Midnattsol / ett solsystem av midnätter / hjortronglass/ åkerbärsglass/ ett nytt syskonbarn/ det syskonbarnets stora sjöblå ögon och alldeles egna röst / myggsvärmar/ oövervakade tågövergångar / familjedynamik familjekomplexitet / syrener fortfarande / västerbottniska mansions / misskötta kor / youtubeyoga / tvättlinor / oändligt ljus
PORTO episod 2
Från dag nummer två i Porto. Vi hängde på låset till ett café som låg vägg i vägg med en restaurang där vi första kvällen ätit burgare, en fick välja sitt hamburgerbröd och ett av alternativen var "scandinavian bread" vilket bestod av polarkaka. På cafét var vi igen de enda gästerna och en ensam servitris blev helt stressad över att ensam behöva styra med tre scrambled eggs. De var mkt krämiga och kompenserade för vattnig lemonad. Så strövade vi vidare i stan, till Livraria Lello, en bokhandel med magisk jugendinredning och dålig luft som mitt teleobjektiv tyvärr inte alls lyckas förmedla. Superfint fast ultraturistigt. Läste just att ryktet säger att JK Rowling blev inspirerad till att skriva Harry Potter av denna bokhandel. Blev retroaktivt eld och lågor.
Efter det drack jag världens ovärdaste blåbärsslaskshake och sedan gick vi hem och packade badkläderna.Vi åkte buss genom staden, förbi broarna över Duorofloden och krakelspektakelfavelorna till havet.
Först åt vi mat på ännu en restaurang där vi var de enda gästerna (hade ej kommit in i den sydeuropeiska måltidsrytmen ännu och var konstant lite fel). Stället för tyst och stiligt, vi var svettiga och dammiga, maten var fin och det bästa var en fluffig gräddig jordgubbsmousse till efterrätt. Så låg vi på stranden och jag fick lösa en jättesvår gåta, solade en skvätt och sedan drog molnen ihop sig och vi begav oss förbi de pastellfärgade tetrishusen tillbaka till staden igen.
LEKPLATSMIDSOMMAR
Jag har fortfarande inte bloggat om mitt nyår och detta tillkortakommande tänkte jag kompensera genom att blogga om midsommar endast drygt en vecka efter att det skett. Undrens tid är ännu ej förbi. Över midsommar vilar lite samma sorts hetsiga lyckoimperativ som över nyår, jag och Mattias hade ingenting planerat eftersom vi precis kommit hem från Portugal vilket hjälpte för att finta borta ohanterliga förväntningar. Passande nog hörde Emilie av sig och så blev det vi samt Emma som spenderade denna ljusa dag tillsammans.
Först var det bara jag och M. Lyssnade på vinyl.
Hade frukostplaner.
Jag hade haft kokosyoghurtcravings i veckor och hittade tillslut dessa små.
Högtidsdagen till ära gjorde vi eggs florentine, det var godare än vad som egentligen är rimligt. Eftersom salta mackor är det bästa behövdes även en med valnötsost och gurka.
Efter världsmästarfrukost softade vi, handlade och fixade med middagsplaner. Jag skulle göra tårta.
M fixade med smördegspiroger.
Vid fyra kom Emilie och Emma! Knäckte en bärs och snackade om kortfilmen de spelar in tillsammans nu där de spelar par (drömpar).
<3
Det galnaste som hände denna middag var att köksbordet flyttades till vardagsrummet för variation. Livin' on the edge.
Fina Emilie. I höst börjar hon trean och kommer göra sin praktik i Göteborg, kommer sakna hennes smarta rara närvaro i skolan.
Det var en enkel fast ändå lyxig midsommarmiddag som avslutades med jordgubbstårta med vit chokladmousse och mandelmaräng. Jag som aldrig bakar tårta var mkt nöjd med min insats.
Hade djupa samtal med dessa två djupsinniga.
<3
Efter paltkoman gick vi till Folkets park. Jag såg med lite god vilja ut såhär. Gillar det här med vita skor och citronstrumpor.
Här försökte M filma men det blev istället dessa överexponerade bilder. Det vi gör är att dansa på en sorts dansmatta där en kan välja olika tävlingar. Tre barn kom och danstävlade med oss och vi hade en mkt intensiv dansant stund tillsammans.
Detta klätternät är det roligaste i hela parken. Blev snudd på euforisk när jag klättrade i det första gången, det är liksom elastiskt och studsar på det mest behagliga vis.
Den där drar däremot igång min nöjesfältsskräck, har en fobisk inställning till g-kraften.
Ni ser ju hur glad en blir.
Så underskattad vuxenaktivitet.
Mattias körde en mer sval look.
När vi spexat klättrat snurrat klart i parken gick vi hem, lekte galenpanna och åt chippa tills vi alla nådde en gemensam trötthetsgräns. Vi var mycket efter-resan-och-efter-terminen-trötta (Mattias hävdade även att vi var jetlaggade pga en timmes tidsskillnad) och den här sortens stillsamma festlighet matchade det tillståndet alldeles förträffligt.
ATT ANGÖRA PORTO
Den söndagen ringde mitt alarm klockan fyra på natten och jag gick resfebrig genom gryningen i Malmö, tog tåget på kliniskt vita tysta Triangeln till Kastrup. Hade inte flugit på fyra år och aldrig flugit själv så gjorde antagligen ett mkt förvirrat intryck där på flygplatsen om någon skulle iakttagit mig. Det kändes som att det var så mycket att klara av men några timmar senare hade jag bytt Möllan mot ett tjugosexgradigt Porto och Emma (hon och Christoffer hade åkt dit en dag tidigare) mötte mig vid tunnelbanan. Vi hade drömt om och planerat denna semester kanske sedan januari och det var overklighetskänsla + lycka när det nu blev riktig verklighet. Det var söndag och det mesta var stängt enligt katolsk standard, men vi var helt nöjda med att dilla runt i kullerstensgränder, fota azulejos (det typiska portugisiska kaklet på hus), hänga i park och smida planer, spana på Duorofloden, sola och äta insane god indisk mat på en helt oansenlig restaurang där vi var de enda gästerna (hade gjort ambitiösa efterforskningar på denna hemsida med varierande resultat, men denna var en stjärnvinst). Sen hängde vi på vår balkong och det gick att sitta i linne fast det var sent och mörkt ute och det var enkelt att konstatera att nu är allt nästan för bra.
TIO DAGAR ETT LIV
Tio dagar senare och tillbaka där allt började. Som om ingenting har hänt fast allting har hänt. En lyckobaksmälla, ett post Portugal state of mind. Det är ett varmt hem att komma hem till, ett liv av kattguld och kanel med infattade diamanter. Det är precis början på sommaren. Men det är också tillbaka, det är skånska sexton grader och ihärdigt regn. Hur en hemstad ter sig bredvid ett helt verkligt luftslott. För ibland uppstår Det Exceptionella. Något med tiden, platsen, omständigheterna, konstellationen, alla parametrar som pekar rakt upp i himlen.
Nu klipper jag naglarna som fått växa sig vildvuxna och obrydda, nu äter jag knäckebröd och har Möllan som omgivning, skriver listor över det som förpassats till inte nu som plötsligt är nu.
