NÄR M KOM HEM & IDYLLERNA SOM FÖLJDE

Såhär; det blir en enda karavan av mer eller mindre idyllfetischistiska bildsatta sommardagböcker här nu. Det blir semester på semester på semester med viss geografisk spridning. Den här sommaren är shampoo i 80-millilitersflaskor och resväskor med noggrant komprimerat innehåll, privilegierat lyxledigt med drag av flängande och ekonomisk stress. Hit når det i form av försenade vykort. Det blir kanske inte så mycket annat än det just nu. Den som inte redan kräks lite i munnen av den här typen av livsnjutaroverload är mkt välkomna att ta del.

Nu fortsätter vi.

För några veckor sedan kom Mattias till Malmö efter att vi inte setts på tre veckor. Det hade hunnit vara skönt, frustrerande, långsamt och välbehövligt, tillslut mest jobbigt. Var mkt pepp och nervös över att ses igen och första dagen kvällen efter att han kommit hem var såhär:
 

Det var äntligen sommarvarmt och vi gick till en kaffebar i St Knut där vi inte varit förut. En (jag) blir så extremt bortskämd med avstånd när en bor och pluggar på Möllan, har känt till detta ställe länge men inte släpat mig dit trots att det ligger cirka ÅTTA minuters gångväg bort. Skärpning måste ske.

Vi åt mochiglass, en glassgrej från Hawaii som en kan hålla i handen eftersom den är innesluten i någon typ av risdeg. Risdegen är sådär men kokosglassen inuti var frikkinn HIMMELSK.

Efter att vi fyllt på koffeinbehovet gick vi hem och hämtade picknickfilt samt blev hungriga.

Hade varit ifrån Malmö tillräckligt länge för att bli sugen på falafel igen så vi tillgodosåg detta behov utsträckta på en filt i Pildammsparken.

Solade, softade, hade några av sommarens sällsynta timmar Malmösommar.

För att idyllmaxa denna dag ytterligare bestämde vi oss för att ta tåget åt sydväst för att käka på Hörte brygga.

Någonting med att hamna på busstationer i sömniga småstäder i juli. Någonting med det loja och blomstrande.

Himlen: såhär.

Vi promenerade sista biten. Tuggummirosor vid husen.

Att möta horisont.

Hittade en mycket bra placerad stol.

Som lämnade sig fint för posering för en person som dagen till ära kombinerade blått med blått med blått.

vallmo osv.jpg

Vägrenar osv.

Hej från mig.

Det är så sjukt fint på detta ställe. Vi knyckte ett bord vid väggen mitt i solen och beställde massa mat. 

Jag åt någon sorts bakad kålrot med messmör och lök och grejer. Jättegott, fast bäst är ändå alla smårätterna som de hemgjorda majonnäserna och smöret, pickelsen och ostarna.

Vi skålade om och om igen och var mkt glada att ses igen.

Och denna idyll var vår ända tills sista bussen gick hemåt och vi for mot slutet på en av den här sommarens finaste dagar.

PORTO episod 3 / den sista

Det blev den sista dagen på den första etappen av Portugalresan aka den bästa resan i life.  

Vi åt frukost i lägenheten men bestämde oss för att äta second breakfast på Café Majestic, ett ståtligt tjugotalscafé och ännu mera art noveau. 

Det var bara vi samt en handfull vithåriga människor över sextio, som vanligt ungefär alltså. Vi åt beiga saker som halvdecimetertjocka brödskivor med smör och Christoffer åt någon typ av oklara fattiga riddare med vaniljsås och russin.  

Sedan skulle vi marknadsturista. 

Återigen; ruffig och sliten stad, men oturistig och snäll.

Mycket plastväxter samt vimplar.

Lite ambivalent inför detta med att fotografera folk som arbetar på marknader, tenderar att bli väl exotifierande. Faller ju handlöst för OMG-SÅ-RUSTISKT-SÅ-IDYLLISKT-klichéen. 

Vanligaste portugisiska pyntet vad det verkar. 

Hur förutsägbart och enkelt det än så är sydeuropeiska marknader alltid ett nöje. Ville handla allt och laga mat i dagar.  

Det var någon typ av helgdag denna onsdag så det mesta var stängt. Vi promenerade på stan ett tag till längs gatorna där vi redan lärt oss hitta, väjde för snubbar som försökte sälja gräs till oss och drack mer kaffe för nästan inga pengar. Sedan rullade vi våra rullväskor längs kullerstenarna till tågstationen som skulle ta oss till Huset, men det är en helt egen episod.

MATOSINHOS

Tredje dagen i Porto hade vi bestämt oss för att spendera på playan, i någon sorts förort som heter Matosinhos och ligger kanske tjugo minuter bort med buss. Vi åt frukost på balkongen, plockade med oss det dammgula parasollet som läckte regnvatten, smorde grundligt in oss i tjock vit solkräm och for.

Placerade oss i sanden och bredde ut vår svennebleka kroppar under den vita solen. Atlanten är ju svinkall, i alla fall i juni, så jag tittade bara på medan Emma och Christoffer modigt kastade sig ut.

Vi hade bokklubb på resan och läste Stål av Silvia Avallone. Boken utspelar sig i ett litet industrisamhälle vid havet i Italien och det var så himla mycket den stämningen på den här stranden. Stora monsterindustrier i fonden, disigt ljus, trekantsbikinis.

Gullig person med sand i kalufsen.

Det mest dramatiska vi bevittnade denna sävliga dag var en mås som fastnade i sanden och inte kunde ta sig loss. Det var hjärtskärande att se stackars pippin kämpa och kämpa med bara sjunka djupare ner. Till slut kom det två machokarlar och bar bort den. Tror ev att den dog i deras armar.

Sedan roade vi oss med att stå på huvud och händer och sola ännu en stund tills huden kändes farligt grillad och magarna ekade tomma.

Jag hade kollat upp ett burgarställe som hade lunch med burgare, dricka och kaffe för sex euro. Lemonad och uteservering. Alla tiders. 

Emma och Christoffer stannade kvar vid havet (och bevittnade ännu en fågel dö, men denna gång en undulat?! Bra märkligt). Jag åkte buss tillbaka till stan för att försöka köpa skor då jag bara hade mina mkt sunkiga gamla gympadojor med mig. Älskar grejen med att åka buss i en ny stad, att klara av att ta sig fram i en annan del av världen. Självständighetsrus. 

