HUNDMAGAR / BAIONA / ATLANTEN / MUSSELFORMATIONER / GULDLACKERADE GATOR

Jag låter inte semesterbloggandet frysa inne bara för att kalendern snart tippar över till september, alla halvfärdigbloggade resor dröjer som en dålig bismak så jag vill helst inte samla på mig fler. Därför kommer här det längsta, men inte sista, Portugalavsnittet:

Tredje dagens första halva spenderades i trädgården. Egentligen fanns det ingen anledning att röra sig bort ifrån den eftersom den var typ edens lustgård. Vi var extremt bleka för att state the obvious, jag slog knut på hjärnan med att läsa Donna Haraways Cyborgmanifest eftersom jag hade läst ut vår bokklubbsbok Stål.

Killtrixning. 

Jag och Malin tog en promenad längs ecopistan (vandringsled), fotade en mkt deppig och antik lekplats och pratade relationer. 

När vi kom hem hade dessa två gjort om stenbordet till en säng och låg och läste Expeditionen högt. Bara en sån sak.

Sommarluncher av den här sorten kan ju vara något av det mest livsnjutiga som finns. Omelett, caprese, oliver, smörstekt salvia, örtsmör, sallad, rostat bröd. 

Popcornhunden hängde med oss, fick lukta på Joels snus och blev omedelbart försatt i stridsberedskap. 

Kaffe å så.

Det spelades backgammon. Denna och kanske de fyra nästkommande bilderna har Malin tagit. 

Och timmarna gick och kaffekopparna fylldes igen och hundmagar gosades.

Sedan åkte vi på utflykt till Baiona i Spanien. Parkerade vid den finaste balkongen jag sett.

Filt, boll, puss.

snyggdudes ld.jpg

Glass var det första behov som behövdes tillfredsställas. Åh kolla dessa fina alltså.

Baiona är en liten kuststad, säkert väldigt turistig lite senare på sommaren. Där fanns ett stort parador som låg just vid havet med en promenadväg omkring, så vi satte av på den.

Dessa musselformationer?! Finaste.

Stannade vid vattnet och Joel badade fast Atlanten tydligen var skärande kall.

På betryggande avstånd från böljans djup.

Och så satt vi där på klipporna och diskuterade Stål en lång stund. 

Att gå runt ett gammalt fort.

Fin plats ja.

Hittade bredbent hund. 

Pausade vid en basketplan för att konsultera tripadvisor om restaurangrekommendationer.

Men sedan gick vi istället bara längs den lilla huvudgatan och kunde inte avgöra om något tapasställe var bättre än något annat så det blev det som låg finast. Vi satt ute och det passerade någon typ av helgon-högtidsparad (mycket av den varan på denna resa). Det bästa med denna måltid var skålen i förgrunden som var fylld med smält mozzarella och tomatsås. Flytande pizza i stort sett. Positiv upplevelse.

En fin i en bar.

Och så kom regnet och solen genom regnmolnen.

Formklippta träd och LJUSET.

Fick söka skydd för den värsta skuren. Christoffer och Mattias förhåller sig olika till kameror, poserande och seriositet.

Hamnen guldbadades.

Bara att gå och hämta skatten.

Vi gick längs guldlackerade stengator, köpte lösgodis i en butik med grönt ljus och for tillbaka över gränsen till Portugal och huset. Om jag håller reda på dagarna rätt så var det den kvällen vi hade den ro-li-ga-ste charadkvällen någonsin. Om det inte var den kvällen så hade redan så mycket av allt som är det bästa i livet redan rymts. 

FÖDELSEDAGSFINALEN

picknicken.jpg

Elva bilder från igår som inte var vilken vanlig dag som helst utan Mattias födelsedag. En dag som det länge hade planerats, bävats, misströstats och peppats inför på födelsedagsfesters förväntansfyllda vis. Men det blev grädde på moset och körsbär på tårtan om och om igen, det överträffade sig själv. Och jag som legat däckad en vecka med elak förkylning och ännu elakare visdomstand var vid liv igen. Det var eggs in a basket, mandelkakor och amaretto sours till frukost, av mig fick M en chilliväxt pga nyväckt besatthet av chilli och att vi ska fara till Møn tillsammans, peppen är skyhög. Det var bubbel, lyckokakor och små små pajer till alla när vi samlades i vår lägenhet mitt på dagen och sedan begav oss till Slottsparken med bastmattor, mat för ett helt kompani och krukväxter som inhandlades längs vägen för att bygga vardagsrumskänsla i parken. På picknicken blev vi kvar i kanske tre timmar och badbyxorna som Mattias ordnat till alla fick ligga kvar i sin kasse för ingen kunde slita sig från solen, samtalen, tofun, nektarinsalladen, denna ljuva sommartid som fick vara vår lite till. Och så promenaden hem med kaffepaus och utsträckande på golvet eller divanerna, en andhämtning innan vårt bokade bord på Dubbel dubbel stod redo. Där på uteserveringen inlindad i murgröna och ljusslingor åt vi dimsum och pratade snabbt och djupt i ytterligare timmar innan vi angjorde Grand och där fick jag äntligen dansa över precis hela dansgolvet. Jag mötte hans blick över rummet den dagen och såg lyckan där, kände den i mig. Det var en dag som bara var framåtrörelse, som en våg. Som sommaren 2015's sista perfekta våg.

