saker, så när jag stötte på Anders och hans fantastiskt fina algorithmkonst föll snicksnack och planer på plats. För att hans bilder förenar vetenskap och natur och poesi på ett perfekt sätt och är grafiskt och estetiskt fulländade. Den blev större och mörkare än vad jag tänkt mig men jag tycker så himla mycket om den. Den är inspirerad av en alg men känns lika mycket som något från rymden, den är absolut inte för alla, den rör sig när jag rör mig, den är evig, den är min.

(Tack Calle för att du gjorde den så bra)

I SWEAR TO GOD, I HEARD THE EARTH INHALE

March 10, 2016 Johanna Malm

Mera Island! Än är det inte över, finns för mycket ångande bad och snöiga vidder att visa.

En dag vaknade vi, det var äkta vinter och utsikten från Noreas fönster såg ut såhär.

Och såhär.

Vi skulle åka på utflykt till Fontana, ett spa av varma källor och sånt dvs Islands paradgren. Vi packade badkläder och så kom Þórður och hämtade upp oss i sin jeep.

Stannade lite på vägen och tappade hakan över overkliga vintervyer.

Matchade landskapet med arktisk blekhet.

Köpte doughnuts och kaffe och mackor att ha som fika hela dagen. Jag åt upp mitt innan vi kommit fram, det kan vara ett tecken på att det kommer gå dåligt för mig i life.

Stannade vid ett ställe där en kunde dyka mellan kontinentalplattorna och möttes av denna rimliga skylt.

Brötiga dudes störde den magiska stämningen men det var ändå såhär vackert.

Det gosades och brottades och snökastades.

Sedan kom vi till Grand Budapest hotell!! Men alltså, nästan. Islands äldsta internatskola som såg mkt Wes Anderson-esque ut.

Det pågår säkert en massa hårdnackad pennalism där, internatskolans vana trogen, men hur fin är den inte.

Vi nådde resans mål, duschade, bytte om till badkläder och sjönk ner i ångande heta vatten.

Det rådde faktiskt inget fotoförbud så jag travade in och hämtade kameran just innan det hann bli helt mörkt.

Allt var mycket estetiskt och kallt och ångande. Enda minuset var några högljudda gäng och svenska tonårskillar som ej respekterade Den Meditativa Atmosfären.

Om detta bara fanns i Sverige.

Gorgeous person i dyrisbaddräkt från Lonely Lingerie.

Fontana ligger precis intill en sjö där en inte får gå ut barfota eftersom det kan skjuta upp kokande vatten när som helst. Vildmarksaction.

Extremt fint ställe om en gillar hetta + kyla, snö och vildmarkskänsla på riktigt fast på låtsas.

Var mer harmonisk än död, känner att bilden kommunicerar lite för mycket av det senare. Det var en så fin dag och vägen tillbaka till Reykjavik under enorm stjärnhimmel fulländade alltihop.

POST BERLIN

March 9, 2016 Johanna Malm

Jag sitter längst bak i en nästan tom buss, sträcker ut mig över tre säten. En fulkaffe på brickbordet, naglarna spruckna och ojämna av rök stad och avgaser. Kroppen är mjuk och tung, medtagen och med nya erfarenheter inpräntade i hjärtkammare och lever. Nästan en ny värld innanför bröstbenet. Jag vill spara den här känslan. Gå in i den, gå upp i den. En känsla som känns fri från skuld och ansvar, som känns dekadent men lätt, som luktar rök och mintpastiller och dagens första kaffekopp klockan halv tre på eftermiddagen.