Jag har hittills aldrig lyckats blogga om en hel resa, det oavslutade och inkonsekventa är den här bloggens signum. Men, good times for a change, kanske är det nu det händer. Nittio procent av bilderna från den här resan kommer bestå av hundgos, dignande matbord och olika personer som läser i olika positioner, företrädesvis Silvia Avallone. Bilder och trevande berättelser kan kännas endimensionella när upplevelserna sträckt sig genom alla nervtrådar i hela kroppen. Jag lovar berätta mitt bästa, men viktigast är nog ändå att gå ut i den där sommaren även om regnet är en dammgrå ridå. För det har ju just börjat.
⇢ ⇢ ⇢ ⇢ ⇢ PORTUGAL
Här står jag på en klippavsats som är ett slut och en början, eller kanske bara en förlängning. Nu har vårtermin seglat in i sommarlov, det är en lättnad och en förvirring, som en cirkulerande helikopter i mitt bröst som inte riktigt vet att landa. Brytpunkten var onsdagens utspark för treorna, vi ettor och tvåor hade ordnat en nostalgibonanza, en hybrid av möhippa, melodifestivalen och galej på Hogwarts, en slå-klackarna-i-taket-som-om-det-inte-fanns-någon-morgondag-fest. Det var fantastiskt.
Och det där med att en tredjedel av min tid på teaterhögskolan just passerat hinner inte tillnärmelsevis sjunka in förrän det är vidare. Inatt (eller, ohemult insane in the membrane-tidigt imorgon bitti) går jag upp och vid lunch tänkte jag inshallah landa i Portugal. Först är det jag, Emma och Christoffer i Porto i tre dagar och sedan strålar vi samman med Mattias, Joel och Malin i ett hus i nordligaste Portugal som jag hittade på Airbnb och inte kunde sluta tänka på. Jag tänker att vi ska grilla fisk, dricka kaffe med kanelstänger, dåsa på sandstränder, sova länge, bada i floden som är gränsen till Spanien, prata om life, dricka ljusgrönt vinho verde, läsa ostört, åka på utflykt till atlantkusten och en nationalpark, de andra kanske ska surfa men jag ska nog mest vara pensionär. Och apropå den där surrande helikoptern i bröstet hoppas jag lite på att klyschan ibland måste en åka långt bort för att komma hem stämmer.
HEJDÅ GÖTEBORG (PÅ RIKTIGT DEN HÄR GÅNGEN)
För några helger sedan var jag i Göteborg och det kändes som sista gången på länge. Det var sista gången i kollektivet för nu är det tömt och upplöst and it's the end of an era.
Jag var oerhört förkyld denna helg men hade redan fått boka om resan från några veckor tidigare så jag åkte prompt ändå. Det var magnoliornas tid och blixtrande sol.
Och körsbärsblommens.
Jag mötte upp Maxime och vi styrde kosan mot Hisingen och Backa teater. Det är en av landets bästa scener och jag saknar den, ville hinna se åtminstone en föreställning i vår.
Vi såg Ungdomen är deras sjukdom och vad jag slogs av är hur skarpt Backa skiljer sig från andra institutionsteatrar. Det är så mycket explosivitet, energi, svett och angelägenhet, poesi och nerv. Ljusår ifrån söndertrampade hjulspår och trött slentrian. Älskar ungdomsteater som vågar vara estetisk, existentiell och mångtydig.
Efter teatern köpte vi med oss indisk take away och sedan åt vi finost för att fira att Norea kommit in på Stenebyskolans textillinje (men nu har hon kommit in på en designskola i Reykjavik och ska börja där istället - dubbelt hurra!)
Det blev en morgon och det blev sista kollektivfrukosten vid Agnes flagnande köksbord. Maxime önskade sig amerikanska bananpannkakor och jag fixade.
Vi hade finost kvar från gårdagen.
Vi promenerade ut på stan till en gårdsförsäljning med rawfood-bollar, designkuddar, venusstatyer och Elvistavlor. Jag köpte två försilvrade rådjur som jag tänkte kan agera bokstöd på sängborden hemma. Ingen vet varför.
Gosiga systrar.
Träffade en krullig hund.
Jag kramade de gosiga systrarna hejdå och styrde stegen mot Mölndal där jag skulle träffa mamma och mormor som skulle fylla år snart och därför förskottfiras. Köpte Inger Christensens (min bästa poet!) Alfabet till mormor och sedan lyckades jag gå vilse i Toltorpsdalen för att de gjort om buss-systemet.
Fotograferade magnoliablad och sedan fick de hämta mig med bilen för jag stod förvirrad vid någon rondell och hade ingen bra plan.
Och så hängde vi stillsamt hos mormor, åt lunch och drack bryggkaffe och åt macarons och bullar.
Mormor passar denna fluffiga lejonhund.
Det finns hela monument av bilder på släktingar, vi är ju en relativt stor skara.
Vid det här laget hade min förkylning förflyttat sig till stämbanden och jag tvärtappade rösten. Alltså har aldrig varit med om liknande, särskilt med tanke på att det höll i sig i ungefär fem dagar. På kvällen såg jag Daniel som gör sin praktik på Folkteatern och fick väsa fram mina tack efteråt. Kunde dock inte låta mig hindras av denna pratblockering så vi och Daniels vän Sara gick och åt burgare på The Rover och ältade teatersaker i timmar.
Morgonen efter lät min forna ganska kraftfulla stämma fortfarande som en vindpust. Det kändes besvärligt eftersom jag skulle träffa flera personer, men det fick arrangeras om och bara bli en kort visit hos Anna, Martin och deras bebis Elsa. Kolla gulliga!
Kolla soft bebis, bara chillar i soffan. Det var mycket fint att se dessa tre och från deras lägenhet for jag till tåget för en tågbiljett som kostat alldeles för mycket. Och när jag åkte ifrån Göteborg så hade jag åkt från Majorna en sista gång, Bangatans förfallna fasader och minnen om svartklubbar på sommaren, hundcafét som gör reklam för hundparkour, Café kultur där jag och Max ätit frukost otaliga gånger, blomsteraffären som nog är uppkallad efter en Kristina Lugn-pjäs, de där gatorna jag gått i alla sorters väder och med alla sorters känslor innanför bröstbenet. Jag flyttade för ett år sedan men har alltid haft ett hem att komma tillbaka till, nu finns det inte mer. Hejdå lyftkranarna, spårvagnssoundtracket, älvsborgsbroar och gullbergskajer, andra långgator och Järntorgets körsbärsträd. Hejdå till den stad som i nio år uppfostrat mig och låtit mig växa i sig, det var här allt började och nu fortsätter jag nån annanstans.
PIZZAVALBORG, RÖDA FANOR & MINIMALA ANKBARN
En gång var det valborg och första maj, en helg av kalas och kamp. För mig var det såhär:
Maxime var här och valborg till ära mönstermaxade hon med både kaktusar och storblommigt. Vi skulle få finfrämmat och ställde till med pizzamiddag, synd att jag inte fick någon bild på pizzorna för de var sannerligen värda sin vikt i guld. En med tomatsås, färska tomater, vårlök och mozzarella och en med citron- och vitlökscrême fraîche, potatis, päron och valnötter.
