EN RÖD HÖGTID / SÅ AVLÄGSEN NU REDAN

En månad sedan julafton och jag tar tillfället i akt att inte låta julhelgens dokumentation förfaras. Eftersom mina inlägg tenderar att bli sjumilastories, ohanterliga i sin omfattning så försöker jag ge mig själv begränsningar att hålla mig till. Tio bilder från julafton till exempel, inte en enda till och hör sen. Det blev nio den här gången. Nio bilder av den apokalyptiska aprilvintern som vi gjorde vårt yttersta för att besvärja med ljus i gjutjärnsstakar, allmogebarnböcker, rödkål och snö av bomull runt porslinstomtarnas fötter. Promenad över mögliga stubbåkrar, ett jublande julbord nästan helt utan traditioner, en rimligt småskalig julklappsutdelning och det bästa var; galenpanna vid midnatt där alla personer på lapparna var långsökta förbindelser från bygden och barndomens bakgårdar som genererade julhelgens högst knallande skrattsalvor. Då när det känns nästan sakralt saligt att alla finns och lever och är ingen annan stans än just här.

FANTASYNAMN / SKULPTURER ATT GÅ UPP I / BADHUSVANAN / SNÖYRAN

Jamen låt oss plocka fram semesteralbumet från jullovet som just var, va! Mina dagar från ön, islandet. Jag har haft sömnproblem på sista tiden och de försvann ju inte för att jag kom till ett nytt land och en ny lägenhet med nya ljud. Dygnet gick ur led till följd av detta och vi gick upp kanske vid tolv, eller ett första dagen.

Nores kille þorður (yes, Sagan om ringen-namnet) kom och käkade brunch hos oss. Vi hade styrt med bananpannkakor och hela köret men ibland tröttnar till och med jag på att fotografera frukostar.

Sent omsider fick vi skjuts (i jeep, återigen) på gator höljda i is och vatten till stadens konstmuseum. Spanade på bergkuddar och tröjor med streckfigurer på i butiken.

Fint sälle.

Denna bok med extremt detaljrika målningar av blommor, växter, mossar, lavar var fantastisk. 

Jag kan inte någonstans hitta namnet på konstnären vars utställning vi såg, men det var i alla fall en skulptör som arbetade väldigt fint med att förvränga och osäkra våra perspektiv på rum, bland annat. Tex denna kub som en kunde sticka huvudet i och där det fanns blåa små berg i taket, som blev ens golv när en själv blev uppochnervänd.

Fusionen Max/skulpturen.

Miniatyrer av verk hon gjort i fullskalig storlek på andra platser. 

Gillade denna vita illusoriska installation som var en kombination av ett av Marie Antoinettes rum och ett annat från samma era, i 85% av storleken och med envägsspeglar. 

När vi tittat noga på allt tog vi rithörnan i besittning, Norea målade ljuva fiskfjäll, jag en ostbågsformad räv och Maxime sorterade pennorna. 

Hamnen just utanför.

Vi promenerade ett tag på stadens två affärsgator (nå, ungefär alltså) och enades om att hamburgare var nästa naturliga steg.

Stället hette Laundromat och hade väggarna tapetserade i världskartor och tvättmaskiner vid toaletterna.

Vi förtärde olika ostrika rätter som vi roterade samt chokladmilkshake med tre sugrör. 

Och på isländskt vis var nästa steg efter detta en tur till badhuset. ÖNSKAR så att vi hade denna vana inbakat i vårt samhälle. Denna upplevelse levde helt upp till Noreas och Maximes hype. Att sjunka ner i en fyrtgradig pool med en himmel som regnar haglar och snöar på en. Lugnet, muskelspänningarnas upplösning, endorfinernas maratonlopp.

När vi var upplösta av värme gick vi till närliggande café och delade på en massiv chokladkaka, drack örtte och systrarna spenderade kanske en timme med att försöka lista ut vem den mörkhåriga snubben i hörnet var. Var han skådis? Göteborgs-DJ från Yaki da? Britt? Bekant? Mysteriet förblir olöst. 

Och dagens sista steg togs genom ett yrande snöfall som la sig som en mjuk förälskelse över trottoarer, kappaxlar och oåtkomliga trädbelysningar.

