Tredje dagen i Porto hade vi bestämt oss för att spendera på playan, i någon sorts förort som heter Matosinhos och ligger kanske tjugo minuter bort med buss. Vi åt frukost på balkongen, plockade med oss det dammgula parasollet som läckte regnvatten, smorde grundligt in oss i tjock vit solkräm och for.
Placerade oss i sanden och bredde ut vår svennebleka kroppar under den vita solen. Atlanten är ju svinkall, i alla fall i juni, så jag tittade bara på medan Emma och Christoffer modigt kastade sig ut.
Vi hade bokklubb på resan och läste Stål av Silvia Avallone. Boken utspelar sig i ett litet industrisamhälle vid havet i Italien och det var så himla mycket den stämningen på den här stranden. Stora monsterindustrier i fonden, disigt ljus, trekantsbikinis.
Gullig person med sand i kalufsen.
Det mest dramatiska vi bevittnade denna sävliga dag var en mås som fastnade i sanden och inte kunde ta sig loss. Det var hjärtskärande att se stackars pippin kämpa och kämpa med bara sjunka djupare ner. Till slut kom det två machokarlar och bar bort den. Tror ev att den dog i deras armar.
Sedan roade vi oss med att stå på huvud och händer och sola ännu en stund tills huden kändes farligt grillad och magarna ekade tomma.
Jag hade kollat upp ett burgarställe som hade lunch med burgare, dricka och kaffe för sex euro. Lemonad och uteservering. Alla tiders.
Emma och Christoffer stannade kvar vid havet (och bevittnade ännu en fågel dö, men denna gång en undulat?! Bra märkligt). Jag åkte buss tillbaka till stan för att försöka köpa skor då jag bara hade mina mkt sunkiga gamla gympadojor med mig. Älskar grejen med att åka buss i en ny stad, att klara av att ta sig fram i en annan del av världen. Självständighetsrus.
Att handla skor i denna del av världen är inte helt enkelt för en person med min stil. Överallt säljs samma Jeffrey Campbellkopior som väger ca 500 gram och känns som ihopmonterade med limstift. När jag gett upp flera gånger om hittade jag till slut ett par flatforms från Sixtyseven i svart med vita broderade kryss på. Var mkt nöjd, köpte bigarråer på hemvägen och hade Värdefull Egentid på balkongen. (Slutet på historien med dessa fina flatforms är att jag blev påcyklad på hälen helt lätt för någon vecka sedan varpå skorna SPRICKER LÄNGS HELA SIDAN, metallhyskorna sprids för vinden och de är enligt utsago från skräddare omöjliga att laga. De var förstärkta med papper inuti. Sviken av Sixtyseven avslutas abrupt vår korta med intensiva relation och jag har fortfarande inga vettiga sommarskor )
Att titta på dessa bilder och minnas trettiogradig värme mot huden gör lite ont i denna svekfulla sommarvinter med sextongrader och stormbyar. Någon måste lova att det blir sån här sommar snart igen.