Jag lyckades som vanligt tyvärr fota mer mat än människor men det var i alla fall Emma, Emilie och Joel som var där till en början.
Det blev efterrätt, mjölkchokladmousse med cointreau, hallon och physalis.
Vi hängde på divanerna och i vardagsrumsfönstret, åt tills vi storknade, gosade, drack bubbel och sjöng sedan in våren i stämmor. Inget märkvärdigt och ändå så himla bra. När de andra gick ut i natten hörde jag deras skråliga stämsång på gatan utanför och sedan somnade jag efter en valborg som var precis som jag önskade mig.
Dagen efter var det första maj! Detta annonserades med all önskvärd tydlighet på grafittiväggen utanför vårt hus, lokalpatrioten i mig blir knäsvag och exalterad över denna stadsdel.
Jag och Max preppade med våffelfrukost.
Och så demonstrerade vi. Vädret var som en charterreklam och det var uppsluppen kampstämning.
Dessa personer vajade med röd fana och spelade Internationalen svinhögt varpå spontan allsång uppstod. Sedan hängde vi i Slottsparken där det var den mest uppstyrda första maj jag varit med om, med scen och talare och spelningar, hoppborg och teater för kidsen, politisk merch och mat från massor olika länder. Vi (som i jag, Maxime, Emma, Emilie, Andreas, Shora och bebis) köpte papptallrikar med irakiskt käk av några gulliga irakiska gubbar och satt sedan i solen, myste och lyssnade på talen. 5600 personer var vi i demon och det politiska hoppet så välbehövligt. Och så blev jag medlem i vänstern! Nu jäklar måste min politiska organisering bli verklighet.
När jag och Maxime kom hem efter många timmar av förstklassigt första maj-firande blev vi supertrötta och ägnade resten av kvällen åt att äta choklad, dricka mango- och banansmoothie och titta på Hotell uppflugna på varsin divan.
Dagen efter hörde Shora av sig och bjöd in oss på palestinsk frukost. Det var såhär fint!
Såhär gullig var Max.
Det var hoummus, baba ghanoush, zaatar, oliver, färska grönsaker, stekta ägg, sesambröd, yoghurtbollar, koriander, vårlök juice och kaffe. Insanely gött. Bebis Latifa får inte förekomma på nätet, därav inga bilder på hon som är det gosigaste som hänt mig.
Och sedan promenad i Pildammsparken såklart. Det är så mycket blommande träd i den här stan.
<3!!
Och där det finns familjer av änder. Denna bild får avsluta denna lilla berättelse om denna lilla helg i detta lilla liv, ska inte ge mig på något tafatt försök att beskriva hur gulliga dessa dunbarn är. Ni ser ju.
ENGELSK KONFEKT SOM SPRINGER
Det är ledig dag och det är guld värt, klockan är två och jag har inte ens gjort mig i ordning än. Att få släppa rutinerna och schemat ett ögonblick. Jag har varit oerhört förkyld i över en vecka, tappade rösten i lördags och den har varit som en trasig tågvissla tills nu då den långsamt tar form igen. Min röstlärare säger till mig att hålla käft utanför repetitionerna men jag kan förstås inte hålla mig. I övrigt tänker jag på: att det går att åka färja Danmark-England nu och att det går att åka tåg Malmö- Berlin för 333 kronor, att vänstern borde genomgå en rejäl grafisk makeover och sluta upp med sin nostalgi, vilka kläder jag ska ha med mig till Portugal (för om mindre än en månad åker jag och ett magiskt crew just dit), hur tusan min ekonomi ska hålla sig på benen i sommar, the precariat-ized mind, det här med skådespeleri och vilka färger jag ska ha på bloggen. Och så har jag ett par nya skor, de snabbaste och färgintensivaste jag någonsin haft. Det går att välja sina egna färger på vissa modeller hos Adidas och jag tänker inte ens berätta hur mycket tid jag la på att bestämma mig för den här kombinationen. Orimligt. Det tog en massa veckor innan de kom på posten, men nu går vi omkring tillsammans hela dagarna. Tillåt mig att presentera:
Glada va! Balla va! Snabba va! Jag har även lyckats dra på mig en krispigt bronsfärgad solbränna som ni ser, är så redo för avklippta 501:or och beachhäng.
Nu ska jag och mina skor ut och gå till havet.
SOM EN DÅLIGT GLASERAD MUFFIN EGENTLIGEN (OCH OM EN PÅSK MED FLERA HEM)
Körsbärsblommorna har sedan länge regnat ner i rännstenen, kastanjeträden vecklat ut sina blad i sin fulla längd och jag förstår inte längre vad klockan är för tiden är i maratonform och springer mycket snabbare än mig. Skolan är tiotimmarsdagar (där vi jobbar med den här och den här scenen) och motsträviga utmaningar, tvivel och trötthet, naturalism-overload och stundtals magi. Jag är: i förväntan, sommarlängtan och ständig social stress, ständigt bakvatten och ständig konflikt kring livsprioriteringar. Det verkar inte finnas något enkelt svar, kanske hinner jag ikapp till sommaren, om ett år eller aldrig. Kanske måste jag på allvar omvärdera och erövra allt på ett nytt sätt för att slippa se tillbaka och tänka "VARFÖR all denna ältande ångest?". Drömmer om att det här skulle vara en plattform för filosofiska betraktelser, feministiska politiska analyser, populärkultur och satir, långa tankar, kritiska reflektioner, allt överdraget med en glasyr av överdådsfrukostar, sidenbyxor, tenniskjolar, motljus och la dolce vita. Nu är det liksom bara glasyr, fast en kladdigt söndersockrig som har spruckit och i stort sett fallit bort, lämnat ett sorts ingenting efter sig. Och mitt behov av att förklara och ursäkta detta verkar oändligt.
Det jag egentligen skulle göra här var att trycka fast en bit bortfallen glasyr och berätta om min påsk, så nu gör jag det:
Första dagen på ledigheten var jag kvar i Malmö med Mattias, inte så vanligt för oss att ha en heldag ledig tillsammans. Vi cyklade till Moderna och såg Nils Dardel-utställningen, han med Den döende dandyn.
Tyckte så himla mycket om det, det var en drömskt dekadent smällkaramell. Älskar kidsens stil på bilden till höger, inte helt olikt hur jag tänker mig sommarens klädnader.
Vi cyklade och letade efter en vintagebutik som tyvärr visade sig ha stängt, men där låg istället ett café där vi slog oss ner för att käka veganburgare av mungbönor. Mycket bra krisp, min bästa veganburgare hittills. Gosade med en extremt gullig hundvalp också men den vågade jag inte fota.
Sedan åkte vi till Kallis! Eftersom en stor del av upplevelsen med Kallis handlar om att få hänga i ett separatistiskt rum med bara kvinnz och vara obrytt naken så delade vi upp oss för att mötas upp efteråt.
Det var lika bra som kallbad alltid är, en är ny och utmattad och glasklar efteråt.
Det blev nästa dag och jag satte mig på en buss till Göteborg som var saltkysst solkysst och hur välkomnande som helst.
