Skolbubblan är intakt, den håller mig innesluten och uppslukad. Det är Shakespeare, Elisabetansk fars, tai chi, situationsanalys, immersive-begreppet, ett större teaterrum, uppblåsbara möbler och jag tar med mig en hög puls tills sömnen tar vid. Utanför bubblan känns världen apokalyptisk och den känns så becksvart. Men motståndet finns där och jag vill vara där i den riktiga världen,göra riktiga saker, vara en del av det. Men mina dagar ägnas åt fiktionen, scenen, den lilla världen. En ynnest större än vad som är rimligt, men att ha ett liv utanför är relativt omöjligt. Den där lilla världen är allt som får plats, även om jag inte alltid får plats i den. Därav sömnen på den här platsen. Men här i alla fall; en favoritskjorta, ett par avklippta jeans och en undercut som växer:
MÅNAD NUMMER TIO, FEM VERSIONER
Nu har jag vältrat mig djupt ner i mitt gedigna bloggarkiv, för även om jag aldrig blir en Ball Bloggbrud, tjänar en spänn på den här stället eller upprätthåller någon kontinuitet så har jag i alla fall ackumulerat en ansenlig kvantitet textåbild över tid. Här kommer en oändligt lång genomgång av mina fem föregående oktobermånader, är du en sådan som kräks på den sortens självupptagna ältande är det bäst du tittar bort nu:
2010
Var blott de tjugo fyllda, bodde i Plymouth med fyra fantastiska vänner i ett tvådimensionellt hus med köttfärsfärgad vardagsrumssoffa och inget köksbord. Pluggade Theatre and Performance och älskade allt utom de sura och generade brittiska kidsen i min klass.
Pysslade så mycket på den här tiden?! Slog in skokartonger och plåtburkar i fågelpapper, gjorde stilleben av andra plåtburkar och dockskåpsinredning.
Åt scones hela tiden, gick i terapi och lajvade teaterkollektiv dygnet runt med improvisationer utan början och utan slut.
Köpte dessa Brogues som jag bar med vördnad och fotograferade i alla upptänkliga vinklar i kvällsljuset.
Sedan dog min farfar och jag for hem till Sverige för begravning. Hängde med mormor och morfar som var såhär bedårande.
Poserade i sjömansklänning och knästrumpor i deras vardagsrum. Hann även vara i Asklanda hos modren och fadren i några dagar.
Och gosa häst. Det deppiga med denna vecka (förutom den uppenbara sorgen över bortgången farfar) var att jag missade en workshop på universitetet med Marina Abramovic. Det svider ju lite, såhär i backspegeln.
Tillbaka i England och en dag lämnade jag Devon för Cornwall och for till St Ives alldeles själv. Det kändes så stort.
Jag smygfotade kärlekspar, åt scones, fick beröm för min engelska av en hundägare vars hund jag klappade, lyssnade på Patrick Wolfs Wind in the Wires på repeat, skrev vykort och kände att livet och världen var mycket stor och mycket vacker.
Sportade cuteness med rosetter och spets.
Denna höst var över huvudtaget en av de finaste och viktigaste hittills i mitt liv.
2011
Var tjugoett år, gick på Wendelsbergs teaterlinje, poserade för outfitbilder i bokskogen invid skolan och hade fortsatt cuteness-stil.
Bar omkring på den här väskan som efter fem år säkert gjort sitt för att skeva till min rygg.
Lämnade Göteborg för Asklanda en helg, passade Hilma, gick på loppis, förtjusades av blodröda oktoberlöv.
Gosade med Imse och åt plättar med grädde, hallonsylt och körsbärssylt.
Mycket knästrumpor och strumpeband going on.
Och piffade till tillvaron med en blond slinga i det svarta trasslet. Kände mig fräck och fashion och sedan gick det håret av.
Den här oktobermånaden dog min världsfina morfar. Det var mycket sorgligt och jag minns den här promenaden som jag, mamma och mormor gick efter begravningen. Sorgen och sirapsljuset,
Två av mina bröder, Jonatan och Mattias, fyller år i oktober och jag var pysslig och klippåklistrade anteckningsböcker i present åt dem.
Var såhär göllig och parisienne.
På den här tiden bodde Mattias och Rebecka i favoritskogen Fengan, jag hälsade på och vi promenerade till stenbrottet med deras skäggiga griffon Humlan.
Hälsade på farmor i sitt radhus i Frölunda också, men lyckades tydligen inte fånga henne på bild. Bara munvatten vid badrumsspegeln och min egen reflektion.
2012
Bodde med Maxime och Agnes i Majorna, en oerhört bra tid. Dansade på Nefertiti, upplevde en ny stor frihet. Gick tvåan på Wendelsberg, spelade Fagin i Oliver Twist med svartmålade tänder för mellanstadiekids, men gillade nästan mest att bygga den stora träscenografin.
Bodde i vardagsrummet i vår trea med bara en spetsgardin som utgjorde en tunn skiljevägg och avgränsade min lilla värld. Älskade det där rummet med sänghörnan, sammetsgardinerna, den noggrant ihoppusslade inredningen och balkongen med utsikten över Masthuggsberget.
Återupptäckte svart och kände mig dark och k00l.
Hade så bra hår på den här tiden. Gick omkring i en grå mössa som jag troligtvis snodde från Agnes och en Fred Perry-bomber som jag älskade innerligt tills jag slarvade bort den i en bohusländsk strandort sommaren efter.
Smoothies utgjorde en oproportionerligt stor del av mitt liv.
En dag hälsade jag på min fina mormor i Mölndal och hon stekte sina omsusade pannkakor till mig.
Jag fick med mig en kasse röda äpplen från trädgården och spatserade runt i blanka skor och knästrumpor i matchande kulör.
En helg for jag till min bästa dalslandsskog.
Hjälpte Jonis att filma en film som ingår i hans alldeles speciella slöjd-/Charlie Chaplin-/allmoge-/arty fartygenre.
Och den dagen hade jag och Mattias möte för att han skulle göra kostymen till vår (som i min scenkonstgrupp Penny Pick a Dolls) föreställning Fireflies. Han hade en senapsgul tröja från APC på sig, vi pratade om allt lutade tätt mot varandra över hans klippbord. Jag for därifrån med en laddning svart denim och jag tror att båda våra hjärtan fladdrade när vi nästan men bara nästan kysstes vid busshålplatsen.