Att handla skor i denna del av världen är inte helt enkelt för en person med min stil. Överallt säljs samma Jeffrey Campbellkopior som väger ca 500 gram och känns som ihopmonterade med limstift. När jag gett upp flera gånger om hittade jag till slut ett par flatforms från Sixtyseven i svart med vita broderade kryss på. Var mkt nöjd, köpte bigarråer på hemvägen och hade Värdefull Egentid på balkongen. (Slutet på historien med dessa fina flatforms är att jag blev påcyklad på hälen helt lätt för någon vecka sedan varpå skorna SPRICKER LÄNGS HELA SIDAN, metallhyskorna sprids för vinden och de är enligt utsago från skräddare omöjliga att laga. De var förstärkta med papper inuti. Sviken av Sixtyseven avslutas abrupt vår korta med intensiva relation och jag har fortfarande inga vettiga sommarskor )  

Att titta på dessa bilder och minnas trettiogradig värme mot huden gör lite ont i denna svekfulla sommarvinter med sextongrader och stormbyar. Någon måste lova att det blir sån här sommar snart igen. 

LEKPLATSMIDSOMMAR

Jag har fortfarande inte bloggat om mitt nyår och detta tillkortakommande tänkte jag kompensera genom att blogga om midsommar endast drygt en vecka efter att det skett. Undrens tid är ännu ej förbi. Över midsommar vilar lite samma sorts hetsiga lyckoimperativ som över nyår, jag och Mattias hade ingenting planerat eftersom vi precis kommit hem från Portugal vilket hjälpte för att finta borta ohanterliga förväntningar. Passande nog hörde Emilie av sig och så blev det vi samt Emma som spenderade denna ljusa dag tillsammans. 

Först var det bara jag och M. Lyssnade på vinyl.

Hade frukostplaner.

Jag hade haft kokosyoghurtcravings i veckor och hittade tillslut dessa små.

Högtidsdagen till ära gjorde vi eggs florentine, det var godare än vad som egentligen är rimligt. Eftersom salta mackor är det bästa behövdes även en med valnötsost och gurka. 

Efter världsmästarfrukost softade vi, handlade och fixade med middagsplaner. Jag skulle göra tårta.

M fixade med smördegspiroger.

Vid fyra kom Emilie och Emma! Knäckte en bärs och snackade om kortfilmen de spelar in tillsammans nu där de spelar par (drömpar).

<3

Det galnaste som hände denna middag var att köksbordet flyttades till vardagsrummet för variation. Livin' on the edge.

Fina Emilie. I höst börjar hon trean och kommer göra sin praktik i Göteborg, kommer sakna hennes smarta rara närvaro i skolan.

Det var en enkel fast ändå lyxig midsommarmiddag som avslutades med jordgubbstårta med vit chokladmousse och mandelmaräng. Jag som aldrig bakar tårta var mkt nöjd med min insats.

Hade djupa samtal med dessa två djupsinniga.

<3

Efter paltkoman gick vi till Folkets park. Jag såg med lite god vilja ut såhär. Gillar det här med vita skor och citronstrumpor.

Här försökte M filma men det blev istället dessa överexponerade bilder. Det vi gör är att dansa på en sorts dansmatta där en kan välja olika tävlingar. Tre barn kom och danstävlade med oss och vi hade en mkt intensiv dansant stund tillsammans.

Detta klätternät är det roligaste i hela parken. Blev snudd på euforisk när jag klättrade i det första gången, det är liksom elastiskt och studsar på det mest behagliga vis.

Den där drar däremot igång min nöjesfältsskräck, har en fobisk inställning till g-kraften.

Ni ser ju hur glad en blir.

Så underskattad vuxenaktivitet.

Mattias körde en mer sval look.

När vi spexat klättrat snurrat klart i parken gick vi hem, lekte galenpanna och åt chippa tills vi alla nådde en gemensam trötthetsgräns. Vi var mycket efter-resan-och-efter-terminen-trötta (Mattias hävdade även att vi var jetlaggade pga en timmes tidsskillnad) och den här sortens stillsamma festlighet matchade det tillståndet alldeles förträffligt.  

ATT ANGÖRA PORTO

Den söndagen ringde mitt alarm klockan fyra på natten och jag gick resfebrig genom gryningen i Malmö, tog tåget på kliniskt vita tysta Triangeln till Kastrup. Hade inte flugit på fyra år och aldrig flugit själv så gjorde antagligen ett mkt förvirrat intryck där på flygplatsen om någon skulle iakttagit mig. Det kändes som att det var så mycket att klara av men några timmar senare hade jag bytt Möllan mot ett tjugosexgradigt Porto och Emma (hon och Christoffer hade åkt dit en dag tidigare) mötte mig vid tunnelbanan. Vi hade drömt om och planerat denna semester kanske sedan januari och det var overklighetskänsla + lycka när det nu blev riktig verklighet. Det var söndag och det mesta var stängt enligt katolsk standard, men vi var helt nöjda med att dilla runt i kullerstensgränder, fota azulejos (det typiska portugisiska kaklet på hus), hänga i park och smida planer, spana på Duorofloden, sola och äta insane god indisk mat på en helt oansenlig restaurang där vi var de enda gästerna (hade gjort ambitiösa efterforskningar på denna hemsida med varierande resultat, men denna var en stjärnvinst). Sen hängde vi på vår balkong och det gick att sitta i linne fast det var sent och mörkt ute och det var enkelt att konstatera att nu är allt nästan för bra. 

HEJDÅ GÖTEBORG (PÅ RIKTIGT DEN HÄR GÅNGEN)

För några helger sedan var jag i Göteborg och det kändes som sista gången på länge. Det var sista gången i kollektivet för nu är det tömt och upplöst and it's the end of an era. 

överexpo.jpg

Jag var oerhört förkyld denna helg men hade redan fått boka om resan från några veckor tidigare så jag åkte prompt ändå. Det var magnoliornas tid och blixtrande sol.

Och körsbärsblommens. 

Jag mötte upp Maxime och vi styrde kosan mot Hisingen och Backa teater. Det är en av landets bästa scener och jag saknar den, ville hinna se åtminstone en föreställning i vår.

Vi såg Ungdomen är deras sjukdom och vad jag slogs av är hur skarpt Backa skiljer sig från andra institutionsteatrar. Det är så mycket explosivitet, energi, svett och angelägenhet, poesi och nerv. Ljusår ifrån söndertrampade hjulspår och trött slentrian. Älskar ungdomsteater som vågar vara estetisk, existentiell och mångtydig.
Efter teatern köpte vi med oss indisk take away och sedan åt vi finost för att fira att Norea kommit in på Stenebyskolans textillinje (men nu har hon kommit in på en designskola i Reykjavik och ska börja där istället - dubbelt hurra!)

Det blev en morgon och det blev sista kollektivfrukosten vid Agnes flagnande köksbord. Maxime önskade sig amerikanska bananpannkakor och jag fixade.

Vi hade finost kvar från gårdagen. 