SÖDERÅSEN / SÖDERVINTER / RESTER AV EN ISTID, EN RAVIN

Islands vinter satte längtan i hela mig, inte efter sommar och vår, inte än. Jag vill ha hårt gnistrande träd, snöflingornas matematik & poesi, knarr under kängorna, smala drivor balanserandes på bara trädgrenar, ljuset som blir dubbelt så ljust när det slår mot allt det vita. I en värld som blir allt varmare och i en del av ett land där snön nästan är utrotningshotad saknar jag vintern, det blir som ett hål i årstidernas dramaturgi när en av fyra smälter bort. Men förra veckan var det snö i två dagar och det var så fint. Mattias var här från Umeå och vi, den andra Mattias, Andreas, Shora och Latifa packade termoskaffe och tunnbrödrullar och for på utflykt till Söderåsen, ett naturreservat i norra Skåne. Det blev maratonmånga bilder så detta får delas upp i två kapitel som vältrar sig i natur.

Platsen i fråga är alltså en ravin med milsvida vandringsleder. 

Ettåringen i gruppen behövde förstås äta lunch när vi väl kom fram efter buss och tåg så jag höll värmen genom att trava runt och fotografera färgkodade pilar.

Och så gick vi, jag i hala docs med stor hänga-i-skogen-entusiasm.

Två Mattias, Latifa kallar båda för Tss-Tss.

Två av de bästa i en bildruta.

Hade SÅ mkt Sagan om ringen-känsla under hela vandringen.

Träd genom träd.

Hittade denna rödblanka lilla person. Vill tro att den sov men är rädd att dess dagar i jordelivet var över.

Iskartor.

Ibland var spången längs ån vi gick översvämmad och vi fick ta en svängom off pist.

Det där gula under isen som är som ett ljus.

Sovande miniperson på Andreas rygg.

Och istapparna, isskulpturerna och det strömmande ofrusna vattnet.

8 DAGAR PÅ ÖN

reyhamnen.jpg

Tillbaka på fastlandet, jag överlevde flygningen och gränskontrollsmonstret på Kastrup men lovar mig själv att inte utstå det där på länge nu. Har fått några dagar i min fina Malmöstad men far nu till Stockholm över helgen innan scenskolan rond 4 av 6 startar. Under mina dagar på Island har jag exempelvis:

  • Samlat fickan full av lavastenar
  • Ryggat till varje gång stora snösjok dundrat ner från taket i Noreas lägenhet
  • Skrattat mig svag i hela kroppen när Max utförde en av de mest fulländade ramlingarna på isfläck utanför hipsterfest halv fem årets näst sista natt
  • Fnissat hysteriskt mkt åt banala skämt om isländska ord (att kikärtor heter kjúklingabaunir är en outtömlig källa till glädje)
  • Äntligen sett Det levande slottet
  • Sett ett enda böljande smaragdfärgat draperi av norrsken
  • Åkt tre olika jeepar och för första gången sett att de behövs
  • Haft stresspåslag så till den grad att jag fick en blackout och på inget vis kunde minnas åt vilket håll stan låg i förhållande till Noreas lägenhet trots att vi gått den vägen flera gånger
  • Förvägrats sömn av min egen uppvarvade hjärna
  • Suttit på lavastenar i ett bad uppvärmt av jordens medelpunkt med snö fallandes ovanför, landandes på mina läppar och panna
  • (Ofrivilligt) blivit anförtrodd plågan över att vara rik men sakna allt annat av en oerhört biffig undervattenssvetsare med blommig tröja, blommig scarf och australiensisk accent
  • Blivit förbluffad över hur snygga alla är
  • Blivit förbluffad över hur många som fo realz ser ut som och heter som vikingar (ej nödvändigtvis kopplat till föregående punkt..)
  • Känt vattnet lukta svavel varje gång jag slagit på kranen
  • Ätit oräkneligt många gurkmackor, hollandaisesås med gorgonzola i, mitt livs första doughnut och banoffeepaj, potatis i söt brun sås, isländska motsvarigheten till papadums och en himmelsk hemrökt lax
  • Dansat tills svetten rann på spelningar med Reykjaviks k00laste band på en gammal teater med kristallkronor i taket
  • Ätit nyårsmiddag längs ett mkt långt långbord med Maximes och Noreas ingifta isländska släkt
  • Uttråkad sett ett satiriskt isländskt nyårsprogram som verkar vara en ohotad tradition, förstått cirka ingenting och somnat två gånger
  • Fått hålla mitt kontrollbehov i schack när ingenting har gått att planera (inkl nyårsafton)
  • Älskat snövintern och inte saknat den skånska
  • Badat tre gånger och förälskat mig i badhuskulturen (samt faktumet att allt är uppvärmt av jorden<3)
  • Älskat att badhusen stänger kl 22 och glasställena kl 23 så att en ska hinna köpa kulklass efter sitt dagliga bad
  • Förvånats över den brutala arkitekturen, hade förväntat mig mkt mer pittoreska byggnader sjöbodstyle eller ett isfärgat Valparaiso
  • Velat åka tillbaka, nästa gång med färja och sen till Akureyri och Den Stora Stillheten




