Att resa bort är tusen resor. Det är ett nätverk av motorvägar inuti och rakt igenom hjärtat. Vi har varit borta i ynka 18 dagar och den här textens reflektioner ter sig säkert orimlig pretentiösa i förhållande till den obetydliga tidsrymden. Det är andra saker. Det känns som att jag gått igenom alla stormar, årstider, tillstånd jag känner till. Jag vet inte om det är något särskilt just med att bila, just med att vara inkapslad på en väldigt liten yta och ständigt vara på väg. För mig är det att knuffas in i en boxningsring mot en arsenal av ackumulerade rädslor, känslor. Det är att hantera övergången mellan en dröm som ska bryta ur sin abstrakta existens till riktig rak verklighet. Att förverkliga projektionsytan för det senaste halvårets alla förhoppningar och regnbågar. Svårt/svårt/svårt. Vi har färdats till Barcerlona och tillbaka och jag har färdats lika hisnande fort genom schakt efter schakt av personliga processer. Det har varit så oerhört fantastiskt, det har varit så turbulent. Ett flipperspel, så små i en värld som visar sig vara så stor, svårbegriplig och labyrintisk. Vi har varit modstulna, andlösa, ivriga, fjäderlätt euforiska, existentiellt blytunga, sammanbitet stressade, bekymmerslöst drömmande, minst i hela världen och sedan absolut lyckligast.
Fågelhjärtan och queens of fucking everything.
Att resa den här resan är förbiflimrande människoöden, genom smutsiga bilfönster eller språkförbistring, på åtta sekunder eller fjorton minuter, i 130 kilometer i timmen, i berg, vid vägrenar. En blick genom ett nyckelhål till en annan värld. Det är den blankögde hotellägaren i Val D’Argent med en perfekt dukad restaurang höljd i mörker, en svårt sjuk fru och en skällande Berner sennen. Han bjuder oss på vitt vin i kupade glas och vi hör honom mumla på franska med grumlig röst om hur svårt det är. Det är granarna längs slingervägarna i pyrenéerna som har stammar så långsmala att de går rakt upp i himlen, med själva granen överst. Som julgranar med ändlösa rakade ben. Det är den röda jorden och de svarta krumma små träden. Det är hororna längs med vägarna i gränstrakten kring Frankrike och Spanien, människokommers och stringshorts, smutsiga lastbilschaufförer och brist på rimliga möjligheter som tvingar människor ut till vägkanten. Det är husvagnarna med ditsprayade hjärtan i parkeringsfickorna längs de tyska vägarna, där det händer saker jag inte vill veta. Det är temperaturen som sjunker med tjugo grader när vi åker rakt upp i bergen och plötsligt visar sig hela Sound of Music- scenografin i all sin alpiska prakt. Det är motorcyklisterna i shorts och t-shirt som kryssar i slalom över den fyrfiliga motorvägen och jag vet inte om de är påtända testosteronstinna jagade och om de lever idag. Det är rävar på fälten, skockar med vitfluffiga får och alldeles nya lamm, vildsvin som nästan stryker med raggen mot billacken. Och OH, ytterligare tusentals blixtbilder.
Att resa är att samla på sig tillflyktsorter. Det är en eskapism, en nödutgång, men också det trösterika i världens storlek, en oändliga sorten. Vidsträcktheten som, hur mycket jag än reser och hur gammal jag än får bli, bara kommer ha sett bråkdelar av.
Att hälsa på nya platser, att uttala namnet på nya städer och smaka på luften där. Att bekanta sig med nya gathörn och kollektivtrafiksystem, att vänja sig vid just den här sortens gatskyltar och gatlyktor. Att känna drag av hemkomst eller välkommet avstånd till allt.
Att köpa bussbiljetter i en ny stad, att se att här går det tågrälsar också, att notera alla förföriskt nedgångna strandvillor med uthyresskyltar på.
Ett frimärksalbum av nödutgångar om en skulle behöva kliva ut ur allt en dag.
Det är något lugnande med det.
Så fort återberättelsen om resor, eller upplevelser i stort, börjar så förändras historierna. Minnena omformar sig, byter skepnad, får en annan smak, vissa tonas ut alldeles och andra kliver fram i technicolor. Det är oundvikligt, allt förändras i retrospektiv. Jag blir alltid lite obekväm av det, för jag vill minnas allt i alla sina nyanser, med sin svärta och sitt bländande ljus. Neon och mulna himlar. Jag vill kunna återge de skrovliga detaljerna, de tunga känslorna som förbidrivande oväder, molnspringandet, berusningen, det omvälvande och megamagiska. Okej. Det går inte. Nuet existerar i sina svallande lager så intensivt och det är för mycket för kroppen och medvetandet att bevara. En kalejdoskopisk dynamik som måste slätas ut för att få plats.
Jag berättar det jag kan. Det som går fram går fram.