Vi promenerade ut på stan till en gårdsförsäljning med rawfood-bollar, designkuddar, venusstatyer och Elvistavlor. Jag köpte två försilvrade rådjur som jag tänkte kan agera bokstöd på sängborden hemma. Ingen vet varför.

Gosiga systrar.

Träffade en krullig hund.

Jag kramade de gosiga systrarna hejdå och styrde stegen mot Mölndal där jag skulle träffa mamma och mormor som skulle fylla år snart och därför förskottfiras. Köpte Inger Christensens (min bästa poet!) Alfabet till mormor och sedan lyckades jag gå vilse i Toltorpsdalen för att de gjort om buss-systemet.

Fotograferade magnoliablad och sedan fick de hämta mig med bilen för jag stod förvirrad vid någon rondell och hade ingen bra plan.

Och så hängde vi stillsamt hos mormor, åt lunch och drack bryggkaffe och åt macarons och bullar. 

Mormor passar denna fluffiga lejonhund.

Det finns hela monument av bilder på släktingar, vi är ju en relativt stor skara.
Vid det här laget hade min förkylning förflyttat sig till stämbanden och jag tvärtappade rösten. Alltså har aldrig varit med om liknande, särskilt med tanke på att det höll i sig i ungefär fem dagar. På kvällen såg jag Daniel som gör sin praktik på Folkteatern och fick väsa fram mina tack efteråt. Kunde dock inte låta mig hindras av denna pratblockering så vi och Daniels vän Sara gick och åt burgare på The Rover och ältade teatersaker i timmar.

Morgonen efter lät min forna ganska kraftfulla stämma fortfarande som en vindpust. Det kändes besvärligt eftersom jag skulle träffa flera personer, men det fick arrangeras om och bara bli en kort visit hos Anna, Martin och deras bebis Elsa. Kolla gulliga!

Kolla soft bebis, bara chillar i soffan. Det var mycket fint att se dessa tre och från deras lägenhet for jag till tåget för en tågbiljett som kostat alldeles för mycket. Och när jag åkte ifrån Göteborg så hade jag åkt från Majorna en sista gång, Bangatans förfallna fasader och minnen om svartklubbar på sommaren, hundcafét som gör reklam för hundparkour, Café kultur där jag och Max ätit frukost otaliga gånger, blomsteraffären som nog är uppkallad efter en Kristina Lugn-pjäs, de där gatorna jag gått i alla sorters väder och med alla sorters känslor innanför bröstbenet. Jag flyttade för ett år sedan men har alltid haft ett hem att komma tillbaka till, nu finns det inte mer. Hejdå lyftkranarna, spårvagnssoundtracket, älvsborgsbroar och gullbergskajer, andra långgator och Järntorgets körsbärsträd. Hejdå till den stad som i nio år uppfostrat mig och låtit mig växa i sig, det var här allt började och nu fortsätter jag nån annanstans.

PIZZAVALBORG, RÖDA FANOR & MINIMALA ANKBARN

En gång var det valborg och första maj, en helg av kalas och kamp. För mig var det såhär:

Maxime var här och valborg till ära mönstermaxade hon med både kaktusar och storblommigt. Vi skulle få finfrämmat och ställde till med pizzamiddag, synd att jag inte fick någon bild på pizzorna för de var sannerligen värda sin vikt i guld. En med tomatsås, färska tomater, vårlök och mozzarella och en med citron- och vitlökscrême fraîche, potatis, päron och valnötter.

Jag lyckades som vanligt tyvärr fota mer mat än människor men det var i alla fall Emma, Emilie och Joel som var där till en början. 

Det blev efterrätt, mjölkchokladmousse med cointreau, hallon och physalis. 

Vi hängde på divanerna och i vardagsrumsfönstret, åt tills vi storknade, gosade, drack bubbel och sjöng sedan in våren i stämmor. Inget märkvärdigt och ändå så himla bra. När de andra gick ut i natten hörde jag deras skråliga stämsång på gatan utanför och sedan somnade jag efter en valborg som var precis som jag önskade mig.

Dagen efter var det första maj! Detta annonserades med all önskvärd tydlighet på grafittiväggen utanför vårt hus, lokalpatrioten i mig blir knäsvag och exalterad över denna stadsdel.

Jag och Max preppade med våffelfrukost.

Och så demonstrerade vi. Vädret var som en charterreklam och det var uppsluppen kampstämning. 

Dessa personer vajade med röd fana och spelade Internationalen svinhögt varpå spontan allsång uppstod. Sedan hängde vi i Slottsparken där det var den mest uppstyrda första maj jag varit med om, med scen och talare och spelningar, hoppborg och teater för kidsen, politisk merch och mat från massor olika länder. Vi (som i jag, Maxime, Emma, Emilie, Andreas, Shora och bebis) köpte papptallrikar med irakiskt käk av några gulliga irakiska gubbar och satt sedan i solen, myste och lyssnade på talen. 5600 personer var vi i demon och det politiska hoppet så välbehövligt. Och så blev jag medlem i vänstern! Nu jäklar måste min politiska organisering bli verklighet. 
När jag och Maxime kom hem efter många timmar av förstklassigt första maj-firande blev vi supertrötta och ägnade resten av kvällen åt att äta choklad, dricka mango- och banansmoothie och titta på Hotell uppflugna på varsin divan. 

Dagen efter hörde Shora av sig och bjöd in oss på palestinsk frukost. Det var såhär fint!

Såhär gullig var Max.

Det var hoummus, baba ghanoush, zaatar, oliver, färska grönsaker, stekta ägg, sesambröd, yoghurtbollar, koriander, vårlök juice och kaffe. Insanely gött. Bebis Latifa får inte förekomma på nätet, därav inga bilder på hon som är det gosigaste som hänt mig.

Och sedan promenad i Pildammsparken såklart. Det är så mycket blommande träd i den här stan.

<3!!

Och där det finns familjer av änder. Denna bild får avsluta denna lilla berättelse om denna lilla helg i detta lilla liv, ska inte ge mig på något tafatt försök att beskriva hur gulliga dessa dunbarn är. Ni ser ju. 