 

DAGARNA INNAN JUL I ETT HEM FRÅN FÖRR I VÄRLDEN

Vet att det minst oinspirerande en kan tänka sig just nu är att älta julen, but a bloggare got to do what a bloggare got to do. Jag kom till mitt föräldrahem den tjugoandra och dagarna innan den tjugofjärde hände ungefär det här: 

Mamma ägde köket med kesoskorpor. 

En liten drake stod på bordet.

Jag slog in paket till Rebecka som var min julklappsperson samt rimmade. Mottagaren i fråga blev dock magsjuk och kom inte söderut förrän jag farit): 

Denna gulliga pusslade ett mkt långsmalt pussel med alla djuren på Noaks ark.

Brodern från norr i ny frisyr spelade sina bästa barnhits.

Allt ser ut att vara från 1910 i mammas och pappas hus, en gammeldags brun air över alltsammans. Mysigt, men det är fasligt vad gula alla bilder blir. Såhär gulliga är 3/4 av mina syskonbarn i alla fall. 

<3 <3 

Jag har haft min ungkarlslya i friggeboden för att få sova sömn ostörd av andra än mig själv. Har vaknat till detta ljus. 

Skulle nästan kunna tänka mig att bo där lite.

Gått ut på morgonen och mötts av detta. Superfint minus midsommarvädret. 

Barn + vuxna + lego + playmo + spinnrock + gammhunden aka Djurix Emeritus.

Hilma har varit queen of playmolådan. 

Den tjugotredje kom den här fina och stannade i ett dygn, det är ungefär vad han klarar av innan han blir slagen till marken av djurallergi. 

En annan gång satt Ville i soffan.

Och var obändigt tjurig av bortglömd anledning. 

Lisa kom och var tjusig i denna kreation. 

Shorajun <3

Obligatorisk pyntning med farmors gamla fina glaskulor.

Geni-Jonis julklappsfixade denna fantastiska verktygshängare till Hilma. 

Och helt magiska djur i trä tex en varg i kostym till Ville och en enarmad herdehäst till pappa. Så överbegåvad person.

Det har piffats.

Och garvats.

Och sedan blev det jul.

DEN DAGEN SOM ÄR DEN ENDA FÖRSTA

Det är årets första dag och jag vaknar av snö. Mot rutan som regnigt smatter, kanske hagel. Sedan hämtar de oss i en bil som är mer en dinosaurie av stål med hjul lika höga som mina systervänner. Äntligen tas vi ut ur den lilla staden med den brutala arkitekturen genom lavafälten till sprickan mellan kontinentalplattorna, de mattsvarta knivklipporna, de kokande kanalerna rakt ner till jordens medelpunkt som skjuter sitt kokande vatten genom marken vi går på. Den som värmer hela landet, den som sprängde en bro och som ingen kan förutse. Den svarta sanden och den röda. Och allt min kamera kommunicerar är en underdrift mot storslagenheten, ödsligheten, skönheten. Det blir mindre och kapat på fel och fler ställen. Allt var större.

NÄR 2015 FÖDDES

Juldagarna är överlevda och omvandlade till minnen, mina blev sjukt intensiva med som mest tretton personer i föräldrarnas enplanshus. Var beredd på kaos men det blev faktiskt himla fint. Hoppas ni har haft det bra, fritt från frostig stämning och uppslitande konflikter. Nu ska jag alldeles strax sätta mig på ett plan och fara till Island där jag ska möta upp Maxime och Norea. Detta är min födelsedagspresent från Maxime (helt sjukt ju) och även om jag ogillar skarpt att flyga ska det bli så galet fint att vara där med dem. Det blir tredje gången jag och Maxime firar nyår utomlands, en strålande tradition. En annan tradition jag håller fast vid är att aldrig blogga färdigt om resorna jag gör. Men på tal om nyår med Maxime och eftersom det gamla snart ska störtas uti gruset igen så tänkte jag visa hur det var för nästan precis ett år sedan, när vi var i Berlin och 2015 kom till oss:

Jag, Agnes och Max bodde hos en new ageig kvinna i Neukölln som hade rosenkvartsstenar i dricksvattnet och stolsdynor istället för sängar. På förmiddagen kom Hanna hem till vår blygsamma boning och vi åt frukost på golvet.