2013
Jag var tjugotre år och en gång låg jag i en hage på en matta av fallfrukt och poserade som en gothisk Snövit.
Hängde med Mattias i Fengan och var asnykär fortfarande och hela tiden.
Lagade tacos, sparkade runt i nedfallna murgrönelöv och kollade på The Office.
Gick runt i M's Caravaggio-tisha, cirkelkjolar och knästrumpor.
Den här hösten var jag arbetslös i stort sett hela tiden förutom ett par veckor då jag jobbade som kyrkvaktmästare hos mamma och pappa på landet. Mahgahd, kan sakna det så himla mycket. Det var sjukt tungt emellanåt men att vara ute hela dagarna och blåsa löv och lyssna på P1 har en obestridlig charm.
Och så hade jag ett par byxor från Mes Dames som jag älskade sönder och samman, en gräddvit sidenskjorta och en vinröd stickad tröja från Dagmar som jag byggde min perfekta höstuniform av. Byxorna har slitits ut och ersatts av ett par nästan likadana från samma märke och stilen har nog inte förändrats nämnvärt.
Kontrasterade knegarvardagen med frukostexcesser. Panerad tomat tex, jag menar varför inte.
Insåg att jag var välsignad/fördömd till en höst som kulturtantspunkare.
Spenderade ännu en helg i Fengan och skrev lite såhär om det: En helg av skog, svindlande närhet och den försiktigt oroande insikten om att träden förlorat alla sina löv nu och att det börjar bli svårare att se färg. Nyregnad luft och grus under våra fötter när vi springer. Min första Gregg Arakifilm och jag tror jag hittat en ny favoritregissör. Explosiva känslor, trevande planer. Vi lagar äppelsylt och han rör sig fort, dansar till The Cure. Kanelstänger och rödstrimmiga äpplen, råsocker och sjudande värme. Vi sitter på hans vardagsrumsgolv, ullkuddar, afghanska mattor och så har vi tagit in täcket. Vi lyssnar på ett P1- program som hamnar om drömmar och livsplaner som rämnar, jag ritar blåa träd som ser ut som alger med julgranskulor i. Bill Callahan, Cat Power, första avsnittet av Skins och ett nytt rödvin. Att i två nätter tappa bort vems hjärtslag som är vems innan jag måste åka därifrån igen.
2014
Bara ett år sedan ju. Vid det här laget var min bloggfrekvens nere på dagens otillfredsställande låga nivå så här är arkivet lite tunt. Men jag gick första året på skolan och var väl mest knäckt av trötthet hela tiden, la mig typ klockan nio på kvällen och försökte förstå vad det här var för sorts liv jag fått mig till skänks.
Hade egentligen bara tights och tisha på mig hela tiden förutom någon enstaka helgdag då jag piffade till mig såhär. Hade denna leotisha hur mycket som helst.
Avlastade mitt överhettade teaterhuvud med handarbete i form av ommålad teakbyrå. Hade haft för mycket mörkt trä omkring mig och behövde uppenbarligen något med mer godisaffär-i-Astrid-Lindgren-film-känsla. Som den vuxna individ jag nu är.
En helg åkte jag, Emma och Christoffer till Mandelmanns trädgårdar på Österlens. Skulle gärna spendera mer tid i deras växthus.
Det var sanslöst idylliskt, gässen såg ut som tillverkade i porslin och griskultingarnas raggiga ryggar var hemskt mysiga.
Och vi åkte till Ales stenar, fotograferade får, jag blev emotionell av att se horisonten förstås och så åt vi årets sista mjukglass.
DEN SOM FLAMMAR UPP
Om längtan efter skogen, den som flammar upp i mitt ekhjärta när asfalt, rondeller och övergångsställ, gatusystem och gatlyktor som spär ut stjärnhimlen varit min omgivning under en för lång tid.
BAKPULVERHUD / LIVSPANIK / LÅT DET VARA FOREVER
En dag i Troporiz, Portugal, när vi vinterbleka som bakpulver låg alldeles ensamma på klipporna vid floden som utgjorde gränsen till Spanien. Och sprang längs ecopistan med citronträden och vinodlingarna. Sedan hade jag ett par ångesttimmar vilket väl är obligatoriskt när allt är lite för fint. Existentiell ungdoms- ålders- livspanik. När det monstret hade gått till ro igen gjorde vi om köket till pizzeria och eldade gräddade i vedugnen. Tog ut köksbordet i trädgården. Satt där i timmar. Ville aldrig att det skulle ta slut. Känns så oändligt långt borta nu när jag sitter här på divanen och dricker mitt morgonkaffe, senare än vanligt för att vi idag har premiär.
VECKA 38; SEKELSKIFTESSTILLEBEN, SKOLFOTOGRAFERING & EN SVÅRBESKRIVEN KÄNSLA
Lördag och jag skulle varit på inspark för våra nya ettor ikväll. Men icke, för mina åkommor har en vana att besegra mig på helgerna och nu ligger lag hemma under två lager täcker med en två veckor lång antibiotikakur. Men innan detta fysiska sammanbrott var den här veckan så strålande, omvälvande och intensiv, jag hinner inte själv med. Tänkte räta ut och förtydliga denna virvelvind till liv genom ett punktlista av vad denna vecka till exempel innehållit, lördag till lördag:
- I lördags tidig eftermiddag lämnade jag Sisters Academy efter 24 mycket särskilda, omtumlande, meditativa och magiska timmar. Jag har en lista med ord på känslor som det kanske inte finns 'vanliga' ord för och ett av dem passar in här: Exulansis - The tendency to give up trying to talk about an experience because people are unable to relate to it. För att det var en värld därinne, och jag har längtat tillbaka varje dag. (bilderna är från Inkonst)
- Har sett Jag är Ingrid och tyckt mycket om den. Väldigt mycket the american dream över henne, men också så fantastiskt cool person.