För att hänga med bästa Max. Vi satt först ett par timmar i solen på en uteservering och gick sedan direkt för att premiärglassa.
Snart flyttar de ut från kollektivet så det var en aning vemodigt att vara där och veta att detta hem, som inte är mitt hem men ändå är det, snart är oåterkalleligen borta. Men mest av allt var det bara fint, kul och vilsamt att vara där.
Hanna och Norea passade detta moln till hund, han hette Malte och hade fel på stämbanden och väldigt mjuka öron.
På påskafton dukade vi upp till pangfrukost. Det blev amerikanska bananpannkakor och äggröra (som blivit ett stående frukostinslag) plus allt det andra.
Det var allt jag kunde drömma om.
Hanna och Malte <3
Det var inte så varmt men ändå så fint att det var omöjligt att stanna inne så vi gick ut och slog oss ner på baksidan av huset där utsikten är väldigt, väldigt Göteborg.
Mattias hade kommit efter från Malmö och Maxime gjorde Bloody Marys till dem som kanske blev lite för mycket som en stark tomatsås.
Men ändå sjukt fint att kunna sitta ute överhuvudtaget.
När en nu är i Göteborg så är ett häng på Hagabion obligatoriskt. Vi promenerade över kullen där några hus bytt färg och kvällssolen målade allt i technicolor.
Körsbärsblommen.
Och att hänga på ett ställe som också är som ett hem. Jag åt tempeh med jordnötter, nudlar, broccoli och massa annat kul. Det var förstås strålande.
Kvalar tveklöst in på topp tre saker jag saknar med Göteborg.
Påskafton var tydligen en trött dag att gå ut på för det var rätt tomt överallt. Men vi hamnade på Folk där vi mötte upp Max och Hanna och drack surt naturvin tills kvällen kändes färdig.
Så blev det söndag och jag och Mattias åkte till landet. Skulle hänga med familj och bli tjugofemårsfirad i efterskott. Det promenerades, lagades halloumiburgare, glufsades biskvier, gosades med barn och djur och så fick jag en rad utomordentligt fina presenter. Till exempel en slöjdad träkanin med klänning och rörliga armar, Marimekkohanddukar, resebidrag och en plånbok som mamma lyckats beställa från Etsy.
Hängde med två av mina extremt gulliga syskonbarn, här är Ville som klär fantastiskt bra i min gamla prinsesskrona.
M är så himla allergisk mot Imse så han fick ta sin tillflykt till det kalla ute titt som tätt.
Men att vara ute var ändå det bästa tänkbara. Och nu när jag är lite som en urvriden disktrasa och dessutom just sett Kobras avsnitt om staden och landet längtar jag dit ännu mer.
DEN BÄSTA FÖDELSEDAGEN/-NATTEN
Förra lördagen slog min ålder nya rekord och kammade hem en kvarts sekel. En vag punkt i framtiden som jag länge dragit mig för att besluta vad jag skulle göra av, hur fira, hur kombinera storslagenhet med whatever-attityd. Såhär blev det tillslut och jag har ju redan i rubriken avslöjat att resultatet var av det goda slaget:
Morgonen började med uppvaktning av denna superperson.
Vi skulle äta brunch senare så han gjorde bara en "lite spartansk" förfrukost med ägg-/selleri-/purjolöksknäckemackor, smoothie och kaffe.
Mandelwienerbröd och morotskaka med de exakta proportionerna mellan glasyr och kaka. Slår en upp spartansk i ordboken är den denna bild som dyker upp.
Pakethög!
Som om det inte var nog med att jag tur och ordning hade funnit en mycket fin skjorta, en Amanda Svensson-bok och Hello love av Charlotta Cederlöv (som absolut måste bli nästa högläsningsprojekt) så innehöll det sista paketet jordens finaste solglasögon. Ett par Sunbuddies i spräckligt mönster, så olika de skrangliga fejkraybans jag spenderat mina andra somrar i.
En lyxsak jag aldrig skulle skaffat till mig själv men som var sjukt fint att få.
Och så blodröda ranunkler till det.
Redan här var dagen och vibrerade uppe på sin höjdpunkt. Vi klädde på oss för att ta oss an världen utanför.
Det vill säga Stadsteatern som hade kostymutförsäljning eftersom det var teaterns dag, passande nog.
Det fanns sådana här typer av teatrala kreationer men jag och Mattias lyckades ändå fastna för plagg av enbart svart ull.
Som den här kavajen från Doktor Zjivago.
Med sex stycken nya prima garderobstillskott i en svart plastsäck cyklade vi mot nästa anhalt.
Som var Systrar & bröder där Emma hade paxat ett bord för oss.
Inte nog med att denna punkiga ängel satt där och lyste och ville dela min födelsedag, hon hade även med sig present.
Och ett kärleksbrev. På framsidan hade hon skrivit ut en sms-konversation från när vi kom in på scenskolan och var helt energidränerade, chockerade och svinlyckliga. Vi hookade upp den där avgörande natten över en pizza och sedan dess har vi inte släppt taget.
<3 <3
Vi åt frukostbuffé i flera omgångar tills magen sa definitivt stopp och då drog vi oss hemåt i maklig takt och ordnade med ett och annat ärende på vägen.
Senare på kvällen skulle jag och Paula som fyllde år två dagar senare ha fest och eftersom vi båda går igång på att fixa dona pyssla pynta så var det lite att göra. Som att baka snickerskaka, en överlägsen sötsak eftersom den också är salt.
Jag vankade runt hemma och fixade och hade det så himla bra men märkte också hur svårt det är att acceptera att saker bara är bra, att det faktiskt var helt molnfritt och bekymmerslöst och lyckligt just denna dag. Det känns som att det kommer slå tillbaka, straffa sig, att det måste vara något som är fel. Det är underligt.
Men den angstiga förnimmelse och iakttagelse tog i alla fall inte över utan höll sig i bakgrunden. Jag och Mattias fortsatte med att baka pizza till kvällen. Har hittat en pizzeria där en får köpa färdig pizzadeg, för oss lata eller med dålig framförhållning. Fick köpa tre degklumpar för 10 kronor, WIN. Only on Möllan.
När allt var klart (ca 2 timmar senare än beräknat förstås), lastade jag mig själv full av kassar och plåtar och gick några nummer längre bort på gatan där Paula bor (Malmöavstånd 4ever). Där var hon och hennes roomie samt två systrar i full gång med att fixa resten av festen. Som denna cheesecake.
Några dagar tidigare hade vi varit i Malmös eget kitschmekka Partyland, ett tokkommersiellt syntetiskt kalasparadis som framkallar en underlig och mycket intensiv känsla av äckel-möter-eufori. Där finns allt ifrån banderoller av rosa bebisfötter och Frozenkonfetti, till hyllmetrar av piñatas, ballongvalv och tårtdekorationer. Vi gick därifrån med väldigt mycket ballonger.
Men grädden på moset kronan på verket var denna rosa heliumdelfin. Säg en fest som inte skulle piggas upp av denna.
Paula hade fixat drinkhörna.
Två av systrarna.
KOLLA HUR FINA.
Födelsedagspinglor och rosa delfin.