Gosade.

Sedan tror jag bestämt att jag och Max for en sväng till Prenzlauerberg och gick i butiker och åt nudlar, men inte hamnade det på bild inte. Istället hoppar vi till kvällskvisten då det svidades om och piffades till.

Feminism och glitter = osviklig kombination.

Kolla denna pangperson!!

Jag hade tveklöst det bästa sällskapet. 

Själv sportade jag en rymdig nittiotalslook och poserade likt ett rådjur i bilstrålkastarljus framför den gigantiska monsteran.

Queen Hanna. 

Denna nyårsfirande glitterbjörn tog täten ut i natten.

Det var alltså oerhört obehagligt att röra sig på Berlins gator denna dag, folk är helt hänsynslösa med fyrverkerier och en är hela tiden max tio centimeter från att sprängas bort från detta liv.

Den första baren vi styrt kosan mot fanns förstås inte så vi fick hukande småspringa genom Kreuzberg tills vi hittade en annan där vi kunde söka skydd. Den var mkt mysig och vi kunde skåla både för året som gått, det nya som skulle komma och att vi inte blivit svedda av smällare.

Max Moscow mule.

Gosigos.

Gick till Silver Future och fortsatte fira. 

Det blev tolvslag med tomtebloss som seden bjuder!

Vid tvåsnåret gick vi till ett närliggande italienskt ställe och åt sjukt god antipasti. Vill minnas att stämningen var höjdpunktlig.

Och så hamnade vi på något ballroom där vi råkade planka in av misstag och sedan blev upptäckta och folk sprang runt i vita 1700-talsperuker och där vi dansade till liveband och blinkande projektioner tills natten var färdigdansad och det nya året välkomnat med pompa ståt glitter bubbel och svett. Då småsprang vi återigen hukande till tunnelbanan och galna kids sköt raketer in i entrén, men vi undkom igen och landade välbehållna och slutdansade på våra obefintliga sängar med ett nytt år omkring oss.

VINTERBLOMSTER & SAMMETSSVART

Hej och ÅH, tack så himla mycket för era ord och rader om förra inlägget. Kändes så himla fint att mina ord studsade mot era, att ni finns där och svarar. Det är ju trots allt själva förutsättningen och drivkraften för det här formatet, annars blir det bara vakuum och tomhet. Nu till en helt igenom världslig sak. En ny garderobsinvånare i sammet och brodyr. Min skola är lite som ett svart hål som slukar upp alla andra intressen och tiden för dem, tex stil och sånt. Och köper kläder gör jag mycket sällan. Men ibland händer det ju att en stöter på ett plagg som tittar uppfordrande på en och är så perfekt att det bara är att kapitulera. Så var det med de här shortsen. Jag och Maxime hade en perfekt mysig söndag i Stockholm och gick på stan (vilket seriöst är en exotisk företeelse i mitt liv numera) och så plötsligt stod de där och lyste. 

Vi ska hänga så mycket va. Tröjan är förresten också ett riktigt kap, från fina danska märket SNS som har sin helt egna bubbliga stickning, som kostar uppemot tvåtusen. Min hittade jag på Kupan för en hunka. Så redo för en vinter som aldrig kommer, men på söndag far jag till Island och där tror jag de kommer precis till sin rätt.

TILL OSS SOM HAR RÅD ATT GE UPP

Den här bloggen är ju mikroskopisk och jag vet inte om mina ord betyder något alls, men jag hoppas ju att några av er är kvar och tittar och läser. En får hemskt gärna skriva ett litet ord om en vill, det vore så fint att veta om någon hör.