- I söndags tänkte jag gå och inhandla ljusslingor, men då hade redan Mattias förekommit mig i den tanken och fixat en som vi monterade tvärs över vardagsrummet. Efter Sisters Academy flyttade det in en stark känsla av att vilja ändra om hemma, möblera om, skapa space, så fler förändringar i lägenheten är nog i antågande.
- Varit på manifestation för flyktingarna, tyckt att Allt åt allas tal var starkast och känt en mix av oro och hopp pga människors brinnande engagemang och vikten av att denna våg av välgörenhet och aktivism resulterar i verkliga politiska förändringar.
- Repat våra scener ur Sommargäster varje dag, hånglat och brottats, haft det nästan orimligt lättsamt och gjort detta stilleben som omslagsbild till vårt fejanevenemang.
- Fixat med kostym hos vår gulliga kostymör Eva. Tänk att ha en kostymör som hänger upp ens kläder såhär fint med namnskylt och plockar fram skor till en. Dröm.
- Vi har en del musikundervisning på skolan och i måndags lekte min klass, som jag för tillfället tycker är riktigt rar, rockband och spelade in egenskrivna låtar. Min handlade om ungdomshets med textrader snodda från både Ladytron och Lana Del Rey och jag är glad att detta projekt (som pågått sedan i våras) nu är rott i hamn.
- Bokat in spelning med Amputation Parts i Stockholm med tillhörande tågbiljetter och tilltagande nervositet.
- Har fyndat en collagetröja på Emmaus och klippt av den till perfekta midjelängden. Passande nog har den året då Sommargäster skrevs applicerat på bröstet, nästan som ett tecken ju.
- Tagit skolfoto (only on scenskolan?) och sett ut att vara fullständigt befriad från självdistans. Hade planerat att se ut som En Härlig Tjej men kunde ej leverera den looken
- Funderat ovanligt mycket på vad det innebär att leva fullt ut, att maxa, leva livet intensivt.
- Vaknat och somnat med denna fina varje dag.
- Varit på uppstartsmöte med Vänsterpartiet, blivit varmt välkomnad, informerad, druckit tunt kaffe och skrivit in 'möte med antirasistiska utskottet' i kalendern.
- Fått plötsligt lämna skolan för att åka till akuten för att komma tillbaka några timmar senare, smita in mitt under ett genomdrag och glida in på scenen Lasarus- style och dra slutmonologen. Haha. Dramatik ska det vara.
- Fortfarande haft den stora glädjen att bo i kanske Sveriges bästa stadsdel, där sådant här annonseras på grafittiväggen utanför mitt hus.
ENTERING: SISTERS ACADEMY
Om några timmar checkar jag in på Sisters Academy - the Boarding School, ett tre veckor långt performance i form av en internatskola på Inkonst här i Malmö. Hela veckan har jag sett spetsklädda varelser i ögonbindlar eller hemlighetsfulla blickar göra entré och sortie från Inkonst som ligger mitt emot skolan. Det faktum att biljetten i form av ett antagningsbrev börjar på samma sätt som det som eleverna i Harry Potter får till Hogwarts och meningar såsom during your stay at Sisters Academy you might have sensors encounters with birds, insects, dirt and strobe lights har redan etablerat en mycket mystisk och suggestiv stämning som tilltalar mig något väldigt. När en checkar in får en lämna ifrån sig alla personliga tillhörigheter som mobil och kamera och sedan ska jag bara hänge mig åt fiktionen. Ses på andra sidan!
PORTUGALLIEN / VILDMARKSDAGEN
Mera Portugalbilder i antågande! Det var den fjärde dagen tror jag och solen andades bakom moln just då vilket krävde andra planer än att breda ut sig på en klippa dagens alla timmar.
Men först långsam morgon, frukost i massor, kaffe med påtår, hundgos och läsning i trädgård.
Jag hade på förhand sett ut en nationalpark som hette Peneda Geres och vi kom överens om att denna mulna dag lämpade sig utmärkt för den sortens eskapad. Vi tog bilen och for kanske en halvtimme österut och upp i bergen, upp i molnen.
Stannade bilen, klev ur och kände lite på landskapet.
<3
Mkt kargt och vidsträckt.
Det är lite svårt att uppfatta att det går en djup dal mitt i bilden, det ser ut som att allt är en jämn övergång men så var alltså icke fallet.
Hejhej bästgäng och Joels något eljest alterego.
Emma och Christoffer var oerhört energiska och insisterade på att vi skulle klättra upp till närmsta bergstopp vilket skulle visa sig ta tre timmar. Vi gav oss gladeligen in i uppgiften.
Och tog oss an den något kärva terrängen iklädda alldeles för sköra semesteroutfits.
Som sagt, kanske svårt att få perspektiv på hur stort det här är och typ hur höga dess buskar är, men detta täta och riviga buskage fick vi hukande klättra oss igenom. Allt med informationstexten om att det fanns vargar och vildsvin i nationalparken surrande i bakhuvudet.
Men vi kom igenom buskaget med bara några rivsår och hittade en stenstig! Tappade dock bort Emma och Christoffer på vägen.
Norra Portugal. Alltså.
Sedan kom de två försvunna travande med en stadigt brinnande upptäckareld i ögonen och sprang vidare upp mot toppen.
Bästa ressällskapet.
Sedan nådde vi toppen! Eller, jag vände när det var cirka femtio meter kvar eftersom jag drabbades av höjdskräck. Då hade även regnet brutit igenom molnen så jag väntade lite under en sten tills de andra kom ner, exalterade över den storslagna utsikten.
Vi blev badade av regnet, Joel fick en vandringssnus av Emma och blev mkt lycklig.
Så började vandringen neråt och bakom en krök stod dessa två med de sylvassaste hornen. Vi kunde ej lita på att deras lugn var beständigt utan smög förbi en och en för att undvika spetsning. Vi lyckades, kunde andas ut och gick det sista timmen tillbaka till bilen.
I bilen åt vi kakor och på vägen hem stannade vi på ett litet vinho verde-ställe och handlade.
Och så avslutades den enastående vildmarksdagen med stor pastamiddag och en mycket belåten känsla i magen.
