PORTO episod 3 / den sista

Det blev den sista dagen på den första etappen av Portugalresan aka den bästa resan i life.  

Vi åt frukost i lägenheten men bestämde oss för att äta second breakfast på Café Majestic, ett ståtligt tjugotalscafé och ännu mera art noveau. 

Det var bara vi samt en handfull vithåriga människor över sextio, som vanligt ungefär alltså. Vi åt beiga saker som halvdecimetertjocka brödskivor med smör och Christoffer åt någon typ av oklara fattiga riddare med vaniljsås och russin.  

Sedan skulle vi marknadsturista. 

Återigen; ruffig och sliten stad, men oturistig och snäll.

Mycket plastväxter samt vimplar.

Lite ambivalent inför detta med att fotografera folk som arbetar på marknader, tenderar att bli väl exotifierande. Faller ju handlöst för OMG-SÅ-RUSTISKT-SÅ-IDYLLISKT-klichéen. 

Vanligaste portugisiska pyntet vad det verkar. 

Hur förutsägbart och enkelt det än så är sydeuropeiska marknader alltid ett nöje. Ville handla allt och laga mat i dagar.  

Det var någon typ av helgdag denna onsdag så det mesta var stängt. Vi promenerade på stan ett tag till längs gatorna där vi redan lärt oss hitta, väjde för snubbar som försökte sälja gräs till oss och drack mer kaffe för nästan inga pengar. Sedan rullade vi våra rullväskor längs kullerstenarna till tågstationen som skulle ta oss till Huset, men det är en helt egen episod.

MATOSINHOS

Tredje dagen i Porto hade vi bestämt oss för att spendera på playan, i någon sorts förort som heter Matosinhos och ligger kanske tjugo minuter bort med buss. Vi åt frukost på balkongen, plockade med oss det dammgula parasollet som läckte regnvatten, smorde grundligt in oss i tjock vit solkräm och for.

Placerade oss i sanden och bredde ut vår svennebleka kroppar under den vita solen. Atlanten är ju svinkall, i alla fall i juni, så jag tittade bara på medan Emma och Christoffer modigt kastade sig ut.

Vi hade bokklubb på resan och läste Stål av Silvia Avallone. Boken utspelar sig i ett litet industrisamhälle vid havet i Italien och det var så himla mycket den stämningen på den här stranden. Stora monsterindustrier i fonden, disigt ljus, trekantsbikinis.

Gullig person med sand i kalufsen.

Det mest dramatiska vi bevittnade denna sävliga dag var en mås som fastnade i sanden och inte kunde ta sig loss. Det var hjärtskärande att se stackars pippin kämpa och kämpa med bara sjunka djupare ner. Till slut kom det två machokarlar och bar bort den. Tror ev att den dog i deras armar.

Sedan roade vi oss med att stå på huvud och händer och sola ännu en stund tills huden kändes farligt grillad och magarna ekade tomma.

Jag hade kollat upp ett burgarställe som hade lunch med burgare, dricka och kaffe för sex euro. Lemonad och uteservering. Alla tiders. 

Emma och Christoffer stannade kvar vid havet (och bevittnade ännu en fågel dö, men denna gång en undulat?! Bra märkligt). Jag åkte buss tillbaka till stan för att försöka köpa skor då jag bara hade mina mkt sunkiga gamla gympadojor med mig. Älskar grejen med att åka buss i en ny stad, att klara av att ta sig fram i en annan del av världen. Självständighetsrus. 

Att handla skor i denna del av världen är inte helt enkelt för en person med min stil. Överallt säljs samma Jeffrey Campbellkopior som väger ca 500 gram och känns som ihopmonterade med limstift. När jag gett upp flera gånger om hittade jag till slut ett par flatforms från Sixtyseven i svart med vita broderade kryss på. Var mkt nöjd, köpte bigarråer på hemvägen och hade Värdefull Egentid på balkongen. (Slutet på historien med dessa fina flatforms är att jag blev påcyklad på hälen helt lätt för någon vecka sedan varpå skorna SPRICKER LÄNGS HELA SIDAN, metallhyskorna sprids för vinden och de är enligt utsago från skräddare omöjliga att laga. De var förstärkta med papper inuti. Sviken av Sixtyseven avslutas abrupt vår korta med intensiva relation och jag har fortfarande inga vettiga sommarskor )  

Att titta på dessa bilder och minnas trettiogradig värme mot huden gör lite ont i denna svekfulla sommarvinter med sextongrader och stormbyar. Någon måste lova att det blir sån här sommar snart igen. 

PORTO episod 2

portofrulle.jpg

Från dag nummer två i Porto. Vi hängde på låset till ett café som låg vägg i vägg med en restaurang där vi första kvällen ätit burgare, en fick välja sitt hamburgerbröd och ett av alternativen var "scandinavian bread" vilket bestod av polarkaka. På cafét var vi igen de enda gästerna och en ensam servitris blev helt stressad över att ensam behöva styra med tre scrambled eggs. De var mkt krämiga och kompenserade för vattnig lemonad. Så strövade vi vidare i stan, till Livraria Lello, en bokhandel med magisk jugendinredning och dålig luft som mitt teleobjektiv tyvärr inte alls lyckas förmedla. Superfint fast ultraturistigt. Läste just att ryktet säger att JK Rowling blev inspirerad till att skriva Harry Potter av denna bokhandel. Blev retroaktivt eld och lågor.  
Efter det drack jag världens ovärdaste blåbärsslaskshake och sedan gick vi hem och packade badkläderna.Vi åkte buss genom staden, förbi broarna över Duorofloden och krakelspektakelfavelorna till havet.
Först åt vi mat på ännu en restaurang där vi var de enda gästerna (hade ej kommit in i den sydeuropeiska måltidsrytmen ännu och var konstant lite fel). Stället för tyst och stiligt, vi var svettiga och dammiga, maten var fin och det bästa var en fluffig gräddig jordgubbsmousse till efterrätt. Så låg vi på stranden och jag fick lösa en jättesvår gåta, solade en skvätt och sedan drog molnen ihop sig och vi begav oss förbi de pastellfärgade tetrishusen tillbaka till staden igen.
 

ATT ANGÖRA PORTO

Den söndagen ringde mitt alarm klockan fyra på natten och jag gick resfebrig genom gryningen i Malmö, tog tåget på kliniskt vita tysta Triangeln till Kastrup. Hade inte flugit på fyra år och aldrig flugit själv så gjorde antagligen ett mkt förvirrat intryck där på flygplatsen om någon skulle iakttagit mig. Det kändes som att det var så mycket att klara av men några timmar senare hade jag bytt Möllan mot ett tjugosexgradigt Porto och Emma (hon och Christoffer hade åkt dit en dag tidigare) mötte mig vid tunnelbanan. Vi hade drömt om och planerat denna semester kanske sedan januari och det var overklighetskänsla + lycka när det nu blev riktig verklighet. Det var söndag och det mesta var stängt enligt katolsk standard, men vi var helt nöjda med att dilla runt i kullerstensgränder, fota azulejos (det typiska portugisiska kaklet på hus), hänga i park och smida planer, spana på Duorofloden, sola och äta insane god indisk mat på en helt oansenlig restaurang där vi var de enda gästerna (hade gjort ambitiösa efterforskningar på denna hemsida med varierande resultat, men denna var en stjärnvinst). Sen hängde vi på vår balkong och det gick att sitta i linne fast det var sent och mörkt ute och det var enkelt att konstatera att nu är allt nästan för bra.