Den här hösten har jag haft svårare än någonsin att förmå mig att blogga ’som vanligt’. Förutom allt det hektiska med livspusslet™ så har det varit tyngre. Att skriva bekymmersfria utdrag ur ett megapriviligierat liv inger en värre Känsla Av Meningslöshet än någonsin. Inte för att det fina, livsnjutande, romantiserade, estetiserade och ibland eskapistiska inte ska få finnas. Det måste nog få finnas för att injicera ljus i ett allt tätare mörker. Även jag i min kompakta teaterbubbla och sådana som mig som tillhör några av de mest priviligierade grupperna undgår inte de fascistiska förskjutningar, de våldsamma vändningar som sker omkring oss. Och vi, vi som har det så bra att vi har råd att ge upp, vi får inte göra det. Vi som har det så bra att vi kan blunda för mörkret för att det inte berör oss direkt, vi måste hålla ögonen öppna.  Det är tungt nu, så jävla tungt, och det kommer troligen bli värre. Gränsen för hur vidrig den rasistiska diskursen kan bli, hur alltings jävlighet hela tiden överträffar sig själv. Men, det finns alltid motkrafter och vi måste försöka vara den motkraften, en del av förändringen. Gamla deviser som att organisera sig får akut betydelse, tål att upprepas over and over. Jag har precis börjat volontära lite på Kontrapunkt, förstår ej varför det tagit mig så himla lång tid, men alltså bättre sent än aldrig!! Ni kanske alla redan gör sånt, men jag har nog försvunnit för djupt in i min egen navel samt politiska depp för att komma ur mig själv förrän nu. Jag tror att jag i denna framgångsfetischistiska kultur har glömt bort hur sjukt meningsskapande det är att göra något för något som är större än en själv. Att det förutom att fylla ett oerhört viktigt syfte också ger en massa energi tillbaka. Och då blir det så himla tydligt att vår uppgivenhet är en farlig fiende som bör omsättas i aktivitet/aktivism genast. Så det är mitt bästa tips. Byta ut lite av förlamningen mot handling. Och vi kan till exempel; banga julklappspaniken och ge pengar till Refugees Welcome, Kontrapunkt,  Röda Korset,  osv. Låna ut en säng eller ett rum åt flyktingar. Skaffa denna app för att kunna hjälpa flyktingar direkt. Gå på demonstrationer och manifestationer, skrika ur oss sorgen och få styrka av att inte vara ensam. Tända en fackla, vara motkraften. Klart slut på brandtal + tips.


KRÅSSKJORTOR, LOGER, DEN GRÅ RIDÅN & EN OFÖRGLÖMLIG BROMANCE - EN AXPLOCKAD SAMMANFATTNING MEST I SVARTVITT

Idag när jag vaknade kom lusten att blogga, skriva och fota tillbaka för första gången på länge. Jag har saknat den. Som av en slump sammanfaller det med att precis ha avslutat höstens mest omfattande kurs, som på skolan kallas bara Shakespeareprojektet, där vi jobbat med Trettondagsafton. Hela min tillvaro och medvetande har varit marinerat i grupprocesser, kreativa blockeringar, nya sceniska erövringar, systerskap, frustration, spelglädje, gestaltningsval, glitterspray, gråtfloder, grämelse över att ha valt världens mest orimliga yrke och glädje över detsamma. Sedan i torsdags har vi spelat fyra gånger samt haft sju praktikmöten med regissörer, producenter, teater- ensemblechefer. Sanslöst priviligierat och superkonstigt. Kroppen är tömd efter en slitig process och intensiva föreställningar och hjärnan ångar av ansträngning att bearbeta diverse framtidsscenarion. Och ah, det är fucking omöjligt att driva en blogg med rimlig kontinuitet under den här utbildningen. Åtminstone för mig. Det här får vara en ork- och lustbaserad plats, som ett tidvatten med tiden ur led.
Såhär i klassiskt bloggförskönad skrud har denna högst verkliga låtsastillvaro sett ut senaste veckan:

Foto: Jan Michelsen

Foto: Jan Michelsen

(Det är alltså vi som är bromancen.)

Foto: Jan Michelsen

FRUKOSTSALONGEN

Jag och Mattias har ju en illa dold frukostfäbless, det har följt oss sedan första dagen, bokstavligen. Vi äter, lagar, konsumerar, turistar, diskuterar, listar och recenserar frukostar och bruncher. Som vilka medelklassfoodies som helst egentligen. Vi har länge tänkt att vi ska göra en frukostrestaurang hemma, alltså en lite satsigare frukosthändelse där gästerna får lägga en slant så att vi slipper gå en massa back. Lite lyxigare, lite mer uppstyrt. Förrförra helgen slog denna önskan äntligen in och en liten skara kära vänner kom till vår frukostsalong.

Klockan elva skulle de komma så vid nio var vi i köket med en klar och tydlig plan. Våffelsmeten hände.