SOM EN DÅLIGT GLASERAD MUFFIN EGENTLIGEN (OCH OM EN PÅSK MED FLERA HEM)

Körsbärsblommorna har sedan länge regnat ner i rännstenen, kastanjeträden vecklat ut sina blad i sin fulla längd och jag förstår inte längre vad klockan är för tiden är i maratonform och springer mycket snabbare än mig. Skolan är tiotimmarsdagar (där vi jobbar med den här och den här scenen) och motsträviga utmaningar, tvivel och trötthet, naturalism-overload och stundtals magi. Jag är: i förväntan, sommarlängtan och ständig social stress, ständigt bakvatten och ständig konflikt kring livsprioriteringar. Det verkar inte finnas något enkelt svar, kanske hinner jag ikapp till sommaren, om ett år eller aldrig. Kanske måste jag på allvar omvärdera och erövra allt på ett nytt sätt för att slippa se tillbaka och tänka "VARFÖR all denna ältande ångest?". Drömmer om att det här skulle vara en plattform för filosofiska betraktelser, feministiska politiska analyser, populärkultur och satir, långa tankar, kritiska reflektioner, allt överdraget med en glasyr av överdådsfrukostar, sidenbyxor, tenniskjolar, motljus och la dolce vita. Nu är det liksom bara glasyr, fast en kladdigt söndersockrig som har spruckit och i stort sett fallit bort, lämnat ett sorts ingenting efter sig. Och mitt behov av att förklara och ursäkta detta verkar oändligt.
Det jag egentligen skulle göra här var att trycka fast en bit bortfallen glasyr och berätta om min påsk, så nu gör jag det: 

Första dagen på ledigheten var jag kvar i Malmö med Mattias, inte så vanligt för oss att ha en heldag ledig tillsammans. Vi cyklade till Moderna och såg Nils Dardel-utställningen, han med Den döende dandyn.

Tyckte så himla mycket om det, det var en drömskt dekadent smällkaramell. Älskar kidsens stil på bilden till höger, inte helt olikt hur jag tänker mig sommarens klädnader.

Vi cyklade och letade efter en vintagebutik som tyvärr visade sig ha stängt, men där låg istället ett café där vi slog oss ner för att käka veganburgare av mungbönor. Mycket bra krisp, min bästa veganburgare hittills. Gosade med en extremt gullig hundvalp också men den vågade jag inte fota.

Sedan åkte vi till Kallis! Eftersom en stor del av upplevelsen med Kallis handlar om att få hänga i ett separatistiskt rum med bara kvinnz och vara obrytt naken så delade vi upp oss för att mötas upp efteråt. 

Det var lika bra som kallbad alltid är, en är ny och utmattad och glasklar efteråt.

Det blev nästa dag och jag satte mig på en buss till Göteborg som var saltkysst solkysst och hur välkomnande som helst.

För att hänga med bästa Max. Vi satt först ett par timmar i solen på en uteservering och gick sedan direkt för att premiärglassa.

Snart flyttar de ut från kollektivet så det var en aning vemodigt att vara där och veta att detta hem, som inte är mitt hem men ändå är det, snart är oåterkalleligen borta. Men mest av allt var det bara fint, kul och vilsamt att vara där.

Hanna och Norea passade detta moln till hund, han hette Malte och hade fel på stämbanden och väldigt mjuka öron.

På påskafton dukade vi upp till pangfrukost. Det blev amerikanska bananpannkakor och äggröra (som blivit ett stående frukostinslag) plus allt det andra.

Det var allt jag kunde drömma om.

Hanna och Malte <3

Det var inte så varmt men ändå så fint att det var omöjligt att stanna inne så vi gick ut och slog oss ner på baksidan av huset där utsikten är väldigt, väldigt Göteborg.

Mattias hade kommit efter från Malmö och Maxime gjorde Bloody Marys till dem som kanske blev lite för mycket som en stark tomatsås.

Men ändå sjukt fint att kunna sitta ute överhuvudtaget.

När en nu är i Göteborg så är ett häng på Hagabion obligatoriskt. Vi promenerade över kullen där några hus bytt färg och kvällssolen målade allt i technicolor.

Körsbärsblommen. 

Och att hänga på ett ställe som också är som ett hem. Jag åt tempeh med jordnötter, nudlar, broccoli och massa annat kul. Det var förstås strålande.

Kvalar tveklöst in på topp tre saker jag saknar med Göteborg.

Påskafton var tydligen en trött dag att gå ut på för det var rätt tomt överallt. Men vi hamnade på Folk där vi mötte upp Max och Hanna och drack surt naturvin tills kvällen kändes färdig.

Så blev det söndag och jag och Mattias åkte till landet. Skulle hänga med familj och bli tjugofemårsfirad i efterskott. Det promenerades, lagades halloumiburgare, glufsades biskvier, gosades med barn och djur och så fick jag en rad utomordentligt fina presenter. Till exempel en slöjdad träkanin med klänning och rörliga armar, Marimekkohanddukar, resebidrag och en plånbok som mamma lyckats beställa från Etsy.

Hängde med två av mina extremt gulliga syskonbarn, här är Ville som klär fantastiskt bra i min gamla prinsesskrona. 

dunläs.jpg

M är så himla allergisk mot Imse så han fick ta sin tillflykt till det kalla ute titt som tätt.

Men att vara ute var ändå det bästa tänkbara. Och nu när jag är lite som en urvriden disktrasa och dessutom just sett Kobras avsnitt om staden och landet längtar jag dit ännu mer.

DEN BÄSTA FÖDELSEDAGEN/-NATTEN

Förra lördagen slog min ålder nya rekord och kammade hem en kvarts sekel. En vag punkt i framtiden som jag länge dragit mig för att besluta vad jag skulle göra av, hur fira, hur kombinera storslagenhet med whatever-attityd. Såhär blev det tillslut och jag har ju redan i rubriken avslöjat att resultatet var av det goda slaget:

Morgonen började med uppvaktning av denna superperson.

Vi skulle äta brunch senare så han gjorde bara en "lite spartansk" förfrukost med ägg-/selleri-/purjolöksknäckemackor, smoothie och kaffe.

Mandelwienerbröd och morotskaka med de exakta proportionerna mellan glasyr och kaka. Slår en upp spartansk i ordboken är den denna bild som dyker upp.

Pakethög!

Som om det inte var nog med att jag tur och ordning hade funnit en mycket fin skjorta, en Amanda Svensson-bok och Hello love av Charlotta Cederlöv (som absolut måste bli nästa högläsningsprojekt) så innehöll det sista paketet jordens finaste solglasögon. Ett par Sunbuddies i spräckligt mönster, så olika de skrangliga fejkraybans jag spenderat mina andra somrar i.

En lyxsak jag aldrig skulle skaffat till mig själv men som var sjukt fint att få.

Och så blodröda ranunkler till det.

Redan här var dagen och vibrerade uppe på sin höjdpunkt. Vi klädde på oss för att ta oss an världen utanför.

Det vill säga Stadsteatern som hade kostymutförsäljning eftersom det var teaterns dag, passande nog.

Det fanns sådana här typer av teatrala kreationer men jag och Mattias lyckades ändå fastna för plagg av enbart svart ull. 

Som den här kavajen från Doktor Zjivago. 

Med sex stycken nya prima garderobstillskott i en svart plastsäck cyklade vi mot nästa anhalt.