TRIVIALT / LIVSVIKTIGT
Såhär såg jag ut i måndags när skolan började, unnade mig lite piff eftersom jag nu går in i den årslånga tights-och-tisha-period som ett skådisskolår innebär. Tröjan är ny från Maison Kitsuné och är helt perfekt, den djupblå färgen, hålstickningen och midjelängden. Nertill;Julian Reds finaste modell, de himmelsblå lady high air. Och så blåvitspräckliga strumpor, vita skor och ryggsäcken från Essl. Tycker mycket om blått med blått med blått just nu.
Men det känns svårt att bara skriva om piffiga utstyrslar när Europas karta målas i fler lager blod varje dag, när vi varje dag begår sådana oerhörda svek mot flyende medmänniskor. Fort Europa måste rämna och gränserna öppnas. Alla får plats. Att de mest utsatta människorna i världen pekas ut som ett problem och benämns som ohanterliga volymer är den värsta lögnen, bara våld. Men det finns som alltid motkrafter, och det behöver vi alla vara en del av. Givetvis kan en skänka pengar så att akut hjälp når fram, tex via Röda Korset eller Radiohjälpen. Det arrangeras demos runtom i landet för att visa solidaritet med flyktingarna och sätta press på politiker att på riktigt ändra systemet, tex i Göteborg och Malmö. Det måste inte vara såhär. Solidaritet goddamnit.
HUNDMAGAR / BAIONA / ATLANTEN / MUSSELFORMATIONER / GULDLACKERADE GATOR
Jag låter inte semesterbloggandet frysa inne bara för att kalendern snart tippar över till september, alla halvfärdigbloggade resor dröjer som en dålig bismak så jag vill helst inte samla på mig fler. Därför kommer här det längsta, men inte sista, Portugalavsnittet:
Tredje dagens första halva spenderades i trädgården. Egentligen fanns det ingen anledning att röra sig bort ifrån den eftersom den var typ edens lustgård. Vi var extremt bleka för att state the obvious, jag slog knut på hjärnan med att läsa Donna Haraways Cyborgmanifest eftersom jag hade läst ut vår bokklubbsbok Stål.
Killtrixning.
Jag och Malin tog en promenad längs ecopistan (vandringsled), fotade en mkt deppig och antik lekplats och pratade relationer.
När vi kom hem hade dessa två gjort om stenbordet till en säng och låg och läste Expeditionen högt. Bara en sån sak.
Sommarluncher av den här sorten kan ju vara något av det mest livsnjutiga som finns. Omelett, caprese, oliver, smörstekt salvia, örtsmör, sallad, rostat bröd.
Popcornhunden hängde med oss, fick lukta på Joels snus och blev omedelbart försatt i stridsberedskap.
Kaffe å så.
Det spelades backgammon. Denna och kanske de fyra nästkommande bilderna har Malin tagit.
Och timmarna gick och kaffekopparna fylldes igen och hundmagar gosades.
Sedan åkte vi på utflykt till Baiona i Spanien. Parkerade vid den finaste balkongen jag sett.
Filt, boll, puss.
Glass var det första behov som behövdes tillfredsställas. Åh kolla dessa fina alltså.
Baiona är en liten kuststad, säkert väldigt turistig lite senare på sommaren. Där fanns ett stort parador som låg just vid havet med en promenadväg omkring, så vi satte av på den.
Dessa musselformationer?! Finaste.
Stannade vid vattnet och Joel badade fast Atlanten tydligen var skärande kall.
På betryggande avstånd från böljans djup.
Och så satt vi där på klipporna och diskuterade Stål en lång stund.
Att gå runt ett gammalt fort.
Fin plats ja.
Hittade bredbent hund.
Pausade vid en basketplan för att konsultera tripadvisor om restaurangrekommendationer.
Men sedan gick vi istället bara längs den lilla huvudgatan och kunde inte avgöra om något tapasställe var bättre än något annat så det blev det som låg finast. Vi satt ute och det passerade någon typ av helgon-högtidsparad (mycket av den varan på denna resa). Det bästa med denna måltid var skålen i förgrunden som var fylld med smält mozzarella och tomatsås. Flytande pizza i stort sett. Positiv upplevelse.
En fin i en bar.
Och så kom regnet och solen genom regnmolnen.
Formklippta träd och LJUSET.
Fick söka skydd för den värsta skuren. Christoffer och Mattias förhåller sig olika till kameror, poserande och seriositet.
Hamnen guldbadades.
Bara att gå och hämta skatten.
Vi gick längs guldlackerade stengator, köpte lösgodis i en butik med grönt ljus och for tillbaka över gränsen till Portugal och huset. Om jag håller reda på dagarna rätt så var det den kvällen vi hade den ro-li-ga-ste charadkvällen någonsin. Om det inte var den kvällen så hade redan så mycket av allt som är det bästa i livet redan rymts.
FÖDELSEDAGSFINALEN
Elva bilder från igår som inte var vilken vanlig dag som helst utan Mattias födelsedag. En dag som det länge hade planerats, bävats, misströstats och peppats inför på födelsedagsfesters förväntansfyllda vis. Men det blev grädde på moset och körsbär på tårtan om och om igen, det överträffade sig själv. Och jag som legat däckad en vecka med elak förkylning och ännu elakare visdomstand var vid liv igen. Det var eggs in a basket, mandelkakor och amaretto sours till frukost, av mig fick M en chilliväxt pga nyväckt besatthet av chilli och att vi ska fara till Møn tillsammans, peppen är skyhög. Det var bubbel, lyckokakor och små små pajer till alla när vi samlades i vår lägenhet mitt på dagen och sedan begav oss till Slottsparken med bastmattor, mat för ett helt kompani och krukväxter som inhandlades längs vägen för att bygga vardagsrumskänsla i parken. På picknicken blev vi kvar i kanske tre timmar och badbyxorna som Mattias ordnat till alla fick ligga kvar i sin kasse för ingen kunde slita sig från solen, samtalen, tofun, nektarinsalladen, denna ljuva sommartid som fick vara vår lite till. Och så promenaden hem med kaffepaus och utsträckande på golvet eller divanerna, en andhämtning innan vårt bokade bord på Dubbel dubbel stod redo. Där på uteserveringen inlindad i murgröna och ljusslingor åt vi dimsum och pratade snabbt och djupt i ytterligare timmar innan vi angjorde Grand och där fick jag äntligen dansa över precis hela dansgolvet. Jag mötte hans blick över rummet den dagen och såg lyckan där, kände den i mig. Det var en dag som bara var framåtrörelse, som en våg. Som sommaren 2015's sista perfekta våg.