Och så kom det folk som sjöng i stämmor och som gav oss Fucking Åmål-affischer och chokladdjur och tog vardagsrumsgolvet i festlig besittning.
Alex hade stukat foten gul och blå på en rörelselektion och lajvade därför Richard III-fysik hela kvällen (ursäkta teaterintern referens).
Vi fick varsitt partykit som tex innehöll sådana här discokulor ficklampsformat.
Sedan var det hemmafest på det bästa sättet, det bara pågick tills klockan slog om till sommartid och vidare, det blev senare och ljusare och en nästan osannolikt lovande början på ett nytt år i livet.
GRÖN LÅTSASMOCKA & ETT RÖTT ÖGA
Denna mörkgröna magtröja med tryggknappar fann jag på Humana, eller om den fann mig. Oavsett: ett utmärkt tillskott till min blygsamma croptop-samling. Jag vill ha på mig den ofta, till exempel med skor som smutsvita traktordäck, a-linjekjol i svart ull och stjärnörhängen. Den här dagen hade jag även en härlig ögoninfektion som la sig som en röd dimma över vänsterögat. Idag är det fredag och min sista dag som tjugofyraåring, jag ska se premiären av Svenskjävel med bästa Bianca i huvudrollen och äta finmeze. Imorgon är jag äldre är någonsin, det ska firas och det med besked!
TILL SKOGEN
Förra helgen begav jag mig uppåt i landet, lämnade min kära inhängnad Möllan för en annan sorts luft, ett föräldrahem och en stjärnhimmel. Jag hade haft skog- och djurcravings hur länge som helst och var mycket lättad över att äntligen komma iväg.
Och jag kan redan nu säga att det blev en exemplarisk helg. Exempelvis så var det sol hela tiden och när det var mörkt så var det stjärnklart. På lördagen var det såhär ljust, jag åt frukost i ett solbadande kök och gick sedan ut för att gosa med isbjörnarna, dvs hästarna.
Shamita med pepparkornsögonen och de vita ögonfransarna.
Jag och mamma promenerade för det kan en inte missa. Till den här hagen som är barndomsminnen om kurragömma, picknickar och grodyngeljakt i dammen.
Isgrafik.
Rotknutar. Aaaah, att få vara i skog efter månader av Skåneslätt och stadsrum.
Vi utvidgade hela tiden promenadsträckan för det var så perfekt vårvinterväder att det var omöjligt att gå in.
Vi var nog ute i uppemot två timmar och hann äntligen för första gången på månader prata ostört, länge.
Videung också.
Hemma går allt sin gilla gång, rutinerna nästan orubbligt trygga. Pianot och Backnoterna stadigt på samma plats, radion slås på till sjörapporten innan kvart i tio-ekot, teet dricks vid samma tid varje dag och kaffet likaså, hästarna hämtas in till stallet och släpps ut, alltid biscotti till kaffet, alltid en tung cheddarost längst ner i kylen. Sånt som en febrig tonåring tyckte var outhärdligt är nu helt fint att komma hem till.
Det var så fint ljus att mor min fick slå sig ner för några porträtt. Fin va.
Himlen brann upp över vassa trädsiluetter.
Det går så lugnt och långsamt allting, ibland tar det flera dagar för mig att vänja mig vid det tempot men nu var det precis vad jag ville ha och därför sjönk jag bara ner i det, helt tillfreds. Läste utan att stressat se efter hur många sidor det var kvar på kapitlet, sådant.
På kvällen kom Jonis, Lisa och Hilma och till finbesöket bakade mamma blåbärspaj, så gott ju.
Då på kvällen sov kidsen men på söndagmorgonen var de förstås uppe vid åtta och lekte kaos med tjugo års samlade leksaker, sjörövaröar och riddarborgar i playmo, tuschsminkade barbies och skogsfamiljer i rutiga shorts.
Så himla gosigt att träffa dessa igen.
Kolla Ville åh.
Sedan red jag och pappa ut i skogen. Att gallopera på skogsvägar och i ekhagar och allt är så idylliskt så en nästan blir lite äcklad av sig själv fast en ändå bara njuter. Jag rider inte ofta numera men Minzk som är min (nåja, egentligen inte riktigt min) häst är så bedårande att det inte är klokt.
Och så var det lunch och gosa med syskonbarn, spela en eller annan ballad till på pianot och fotografera snödroppar (för det är lika kul efter varje iskall vinter).
Den här tiden på året är alltid stubbigt och korthugget, skört och sticksigt, torrt monokromt. Men det händer något så snart ljuset ändrar sig till att lysa med guld.
Det var en helg som var så anspråkslös och lågmäld men som innehöll allt jag behövde då. Den här vilda vargen till gammal gubbhund exempelvis. Han finns ju inte i Malmö.
EN KVADRAT AV LJUS
Det var en gång en dag, jag tror den var en lördag, som innehöll allt detta:
Amerikanska bananpannkakor, melonskivor, vispgrädde.
Sida vid sida med detta guld.
Kaffe i muminkopp i säng med muminlakan.
Stad, sol och blomsterbutiker.
Vinterblyga tulpaner i bruna papperstrutar.
Och för dyra rosor.
Att bo i en stadsdel som bara växer och glänser hela tiden.
Där det exempelvis finns sådana här butiker med vinkande katter, wontonplattor och ett halvt kilo tofu för sexton kronor.
Och cyklar med blomsterkransar och bolibompadrakar på.
MED EN VINTERGATA AV GULDBLOMMOR
Nu ljusnar kvällarna hastigt men det fanns en tid för inte alls längesen (som vi snabbt låter glömma bort) där det var dunkelt redan vid fem. En sådan dag var jag i Västerås och stod utanför ett par röda dörrar iklädd sidentopp, nyrakad undercut och en dramatisk långkjol med guldbroderade blommor på:
Den följde med mig från en av Berlins klassiska kiloprisloppisar och är något av det stiligaste som bor i min garderob.
DET ÄR REDAN TRE MÅNADER SENARE, DE SPRINGER ALLTID FORTARE ÄN MIG
Hej, här kommer jag för att (desperat) manifestera min existens on the internetz. Detta tänkte jag göra på välbekant bloggarmanér med frukostbilder och selfies. Kan ej hantera tiden och allt som inte ryms i den. Jag avskyr att erkänna att jag uppslukas och tyngs av livspusselstress, men nu är det ju så. Men, det är trots allt fredag och den här helgen har vi på Teaterhögskolan i Malmö arrangerat scenskoleseminarium, massa studenter från de andra scenskolorna kommer för att hänga, workshoppa, gå på seminarier, spela innebandy (tvivelaktig tradition), kalasa, knyta vänskapsband, bygga broar, dansa, diskutera, spinna trådar och tuppfäktas med oss. Det är en helg med nervöst stor potential. Om jag håller den här bloggtakten får vi säkert se en glimt från det runt midsommar! Det ser vi fram emot va!
Men först, tre snabba från mitt mars, so far:
Kolla, bloggfrukost! Äter naturligtvis detta varje dag, stylat precis såhär. Meny: mjukkokt ägg, rostade brödstavar med smör, rostad toast med färskost och avve, hallon- och ingefärssmoothe, yoghurt med rostade frön och äpple- och mangomos.