FESTERNA FÖRSTA ÅRET

Första året på scenskolan har sedan länge passerat och om tre dagar börjar det andra. Bloggrapporteringen från min första tid på skolan har varit ungefär lika med noll så jag tänkte att jag, kanske delvis i syfte att lägga första året bakom mig och gå vidare i life, tjoffar ett väldigt långt inlägg från första året. 99.8% procent av skolan är nötande och slitande i vita repetitionsrum, en vardag svår och nog inte särskilt intressant att översätta i bloggform, så istället  dedikerar jag det här inlägget till några av festligheterna som första året bar med sig.
Här kommer en lång harang komprimerad dekadens (nåja, en väldigt måttlig sådan), håll till godo:

INSPARKEN
Vi var så smååå här vill jag utropa fast det bara är ett år sedan. Men faktiskt. Så nya, främmande för varandra och vad vi skulle ägna oss åt, ängsliga och fokuserade på att positionera och förhålla oss till varandra och den nya världen. Insparken var i alla fall strålande; vi möttes av mystiska personer i kåpor som gav oss underliga uppdrag, spelade in en pr-film för skolan på en timme, fick bubbelpicknick, blev överraskade och överrösta med hyllningar och häpnade inför tvåornas starquality när de äntrade karaokescenen och brände av powerballad på powerballad som värsta Helene Sjöholm och Tompa K. 

FEMTIOÅRSJUBILEET
Skolan fyllde femtio; vi gjorde oss tjusiga i omklädningsrummen på tredje våningen, minglade uppsluppet, käkade tjusig middag vid långbord, lyssnade på högtidliga tal, Malin var filmstjärnetjusig med halvmeterslångt cigarettmunstycke och dansgolvet inleddes med k00laste Pussy have the power. 

ANTAGNINGSFESTEN
Ska väl få behålla sitt mytiska rykte och inte avkrävas alltför mycket detaljer. Men det kan i alla fall uppriktigt sägas att det var maaagiskt. Hogwarts-esque, ceremoniellt, snurrigt och euforiskt, högtidligt, glitterdränkt och nästan extatiskt. Och känslan av att vara med när människors liv förändras i den riktning de drömt om så länge är oslagbar.

SCENSKOLESEMINARIET
I februari kom studenter från de andra tre teaterhögskolorna till oss i Malmö och hängde en hel helg. Den årliga, obligatoriska, innebandymatchen ägde rum och det var ungefär lika delar hetsigt bråkig som skojig, seminarium och workshops hände, vi hade fest på inkonst och jag spelade mina bästa hitz.  Dagen efter fixade vi stor brunch med allt en tröttfestad skara kan önska sig. Som arrangör hann jag inte njuta så mycket som en kan göra som besökare, men himla lyckat var det. Dessutom träffade jag Olof som jag jobbar med i Amputation Parts nu och det samarbetet hade troligtvis aldrig hänt om vi inte råkat hamna bredvid varandra vid sidan av dansgolvet den lördagen.

PREMIÄRFESTEN
Det är en traditionstyngd skola på fler än ett sätt och en av traditionerna är att ettorna fixar premiärfesten för treornas slutproduktion. Så det gjorde vi. Jag och Felicia i dramatikerklassen lagade tapas till tjugo personer på fyra timmar som vi i smyg dukade upp i treornas loge, det fixades premiärpresenter och när nämnda klass alldeles premiärhöga dundrade in i uppehållsrummet blev det dans dans dans natten lång.

UTSPARKEN
Årets satsigaste fest som vi planerade i månader, vilket nog inte alls framgår av bilderna. Men det kanske kan jämföras med att ordna en möhippa/svensexa/bröllop/femtioårsfest kombinerat. För tolv personer. Det var kidnappning, lekar skräddarsydda till klassen, bombastisk picknick i slottsparken, antagningsprov och lovebombing bland träden, massagesession i bastu, sjurätters-middag, två påkostade filmer om klassen, glittrig gala med roasting, sjönsång och vass parodi, sentimentalitetsbonanza och rökigt dansgolv. Tveklöst en av årets bästa dagar.

BERLIN FOOD HIGHLIGHTS

Den lilla Berlinresan som hände i juli var så särdeles himla fin. En av de starkast lysande sakerna var all mat vi åt, exakt varje måltid var superb (till följd av närmast neurotisk fomo-driven research). Alla hamnade inte på bild, men här kommer några av höjdpunkterna:

Första frukosten åt jag och Mattias på A Horn i Kreuzberg. Testade ägg i glas för första gången som tydligen är en tysk frukostgrej, löskokt ägg i glas med valfritt tillbehör (jag tog färska örter) som en själv blandar till en äggröra. Mycket bra. Även bananbröd till frulle var nytt för mig, här serverat med yoghurt, honung och färsk banan, även det mycket bra.

Bästa frukosten denna resa levererade nog ändå Le bon. Få rätter och mkt hipstrigt, men panikgott. Jag var så ivrig att uppleva och gå upp i denna frukost att varken de perfekta eggs florentinen eller granolapannkakorna hamnade på bild. Nästa gång jag kommer dit ska jag fotografera minutiöst, för det är det första ställe jag vill gå till igen.

Bakom en diskret svart gallergrind på Friedrichstrasse ligger Crackers, en aningen finare restaurang men utan att vara stel fine dining. Jag åt quinoaburgare och Mattias torsk, båda två mycket bra. Men bäst var nästan ändå deras Moskow mule, jag kan inget om drinkar men den var typ det bästa. Rekommenderar detta ställe om en vill känna sig lite hemlig och exklusiv utan att bli alldeles ruinerad. 

På Burrito baby i Neukölln kan en äta sig paltkomamätt på minst sagt generösa burritos, quesadillas och tacos. För cirka 7 euro får en ett mexikanskt skrovmål som en står sig på i många långa timmar.  

Prinzessinnengarten ligger precis vid Moritzplatz i Kreuzberg. Ett gäng kompisar och aktivister tog över denna ödetomt för sex år sedan och har sedan omvandlat platsen till en grönskande ekoträdgård. Förutom platsen sociala och politiska värde är det också sjukt mysigt, som en bohemisk oas nånstans mellan skog och trädgård. Vi åt deras garden pizza med grönsaker odlade på plats och det är garanterat en magisk plats att spendera varma nätter på.  

Ännu ett hipstrigt frukostställe med kvalle som motsvarar ambitionen är Distrikt coffee i Mitte. Jag åt supersaftigt bananbröd med citronsmör, granola och färska bär samt scrambled eggs med färskpotatis, krutonger, grillade tomater och grönt. Ser ingen anledning att spara på krutet när det är så himla gott. 

Det finns ju oändligt mycket koreanskt och vietnamesiskt käk i Berlin och vi hann prova några ställen. Bland annat denna bibimbap och friterade dumplings från Yam yam (också i Mitte) som helt enkelt var toppen. Deras mungbönspannkakor ska tydligen också vara strålande.
En annan koreansk höjdare vi åt på var Kimchi princess och vietnamesiska From Hanoi With Love har helt fantastiska friterade dumplings och nudelsallader för inte många kronor.

Bonustips!! Markthalle neun var ändå topp tre bästa grejer på hela resan. På torsdagar har de streetfoodmarknad i sin gigantiska tegelbyggnad. Idén är att alla ska ha råd att käka där så det mesta ligger runt 5-7 euro. Hade kunnat hänga här i timmar pga matparadiset på jorden. Vi åt tofuburgare, yemenitiska rullar och tapas och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Det som möjligtvis skulle kunna vara ännu bättre är deras frukostmarknad som går av stapeln varje söndag. Tänk en hel marknad med bara frukost!! Jag ändrar mig: DET är det första jag ska styra kursen mot nästa gång jag landar i denna episka stad. 

Varsågod för tipsen!!

amputation parts / enter the crypt / take yourself apart and put yourself together / the monumet / monumentet/

Är i Östersund och gör detta. Arbetsbubbla 100%, vet ingenting om vad som händer utanför Gamla tingshusets väggar. Jobbar precis hela tiden förutom en stund idag när vi badade i en femtongradig Storsjön, torkade oss med t-shirtar och värmde händerna över en övergiven engångsgrill. Om du är i Östersund och vill vara med om intensiva, obegripliga, noisiga, banala, intima, långdragna, gore-iga, teoretiska, oförlösta, våldsamma, gulliga, sömniga, ineffektiva och begärliga saker i ett cirka fyra timmar långt allkonstverk så tycker jag du ska komma. Det är gratis, en får komma och gå som en vill och en får fika hela tiden. 

VID SIDAN AV AMPUTATION PARTS, DÄR I SKOGEN

I sommar är jag medskapande i Amputation Parts, ett performanceverk och det kanske mest utmanande projektet jag gjort. Omfattande, komplicerat, som ett intellektuellt triathlon och ett groteskt roligt labb. Vi gjorde ett miniresidens en vecka i Fengan där vi började varje dag med youtubeyoga på stickigt trägolv i en gammal fönsterateljé, gick via filosofiska intrasslingar och rundgångar, dramaturgiska uppror, genom degiga ritualer, fuskblodiga bad och stympade fotograferingar. Är SÅ glad för detta assvåra svinroliga uppdrag. De få timmar vi inte ägnade oss åt detta så låg Fengan och Grimsheden där i pittoresk kostym; som syskonbarn bakom en vinjett av ängsblommor, överflödet av blåbär under tallarna, smultron för tusen bullerbystrån, en natt på det finaste nya vandrarhemmet, träkaniner i prinsessklänning och florsockrade nyponrosor (vem gör ens nåt sådant).

att bära mina bördor

Förra veckan var jag i Berlin och är nu landad på Gotland just när de andra turisterna packar sig härifrån, stränderna glesnar och stället där en kan överhöra gamla Lundsbergselever och köpa överprisade potatisrätter tömmer sina barskåp.
Mer om Berlin sen, tänkte bara visa vad jag fick med mig därifrån. I fem år har jag snedvridit min rygg genom att ständigt kånka runt på denna satchel-väska, fin förvisso, men  förfärligt oskön. Har letat ryggsäck i säkert ett år men inte velat ha en Sandqvist och inte haft råd men andra jag tyckt om. Berlin däremot levererade! På Voo store hittade jag denna ryggsäck från Essl, och den bär jag allt i nu:

Visst har den samma friluftsvurmande retrolook som märket jag just vände mig ifrån, men den är så otroligt fint sydd, har en klar djupblå färg och ljust ljust läder, tycker så himla mycket om den. Dessutom sitter den skönt, är mkt rymlig och kan bära massor av böcker, gympaskor, dator och matlådor. Så födelsedagspengarna jag fick till en ryggsäck för fem månader sedan och som sedan länge är förbrukade på annat kom äntligen till användning.

OCH NÄR DU TRODDE ATT DET INTE KUNDE BLI VACKRARE

-> tillbaka till Portugal. Har ju hela huset-historien kvar, den viktigaste. Det var en onsdag och jag, Emma och Christoffer åkte tåg från Porto. På perrongen mötte Phil oss, den rara personen som tog hand om huset, höll på med permakultur, bad om ursäkt när han inte behövde och talade bedårande brittisk dialekt.

En knäpp sak är att jag inte har en enda bild på själva huset och knappt inga bilder inifrån heller. Så väldigt synd. Om jag får pengar någon gång ska jag köpa ett vidvinkelobjektiv, eller i alla fall något som inte är ett porträttobjektiv. Oh well. Phil visade oss runt i huset och vi bara gapade, utbrast i hysteriska fniss och upprepade ohmygodohmygodohmygod pga så överväldigade. Jag var orolig innan resan att de stylat bilderna på huset för väl eller fifflat med informationen, att besvikelse var att vänta, att förhoppningar skulle grusas. Men nu stod huset där och var mer lysande, större, hade fler rum, skrymslen, loft och persiska mattor än jag kunnat föreställa mig. En Alice i Underlandet-trädgård och floderna som sjöng rakt in i sovrummen. Allt lyste. 

Vi gick ut på promenad i den lilla byn.

En av de två floderna som fanns i närheten, den mindre. 

Och här är Minho, den större floden som utgör gränsen till Spanien.

Vi var alldeles själva där och Emma och Christoffer badade. Så mycket Tom Sawyer-life över denna plats. 

Så smög vi upp och spanade in i ett ödehus och väntade oss äventyr. Det blev inte så mycket mer än att glutta in genom dammiga fönster in på betongsäckar och byggdamm men vi fick smyga Tom Sawyer-style i alla fall. 

Så handlade vi mat och på kvällen kom Joel och Malin äntligen. Det blev torsdag och grader över 25, barfotafrukost i sol. Jag åt en yoghurt med lemoncurd i botten som jag sent kommer att glömma.

Som om huset inte redan innehåll livsfarligt hög koncentration livskvalle så hade Phil även fyra hundar som kom ner till oss på morgonen och ville ha mesta möjliga gos. 

Tydligen ville han egentligen skaffa katt för att hålla undan mössen på gården men hade istället fått en familj hundar (alltså en mamma-pappa-barn kärnfamilj) på halsen samt en valp. Desto bättre för oss.

Faktum är att Malin just varit tillbaka till Portugal och adopterat denna bedårande!! Alla blev kära i henne och Phil hade egentligen inte möjlighet att behålla henne så det var ju den mest lysande plan i världen. Hon heter Livia och är som en liten supermjuk prärievarg. 

Efter lång frukost och hundgos åkte vi på marknad i en lite större by intill och köpte massor av grönsaker, fisk, bröd och oklara kakor som var som trolldeg med glasyr på. Sedan kom Phil förbi och frågade "om vi ville följa med till Spanien och bada". Spanien låg alltså tio minuter bort och han visade oss ännu en flod. Vi simmade och drogs med i strömmarna och det var ÅH. 

Denna morgon hade dock följts åt av panikstress då Mattias som skulle ta sig med tåg från Bonn i Tyskland till Bryssel och flyga därifrån satt fast på inställda och försenade tåg. Jag höll på att gå under av stress och scenarion att han aldrig skulle dyka upp men han hann sitt flyg med några minuters marginal. Tack och lov för det va!!

Tillslut kom han och det var så jäkla fint. Vi hämtade honom i närmaste samhället och for hem och visade honom huset. Han var också överväldigad.

Det kom en till hund, grannens hund som hette popcorn på portugisiska. Hon blev slagen av sin ägare vilket märktes för hon var så otroligt underdånig och liksom kröp baklänges när en ville hälsa. Men när hon förstått att vi bara ville gosa blev hon mkt tillgiven.

Resten av dagen förflöt nog mest såhär. 

<3

Emma övade på beslöjad-blick-i-fjärran när kameran kom fram.

IPhil hade burit fram en grill åt oss och så satte middagsgörandet igång. Jag och Mattias fiskfixade, vi hade köpt dorada som vi fyllde med massor av örter, citron, salt och hällde vitt vin över. 

Detta gäng. Denna middag.

Det blev helt tyst när vi började äta. Seriöst en av de bästa middagarna i livet. Fisken, citron- och myntasås, bönsallad, mozarella- och nektarinsallad. Och så förstås; platsen, personerna, värmen, allt det där som sammanföll.

Christoffer.

Malin.

Vi provade hur jag skulle se ut i page. Som en fransk bibliotikarie. Är ej redo att ta det steget i livet.

Sedan HITTADE vi ett vardagsrum som vi hade glömt bort. Där blev vi kvar till natten och spelade ett gammalt brittiskt TP där varannan fråga handlade om cricket . 

NÄR M KOM HEM & IDYLLERNA SOM FÖLJDE

Såhär; det blir en enda karavan av mer eller mindre idyllfetischistiska bildsatta sommardagböcker här nu. Det blir semester på semester på semester med viss geografisk spridning. Den här sommaren är shampoo i 80-millilitersflaskor och resväskor med noggrant komprimerat innehåll, privilegierat lyxledigt med drag av flängande och ekonomisk stress. Hit når det i form av försenade vykort. Det blir kanske inte så mycket annat än det just nu. Den som inte redan kräks lite i munnen av den här typen av livsnjutaroverload är mkt välkomna att ta del.

Nu fortsätter vi.

För några veckor sedan kom Mattias till Malmö efter att vi inte setts på tre veckor. Det hade hunnit vara skönt, frustrerande, långsamt och välbehövligt, tillslut mest jobbigt. Var mkt pepp och nervös över att ses igen och första dagen kvällen efter att han kommit hem var såhär:
 

Det var äntligen sommarvarmt och vi gick till en kaffebar i St Knut där vi inte varit förut. En (jag) blir så extremt bortskämd med avstånd när en bor och pluggar på Möllan, har känt till detta ställe länge men inte släpat mig dit trots att det ligger cirka ÅTTA minuters gångväg bort. Skärpning måste ske.

Vi åt mochiglass, en glassgrej från Hawaii som en kan hålla i handen eftersom den är innesluten i någon typ av risdeg. Risdegen är sådär men kokosglassen inuti var frikkinn HIMMELSK.

Efter att vi fyllt på koffeinbehovet gick vi hem och hämtade picknickfilt samt blev hungriga.

Hade varit ifrån Malmö tillräckligt länge för att bli sugen på falafel igen så vi tillgodosåg detta behov utsträckta på en filt i Pildammsparken.

Solade, softade, hade några av sommarens sällsynta timmar Malmösommar.

För att idyllmaxa denna dag ytterligare bestämde vi oss för att ta tåget åt sydväst för att käka på Hörte brygga.

Någonting med att hamna på busstationer i sömniga småstäder i juli. Någonting med det loja och blomstrande.

Himlen: såhär.

Vi promenerade sista biten. Tuggummirosor vid husen.

Att möta horisont.

Hittade en mycket bra placerad stol.

Som lämnade sig fint för posering för en person som dagen till ära kombinerade blått med blått med blått.

vallmo osv.jpg

Vägrenar osv.

Hej från mig.

Det är så sjukt fint på detta ställe. Vi knyckte ett bord vid väggen mitt i solen och beställde massa mat. 

Jag åt någon sorts bakad kålrot med messmör och lök och grejer. Jättegott, fast bäst är ändå alla smårätterna som de hemgjorda majonnäserna och smöret, pickelsen och ostarna.

Vi skålade om och om igen och var mkt glada att ses igen.

Och denna idyll var vår ända tills sista bussen gick hemåt och vi for mot slutet på en av den här sommarens finaste dagar.

PORTO episod 3 / den sista

Det blev den sista dagen på den första etappen av Portugalresan aka den bästa resan i life.  

Vi åt frukost i lägenheten men bestämde oss för att äta second breakfast på Café Majestic, ett ståtligt tjugotalscafé och ännu mera art noveau. 

Det var bara vi samt en handfull vithåriga människor över sextio, som vanligt ungefär alltså. Vi åt beiga saker som halvdecimetertjocka brödskivor med smör och Christoffer åt någon typ av oklara fattiga riddare med vaniljsås och russin.  

Sedan skulle vi marknadsturista. 

Återigen; ruffig och sliten stad, men oturistig och snäll.

Mycket plastväxter samt vimplar.

Lite ambivalent inför detta med att fotografera folk som arbetar på marknader, tenderar att bli väl exotifierande. Faller ju handlöst för OMG-SÅ-RUSTISKT-SÅ-IDYLLISKT-klichéen. 

Vanligaste portugisiska pyntet vad det verkar. 

Hur förutsägbart och enkelt det än så är sydeuropeiska marknader alltid ett nöje. Ville handla allt och laga mat i dagar.  

Det var någon typ av helgdag denna onsdag så det mesta var stängt. Vi promenerade på stan ett tag till längs gatorna där vi redan lärt oss hitta, väjde för snubbar som försökte sälja gräs till oss och drack mer kaffe för nästan inga pengar. Sedan rullade vi våra rullväskor längs kullerstenarna till tågstationen som skulle ta oss till Huset, men det är en helt egen episod.

MATOSINHOS

Tredje dagen i Porto hade vi bestämt oss för att spendera på playan, i någon sorts förort som heter Matosinhos och ligger kanske tjugo minuter bort med buss. Vi åt frukost på balkongen, plockade med oss det dammgula parasollet som läckte regnvatten, smorde grundligt in oss i tjock vit solkräm och for.

Placerade oss i sanden och bredde ut vår svennebleka kroppar under den vita solen. Atlanten är ju svinkall, i alla fall i juni, så jag tittade bara på medan Emma och Christoffer modigt kastade sig ut.

Vi hade bokklubb på resan och läste Stål av Silvia Avallone. Boken utspelar sig i ett litet industrisamhälle vid havet i Italien och det var så himla mycket den stämningen på den här stranden. Stora monsterindustrier i fonden, disigt ljus, trekantsbikinis.

Gullig person med sand i kalufsen.

Det mest dramatiska vi bevittnade denna sävliga dag var en mås som fastnade i sanden och inte kunde ta sig loss. Det var hjärtskärande att se stackars pippin kämpa och kämpa med bara sjunka djupare ner. Till slut kom det två machokarlar och bar bort den. Tror ev att den dog i deras armar.

Sedan roade vi oss med att stå på huvud och händer och sola ännu en stund tills huden kändes farligt grillad och magarna ekade tomma.

Jag hade kollat upp ett burgarställe som hade lunch med burgare, dricka och kaffe för sex euro. Lemonad och uteservering. Alla tiders. 

Emma och Christoffer stannade kvar vid havet (och bevittnade ännu en fågel dö, men denna gång en undulat?! Bra märkligt). Jag åkte buss tillbaka till stan för att försöka köpa skor då jag bara hade mina mkt sunkiga gamla gympadojor med mig. Älskar grejen med att åka buss i en ny stad, att klara av att ta sig fram i en annan del av världen. Självständighetsrus. 

Att handla skor i denna del av världen är inte helt enkelt för en person med min stil. Överallt säljs samma Jeffrey Campbellkopior som väger ca 500 gram och känns som ihopmonterade med limstift. När jag gett upp flera gånger om hittade jag till slut ett par flatforms från Sixtyseven i svart med vita broderade kryss på. Var mkt nöjd, köpte bigarråer på hemvägen och hade Värdefull Egentid på balkongen. (Slutet på historien med dessa fina flatforms är att jag blev påcyklad på hälen helt lätt för någon vecka sedan varpå skorna SPRICKER LÄNGS HELA SIDAN, metallhyskorna sprids för vinden och de är enligt utsago från skräddare omöjliga att laga. De var förstärkta med papper inuti. Sviken av Sixtyseven avslutas abrupt vår korta med intensiva relation och jag har fortfarande inga vettiga sommarskor )  

Att titta på dessa bilder och minnas trettiogradig värme mot huden gör lite ont i denna svekfulla sommarvinter med sextongrader och stormbyar. Någon måste lova att det blir sån här sommar snart igen. 

LÅNGA SHORTS/ TRAPPUPPGÅNG / FIKTION

Nästan varenda en av de dagar den här sommaren som inte är av det hetaste slaget spenderar jag i de här långa svarta shortsen. Som idag, efter det tropiska temperatursjok som igår natt raserades av ett rytande åskoväder Älskar siluetten, den slackiga elegansen. Ser dock nästan generande parigt ut när jag och Mattias hänger tillsammans ute i varsitt par långa shorts och godissneakers, teamstylade till tänderna.  Min look är en sorts budgetvariant av Julian Reds förra kollektion, jag är en nöjd kopia.

Bäres exemplevis med en hundraprocentig sidentisha i silvergrått som är lite som vatten.

Har klippt undercutten själv utan spegel, tycker ändå att mina skills att "känna hur det ser ut" tog mig ganska långt, men medförde ett och annat hack samt en alltför lång spets som bör kapas snarast.

Känns underligt att ta selfies när jag gör det såpass sällan, påminns om hur en väljer, vrider, censurerar och redigerar sig. Vilken fiktion det är. Ser ju liksom inte ut såhär och är rätt sällan såhär uppstyrd i riktiga life. MEN, jag har funnit min nya outfitbackdrop också - trapphuset. Det är fint ljus där om eftermiddagarna och trappan tjänar väl som kamerastativ. 

NORRFORS / 6 x GRÅSKALA

Midnattsol / ett solsystem av midnätter / hjortronglass/ åkerbärsglass/ ett nytt syskonbarn/ det syskonbarnets stora sjöblå ögon och alldeles egna röst / myggsvärmar/ oövervakade tågövergångar / familjedynamik familjekomplexitet / syrener fortfarande / västerbottniska mansions / misskötta kor / youtubeyoga / tvättlinor / oändligt ljus  

PORTO episod 2

portofrulle.jpg

Från dag nummer två i Porto. Vi hängde på låset till ett café som låg vägg i vägg med en restaurang där vi första kvällen ätit burgare, en fick välja sitt hamburgerbröd och ett av alternativen var "scandinavian bread" vilket bestod av polarkaka. På cafét var vi igen de enda gästerna och en ensam servitris blev helt stressad över att ensam behöva styra med tre scrambled eggs. De var mkt krämiga och kompenserade för vattnig lemonad. Så strövade vi vidare i stan, till Livraria Lello, en bokhandel med magisk jugendinredning och dålig luft som mitt teleobjektiv tyvärr inte alls lyckas förmedla. Superfint fast ultraturistigt. Läste just att ryktet säger att JK Rowling blev inspirerad till att skriva Harry Potter av denna bokhandel. Blev retroaktivt eld och lågor.  
Efter det drack jag världens ovärdaste blåbärsslaskshake och sedan gick vi hem och packade badkläderna.Vi åkte buss genom staden, förbi broarna över Duorofloden och krakelspektakelfavelorna till havet.
Först åt vi mat på ännu en restaurang där vi var de enda gästerna (hade ej kommit in i den sydeuropeiska måltidsrytmen ännu och var konstant lite fel). Stället för tyst och stiligt, vi var svettiga och dammiga, maten var fin och det bästa var en fluffig gräddig jordgubbsmousse till efterrätt. Så låg vi på stranden och jag fick lösa en jättesvår gåta, solade en skvätt och sedan drog molnen ihop sig och vi begav oss förbi de pastellfärgade tetrishusen tillbaka till staden igen.
 

LEKPLATSMIDSOMMAR

Jag har fortfarande inte bloggat om mitt nyår och detta tillkortakommande tänkte jag kompensera genom att blogga om midsommar endast drygt en vecka efter att det skett. Undrens tid är ännu ej förbi. Över midsommar vilar lite samma sorts hetsiga lyckoimperativ som över nyår, jag och Mattias hade ingenting planerat eftersom vi precis kommit hem från Portugal vilket hjälpte för att finta borta ohanterliga förväntningar. Passande nog hörde Emilie av sig och så blev det vi samt Emma som spenderade denna ljusa dag tillsammans. 

Först var det bara jag och M. Lyssnade på vinyl.

Hade frukostplaner.

Jag hade haft kokosyoghurtcravings i veckor och hittade tillslut dessa små.

Högtidsdagen till ära gjorde vi eggs florentine, det var godare än vad som egentligen är rimligt. Eftersom salta mackor är det bästa behövdes även en med valnötsost och gurka. 

Efter världsmästarfrukost softade vi, handlade och fixade med middagsplaner. Jag skulle göra tårta.

M fixade med smördegspiroger.

Vid fyra kom Emilie och Emma! Knäckte en bärs och snackade om kortfilmen de spelar in tillsammans nu där de spelar par (drömpar).

<3

Det galnaste som hände denna middag var att köksbordet flyttades till vardagsrummet för variation. Livin' on the edge.

Fina Emilie. I höst börjar hon trean och kommer göra sin praktik i Göteborg, kommer sakna hennes smarta rara närvaro i skolan.

Det var en enkel fast ändå lyxig midsommarmiddag som avslutades med jordgubbstårta med vit chokladmousse och mandelmaräng. Jag som aldrig bakar tårta var mkt nöjd med min insats.

Hade djupa samtal med dessa två djupsinniga.

<3

Efter paltkoman gick vi till Folkets park. Jag såg med lite god vilja ut såhär. Gillar det här med vita skor och citronstrumpor.

Här försökte M filma men det blev istället dessa överexponerade bilder. Det vi gör är att dansa på en sorts dansmatta där en kan välja olika tävlingar. Tre barn kom och danstävlade med oss och vi hade en mkt intensiv dansant stund tillsammans.

Detta klätternät är det roligaste i hela parken. Blev snudd på euforisk när jag klättrade i det första gången, det är liksom elastiskt och studsar på det mest behagliga vis.

Den där drar däremot igång min nöjesfältsskräck, har en fobisk inställning till g-kraften.

Ni ser ju hur glad en blir.

Så underskattad vuxenaktivitet.

Mattias körde en mer sval look.

När vi spexat klättrat snurrat klart i parken gick vi hem, lekte galenpanna och åt chippa tills vi alla nådde en gemensam trötthetsgräns. Vi var mycket efter-resan-och-efter-terminen-trötta (Mattias hävdade även att vi var jetlaggade pga en timmes tidsskillnad) och den här sortens stillsamma festlighet matchade det tillståndet alldeles förträffligt.  

ATT ANGÖRA PORTO

Den söndagen ringde mitt alarm klockan fyra på natten och jag gick resfebrig genom gryningen i Malmö, tog tåget på kliniskt vita tysta Triangeln till Kastrup. Hade inte flugit på fyra år och aldrig flugit själv så gjorde antagligen ett mkt förvirrat intryck där på flygplatsen om någon skulle iakttagit mig. Det kändes som att det var så mycket att klara av men några timmar senare hade jag bytt Möllan mot ett tjugosexgradigt Porto och Emma (hon och Christoffer hade åkt dit en dag tidigare) mötte mig vid tunnelbanan. Vi hade drömt om och planerat denna semester kanske sedan januari och det var overklighetskänsla + lycka när det nu blev riktig verklighet. Det var söndag och det mesta var stängt enligt katolsk standard, men vi var helt nöjda med att dilla runt i kullerstensgränder, fota azulejos (det typiska portugisiska kaklet på hus), hänga i park och smida planer, spana på Duorofloden, sola och äta insane god indisk mat på en helt oansenlig restaurang där vi var de enda gästerna (hade gjort ambitiösa efterforskningar på denna hemsida med varierande resultat, men denna var en stjärnvinst). Sen hängde vi på vår balkong och det gick att sitta i linne fast det var sent och mörkt ute och det var enkelt att konstatera att nu är allt nästan för bra. 

TIO DAGAR ETT LIV

Tio dagar senare och tillbaka där allt började. Som om ingenting har hänt fast allting har hänt. En lyckobaksmälla, ett post Portugal state of mind. Det är ett varmt hem att komma hem till, ett liv av kattguld och kanel med infattade diamanter. Det är precis början på sommaren. Men det är också tillbaka, det är skånska sexton grader och ihärdigt regn. Hur en hemstad ter sig bredvid ett helt verkligt luftslott. För ibland uppstår Det Exceptionella. Något med tiden, platsen, omständigheterna, konstellationen, alla parametrar som pekar rakt upp i himlen.

Nu klipper jag naglarna som fått växa sig vildvuxna och obrydda, nu äter jag knäckebröd och har Möllan som omgivning, skriver listor över det som förpassats till inte nu som plötsligt är nu.

Jag har hittills aldrig lyckats blogga om en hel resa, det oavslutade och inkonsekventa är den här bloggens signum. Men, good times for a change, kanske är det nu det händer. Nittio procent av bilderna från den här resan kommer bestå av hundgos, dignande matbord och olika personer som läser i olika positioner, företrädesvis Silvia Avallone. Bilder och trevande berättelser kan kännas endimensionella när upplevelserna sträckt sig genom alla nervtrådar i hela kroppen. Jag lovar berätta mitt bästa, men viktigast är nog ändå att gå ut i den där sommaren även om regnet är en dammgrå ridå. För det har ju just börjat. 

⇢ ⇢ ⇢ ⇢ ⇢ PORTUGAL

Här står jag på en klippavsats som är ett slut och en början, eller kanske bara en förlängning. Nu har vårtermin seglat in i sommarlov, det är en lättnad och en förvirring, som en cirkulerande helikopter i mitt bröst som inte riktigt vet att landa. Brytpunkten var onsdagens utspark för treorna, vi ettor och tvåor hade ordnat en nostalgibonanza, en hybrid av möhippa, melodifestivalen och galej på Hogwarts, en slå-klackarna-i-taket-som-om-det-inte-fanns-någon-morgondag-fest.  Det var fantastiskt. 
Och det där med att en tredjedel av min tid på teaterhögskolan just passerat hinner inte tillnärmelsevis sjunka in förrän det är vidare. Inatt (eller, ohemult insane in the membrane-tidigt imorgon bitti) går jag upp och vid lunch tänkte jag inshallah landa i Portugal. Först är det jag, Emma och Christoffer i Porto i tre dagar och sedan strålar vi samman med Mattias, Joel och Malin i ett hus i nordligaste Portugal som jag hittade på Airbnb och inte kunde sluta tänka på. Jag tänker att vi ska grilla fisk, dricka kaffe med kanelstänger, dåsa på sandstränder, sova länge, bada i floden som är gränsen till Spanien, prata om life, dricka ljusgrönt vinho verde,  läsa ostört, åka på utflykt till atlantkusten och en nationalpark, de andra kanske ska surfa men jag ska nog mest vara pensionär.  Och apropå den där surrande helikoptern i bröstet hoppas jag lite på att klyschan ibland måste en åka långt bort för att komma hem stämmer.

HEJDÅ GÖTEBORG (PÅ RIKTIGT DEN HÄR GÅNGEN)

För några helger sedan var jag i Göteborg och det kändes som sista gången på länge. Det var sista gången i kollektivet för nu är det tömt och upplöst and it's the end of an era. 

överexpo.jpg

Jag var oerhört förkyld denna helg men hade redan fått boka om resan från några veckor tidigare så jag åkte prompt ändå. Det var magnoliornas tid och blixtrande sol.

Och körsbärsblommens. 

Jag mötte upp Maxime och vi styrde kosan mot Hisingen och Backa teater. Det är en av landets bästa scener och jag saknar den, ville hinna se åtminstone en föreställning i vår.

Vi såg Ungdomen är deras sjukdom och vad jag slogs av är hur skarpt Backa skiljer sig från andra institutionsteatrar. Det är så mycket explosivitet, energi, svett och angelägenhet, poesi och nerv. Ljusår ifrån söndertrampade hjulspår och trött slentrian. Älskar ungdomsteater som vågar vara estetisk, existentiell och mångtydig.
Efter teatern köpte vi med oss indisk take away och sedan åt vi finost för att fira att Norea kommit in på Stenebyskolans textillinje (men nu har hon kommit in på en designskola i Reykjavik och ska börja där istället - dubbelt hurra!)

Det blev en morgon och det blev sista kollektivfrukosten vid Agnes flagnande köksbord. Maxime önskade sig amerikanska bananpannkakor och jag fixade.

Vi hade finost kvar från gårdagen. 

Vi promenerade ut på stan till en gårdsförsäljning med rawfood-bollar, designkuddar, venusstatyer och Elvistavlor. Jag köpte två försilvrade rådjur som jag tänkte kan agera bokstöd på sängborden hemma. Ingen vet varför.