FESTERNA FÖRSTA ÅRET
Första året på scenskolan har sedan länge passerat och om tre dagar börjar det andra. Bloggrapporteringen från min första tid på skolan har varit ungefär lika med noll så jag tänkte att jag, kanske delvis i syfte att lägga första året bakom mig och gå vidare i life, tjoffar ett väldigt långt inlägg från första året. 99.8% procent av skolan är nötande och slitande i vita repetitionsrum, en vardag svår och nog inte särskilt intressant att översätta i bloggform, så istället dedikerar jag det här inlägget till några av festligheterna som första året bar med sig.
Här kommer en lång harang komprimerad dekadens (nåja, en väldigt måttlig sådan), håll till godo:
INSPARKEN
Vi var så smååå här vill jag utropa fast det bara är ett år sedan. Men faktiskt. Så nya, främmande för varandra och vad vi skulle ägna oss åt, ängsliga och fokuserade på att positionera och förhålla oss till varandra och den nya världen. Insparken var i alla fall strålande; vi möttes av mystiska personer i kåpor som gav oss underliga uppdrag, spelade in en pr-film för skolan på en timme, fick bubbelpicknick, blev överraskade och överrösta med hyllningar och häpnade inför tvåornas starquality när de äntrade karaokescenen och brände av powerballad på powerballad som värsta Helene Sjöholm och Tompa K.
FEMTIOÅRSJUBILEET
Skolan fyllde femtio; vi gjorde oss tjusiga i omklädningsrummen på tredje våningen, minglade uppsluppet, käkade tjusig middag vid långbord, lyssnade på högtidliga tal, Malin var filmstjärnetjusig med halvmeterslångt cigarettmunstycke och dansgolvet inleddes med k00laste Pussy have the power.
ANTAGNINGSFESTEN
Ska väl få behålla sitt mytiska rykte och inte avkrävas alltför mycket detaljer. Men det kan i alla fall uppriktigt sägas att det var maaagiskt. Hogwarts-esque, ceremoniellt, snurrigt och euforiskt, högtidligt, glitterdränkt och nästan extatiskt. Och känslan av att vara med när människors liv förändras i den riktning de drömt om så länge är oslagbar.
SCENSKOLESEMINARIET
I februari kom studenter från de andra tre teaterhögskolorna till oss i Malmö och hängde en hel helg. Den årliga, obligatoriska, innebandymatchen ägde rum och det var ungefär lika delar hetsigt bråkig som skojig, seminarium och workshops hände, vi hade fest på inkonst och jag spelade mina bästa hitz. Dagen efter fixade vi stor brunch med allt en tröttfestad skara kan önska sig. Som arrangör hann jag inte njuta så mycket som en kan göra som besökare, men himla lyckat var det. Dessutom träffade jag Olof som jag jobbar med i Amputation Parts nu och det samarbetet hade troligtvis aldrig hänt om vi inte råkat hamna bredvid varandra vid sidan av dansgolvet den lördagen.
PREMIÄRFESTEN
Det är en traditionstyngd skola på fler än ett sätt och en av traditionerna är att ettorna fixar premiärfesten för treornas slutproduktion. Så det gjorde vi. Jag och Felicia i dramatikerklassen lagade tapas till tjugo personer på fyra timmar som vi i smyg dukade upp i treornas loge, det fixades premiärpresenter och när nämnda klass alldeles premiärhöga dundrade in i uppehållsrummet blev det dans dans dans natten lång.
UTSPARKEN
Årets satsigaste fest som vi planerade i månader, vilket nog inte alls framgår av bilderna. Men det kanske kan jämföras med att ordna en möhippa/svensexa/bröllop/femtioårsfest kombinerat. För tolv personer. Det var kidnappning, lekar skräddarsydda till klassen, bombastisk picknick i slottsparken, antagningsprov och lovebombing bland träden, massagesession i bastu, sjurätters-middag, två påkostade filmer om klassen, glittrig gala med roasting, sjönsång och vass parodi, sentimentalitetsbonanza och rökigt dansgolv. Tveklöst en av årets bästa dagar.
BERLIN FOOD HIGHLIGHTS
Den lilla Berlinresan som hände i juli var så särdeles himla fin. En av de starkast lysande sakerna var all mat vi åt, exakt varje måltid var superb (till följd av närmast neurotisk fomo-driven research). Alla hamnade inte på bild, men här kommer några av höjdpunkterna:
Första frukosten åt jag och Mattias på A Horn i Kreuzberg. Testade ägg i glas för första gången som tydligen är en tysk frukostgrej, löskokt ägg i glas med valfritt tillbehör (jag tog färska örter) som en själv blandar till en äggröra. Mycket bra. Även bananbröd till frulle var nytt för mig, här serverat med yoghurt, honung och färsk banan, även det mycket bra.
Bästa frukosten denna resa levererade nog ändå Le bon. Få rätter och mkt hipstrigt, men panikgott. Jag var så ivrig att uppleva och gå upp i denna frukost att varken de perfekta eggs florentinen eller granolapannkakorna hamnade på bild. Nästa gång jag kommer dit ska jag fotografera minutiöst, för det är det första ställe jag vill gå till igen.
Bakom en diskret svart gallergrind på Friedrichstrasse ligger Crackers, en aningen finare restaurang men utan att vara stel fine dining. Jag åt quinoaburgare och Mattias torsk, båda två mycket bra. Men bäst var nästan ändå deras Moskow mule, jag kan inget om drinkar men den var typ det bästa. Rekommenderar detta ställe om en vill känna sig lite hemlig och exklusiv utan att bli alldeles ruinerad.
På Burrito baby i Neukölln kan en äta sig paltkomamätt på minst sagt generösa burritos, quesadillas och tacos. För cirka 7 euro får en ett mexikanskt skrovmål som en står sig på i många långa timmar.