Som var Systrar & bröder där Emma hade paxat ett bord för oss.

Inte nog med att denna punkiga ängel satt där och lyste och ville dela min födelsedag, hon hade även med sig present.

Och ett kärleksbrev. På framsidan hade hon skrivit ut en sms-konversation från när vi kom in på scenskolan och var helt energidränerade, chockerade och svinlyckliga. Vi hookade upp den där avgörande natten över en pizza och sedan dess har vi inte släppt taget.

<3 <3
Vi åt frukostbuffé i flera omgångar tills magen sa definitivt stopp och då drog vi oss hemåt i maklig takt och ordnade med ett och annat ärende på vägen.

Senare på kvällen skulle jag och Paula som fyllde år två dagar senare ha fest och eftersom vi båda går igång på att fixa dona pyssla pynta så var det lite att göra. Som att baka snickerskaka, en överlägsen sötsak eftersom den också är salt.

Jag vankade runt hemma och fixade och hade det så himla bra men märkte också hur svårt det är att acceptera att saker bara är bra, att det faktiskt var helt molnfritt och bekymmerslöst och lyckligt just denna dag. Det känns som att det kommer slå tillbaka, straffa sig, att det måste vara något som är fel. Det är underligt. 

Men den angstiga förnimmelse och iakttagelse tog i alla fall inte över utan höll sig i bakgrunden. Jag och Mattias fortsatte med att baka pizza till kvällen. Har hittat en pizzeria där en får köpa färdig pizzadeg, för oss lata eller med dålig framförhållning. Fick köpa tre degklumpar för 10 kronor, WIN. Only on Möllan.

När allt var klart (ca 2 timmar senare än beräknat förstås), lastade jag mig själv full av kassar och plåtar och gick några nummer längre bort på gatan där Paula bor (Malmöavstånd 4ever). Där var hon och hennes roomie samt två systrar i full gång med att fixa resten av festen. Som denna cheesecake.

Några dagar tidigare hade vi varit i Malmös eget kitschmekka Partyland, ett tokkommersiellt syntetiskt kalasparadis som framkallar en underlig och mycket intensiv känsla av äckel-möter-eufori. Där finns allt ifrån banderoller av rosa bebisfötter och Frozenkonfetti, till hyllmetrar av piñatas, ballongvalv och tårtdekorationer. Vi gick därifrån med väldigt mycket ballonger.

Men grädden på moset kronan på verket var denna rosa heliumdelfin. Säg en fest som inte skulle piggas upp av denna.

Paula hade fixat drinkhörna.

Två av systrarna.

KOLLA HUR FINA.

Födelsedagspinglor och rosa delfin.

Och så kom det folk som sjöng i stämmor och som gav oss Fucking Åmål-affischer och chokladdjur och tog vardagsrumsgolvet i festlig besittning. 

Alex hade stukat foten gul och blå på en rörelselektion och lajvade därför Richard III-fysik hela kvällen (ursäkta teaterintern referens).

Vi fick varsitt partykit som tex innehöll sådana här discokulor ficklampsformat.

Sedan var det hemmafest på det bästa sättet, det bara pågick tills klockan slog om till sommartid och vidare, det blev senare och ljusare och en nästan osannolikt lovande början på ett nytt år i livet.

EN KVADRAT AV LJUS

Det var en gång en dag, jag tror den var en lördag, som innehöll allt detta:

Amerikanska bananpannkakor, melonskivor, vispgrädde.

Sida vid sida med detta guld.

Kaffe i muminkopp i säng med muminlakan.

Stad, sol och blomsterbutiker.

Vinterblyga tulpaner i bruna papperstrutar.

Och för dyra rosor.

Att bo i en stadsdel som bara växer och glänser hela tiden.

Där det exempelvis finns sådana här butiker med vinkande katter, wontonplattor och ett halvt kilo tofu för sexton kronor.

Och cyklar med blomsterkransar och bolibompadrakar på.

DET ÄR REDAN TRE MÅNADER SENARE, DE SPRINGER ALLTID FORTARE ÄN MIG

Hej, här kommer jag för att (desperat) manifestera min existens on the internetz. Detta tänkte jag göra på välbekant bloggarmanér med frukostbilder och selfies. Kan ej hantera tiden och allt som inte ryms i den. Jag avskyr att erkänna att jag uppslukas och tyngs av livspusselstress, men nu är det ju så. Men, det är trots allt fredag och den här helgen har vi på Teaterhögskolan i Malmö arrangerat scenskoleseminarium, massa studenter från de andra scenskolorna kommer för att hänga, workshoppa, gå på seminarier, spela innebandy (tvivelaktig tradition), kalasa, knyta vänskapsband, bygga broar, dansa, diskutera, spinna trådar och tuppfäktas med oss. Det är en helg med nervöst stor potential. Om jag håller den här bloggtakten får vi säkert se en glimt från det runt midsommar! Det ser vi fram emot va! 
Men först, tre snabba från mitt mars, so far: 

Kolla, bloggfrukost! Äter naturligtvis detta varje dag, stylat precis såhär. Meny: mjukkokt ägg, rostade brödstavar med smör, rostad toast med färskost och avve,  hallon- och ingefärssmoothe, yoghurt med rostade frön och äpple- och mangomos. 

De här helgmornarna är ett av livets bästa ting, vi på varsin divan och han i sina raggsockar/stickade sovsäckar för fötter.

Ett självporträtt en morgon innan skolan när mitt hår var nyfärgat svart och luggen lite för kortklippt. Häromdagen redigare jag en bild på mig i photoshop och använde eyedropper-verktyget på min hud. Färgen jag fick fram var solklart syrénlila. Det har varit en lång vinter och mitt pigment har mycket svaga gener. 

Sådana här kvällar är en av alla saker som inte ryms så ofta i mitt vardagsliv som det ser ut nu. Men nu i veckan fick jag och M äntligen picknicka på golvet med ostfest (sjukaste gruyèren och La tur) , smördegspiroger, vin, hångel och nya favoritserien Togetherness.  

EN DAG AV SMÄLTANDE SNÖ OCH FLÄCKIG FÖRFÄRLIG FÖRUNDRANDE KONST

En gång i Berlin när det snöade och sedan började töa, vi åt ännu en frukost med röror i små skålar på ett café med stearinljus och rosor på plywoodborden, fick smältande snöflingor i ansiktet, besökte konstmuseet Hamburger Bahnhof där allt är en gammal tågstation med höga bågar och pistagegrönt kakel, där vi såg stora symmetriska färgfält och skrivbordsskulpturer, ville köpa alla anteckningsböcker i museibutiken, berördes illa av en dokumentär videoutställning om amerikanska militärens sätt att använda sig av datorspel när de utbildar tex drönarförare och förundrades över träd som flyttats in från skog till konsthall och sprayats regnbågsfläckiga. En sådan dag en önskar sig flera av.