Berlinresan svepte igenom mig och lämnade mig lycklig och utslagen. Min kropp svarar på detta med att sänka garden, släppa in febern och låter mig inte orka något annat än att plöja Please like me, Togetherness och Girls. En helt väntad reaktion, trodde den skulle komma tidigare. Det var en så sjukt bra resa och min känsla nu är lite som den en får efter festivaler på sommaren. En utmattad tom känsla där allt det storartade en varit med om långsamt klingar ur kroppen. Rostig och urlakad. Tänker på; föreställningarna som uttrycker en starkare konstnärlig integritet än vad som skulle vågas i Sverige, technonätter och karaokenätter, teatrarnas upplysta kantiner där vi träffar skådisarna efteråt, fötternas konstanta ömmande för att vi hela tiden rör oss, fotoautomaterna, dimsum och bananbröd, taxifärder genom regniga nätter, att bli nekad och insläppt på monsterklubbar, Katie Mitchell, Cate Blanchett, de fantastiskt fina vännerna. Jag tänker på Brecht och dialektik och läppennor och kaklet i tunnelbanan. Pengarna tog slut och hälsan också, men det var värt varje öre och varje febrig dröm.

EFTER UPPEHÅLLET

March 1, 2016 Johanna Malm

Jag är tillbaka! Oavsett om någon eller ingen noterat att jag varit borta, så är jag tillbaka. Lärdom 1 efter sociala medier-fri månad: sjukt lätt. Har tänkt så lite på det. Lärdom 2: sjukt skönt. Att slippa fundera på om jag missar något, att slippa veta en massa saker om bekanta, fylla huvudet med meningslös information. Jag har nog blivit lite lugnare och det känns lättare att koncentrera sig på en sak i taget. Den här platsen har jag dock saknat, även om jag tror den ska bli något lite annat på sikt.

Det var rätt månad att vara borta. En tid mer hektisk, mer socialt, arbetsmässigt och känslomässigt högintensiv än på länge. Jag väntar på att min kropp ska sänka garden och bli febersvag, men hoppas på att ta mig igenom utan en krackelerad hälsa. Skolan har varit en torktumlare, en biltvätt, en orkan, en resa i hundrasextio. Alltså mer än vanligt. Vi har arbetat med mask (på bilden till höger är det alltså inte jag som fått extra gothfeeling utan i scensmink, även om vitsmink inte utmärker sig på min stearinbleka hud) med en franskargentiskvelezuelansk helt makalös pedagog. Vi har gått tiotimmarsdagar, fått lägga om schemat när en av tolv varit sjuk pga ultrakollektivistisk arbetsetik, arbetat med Stridsbergsk text och större uttryck än någonsin, jag har känt maskenfreiheit, det har varit kreativt, på allvar, giftig och uppsluppen stämning, vi har för första gången på riktigt varit ett kollektiv och allt mynnade ut i en 2.5 timme lång show där vi alla var på scenen och skötte allt åt varandra hela vägen. Vissa fattade ingenting, vissa sa det var det bästa de sett på scenskolan, några grät fyra gånger och några stod upp och applåderade.
Utöver skolan har jag haft mindre liv än vanligt den här månaden. Bilderna ovan representerar de dryga två tillfällena jag lyxat till det med personlig hygien + smink + i vänstra bilden andra kläder än svarta mjukisar och polotröja.
Och vidare har jag; tatuerat mig, fått praktik och en Stockholmshöst i kikarn, tackat nej till två andra fina erbjudanden, haft gråtdränkta uppslitande samtal, kanske fått ett sommarjobb, passat Latifa själv en hel halv dag, lyckats natta henne flera gånger själv, men mest av allt slitit på vår scen, med min klass i min intakta teaterbubbla.
Nu börjar min sista månad som tjugofemåring och min sista månad i Malmö på tio månader. Imorgon klockan 6.30 åker vi med klassen till Berlin för en äkta klassresa och det blir det sista vi gör ihop innan slutproduktionen.
Det finns tider som att befinna sig i ett flygplan på ett flygfält just innan avfärd. Att kretsa kring landningsbanorna i väntan på att få lyfta. Att söka sig upp genom molndimmorna till en annan plats, en ny. Och nervositeten och förhoppningarna trängs i magtrakten. Lika delar hisnande aningar om eufori och förödelse. Att snart få lyfta, flyga. Det är den platsen, den tiden som är nu.