Prinzessinnengarten ligger precis vid Moritzplatz i Kreuzberg. Ett gäng kompisar och aktivister tog över denna ödetomt för sex år sedan och har sedan omvandlat platsen till en grönskande ekoträdgård. Förutom platsen sociala och politiska värde är det också sjukt mysigt, som en bohemisk oas nånstans mellan skog och trädgård. Vi åt deras garden pizza med grönsaker odlade på plats och det är garanterat en magisk plats att spendera varma nätter på.
Ännu ett hipstrigt frukostställe med kvalle som motsvarar ambitionen är Distrikt coffee i Mitte. Jag åt supersaftigt bananbröd med citronsmör, granola och färska bär samt scrambled eggs med färskpotatis, krutonger, grillade tomater och grönt. Ser ingen anledning att spara på krutet när det är så himla gott.
Det finns ju oändligt mycket koreanskt och vietnamesiskt käk i Berlin och vi hann prova några ställen. Bland annat denna bibimbap och friterade dumplings från Yam yam (också i Mitte) som helt enkelt var toppen. Deras mungbönspannkakor ska tydligen också vara strålande.
En annan koreansk höjdare vi åt på var Kimchi princess och vietnamesiska From Hanoi With Love har helt fantastiska friterade dumplings och nudelsallader för inte många kronor.
Bonustips!! Markthalle neun var ändå topp tre bästa grejer på hela resan. På torsdagar har de streetfoodmarknad i sin gigantiska tegelbyggnad. Idén är att alla ska ha råd att käka där så det mesta ligger runt 5-7 euro. Hade kunnat hänga här i timmar pga matparadiset på jorden. Vi åt tofuburgare, yemenitiska rullar och tapas och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Det som möjligtvis skulle kunna vara ännu bättre är deras frukostmarknad som går av stapeln varje söndag. Tänk en hel marknad med bara frukost!! Jag ändrar mig: DET är det första jag ska styra kursen mot nästa gång jag landar i denna episka stad.
Varsågod för tipsen!!
amputation parts / enter the crypt / take yourself apart and put yourself together / the monumet / monumentet/
Är i Östersund och gör detta. Arbetsbubbla 100%, vet ingenting om vad som händer utanför Gamla tingshusets väggar. Jobbar precis hela tiden förutom en stund idag när vi badade i en femtongradig Storsjön, torkade oss med t-shirtar och värmde händerna över en övergiven engångsgrill. Om du är i Östersund och vill vara med om intensiva, obegripliga, noisiga, banala, intima, långdragna, gore-iga, teoretiska, oförlösta, våldsamma, gulliga, sömniga, ineffektiva och begärliga saker i ett cirka fyra timmar långt allkonstverk så tycker jag du ska komma. Det är gratis, en får komma och gå som en vill och en får fika hela tiden.
VID SIDAN AV AMPUTATION PARTS, DÄR I SKOGEN
I sommar är jag medskapande i Amputation Parts, ett performanceverk och det kanske mest utmanande projektet jag gjort. Omfattande, komplicerat, som ett intellektuellt triathlon och ett groteskt roligt labb. Vi gjorde ett miniresidens en vecka i Fengan där vi började varje dag med youtubeyoga på stickigt trägolv i en gammal fönsterateljé, gick via filosofiska intrasslingar och rundgångar, dramaturgiska uppror, genom degiga ritualer, fuskblodiga bad och stympade fotograferingar. Är SÅ glad för detta assvåra svinroliga uppdrag. De få timmar vi inte ägnade oss åt detta så låg Fengan och Grimsheden där i pittoresk kostym; som syskonbarn bakom en vinjett av ängsblommor, överflödet av blåbär under tallarna, smultron för tusen bullerbystrån, en natt på det finaste nya vandrarhemmet, träkaniner i prinsessklänning och florsockrade nyponrosor (vem gör ens nåt sådant).
att bära mina bördor
Förra veckan var jag i Berlin och är nu landad på Gotland just när de andra turisterna packar sig härifrån, stränderna glesnar och stället där en kan överhöra gamla Lundsbergselever och köpa överprisade potatisrätter tömmer sina barskåp.
Mer om Berlin sen, tänkte bara visa vad jag fick med mig därifrån. I fem år har jag snedvridit min rygg genom att ständigt kånka runt på denna satchel-väska, fin förvisso, men förfärligt oskön. Har letat ryggsäck i säkert ett år men inte velat ha en Sandqvist och inte haft råd men andra jag tyckt om. Berlin däremot levererade! På Voo store hittade jag denna ryggsäck från Essl, och den bär jag allt i nu:
Visst har den samma friluftsvurmande retrolook som märket jag just vände mig ifrån, men den är så otroligt fint sydd, har en klar djupblå färg och ljust ljust läder, tycker så himla mycket om den. Dessutom sitter den skönt, är mkt rymlig och kan bära massor av böcker, gympaskor, dator och matlådor. Så födelsedagspengarna jag fick till en ryggsäck för fem månader sedan och som sedan länge är förbrukade på annat kom äntligen till användning.
OCH NÄR DU TRODDE ATT DET INTE KUNDE BLI VACKRARE
-> tillbaka till Portugal. Har ju hela huset-historien kvar, den viktigaste. Det var en onsdag och jag, Emma och Christoffer åkte tåg från Porto. På perrongen mötte Phil oss, den rara personen som tog hand om huset, höll på med permakultur, bad om ursäkt när han inte behövde och talade bedårande brittisk dialekt.
En knäpp sak är att jag inte har en enda bild på själva huset och knappt inga bilder inifrån heller. Så väldigt synd. Om jag får pengar någon gång ska jag köpa ett vidvinkelobjektiv, eller i alla fall något som inte är ett porträttobjektiv. Oh well. Phil visade oss runt i huset och vi bara gapade, utbrast i hysteriska fniss och upprepade ohmygodohmygodohmygod pga så överväldigade. Jag var orolig innan resan att de stylat bilderna på huset för väl eller fifflat med informationen, att besvikelse var att vänta, att förhoppningar skulle grusas. Men nu stod huset där och var mer lysande, större, hade fler rum, skrymslen, loft och persiska mattor än jag kunnat föreställa mig. En Alice i Underlandet-trädgård och floderna som sjöng rakt in i sovrummen. Allt lyste.