ÅRET SOM GICK SIN VÄG - 2014 / JANUARI - RESAN /

Ingen har väl tröttnat på att älta 2014, syna det i sömmarna, vrida ur det och dissekera varje sekvens, minut, snedsteg, nyhet och sensation. Den här bloggen ligger konstant cirka två månader efter i tiden, en selektiv dagbok i evig osynk. Men nu har jag ändå bemödat mig med att göra kollage av varje månad av 2014 så här kommer första halvan av min årssammanfattning, kanske mest för mitt eget höga terapeutiska nöjes skull, men i alla fall.

JANUARI
Månaden som förändrade allt, som tog med sig mitt liv och girade iväg 180 grader rakt upp i himlen. Men det hade jag ingen aning om när året 2014 föddes och jag stod på Vasaplatsen med ett glas bubbel i handen och fyrverkerier som reflekterades i sekelskifteshusens stora fönster.
Den 5 januari fyllde Erika 25 år och då tog hon med ett helt gäng vänner på Danmarkskryssning. När morgonen fortfarande var mörk möttes vi och det var något väldigt speciellt med den sömnigt festliga stämningen mot den lite ödsligt glättiga färjan. Vi åt egen hotellfrukost, hon höll tal till oss allihopa (fast det borde varit tvärtom), hade förberett olika små ritualer och vi sminkade oss fulla med glitter. En incident med en tändsticksask full av papperslappar med hemligheter som kastades över bord men missade hela sin förväntat storslagna havssortie blev en episkt snopen scen. Ett unikt litet äventyr. Jag hängde en del i Fengan, Mattias och jag lagade dumplings och gjorde egen glass. Det var riktig vinter men varmt ändå.
Året började trevande med deltidsjobb som personlig assistent, det var nytt och läskigt med takliftar och nya sätt att kommunicera, tungt men också väldigt ömsint fint.
Sedan hände Teaterhögskolan. Åtta dagar av antagningsprov och en mental anspänning utan dess like. Men något gick rätt, jag skrev du har en plats här över en hel sida i mitt anteckningsblock och planterade mitt starkaste jävlar anamma bakom mitt bröstben tills det tog mig hela vägen. Vilja, slumpen, omständigheterna, det oförklarliga. Månadens sista natt träffade jag min nya klass för första gången och var med om den mest magiska fest i mitt liv. Någonsin. 

FEBRUARI
En eufori och febrila försök att hantera denna ogripbara förändring. Bli skådis. Flytta till Skåne. Plötsligt vara på en plats jag drömt om i så många år, att över en natt bli den personen. Jag bodde med Maxime och Jenny och en dag ordnade Jenny världens finaste grattismiddag till mig med rosa cupcakes och bubbel och The Winner Takes It All och egenmålad tavla. Så mycket kärlek och uppskattning, det riktigt golvade mig. I all denna mix av segeryra och overklighetskänsla började också en slitig vardag med dubbeljobb, arbetade som personlig assistent om kvällarna och som vikarie inom förskolan på dagarna. Alla som har jobbat som timvikarie vet att det är förbrännande. Jag gick maniskt runt och räknade ut hur mycket jag skulle kunna klämma ut i lön varje månad och var konstant stressad och astrött. Det här låter verkligen som ett vykort direkt ur medelklassens hjärta; men jag fick så oändligt mycket respekt för varenda en som sliter inom vård och skola. Särskilt alla kvinnor. Vill buga för er för alltid.
När jag inte jobbade googlade jag platåskor och slott i Frankrike som vardagseskapism. Parallellt med brödjobbet började jag, Jonis, Kalle, Cajsa och Jenny att planera det som skulle komma att bli den platsspecifika föreställningen Resultatet. Den 25 januari disputerade min äldsta bror Andreas och vann sedan pris för Lunds universitet för bästa avhandling och blev Naomi Kleins nya idol, ursäkta skrytet men när någon kämpat så hårt och sedan får lön för mödan måste en ju få bli glad.  

MARS
Klarade inte av att jobba endagsvikariat på förskolan, bytte till måltid- och service vilket innebar att stå och skrubba fastbränd makaronipudding från storköksbleck och lägga upp pulvermos i skålar. Nya ställen varje dag och korta varsel. Men jag fick jobba ifred och kunde drömma mig bort medan jag manövrerade storköksdiskmaskinen och städade de minimala toaletterna (alltså storleken på dagistoaletter är dockskåp). Arbetet med Resultatet intensifierades, vi intervjuade personer som arbetat på pappersbruket på sextiotalet, koreograferade pappersrecept och Jonatan och Kalle byggde helt överjordiska manicker. Den 8 mars var helt fantastisk, jag gick i en mäktig demo längs avenyn, var på Quizadillas levande filmquiz med tema A-märkt film och dansade bland rosa konfetti i Stadsteaterns foajé med medelålders skådespelerskor. Men den natten hände det sjukaste sjuka, att nazister nästan dödade fyra antirasister i Malmö. Det sköljde en våg av sorg över alla oss med ett hjärta i kroppen och sedan gick vi på motdemonstrationer och vände oss mot skräcken.
En kväll lagade jag och Mattias pizza i cafét i Fengan och jag uppfann semmelsanten (croissant + semla). Jag fyllde tjugofyra år, fick frukost med eggs in a basket och snödroppar i ett glas på en bricka i sängen. Det blev soldränkt picknick i en herrgårdspark och en lågmäld hemmafest med rödbetspizza, cheesecake och kolaklubbor.

APRIL
I april kröp äntligen vintern undan och mina månader av dubbelarbete var snart över. Första veckan i april sa jag hejdå till min brukare som jag trots slitigt arbete tyckte mycket om. Det sociala livet i Göteborg fasades ut under våren eftersom jag inte hade någon fritid men sista veckan åt jag våfflor hos mormor, drack presskaffe med Anna och Martin på deras balkong i solen, njöt sista måltiden på Hagabion och körsbärsblommorna exploderade över Järntorget. Sedan arbetade jag på kyrkogården hos mamma och pappa i tre veckor. Det var socialt kämpigt men jag fick mina hörselkåpor med P1 i och var välförtjänt dödstrött på kvällarna av allt det fysiska och den klara luften. Jag och Mattias åkte till Malmö och tittade på skådespelartreornas slutproduktion på min blivande skola och drack fulöl i logen, tittade på albinokängurun i Folkets park och åt irakiskt bröd. Det blev påsk och jag hade en ny bomberjacka i svart denim och de perfekta vita platåsommarskorna i vitt mjukt skinn. Och så tokrepade vi Resultatet, tog över hela den monstruöst förtjusande lokalen Holländeriet, Kalle installerade sin kugghjulssol, musikmaskinen spelade, gruppen stretade och krånglade ibland sådär som grupprocesser gör och jag var ibland frustrerad över att vara den enda teaterpersonen, men mest av allt var det ett sjukt lustfyllt, intensivt och precis sådär gränsöverskridande som jag drömmer om att uppleva snart igen.

