DEN DAGEN SOM ÄR DEN ENDA FÖRSTA

Det är årets första dag och jag vaknar av snö. Mot rutan som regnigt smatter, kanske hagel. Sedan hämtar de oss i en bil som är mer en dinosaurie av stål med hjul lika höga som mina systervänner. Äntligen tas vi ut ur den lilla staden med den brutala arkitekturen genom lavafälten till sprickan mellan kontinentalplattorna, de mattsvarta knivklipporna, de kokande kanalerna rakt ner till jordens medelpunkt som skjuter sitt kokande vatten genom marken vi går på. Den som värmer hela landet, den som sprängde en bro och som ingen kan förutse. Den svarta sanden och den röda. Och allt min kamera kommunicerar är en underdrift mot storslagenheten, ödsligheten, skönheten. Det blir mindre och kapat på fel och fler ställen. Allt var större.