De här helgmornarna är ett av livets bästa ting, vi på varsin divan och han i sina raggsockar/stickade sovsäckar för fötter.
Ett självporträtt en morgon innan skolan när mitt hår var nyfärgat svart och luggen lite för kortklippt. Häromdagen redigare jag en bild på mig i photoshop och använde eyedropper-verktyget på min hud. Färgen jag fick fram var solklart syrénlila. Det har varit en lång vinter och mitt pigment har mycket svaga gener.
Sådana här kvällar är en av alla saker som inte ryms så ofta i mitt vardagsliv som det ser ut nu. Men nu i veckan fick jag och M äntligen picknicka på golvet med ostfest (sjukaste gruyèren och La tur) , smördegspiroger, vin, hångel och nya favoritserien Togetherness.
EN DAG AV SMÄLTANDE SNÖ OCH FLÄCKIG FÖRFÄRLIG FÖRUNDRANDE KONST
En gång i Berlin när det snöade och sedan började töa, vi åt ännu en frukost med röror i små skålar på ett café med stearinljus och rosor på plywoodborden, fick smältande snöflingor i ansiktet, besökte konstmuseet Hamburger Bahnhof där allt är en gammal tågstation med höga bågar och pistagegrönt kakel, där vi såg stora symmetriska färgfält och skrivbordsskulpturer, ville köpa alla anteckningsböcker i museibutiken, berördes illa av en dokumentär videoutställning om amerikanska militärens sätt att använda sig av datorspel när de utbildar tex drönarförare och förundrades över träd som flyttats in från skog till konsthall och sprayats regnbågsfläckiga. En sådan dag en önskar sig flera av.
ÅRET SOM GICK SIN VÄG - 2014 / JANUARI - RESAN /
Ingen har väl tröttnat på att älta 2014, syna det i sömmarna, vrida ur det och dissekera varje sekvens, minut, snedsteg, nyhet och sensation. Den här bloggen ligger konstant cirka två månader efter i tiden, en selektiv dagbok i evig osynk. Men nu har jag ändå bemödat mig med att göra kollage av varje månad av 2014 så här kommer första halvan av min årssammanfattning, kanske mest för mitt eget höga terapeutiska nöjes skull, men i alla fall.
JANUARI
Månaden som förändrade allt, som tog med sig mitt liv och girade iväg 180 grader rakt upp i himlen. Men det hade jag ingen aning om när året 2014 föddes och jag stod på Vasaplatsen med ett glas bubbel i handen och fyrverkerier som reflekterades i sekelskifteshusens stora fönster.
Den 5 januari fyllde Erika 25 år och då tog hon med ett helt gäng vänner på Danmarkskryssning. När morgonen fortfarande var mörk möttes vi och det var något väldigt speciellt med den sömnigt festliga stämningen mot den lite ödsligt glättiga färjan. Vi åt egen hotellfrukost, hon höll tal till oss allihopa (fast det borde varit tvärtom), hade förberett olika små ritualer och vi sminkade oss fulla med glitter. En incident med en tändsticksask full av papperslappar med hemligheter som kastades över bord men missade hela sin förväntat storslagna havssortie blev en episkt snopen scen. Ett unikt litet äventyr. Jag hängde en del i Fengan, Mattias och jag lagade dumplings och gjorde egen glass. Det var riktig vinter men varmt ändå.
Året började trevande med deltidsjobb som personlig assistent, det var nytt och läskigt med takliftar och nya sätt att kommunicera, tungt men också väldigt ömsint fint.
Sedan hände Teaterhögskolan. Åtta dagar av antagningsprov och en mental anspänning utan dess like. Men något gick rätt, jag skrev du har en plats här över en hel sida i mitt anteckningsblock och planterade mitt starkaste jävlar anamma bakom mitt bröstben tills det tog mig hela vägen. Vilja, slumpen, omständigheterna, det oförklarliga. Månadens sista natt träffade jag min nya klass för första gången och var med om den mest magiska fest i mitt liv. Någonsin.
FEBRUARI
En eufori och febrila försök att hantera denna ogripbara förändring. Bli skådis. Flytta till Skåne. Plötsligt vara på en plats jag drömt om i så många år, att över en natt bli den personen. Jag bodde med Maxime och Jenny och en dag ordnade Jenny världens finaste grattismiddag till mig med rosa cupcakes och bubbel och The Winner Takes It All och egenmålad tavla. Så mycket kärlek och uppskattning, det riktigt golvade mig. I all denna mix av segeryra och overklighetskänsla började också en slitig vardag med dubbeljobb, arbetade som personlig assistent om kvällarna och som vikarie inom förskolan på dagarna. Alla som har jobbat som timvikarie vet att det är förbrännande. Jag gick maniskt runt och räknade ut hur mycket jag skulle kunna klämma ut i lön varje månad och var konstant stressad och astrött. Det här låter verkligen som ett vykort direkt ur medelklassens hjärta; men jag fick så oändligt mycket respekt för varenda en som sliter inom vård och skola. Särskilt alla kvinnor. Vill buga för er för alltid.
När jag inte jobbade googlade jag platåskor och slott i Frankrike som vardagseskapism. Parallellt med brödjobbet började jag, Jonis, Kalle, Cajsa och Jenny att planera det som skulle komma att bli den platsspecifika föreställningen Resultatet. Den 25 januari disputerade min äldsta bror Andreas och vann sedan pris för Lunds universitet för bästa avhandling och blev Naomi Kleins nya idol, ursäkta skrytet men när någon kämpat så hårt och sedan får lön för mödan måste en ju få bli glad.
MARS
Klarade inte av att jobba endagsvikariat på förskolan, bytte till måltid- och service vilket innebar att stå och skrubba fastbränd makaronipudding från storköksbleck och lägga upp pulvermos i skålar. Nya ställen varje dag och korta varsel. Men jag fick jobba ifred och kunde drömma mig bort medan jag manövrerade storköksdiskmaskinen och städade de minimala toaletterna (alltså storleken på dagistoaletter är dockskåp). Arbetet med Resultatet intensifierades, vi intervjuade personer som arbetat på pappersbruket på sextiotalet, koreograferade pappersrecept och Jonatan och Kalle byggde helt överjordiska manicker. Den 8 mars var helt fantastisk, jag gick i en mäktig demo längs avenyn, var på Quizadillas levande filmquiz med tema A-märkt film och dansade bland rosa konfetti i Stadsteaterns foajé med medelålders skådespelerskor. Men den natten hände det sjukaste sjuka, att nazister nästan dödade fyra antirasister i Malmö. Det sköljde en våg av sorg över alla oss med ett hjärta i kroppen och sedan gick vi på motdemonstrationer och vände oss mot skräcken.
En kväll lagade jag och Mattias pizza i cafét i Fengan och jag uppfann semmelsanten (croissant + semla). Jag fyllde tjugofyra år, fick frukost med eggs in a basket och snödroppar i ett glas på en bricka i sängen. Det blev soldränkt picknick i en herrgårdspark och en lågmäld hemmafest med rödbetspizza, cheesecake och kolaklubbor.