Chiapudding med vaniljkvarg (hemmagjord obs).

Med noggrannhet utvalda frukostfavz och käcka paketpriser. 

Vi ordnade långbord i vardagsrummet. 

Blandade koppar och tända ljus.

Lektyr vid divanerna.

Så mycket bra frukt uppskuren och redo.

Och så kom de! Det var nio personer allt som allt, men Andreas, Shora och Latifa var för hemliga för internet. 

Alex hittade chilligaste positionen.

Sedan var det full rulle i köket så jag missade att fota våra episka mackor! Surdegsbröd med majs- och chillikräm, mosad avve och pocherat ägg. Det betyder att det måste bli en repris. Här är i alla fall chiapuddingen med blåbär och kokoschips och fruktsallad på mango, clementin, äpple och granatäpple samt chokladgranola. Inte så olyxigt. 

Fina Felicia och Paula.

Emma och Lovisa körde våfflorna.

Så himla soft att ha så mycket folk hos sig men också tillräckligt få för att vi skulle hinna sitta ner och käka och prata och inte stressa oss fördärvade. Ganska mycket jobb för en sådan här grej men också stor utdelning skulle jag vilja säga. Dessutom fick vi äta kalasrester i dagarna tre, bara en sån sak. 

LÅNGTKORT FRISYR / ANDERKATTEN

Jag har ju haft undercut sedan början på året då jag fick en mkt stark impuls och hetsade Mattias att slå slag i saken innan jag kunde hinna ångra mig. Trivs som tusan med den pga den tillför ett visst mått av punk i tillvaron. Nu när min lugg växer ut delade den sig och det uppstod liksom en slokande gardin på högersidan medan resten av luggen försvann i en skarp vänstersväng. Not så klädsamt, så gardinen rakades också av. Gillar verkligen detta med att ha långt och kort hår samtidigt, att kunna välja trassligt svall eller kortklippt k00lness. Det är också så wild n crazy som en person som har så mycket stolthet och identitet i sitt hår som jag vågar vara. Borde ju tagit dessa bilder när mitt hår var nyfärgat och helsvart, men nu fick jag tid för att jag var hemma och sjuk så håll till godo:

NÄR SOMMAREN LÅNGSAMT BRANN UPP

Hösten har varit så lång här känns det som. Kylan biter aldrig riktig till här, det finns ingen frost så träden behåller sina flammiga lövkappor så länge de kan. Nu är de nog så gott som bortsvepta. Lite såhär har höstens intåg sett ut genom min kameralins under några parkpromenader i Malmö:

DET SOM HAR HÄNT; DET HÄR TÄNKER JAG PÅ (BARA ETT LITET BRANDTAL)

Det finns saker som får allt att skälva och stanna av. Som får alla att tala med höga röster, som tvingar fram kommentarer och ställningstaganden. Så också från mig. Jag gör inte anspråk på att ha något särskilt nytt att tillägga, men det går inte riktigt att vara tyst, för tystnaden skulle bli till ignorans. Jag satt på ett golv och hade picknick med vietnamesiska vårrullar, kära vänner och cavaflaskor när beskedet om dåden kom, och festen dog. Allt blev liksom mörkt.

Det som hänt i Frankrike är helt överjävligt, odiskutabelt vidrigt och så sjukt sjukt sorgligt. Mardrömslikt och vettskrämmande. Hjärtan blöder, en stad skakar och världen med den.
Och jag är långt ifrån den första som vill fälla in andra perspektiv i diskussionen, som vill ropa men vi får inte glömma allt det andra också. Jag ser reaktionerna på dådet och människors medkännande hjärtan och uppblossande solidaritet och det är vackert. Men jag kan skönjer en liten bitter eftersmak i vimlet av solidariska gester ändå. Inte för att det rapporteras eller sörjs för mycket över det som hänt i Paris, absolut inte. Bara på grund av de mönster av tystnad och passivitet som synliggörs inför de hemskheter som aldrig genererar samma (mediala) reaktioner. De katastrofer, terrordåd, massakrer och förtryck som aldrig blir föremål för samma uppmärksamhet och medkänsla. Som sker längre bort, hela tiden och som drabbar ickeeuropéer. Visst är det något i att det geografiska avståndet är mindre som gör att det blir enklare att relatera, för att det rent fysiskt är närmare. Personliga kopplingar osv. Och IS framryckning i Europa är gränslöst obehaglig. Men jag funderar ändå på vilkas liv och död det är som inkluderas i vi:et, som får att känna det där kunde varit jag och slår upp våra hjärtan på vid gavel?