EN MÅNADS PAUS

February 1, 2016 Johanna Malm

Hej från mig, min utväxt och mina växter. Amazing att få piffa till sig efter två veckor i skolan i svarta mjukiskläder och 0% piff (svinskönt men lite blekt i längden). Från och med idag och en månad framåt tar jag en paus från sociala medier, dvs fejan och bloggen. Inte för att det kommer göra särskilt stor skillnad här, men för mig är det nog ändå viktigt att markera ett uppehåll. Jag är intresserad av vad som händer med min tid/tankar/tid/hjärna när jag plockar bort den biten. Vad som kan få plats istället. När jag inte fyller mina sinnen med ett aldrig sinande flöde av intryck, när jag avsäger mig stressen över att ta beslut om huruvida jag ska blogga, ska svara på det och det mailet på fejan, kolla det och det eventet. Det tar för mycket tid. Att jag initialt kände ett så stort motstånd till att ta beslutet om en månads paus känns som anledning nog att göra det. Jag tror att jag också i lugn och ro vill fundera över vad det här fyller för funktion och behov. Allt detta dokumenterande, poserande, levererande, redovisande. Om och vad den här platsen ska vara. Jag har bloggat i sju år nu och behöver nog verkligen tänka över ifall jag ska fortsätta utan att bara slentriangöra, hur jag i så fall ska erövra detta potentiellt fantastiska men också ganska tröttsamma medium. Jag tänker mycket på koncentration, lugn, långsamhet och kunskap just nu, om hur gärna jag vill ha det och vad det finns för strategier i detta rusande life för att nå det. Den här artikeln på ämnet multitasking och vad det gör med ens hjärna är omskakande och himla viktig. Jag tänkte försöka ta tid att tänka, läsa, förbereda mig för Tyskland (ska ju bo där i tre månader omg!!), styra upp praktikplats (är nästan klart men svävar fortfarande i stor beslutsförvirring), hänga med vänner, vila. Men mest undersöka vad den tillfälliga avsaknaden av dessa tidsfördriv/kommunikationsmedel/identitetsskapare ger plats för. Vi ses sen ♡

HAMNEN, HARPAN, HAMSTRAR

January 30, 2016 Johanna Malm

Fler vykort från Island på ingång. Det var den andra dagen, vi vaknade sent efter att det snöat hela natten och den regntunga himlen hade omvandlats till persiko- och lavendelfärgade sockervaddsstycken.

Såhär vinterromantisk var utsikten från Noreas köksfönster.

Vi promenerade in mot stan och köpte med oss kaffe på samma café där Maxime sett Björk (!!) några dagar innan jag anlände.

Att det ser ut såhär från hamnen. Sagan om ringen-scenografi mitt i staden.

Vi hade siktet inställt på The Coocoo's nest för brunch.

KOLLA VA SMÅ Å GULLIGA.

En turists exalterade blick allt det Rustika och Ensliga.

Stod i kö med svetten rinnandes under vinterjackorna och fick till slut plats.

Drack olika röda och gula kalla saker.

Maxad eggs florentine med mögelost i hollandaisesåsen, kändes oklart men var tillräckligt diskret för att funka.

Och breakfast burrito. Allt var mkt gott. Klockan var nog tre när vi ätit färdigt.

Kollade lite på stan och jag suktade efter glittriga japanska strumpor och ljus i form av kaniner och hjortar med metallskelett inuti.

Vi gick till konserthuset Harpan vars arkitektur är Inspirerat Av Den Isländska Naturen som typ allt verkar vara i detta land. Det är utformat som svindlande tredimensionella isflak med fladdrande ljus norrskensstyle. Tyckte ändå om det.

Smida planer.

Maximes och Noreas farbror Kalle bor i Reykjavik och vi blev inbjudna till dem på middag. Åt episk panerad firre med potatismos (så enkelt, SÅ bra) och gullade med deras barns hamstrar.

Husdjursanarki.

Mycket mjuka djur och mycket bra dag.

SÖDERÅSEN / SÖDERVINTER / RESTER AV EN ISTID, EN RAVIN / DEL 2

January 27, 2016 Johanna Malm

Nu är Skånevintern tillbaka i sin mögligt blötgråa skrud och jag saknar krispvintern så redan. Därför kommer andra delen av vår vandring från Söderåsen här, då när vattnet frusit till glas och allt var täckt av ett tunt lager florsocker: