ADAM.

En onsdagkväll för några veckor sedan stod jag på ett rött tegelgolv och stakade mig hulkande igenom ett avsked till en bästa vän. En som jag bara känt i fyra månader men som jag delat liv med på ett väldigt intensivt sätt. Nu är tiden tills vi ses nästa gång oviss, men tveklöst för lång.  Att det var just vi två som hamnade i den här pyttelilla tyska staden i detta konceptuella scenkonstmekka, detta överväldigande intellektuella landskap, detta organisatoriskt kaotiska institut. Att det var just vi två. Att jag fick dela nästan fyra månader av mitt liv med denna oemotståndligt cyniska och kvicktänkta person som dricker sitt kaffe snabbare än någon annan. En person som jag blivit fruktansvärt irriterad på och som blivit detsamma på mig, som fått mig att skratta mer än någon, som jag diskuterat tvåsamhet och Niki Minaj och Brexit och Deleuze och Lefevbre och Orange is the New Black och Smiths och tröga teaterinstitutioner och språk och framtid och familjemörker och dramaturgi och tatueringar med, som funnits vid min sida under ett uppbrott och sju andra stormar. Vi vävde vår bubbla av jargong och närhet rekordsnabbt, delade utbytesstudentutanförskap, dumplings & fulöl, insikter, frustration, frihet & förvirring, teaterbiljetter, mikrofoner, stolar& sängar, performancepanik & deadlines, tystnad, dansgolv, life.  Och jag vet på riktigt inte vad jag skulle gjort utan denna min allierade kween. 

keep it secret, keep it safe etc