Jag tänker på; vilka liv som betyder något i vår västerländska mediala logik? Vilka människor, vilka kroppar som får förbli människor och vilka benämns som strömmar, volymer? Vilka får vår solidaritet, vår sorg, vårt stöd? Vad är det som gör att världens ledares skarpaste ton och handlingsförmåga vaknar till liv när det handlar om Europa?

Jag blir orolig att diskussionen inte fördjupas, kanske snarare förtunnas.Att en liksom har gjort sitt när en lagt ett trikolorfärgat raster över sin profilbild och inte funderar vidare på varför det är som det är nu. Och jag hoppas inte detta uppfattas som att jag skammar eller ställer mig över någon, det är definitivt inte min avsikt. Det är lika mycket en uppmaning och reflektion över mig själv. Jag tänker att vi behöver både de drastiska affekterade gesterna och det fördjupade samtalet. Att inte söka de enkla svaren och syndabockarna. Att istället; fortsätta söka kunskap vägra rasisternas retorik och problemformuleringar. Och insistera på solidariteten. Den internationella. 
Klart slut på brandtal.

90-TALET, LUGGVÅGEN & NOVEMBERMÖRKRET

En skolpojke anno 1994 har flyttat in i min garderob/min kropp tillsammans med mörkt glitter och en utväxt lugg som växer sig vild och snor sig som den vill, plattången får tjänstledigt efter tio års ihärdigt arbete. Denna regniga novemberkväll när jag var klädd såhär såg jag och Mattias Ariel Pink på inkonst och det var sjukt bra. En sådan sak som gör att regnet blir mer skimmer än kyla och mörkret mera sammet än asfalt.

MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET 2/2

Jag och Mattias befann oss alltså på den lilla ön Møn i Danmark, och efter tågförseningar och utebliven resa till dramatiska kalkstensklippor fortskred kvällen såhär:

När vi letade efter vårt bed & breakfast tidigare på eftermiddagen hade jag skymtat dessa två isbjörnar på en innegård och fått gospanik. När vi nu skulle ut och se oss omkring var jag naturligtvis tvungen att gå tillbaka och se om de var kvar, kunde inte låta en sådan goschans glida mig ur händerna. 

Levde ut gospaniken, de var exakt lika mjuka som jag anat och ylade ikapp.

Förbjudet gull.

Gick vidare och stannade ibland.

Såg oss omkring i den lilla hamnen bland rostiga båtkroppar och stadiga knopar.

Guldljus och nyponprakt.

Ett björnbär förklätt till hallonlakrits-godis.

Mer träd blad ljus.

Och fåglar som flyttar i oregelbundna formationer. 
Den enda restaurangen vi fått flerfaldigt rekommenderad var förstås abonnerad, helt i linje med alla andra planer denna helg som fallerade. Vi hamnade istället på nån krog där alla locals hängde som hade buffé à la Tysklandsfärja och en ocean av blodiga biffar. Dock mysigt, kan verkligen uppskatta att tvingas ur min vanezon, väljer ju annars restauranger extremt förutsägbart efter ett visst estetiskt schema. 

Efter en middag med fyra sorters potatis och bea (fanns inget riktigt vegetariskt alternativ i denna köttbonanza) korkade vi upp champagne som Mattias fått på sin födelsedag. Fest ju!

Och spenderade resten av kvällen i sängen med kristallglas och högläsning av Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant.

<3 högläsning. 

Det blev morgon och frukost. Innan frukosten gjorde vi ännu en ansträngning att hitta ett sätt att ta oss ut till klinten och kalkstensklipporna, satt med reseappen i gott och väl en timme och övervägde även att försöka lifta. Jag grät lite till pga oförmågan att hantera grusade förväntningar. Men ibland måste en ge upp, så det gjorde vi. Och åt frukost istället; den kom precis som den skulle och blev ej inställd! Dessutom fantastiskt god.

Ostar i stora skivor, lemon curd och jordgubbssylt, bröd, vindruvor och melon, yoghurt och müsli och kaffe och mer högläsning. Och det var en strålande avslutning på ett känslomässigt mkt brant stupande och lyckorusande dygn.