Vi gick ut på promenad i den lilla byn.
En av de två floderna som fanns i närheten, den mindre.
Och här är Minho, den större floden som utgör gränsen till Spanien.
Vi var alldeles själva där och Emma och Christoffer badade. Så mycket Tom Sawyer-life över denna plats.
Så smög vi upp och spanade in i ett ödehus och väntade oss äventyr. Det blev inte så mycket mer än att glutta in genom dammiga fönster in på betongsäckar och byggdamm men vi fick smyga Tom Sawyer-style i alla fall.
Så handlade vi mat och på kvällen kom Joel och Malin äntligen. Det blev torsdag och grader över 25, barfotafrukost i sol. Jag åt en yoghurt med lemoncurd i botten som jag sent kommer att glömma.
Som om huset inte redan innehåll livsfarligt hög koncentration livskvalle så hade Phil även fyra hundar som kom ner till oss på morgonen och ville ha mesta möjliga gos.
Tydligen ville han egentligen skaffa katt för att hålla undan mössen på gården men hade istället fått en familj hundar (alltså en mamma-pappa-barn kärnfamilj) på halsen samt en valp. Desto bättre för oss.
Faktum är att Malin just varit tillbaka till Portugal och adopterat denna bedårande!! Alla blev kära i henne och Phil hade egentligen inte möjlighet att behålla henne så det var ju den mest lysande plan i världen. Hon heter Livia och är som en liten supermjuk prärievarg.
Efter lång frukost och hundgos åkte vi på marknad i en lite större by intill och köpte massor av grönsaker, fisk, bröd och oklara kakor som var som trolldeg med glasyr på. Sedan kom Phil förbi och frågade "om vi ville följa med till Spanien och bada". Spanien låg alltså tio minuter bort och han visade oss ännu en flod. Vi simmade och drogs med i strömmarna och det var ÅH.
Denna morgon hade dock följts åt av panikstress då Mattias som skulle ta sig med tåg från Bonn i Tyskland till Bryssel och flyga därifrån satt fast på inställda och försenade tåg. Jag höll på att gå under av stress och scenarion att han aldrig skulle dyka upp men han hann sitt flyg med några minuters marginal. Tack och lov för det va!!
Tillslut kom han och det var så jäkla fint. Vi hämtade honom i närmaste samhället och for hem och visade honom huset. Han var också överväldigad.
Det kom en till hund, grannens hund som hette popcorn på portugisiska. Hon blev slagen av sin ägare vilket märktes för hon var så otroligt underdånig och liksom kröp baklänges när en ville hälsa. Men när hon förstått att vi bara ville gosa blev hon mkt tillgiven.
Resten av dagen förflöt nog mest såhär.
<3
Emma övade på beslöjad-blick-i-fjärran när kameran kom fram.
IPhil hade burit fram en grill åt oss och så satte middagsgörandet igång. Jag och Mattias fiskfixade, vi hade köpt dorada som vi fyllde med massor av örter, citron, salt och hällde vitt vin över.
Detta gäng. Denna middag.
Det blev helt tyst när vi började äta. Seriöst en av de bästa middagarna i livet. Fisken, citron- och myntasås, bönsallad, mozarella- och nektarinsallad. Och så förstås; platsen, personerna, värmen, allt det där som sammanföll.
Christoffer.
Malin.
Vi provade hur jag skulle se ut i page. Som en fransk bibliotikarie. Är ej redo att ta det steget i livet.
Sedan HITTADE vi ett vardagsrum som vi hade glömt bort. Där blev vi kvar till natten och spelade ett gammalt brittiskt TP där varannan fråga handlade om cricket .
NÄR M KOM HEM & IDYLLERNA SOM FÖLJDE
Såhär; det blir en enda karavan av mer eller mindre idyllfetischistiska bildsatta sommardagböcker här nu. Det blir semester på semester på semester med viss geografisk spridning. Den här sommaren är shampoo i 80-millilitersflaskor och resväskor med noggrant komprimerat innehåll, privilegierat lyxledigt med drag av flängande och ekonomisk stress. Hit når det i form av försenade vykort. Det blir kanske inte så mycket annat än det just nu. Den som inte redan kräks lite i munnen av den här typen av livsnjutaroverload är mkt välkomna att ta del.
Nu fortsätter vi.
För några veckor sedan kom Mattias till Malmö efter att vi inte setts på tre veckor. Det hade hunnit vara skönt, frustrerande, långsamt och välbehövligt, tillslut mest jobbigt. Var mkt pepp och nervös över att ses igen och första dagen kvällen efter att han kommit hem var såhär:
Det var äntligen sommarvarmt och vi gick till en kaffebar i St Knut där vi inte varit förut. En (jag) blir så extremt bortskämd med avstånd när en bor och pluggar på Möllan, har känt till detta ställe länge men inte släpat mig dit trots att det ligger cirka ÅTTA minuters gångväg bort. Skärpning måste ske.
Vi åt mochiglass, en glassgrej från Hawaii som en kan hålla i handen eftersom den är innesluten i någon typ av risdeg. Risdegen är sådär men kokosglassen inuti var frikkinn HIMMELSK.
Efter att vi fyllt på koffeinbehovet gick vi hem och hämtade picknickfilt samt blev hungriga.
Hade varit ifrån Malmö tillräckligt länge för att bli sugen på falafel igen så vi tillgodosåg detta behov utsträckta på en filt i Pildammsparken.
Solade, softade, hade några av sommarens sällsynta timmar Malmösommar.
För att idyllmaxa denna dag ytterligare bestämde vi oss för att ta tåget åt sydväst för att käka på Hörte brygga.
Någonting med att hamna på busstationer i sömniga småstäder i juli. Någonting med det loja och blomstrande.
Himlen: såhär.
Vi promenerade sista biten. Tuggummirosor vid husen.
Att möta horisont.
Hittade en mycket bra placerad stol.
Som lämnade sig fint för posering för en person som dagen till ära kombinerade blått med blått med blått.
Vägrenar osv.
Hej från mig.
Det är så sjukt fint på detta ställe. Vi knyckte ett bord vid väggen mitt i solen och beställde massa mat.