APRIL
I april kröp äntligen vintern undan och mina månader av dubbelarbete var snart över. Första veckan i april sa jag hejdå till min brukare som jag trots slitigt arbete tyckte mycket om. Det sociala livet i Göteborg fasades ut under våren eftersom jag inte hade någon fritid men sista veckan åt jag våfflor hos mormor, drack presskaffe med Anna och Martin på deras balkong i solen, njöt sista måltiden på Hagabion och körsbärsblommorna exploderade över Järntorget. Sedan arbetade jag på kyrkogården hos mamma och pappa i tre veckor. Det var socialt kämpigt men jag fick mina hörselkåpor med P1 i och var välförtjänt dödstrött på kvällarna av allt det fysiska och den klara luften. Jag och Mattias åkte till Malmö och tittade på skådespelartreornas slutproduktion på min blivande skola och drack fulöl i logen, tittade på albinokängurun i Folkets park och åt irakiskt bröd. Det blev påsk och jag hade en ny bomberjacka i svart denim och de perfekta vita platåsommarskorna i vitt mjukt skinn. Och så tokrepade vi Resultatet, tog över hela den monstruöst förtjusande lokalen Holländeriet, Kalle installerade sin kugghjulssol, musikmaskinen spelade, gruppen stretade och krånglade ibland sådär som grupprocesser gör och jag var ibland frustrerad över att vara den enda teaterpersonen, men mest av allt var det ett sjukt lustfyllt, intensivt och precis sådär gränsöverskridande som jag drömmer om att uppleva snart igen.
MAJ
Den 1 maj hade vi premiär med Resultatet. Självklart måste det på arbetarnas högtidsdag eftersom det i högsta grad handlade om arbete, varor, människor och värde. Vi fick så fin respons och det bästa var att vi åt tårta (i form av ett kugghjul obs) med publiken efteråt och det kom fram personer som jobbat på bruket på 60- och 70-talen och berättade hur mycket de tyckte om det. Eftersom det till stor del var deras historia vi försökt berätta betydde det så mycket. Efter en intensiv oavbruten teatertid i Dalslands skogar packade jag min väska och åkte vidare. Fick en helg i soligaste Majorna, åt glass på tredje långgatan, pintxos på Basque under det tunga röda sammetstaket och spelade skivor på svartklubb. Nästa stopp var Stockholm och jag bodde hos bästa Agnes, vi sprang i Judarnskogen, lusläste och panikskrattade över obskyra bloggar om vandrande pinnar, åt dumplings, pratade om allt. Upp upp i landet, till Umeå och min yngsta storebror Mattias, Rebecka och deras wookiehund Humlan. Det var norrländskt återhållen vår, kylig och klar. Vi köpte wienerbröd hos Hagabagarn, promenerade längs älven, hälsade på hos Rebeckas jobb i kostymateljén på Norrlandsoperan, grillade mandelbollar och köpte cyklar och jeansjackor på billiga loppisar. Det är så ledsamt för jag har inte träffat dem sedan dess, Norrland och Skåne är ljusår ifrån varandra.
RESAN
Så åkte jag och Mattias bort på en arton dagar lång roadtrip och den får ett eget kollage, för det var ett för högt koncentrat av upplevelser för att klämmas in nån annanstans. Insåg när jag gjorde detta kollage att jag inte ens bloggat klart om det. Oh well. Det var en resa som spelade på exakt hela mitt känsloregister. Jag hade min värsta kris på länge, alltför klassiskt förutsägbart att det infinner sig när förväntningarna är som högst. Hade andan i halsen och ångestnivån slog i taket, grät i bilen och på ett mörkt tyskt hotellrum, allt störtade inuti. Våra tidsberäkningar sprack, vi åkte nästan vilse flera gånger, hittade inte våra campingar, fick betala orimliga pengar för brandgula hotellrum med okokta ägg till frukost. Jag fick urinvägsinfektion som blev en njurbäckeninflammation. Summa av kardemumma: det var prövningarnas tid. Men. Det var också, på riktigt, helt fantastiskt. Och varje försök att sammanfatta allt som hände blir blekt och ovärdigt, för långt och ändå otillräckligt. Det var inte en resa av enbart smör och sol men det var brinnande, flammande härdande och så jävla vackert. Vi höll varandra hårt i händerna hela vägen, tog oss fram, upp, rakt igenom. Och det hade var vi som gjorde det.
OCH SÅ TOG VI BERLIN
Det är ju svårt att tro att personen bakom denna slumrande blogg är vid liv och ibland är med om saker, men jag vill ändå tro att det är så. Till exempel så var jag i Berlin för lite mer än en månad sedan, min första gång där. Efter jul, familjer, saffransoverload, regnsörja, vintergnister, en exploderad vattentank och tidernas mest välkomponerade julbord åkte vi.
Jag och Hanna tog bussen från Köpenhamn en iskall morgon, knaprade någon sorts müslikakor och drack gratisvatten, pratade nästan oavbrutet hela resan förutom sista biten då vi tittade på Pride. Hanna är en person som jag egentligen inte umgåtts jättemycket med fast vi jobbade ihop med Fireflies men hon är en briljant person som besitter de vildaste anekdoterna och är på alla vis spännande, smart och [valfritt positivt adjektiv].
Vi kom till Berlin vid sextiden på kvällen och alltså, kan verkligen rekommendera buss från Köpenhamn. Jag åkte tur och retur för ca 700 spänn och i och med att två timmar av resan är färja så får en vara uppe och sträcka på benen så det räcker. Klimatbra och plånboksbra.
När vi kom till Berlin slog vi följe med en kille med trasiga glasögon och fullskalig friluftsutrustning inklusive minimal kompass. Han skulle åt samma håll som vi och sedan skulle han på kontaktimprovisationsfestival. Knäppt eftersom både jag och Hanna hållit på med kontaktimpro, det är ju inte en så väldigt folklig sport så att säga. Vi hittade tunnelbanestationen, åkte dit vi skulle, vinkade kontaktimprokillen hejdå och sedan skildes även jag och Hanna åt för vi skulle bo på olika ställen. Jag hade varit så noggrann med hela reseplaneringen ända fram till sista sträckan mellan min hållplats och lägenheten vi skulle bo i. Maxime och Agnes skulle komma senare med flyg så det var upp till mig att hitta stället. Hade ingen gps i mobilen, ingen karta och drabbades av ny-okänd-stad-snart-blir-jag-rånad-känslan. Irrade runt och i Neukölln en stund innan jag tog mig samman, fotograferade av kartan i tunnelbanan och trevade mig fram. Lägenheten vi bodde i var långsmal, full av palmstora monsteror och Weledaprodukter. Damen som hade den var rar på gränsen till översocial och hade bäddat till oss på liggunderlag. Detta gjorde sömnen till en felande länk under resan, men en står ju ut.
Ojoj, nu blir denna text väldigt lång märker jag. Ska försöka hålla mig till en mer koncis stil. Maxime och Agnes kom i alla fall välbehållna på kvällen och vi åt fantastiskt indisk mat med livets bästa naanbröd. Nästa morgon var det sånt här väder och det var så sjukt fint.
Vinterstad i sol är ändå svårslaget.
En värld av socker.