MAJ
Den 1 maj hade vi premiär med Resultatet. Självklart måste det på arbetarnas högtidsdag eftersom det i högsta grad handlade om arbete, varor, människor och värde. Vi fick så fin respons och det bästa var att vi åt tårta (i form av ett kugghjul obs) med publiken efteråt och det kom fram personer som jobbat på bruket på 60- och 70-talen och berättade hur mycket de tyckte om det. Eftersom det till stor del var deras historia vi försökt berätta betydde det så mycket. Efter en intensiv oavbruten teatertid i Dalslands skogar packade jag min väska och åkte vidare. Fick en helg i soligaste Majorna, åt glass på tredje långgatan, pintxos på Basque under det tunga röda sammetstaket och spelade skivor på svartklubb. Nästa stopp var Stockholm och jag bodde hos bästa Agnes, vi sprang i Judarnskogen, lusläste och panikskrattade över obskyra bloggar om vandrande pinnar, åt dumplings, pratade om allt. Upp upp i landet, till Umeå och min yngsta storebror Mattias, Rebecka och deras wookiehund Humlan. Det var norrländskt återhållen vår, kylig och klar. Vi köpte wienerbröd hos Hagabagarn, promenerade längs älven, hälsade på hos Rebeckas jobb i kostymateljén på Norrlandsoperan, grillade mandelbollar och köpte cyklar och jeansjackor på billiga loppisar. Det är så ledsamt för jag har inte träffat dem sedan dess, Norrland och Skåne är ljusår ifrån varandra. 

RESAN
Så åkte jag och Mattias bort på en arton dagar lång roadtrip och den får ett eget kollage, för det var ett för högt koncentrat av upplevelser för att klämmas in nån annanstans. Insåg när jag gjorde detta kollage att jag inte ens bloggat klart om det. Oh well. Det var en resa som spelade på exakt hela mitt känsloregister. Jag hade min värsta kris på länge, alltför klassiskt förutsägbart att det infinner sig när förväntningarna är som högst. Hade andan i halsen och ångestnivån slog i taket, grät i bilen och på ett mörkt tyskt hotellrum, allt störtade inuti. Våra tidsberäkningar sprack, vi åkte nästan vilse flera gånger, hittade inte våra campingar, fick betala orimliga pengar för brandgula hotellrum med okokta ägg till frukost. Jag fick urinvägsinfektion som blev en njurbäckeninflammation. Summa av kardemumma: det var prövningarnas tid. Men. Det var också, på riktigt, helt fantastiskt. Och varje försök att sammanfatta allt som hände blir blekt och ovärdigt, för långt och ändå otillräckligt. Det var inte en resa av enbart smör och sol men det var brinnande, flammande härdande och så jävla vackert. Vi höll varandra hårt i händerna hela vägen, tog oss fram,  upp, rakt igenom. Och det hade var vi som gjorde det. 
 

KALLBADHUSET / LIVSNJUTARUPPÅTTJACK / FRUKOSTFLOSKLER / LJUSET

Min mest saknade Göteborgsperson Maxime var här förra helgen och det var en så fin helg. För att när någon kommer till en som känner en sådär på riktigt utan och innan så är det lite som att komma hem.

Det var fredag eftermiddag, jag var inte lika efter-skolan-trött som jag brukar och vi gick hem till mig. La oss på divanerna med Cat Power i högtalarna och varsin Ginger Joe, samtalsämnena var sexfiliga motorvägar som korsade, överlappade, avbröt och hittade varandra igen. Det är så enkelt med henne och det tar bara ett ögonblick innan vi är djupt inbegripna i något av allt som bara måste diskuteras nu, genast. Sedan lagade vi tacos med frästa vitlöks- och ingefärsmarinerade champinjoner, hennes bästa guacamole och allt annat som är gott och krispigt och salt. Det blev sent, hon försvann ut för att träffa några andra kompisar, jag och Mattias tittade på Coco avant Chanel som var mycket estetisk men i övrigt ganska lam.

Förra gången hon var här hann vi inte gå till kallbadhuset men den här gången var det bestämt, så efter frukost på lördagen tog vi bussen dit. Det ligger ute vid Ribban där en ser Öresundsbron i ena riktningen, Turning Torso i andra och bara horisont i mitten.

Och änder som står på huvudet i det iskalla vattnet.

Det här är en av de bästa sakerna med Malmö. Exempelvis för att det ser ut som arkitektur från Mumindalen, en mintgrön och vit träskapelse som breder ut sig som en lugn borg mitt i saltvattnet.

Det är egentligen allra bäst att gå hit på vardagar när det är färre människor här, men det är fantastiskt oavsett tid på dygnet. En hänger runt naken med massa andra nakna brudar kvinnor och tanter vilket är sjukt soft och avdramatiserande av nakenhet och kroppsnojor.  Genom fönstret på bastun är det bara vågor horisont kanske en färja, hav. En bastar tills hela kroppen är genomkokt och en är prickig strimmig av svett, sedan går en ut på någon av bryggorna och doppar sig i det mörka havet. Sedan håller en på sådär, kanske tre vändor. Det känns som att ha sprungit en mil och samtidigt vara fullständigt avslappnad, den plötsliga temperaturchocken skickar ut endorfinerna på grönbete. Alltså det är en så intensiv upplevelse av välbehag, alla borde göra detta. Särskilt på vintern, i Sverige. LIVET osv. Vi blev så carried away av detta livsnjutaruppåttjack att vi gjorde krigarpositioner nakna på bryggan och jag ville hemskt gärna sjunga Power ballader till havet. 

Behöver jag säga att jag älskar det här stället. Mackan älskade det också så jag var väldigt nöjd. Vi tackade för oss och stannade och pratade ett ögonblick med dessa gulliga små som stod och frös utanför i snålblåsten. 

Hus vid busshållplatsen.

Åkte tillbaka till stan och åt bahn mi på Nois vid triangeln. Mastigt men asgott. 
Vi chillade hemma ett par timmar och käkade sedan burgare på Casual men det hamnade inte på bild. Jag är dock i en ganska stillsam fas just nu tror jag så jag gick hem tidigt och softade när Max fortsatte leva natten.

Gjorde efterrätt extra allt med stekt banan (så underskattat), varma hallon, grädde och vit choklad.