Jag åt någon sorts bakad kålrot med messmör och lök och grejer. Jättegott, fast bäst är ändå alla smårätterna som de hemgjorda majonnäserna och smöret, pickelsen och ostarna.
Vi skålade om och om igen och var mkt glada att ses igen.
Och denna idyll var vår ända tills sista bussen gick hemåt och vi for mot slutet på en av den här sommarens finaste dagar.
PORTO episod 3 / den sista
Det blev den sista dagen på den första etappen av Portugalresan aka den bästa resan i life.
Vi åt frukost i lägenheten men bestämde oss för att äta second breakfast på Café Majestic, ett ståtligt tjugotalscafé och ännu mera art noveau.
Det var bara vi samt en handfull vithåriga människor över sextio, som vanligt ungefär alltså. Vi åt beiga saker som halvdecimetertjocka brödskivor med smör och Christoffer åt någon typ av oklara fattiga riddare med vaniljsås och russin.
Sedan skulle vi marknadsturista.
Återigen; ruffig och sliten stad, men oturistig och snäll.
Mycket plastväxter samt vimplar.
Lite ambivalent inför detta med att fotografera folk som arbetar på marknader, tenderar att bli väl exotifierande. Faller ju handlöst för OMG-SÅ-RUSTISKT-SÅ-IDYLLISKT-klichéen.
Vanligaste portugisiska pyntet vad det verkar.
Hur förutsägbart och enkelt det än så är sydeuropeiska marknader alltid ett nöje. Ville handla allt och laga mat i dagar.
Det var någon typ av helgdag denna onsdag så det mesta var stängt. Vi promenerade på stan ett tag till längs gatorna där vi redan lärt oss hitta, väjde för snubbar som försökte sälja gräs till oss och drack mer kaffe för nästan inga pengar. Sedan rullade vi våra rullväskor längs kullerstenarna till tågstationen som skulle ta oss till Huset, men det är en helt egen episod.
MATOSINHOS
Tredje dagen i Porto hade vi bestämt oss för att spendera på playan, i någon sorts förort som heter Matosinhos och ligger kanske tjugo minuter bort med buss. Vi åt frukost på balkongen, plockade med oss det dammgula parasollet som läckte regnvatten, smorde grundligt in oss i tjock vit solkräm och for.
Placerade oss i sanden och bredde ut vår svennebleka kroppar under den vita solen. Atlanten är ju svinkall, i alla fall i juni, så jag tittade bara på medan Emma och Christoffer modigt kastade sig ut.
Vi hade bokklubb på resan och läste Stål av Silvia Avallone. Boken utspelar sig i ett litet industrisamhälle vid havet i Italien och det var så himla mycket den stämningen på den här stranden. Stora monsterindustrier i fonden, disigt ljus, trekantsbikinis.
Gullig person med sand i kalufsen.
Det mest dramatiska vi bevittnade denna sävliga dag var en mås som fastnade i sanden och inte kunde ta sig loss. Det var hjärtskärande att se stackars pippin kämpa och kämpa med bara sjunka djupare ner. Till slut kom det två machokarlar och bar bort den. Tror ev att den dog i deras armar.
Sedan roade vi oss med att stå på huvud och händer och sola ännu en stund tills huden kändes farligt grillad och magarna ekade tomma.
Jag hade kollat upp ett burgarställe som hade lunch med burgare, dricka och kaffe för sex euro. Lemonad och uteservering. Alla tiders.
){kind=link}
Emma och Christoffer stannade kvar vid havet (och bevittnade ännu en fågel dö, men denna gång en undulat?! Bra märkligt). Jag åkte buss tillbaka till stan för att försöka köpa skor då jag bara hade mina mkt sunkiga gamla gympadojor med mig. Älskar grejen med att åka buss i en ny stad, att klara av att ta sig fram i en annan del av världen. Självständighetsrus.
Att handla skor i denna del av världen är inte helt enkelt för en person med min stil. Överallt säljs samma Jeffrey Campbellkopior som väger ca 500 gram och känns som ihopmonterade med limstift. När jag gett upp flera gånger om hittade jag till slut ett par flatforms från Sixtyseven i svart med vita broderade kryss på. Var mkt nöjd, köpte bigarråer på hemvägen och hade Värdefull Egentid på balkongen. (Slutet på historien med dessa fina flatforms är att jag blev påcyklad på hälen helt lätt för någon vecka sedan varpå skorna SPRICKER LÄNGS HELA SIDAN, metallhyskorna sprids för vinden och de är enligt utsago från skräddare omöjliga att laga. De var förstärkta med papper inuti. Sviken av Sixtyseven avslutas abrupt vår korta med intensiva relation och jag har fortfarande inga vettiga sommarskor )
Att titta på dessa bilder och minnas trettiogradig värme mot huden gör lite ont i denna svekfulla sommarvinter med sextongrader och stormbyar. Någon måste lova att det blir sån här sommar snart igen.
LÅNGA SHORTS/ TRAPPUPPGÅNG / FIKTION
Nästan varenda en av de dagar den här sommaren som inte är av det hetaste slaget spenderar jag i de här långa svarta shortsen. Som idag, efter det tropiska temperatursjok som igår natt raserades av ett rytande åskoväder Älskar siluetten, den slackiga elegansen. Ser dock nästan generande parigt ut när jag och Mattias hänger tillsammans ute i varsitt par långa shorts och godissneakers, teamstylade till tänderna. Min look är en sorts budgetvariant av Julian Reds förra kollektion, jag är en nöjd kopia.
Bäres exemplevis med en hundraprocentig sidentisha i silvergrått som är lite som vatten.
Har klippt undercutten själv utan spegel, tycker ändå att mina skills att "känna hur det ser ut" tog mig ganska långt, men medförde ett och annat hack samt en alltför lång spets som bör kapas snarast.
Känns underligt att ta selfies när jag gör det såpass sällan, påminns om hur en väljer, vrider, censurerar och redigerar sig. Vilken fiktion det är. Ser ju liksom inte ut såhär och är rätt sällan såhär uppstyrd i riktiga life. MEN, jag har funnit min nya outfitbackdrop också - trapphuset. Det är fint ljus där om eftermiddagarna och trappan tjänar väl som kamerastativ.