Vi åt frukost på Café Engels och alltså, SÅ bra. Åt gigantiska tallrikar med ostar, färsk frukt, perfekt krämig äggröra, grönsaks- och bönröror, nybakat bröd, toast, hemlagad marmelad OCH SÅ VIDARE. Längtar tillbaka så mycket nu. Vad jag älskar ännu mer än frukostar som denna är att hänga med dessa grrrls. Känner alltid att det är vi som är framtiden när jag är med dem.
Vi rullade ut från Engels efter säkert ett par timmar och gick rakt ut till detta vinterlandskap. Tror att det kan vara ett gammalt flygfält, i alla fall en helt öppen yta mitt i stan.
Maxime Hanna Agnes <3
Alla barn var mycket rustika och åkte träkälkar.
Vi åkte in till Mitte och skulle göra staden. Gick till exempel till Waahnsinn där jag köpte både ett par midnattsblå sammetstights som jag använder jämt nu och en supermjuk grå polo som jag också använder jämt.
Gick till Made in Berlin där Agnes köpte ännu en fuskpäls precis efter att hon konstaterat att hon absolut måste ha ha en annan jacka än en fuskpäls, men hon kunde ej motstå en mjuk i leopard.
Det började skymma och vi satte oss på ett mediokert café, vilade benen, pratade och drack kaffe.
Sedan var Agnes och Hanna trötta och for tillbaka till Neukölln för att kolla på film och äta chips. Jag och Max var fortsatt ovanligt energiska, stora doser intryck + långa sträckor promenerande brukar vanligen göra mig dödstrött. Vi gick längs Weinmeisterstrasse och Friedrichstrasse, gick i underklädesbutiker och igenom kitschrustika julmarknader med glühwein och pretzels.
Pelare och discokula.
Och till sist en sväng in på La Fayette-varuhuset som var hysteriskt flådigt och julpyntet utgjordes av enorma rosa flamingos i fuskpäls.
Så kom till sist tröttheten som en ångvält och vi åkte hem, gosade ihop oss med Historieätarna innan vi åt phad thai och sedan somnade tidigt.
KALLBADHUSET / LIVSNJUTARUPPÅTTJACK / FRUKOSTFLOSKLER / LJUSET
Min mest saknade Göteborgsperson Maxime var här förra helgen och det var en så fin helg. För att när någon kommer till en som känner en sådär på riktigt utan och innan så är det lite som att komma hem.
Det var fredag eftermiddag, jag var inte lika efter-skolan-trött som jag brukar och vi gick hem till mig. La oss på divanerna med Cat Power i högtalarna och varsin Ginger Joe, samtalsämnena var sexfiliga motorvägar som korsade, överlappade, avbröt och hittade varandra igen. Det är så enkelt med henne och det tar bara ett ögonblick innan vi är djupt inbegripna i något av allt som bara måste diskuteras nu, genast. Sedan lagade vi tacos med frästa vitlöks- och ingefärsmarinerade champinjoner, hennes bästa guacamole och allt annat som är gott och krispigt och salt. Det blev sent, hon försvann ut för att träffa några andra kompisar, jag och Mattias tittade på Coco avant Chanel som var mycket estetisk men i övrigt ganska lam.
Förra gången hon var här hann vi inte gå till kallbadhuset men den här gången var det bestämt, så efter frukost på lördagen tog vi bussen dit. Det ligger ute vid Ribban där en ser Öresundsbron i ena riktningen, Turning Torso i andra och bara horisont i mitten.
Och änder som står på huvudet i det iskalla vattnet.
Det här är en av de bästa sakerna med Malmö. Exempelvis för att det ser ut som arkitektur från Mumindalen, en mintgrön och vit träskapelse som breder ut sig som en lugn borg mitt i saltvattnet.
Det är egentligen allra bäst att gå hit på vardagar när det är färre människor här, men det är fantastiskt oavsett tid på dygnet. En hänger runt naken med massa andra nakna brudar kvinnor och tanter vilket är sjukt soft och avdramatiserande av nakenhet och kroppsnojor. Genom fönstret på bastun är det bara vågor horisont kanske en färja, hav. En bastar tills hela kroppen är genomkokt och en är prickig strimmig av svett, sedan går en ut på någon av bryggorna och doppar sig i det mörka havet. Sedan håller en på sådär, kanske tre vändor. Det känns som att ha sprungit en mil och samtidigt vara fullständigt avslappnad, den plötsliga temperaturchocken skickar ut endorfinerna på grönbete. Alltså det är en så intensiv upplevelse av välbehag, alla borde göra detta. Särskilt på vintern, i Sverige. LIVET osv. Vi blev så carried away av detta livsnjutaruppåttjack att vi gjorde krigarpositioner nakna på bryggan och jag ville hemskt gärna sjunga Power ballader till havet.
Behöver jag säga att jag älskar det här stället. Mackan älskade det också så jag var väldigt nöjd. Vi tackade för oss och stannade och pratade ett ögonblick med dessa gulliga små som stod och frös utanför i snålblåsten.
Hus vid busshållplatsen.
Åkte tillbaka till stan och åt bahn mi på Nois vid triangeln. Mastigt men asgott.
Vi chillade hemma ett par timmar och käkade sedan burgare på Casual men det hamnade inte på bild. Jag är dock i en ganska stillsam fas just nu tror jag så jag gick hem tidigt och softade när Max fortsatte leva natten.
Gjorde efterrätt extra allt med stekt banan (så underskattat), varma hallon, grädde och vit choklad.
Det blev söndag och det var sol och vi gick till ett annat nytt favoritställe, Chez Madame.
Som säljer typiskt grafiska, pastelligt hipstriga affischer.
Frukosten är mitt bästa mål på hela dagen. Jag hör mig själv alltför ofta utbrista "men hörrni, livet ändå, va!" till mitt sällskap vid frukostbordet. Jag kan inte stoppa dessa floskler från att slippa ut, jag mår helt enkelt för bra i morgonstund, om den kommer med en sådan här frukost. Som den här, med helt helt sjuka fattiga riddare, ostbricka och scones.
Med detta strålande sällskap, och Maxime förstås, som jag av någon oförklarlig anledning inte har någon bild på.
När vi ätit oss mätta för ett helt kompani sa vi hejdå till Mattias och gick på en sällsynt stökig men också fyndspäckad loppis. Det fanns en ovanligt vacker (alltså hur ofta är en gardin egentligen vacker) gardin i kinesiskt siden som jag för alltid kommer ångra lite att jag inte köpte.
Och så mötte vi upp Shora och Latifa och gick på promenad. Det var så fint med sol och vi gick ut till Västra hamnen. Pratade om Aljazeera, huruvida framtiden för journalister finns eller inte och sånt.
Gick ända bort till Turning torso och fick svindel av att titta upp. Det har en vallgrav runt sig och det enda som finns utanför är en plastikklinik.
Det är en sjukt tät del av Malmö och jag skulle aldrig vilja bo där ens om jag hade kunnat. Men havet är ju havet och havet är alltid storslaget. Vi promenerade i säkert två och en halv timme och efter det någon gång så åkte Max och den mycket, mycket fina helgen nådde sitt slut.