Gosiga systrar.

Träffade en krullig hund.

Jag kramade de gosiga systrarna hejdå och styrde stegen mot Mölndal där jag skulle träffa mamma och mormor som skulle fylla år snart och därför förskottfiras. Köpte Inger Christensens (min bästa poet!) Alfabet till mormor och sedan lyckades jag gå vilse i Toltorpsdalen för att de gjort om buss-systemet.

Fotograferade magnoliablad och sedan fick de hämta mig med bilen för jag stod förvirrad vid någon rondell och hade ingen bra plan.

Och så hängde vi stillsamt hos mormor, åt lunch och drack bryggkaffe och åt macarons och bullar. 

Mormor passar denna fluffiga lejonhund.

Det finns hela monument av bilder på släktingar, vi är ju en relativt stor skara.
Vid det här laget hade min förkylning förflyttat sig till stämbanden och jag tvärtappade rösten. Alltså har aldrig varit med om liknande, särskilt med tanke på att det höll i sig i ungefär fem dagar. På kvällen såg jag Daniel som gör sin praktik på Folkteatern och fick väsa fram mina tack efteråt. Kunde dock inte låta mig hindras av denna pratblockering så vi och Daniels vän Sara gick och åt burgare på The Rover och ältade teatersaker i timmar.

Morgonen efter lät min forna ganska kraftfulla stämma fortfarande som en vindpust. Det kändes besvärligt eftersom jag skulle träffa flera personer, men det fick arrangeras om och bara bli en kort visit hos Anna, Martin och deras bebis Elsa. Kolla gulliga!

Kolla soft bebis, bara chillar i soffan. Det var mycket fint att se dessa tre och från deras lägenhet for jag till tåget för en tågbiljett som kostat alldeles för mycket. Och när jag åkte ifrån Göteborg så hade jag åkt från Majorna en sista gång, Bangatans förfallna fasader och minnen om svartklubbar på sommaren, hundcafét som gör reklam för hundparkour, Café kultur där jag och Max ätit frukost otaliga gånger, blomsteraffären som nog är uppkallad efter en Kristina Lugn-pjäs, de där gatorna jag gått i alla sorters väder och med alla sorters känslor innanför bröstbenet. Jag flyttade för ett år sedan men har alltid haft ett hem att komma tillbaka till, nu finns det inte mer. Hejdå lyftkranarna, spårvagnssoundtracket, älvsborgsbroar och gullbergskajer, andra långgator och Järntorgets körsbärsträd. Hejdå till den stad som i nio år uppfostrat mig och låtit mig växa i sig, det var här allt började och nu fortsätter jag nån annanstans.

PIZZAVALBORG, RÖDA FANOR & MINIMALA ANKBARN

En gång var det valborg och första maj, en helg av kalas och kamp. För mig var det såhär:

Maxime var här och valborg till ära mönstermaxade hon med både kaktusar och storblommigt. Vi skulle få finfrämmat och ställde till med pizzamiddag, synd att jag inte fick någon bild på pizzorna för de var sannerligen värda sin vikt i guld. En med tomatsås, färska tomater, vårlök och mozzarella och en med citron- och vitlökscrême fraîche, potatis, päron och valnötter.

Jag lyckades som vanligt tyvärr fota mer mat än människor men det var i alla fall Emma, Emilie och Joel som var där till en början. 

Det blev efterrätt, mjölkchokladmousse med cointreau, hallon och physalis. 

Vi hängde på divanerna och i vardagsrumsfönstret, åt tills vi storknade, gosade, drack bubbel och sjöng sedan in våren i stämmor. Inget märkvärdigt och ändå så himla bra. När de andra gick ut i natten hörde jag deras skråliga stämsång på gatan utanför och sedan somnade jag efter en valborg som var precis som jag önskade mig.

Dagen efter var det första maj! Detta annonserades med all önskvärd tydlighet på grafittiväggen utanför vårt hus, lokalpatrioten i mig blir knäsvag och exalterad över denna stadsdel.

Jag och Max preppade med våffelfrukost.

Och så demonstrerade vi. Vädret var som en charterreklam och det var uppsluppen kampstämning. 

Dessa personer vajade med röd fana och spelade Internationalen svinhögt varpå spontan allsång uppstod. Sedan hängde vi i Slottsparken där det var den mest uppstyrda första maj jag varit med om, med scen och talare och spelningar, hoppborg och teater för kidsen, politisk merch och mat från massor olika länder. Vi (som i jag, Maxime, Emma, Emilie, Andreas, Shora och bebis) köpte papptallrikar med irakiskt käk av några gulliga irakiska gubbar och satt sedan i solen, myste och lyssnade på talen. 5600 personer var vi i demon och det politiska hoppet så välbehövligt. Och så blev jag medlem i vänstern! Nu jäklar måste min politiska organisering bli verklighet. 
När jag och Maxime kom hem efter många timmar av förstklassigt första maj-firande blev vi supertrötta och ägnade resten av kvällen åt att äta choklad, dricka mango- och banansmoothie och titta på Hotell uppflugna på varsin divan. 

Dagen efter hörde Shora av sig och bjöd in oss på palestinsk frukost. Det var såhär fint!

Såhär gullig var Max.

Det var hoummus, baba ghanoush, zaatar, oliver, färska grönsaker, stekta ägg, sesambröd, yoghurtbollar, koriander, vårlök juice och kaffe. Insanely gött. Bebis Latifa får inte förekomma på nätet, därav inga bilder på hon som är det gosigaste som hänt mig.

Och sedan promenad i Pildammsparken såklart. Det är så mycket blommande träd i den här stan.

<3!!

Och där det finns familjer av änder. Denna bild får avsluta denna lilla berättelse om denna lilla helg i detta lilla liv, ska inte ge mig på något tafatt försök att beskriva hur gulliga dessa dunbarn är. Ni ser ju.