(O-)FÖRÄNDERLIGHETEN

Jag syresätter mitt blod här. Tryggheten som bor i oföränderligheten, fast jag vet förgängligheten; att allt en dag kommer att försvinna. Gammelhund och ljuspilar mellan tallar.  Landskapet är rostigt och övermoget. Björkarna: små facklor, askarna; tak av guldpengar.
Det brinner upp, slungar sina flammor mot himlen innan allt slocknar och läggs under aska.  

MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET

Det här inlägget skulle egentligen bestått av vita kalkstensklippor och djupa bokskogar, en flott middag men mest naturvyer vildare än allt södra Sverige kan uppbåda. Det handlar om Mattias födelsedagspresent som var en helg på ön Møn i Danmark som skulle innehållit vandring i ordentliga kängor med kamera i hand och kaffe i termos. Det gick inte riktigt enligt planerna, men det gick såhär:

Lördagmorgon, förväntningar och matsäck. Avvemackor med prästost och groddar och ägg.

Annan viktig proviant. 

Det första som hände var att det promenerade runt folk på spåren på Öresundsbron så den var avstängd och tågen inställda. Vi köpte en kaffe och ett mandelwienerbröd, satte oss i solen utanför Konsthallen, väntade. 

Efter drygt en timme började tågen till Köpenhamn rulla igen men allt verkade dominoförsenat, det anslutande tåget var också en timme sent. Där hade vi det i alla fall hemskt bra, satt på övervåningen av ett dubbeldäckartåg, läste och åt matsäck. Alltså älskar matsäck!! Så bra skolresestämning.  

Så kom vi fram till Vordingsborg där vi skulle byta till buss. Gjorde konster framför kameran medan vi väntade.

Kanske tråkig men mkt bekväm uniform detta med vida byxor + polo + bomber + docs + färgglada strumpor. 

Två timmar försenade anlände vi så till Møn och Kaffehusets B&B. Så fint ställe som mitt porträttobjektiv som vanligt inte lyckas omfatta. Planen var att vi skulle anlänt kl 14 och sedan tagit en buss ut till klipporna och den magiska naturen, vilket genast fallerade. När vi kom fram skulle vi inte hinna ut dit innan mörkrets inbrott eftersom direktbussarna slutat gå för året. Fick alltså lydigt kasta denna huvudattraktion över axeln och skaka av mig den. 

Grät lite pga tycker det är SÅ jobbigt när mina förväntningar stöter på motstånd, särskilt om jag fixat något för någon annan som nu. Måste lära mig bli mer flexibel och chill i sådana här situationer, men är ej där än.

Men kolla fint det var genom vårt fönster.

Hela rummet och inredningen var generellt sval och tjusig. 

Vi pratade om läget och planerna för kvällen.

<3

Vi bestämde oss för att i alla fall ge oss ut i byn och se oss omkring.

Så vi tog oss ut genom denna port av murgröna, ut på kullerstenen och fortsättningen kommer en annan dag. 

JUST NU:

Läser jag: Väggen av Marken Haushofer från 68. Är helt fast. Det handlar om en kvinna som hälsar på sina vänner i en jaktstuga i Österrike, vännerna åker för att handla men kommer aldrig tillbaka. Istället uppenbarar sig en genomskinlig ogenomtränglig vägg som omgärdar stugan. Huvudpersonen är isolerad och innesluten av väggen och börjar ett nytt liv med en hund, en katt och en ko. En tillvaro där basala behov, överlevnad, förlust och närhet står i centrum. Till det yttre sker inte mycket, men spänningen i den lilla världen innanför väggen är vibrerande. Existentiell, vacker och gripande. 

Lyssnar jag på: Lana Del Reys nya. Är ju absolut knäsvag för denna dekadenta, lolitalika, mörksinta persona. Särskilt låten God Knows I Tried, herrrrregud, bästa som hänt mig i musikväg på länge. 

Ser jag på: This is England '90. Äntligen har sista säsongen av tv-serien med samma namn som filmen kommit. Nu börjar nittiotalet, Madchestereran och knarket. Kanske min bästa serie alla kategorier, så allt igenom briljant. Gråter floder varje gång, och bubblar av garv för detta gängs ömsinta gemenskap.  

Tänker jag på: vågen av rasistiska hatbrott som brinner omkring oss, terroriserar och mördar människor. Vi har inte en flyktingkris, vi har en politisk och medial kris där rasistiska krafter tillåts växa och härja. Här, här, här och här har det skrivits bra om det. Vi måste alla hjälpas åt för att stå upp mot rasismen, våldet, hatet.