Det blev söndag och det var sol och vi gick till ett annat nytt favoritställe, Chez Madame.

Som säljer typiskt grafiska, pastelligt hipstriga affischer.

Frukosten är mitt bästa mål på hela dagen. Jag hör mig själv alltför ofta utbrista "men hörrni, livet ändå, va!" till mitt sällskap vid frukostbordet. Jag kan inte stoppa dessa floskler från att slippa ut, jag mår helt enkelt för bra i  morgonstund, om den kommer med en sådan här frukost. Som den här, med helt helt sjuka fattiga riddare, ostbricka och scones. 

Med detta strålande sällskap, och Maxime förstås, som jag av någon oförklarlig anledning inte har någon bild på.

När vi ätit oss mätta för ett helt kompani sa vi hejdå till Mattias och gick på en sällsynt stökig men också fyndspäckad loppis. Det fanns en ovanligt vacker (alltså hur ofta är en gardin egentligen vacker) gardin i kinesiskt siden som jag för alltid kommer ångra lite att jag inte köpte.  

Och så mötte vi upp Shora och Latifa och gick på promenad. Det var så fint med sol och vi gick ut till Västra hamnen. Pratade om Aljazeera, huruvida framtiden för journalister finns eller inte och sånt.

Gick ända bort till Turning torso och fick svindel av att titta upp. Det har en vallgrav runt sig och det enda som finns utanför är en plastikklinik. 

Det är en sjukt tät del av Malmö och jag skulle aldrig vilja bo där ens om jag hade kunnat. Men havet är ju havet och havet är alltid storslaget. Vi promenerade i säkert två och en halv timme och efter det någon gång så åkte Max och den mycket, mycket fina helgen nådde sitt slut.

JUL / DEN VITA EPISODEN

På julafton hände också det här, att vintern la varje grässtrå och förtorkad solros under sig. Spritsade florsocker och strösocker och längder av blank maräng över åkrarna och skogen. Jag fick det i två dagar, och nu är genomblöta Skåne än mindre tilldragande. Längtar mig uppåt i landet och neråt i graderna. Förstår inte hur det ska kunna bli vår om det inte blir en verklig vinter först.

JUL / DEN GRÖNA EPISODEN

Det finns få saker som blir så uttjatade och uttömda när de väl är över som julen. Liksom, efter den 27 december får alla något hätskt framtidshopp i blicken och sjunker djupt ner i sin sommarplanering, börjar swoona över picknickdrömmar och skira klänningar, köper fickorna fulla med gymkort och begraver julpyntet långt bortom synhåll. Men, jag är mitt dokumentationsuppdrag som bloggare (eh) trogen och tvingar härmed på internet ännu en svennig julskildring.
Jag var nog egentligen ganska socialt trött efter terminen när jullovet började och jag åkte upp till mamma och pappa på landet. Vi var tio personer inklusive tre barn och det var asfint att träffa alla men det är ju också nånting med julen och med hemkomster, med allas kolliderande förhoppningar och behov, barndomshem och föräldrar, familjemönster och allt det där. Det som ska vara vilsamt blir också väldigt intensivt.

Dagen innan jul var det fortfarande totalt deppväder, denna eviga klimatkrisiga novemberkänsla som klibbat sig fast i månader.

Hittade blåa knoppar när jag och Jonis var ute och skulle hämta julgran.

Vi hittade den perfekta.

Den fick snällt ligga och vänta på marken medan vi tog en promenad i en hage där vi ofta gick/picknickade/fiskade grodyngel när vi var barn. Spanade in i den förfallna ladan.

Det var kväll innan julafton och Ville var såhär gullig i rosa- och vitprickig pyjamas.

Hilma och Lisa fixade julkrubba.

Kamelkaravan.

Fix och don, hänga upp julgranskulor och linda glitter, gosa med gammelhund och förbereda julbord.

Läste, hängde, catchade up. Låt mig introducera min nyaste viktigaste person i livet: mitt syskonbarn Latifa. Bästa bebisen, största minsta stjärnperson. 

Julafton började med kaos då päronens varmvattensystem exploderade. 270 liter kokande vatten rann ut, det vällde vit ånga ur hela huset och vi fick evakueras till friggeboden. Känns såhär i retrospekt som en hybrid av Kristina från Duvemåla och The day after tomorrow. Allmogekatastrof-film. Men i alla fall, allt gick bra efter att räddningstjänsten varit där och det mesta var upptorkat försökte vi hitta tillbaka till stämningen igen. Jag och Hilma klistrade en massa glitterstjärnor i ansiktet, det hjälpte.

Mamma och Hilmas var gosiga och hade högläsning i soffan.

Sedan började jag och Jonis med julbordet. Jag skulle såklart göra mandelbollar och malde mandeln i den här fina kvarnen från farmor.

Det tog flera timmar att fixa allt med det blev nog vårt bästa julbord någonsin så det var ju helt klart värt.

Brysselkål med citron- och vitlöksgremolata, mandelbollar med västerbottensost och persilja, rotfruktsgratäng med rågbrödskrutonger, en enorm sallad, hemodlad potatis, halloumi och en hollandaisesås att dö för.

Efter det episka julbordet och lite vila och kaffe var det tid för julklappsutdelning. Jonis var tomte iförd sedvanlig obehaglig tomtemask samt grov skånsk dialekt. 

Jag fick så himla bra saker, som till exempel tre (!) prenumerationer på Bang, Mana och Teatertidningen, världens skönaste långfillingar, Tove Jansson-anteckningsböcker och en hel hög böcker, däribland Beckomberga av Sara Stridsberg och Edith Södergrans samlande dikter. Hurra och tusen tack.

Av mig fick Hilma och Ville djurmasker från Designtorget som blev en hit. Ville var en oerhört gullig tiger.

Och sedan en lika gullig tvättbjörn.
Under eftermiddagen och kvällen byttes det apokalyptiska gråvädret hastigt ut mot en riktig vinter, vi fick promenera på is under stjärnhimmel och det är ju ändå mer än en kan önska sig.

JAG STANNADE INTE PÅ MITT RUM FÖR ATT SE DAGARNA GÅ

Det är tredje dagen på ett alldeles nyvaket år, klockan är 06.56 och jag åker genom Berlin med ett skramligt morgontomt tåg. Dörrarna andas pysande när de öppnas och stängs, hela tiden nya platser några sekunder korta möjligheter att kliv av och in i ett annat liv. Har Ásgeir i hörlurarna, jag har fastnat (vems hjärta har inte längtat efter ett nytt Bon Iver). 
Sedan i söndags har jag snurrat runt i denna fulsnygga, sofistikerade och smutsiga, fabriksromantiskt explosiva stad av betong, historia och hipsters. Med mina bff's Agnes och Maxime, och med guldbonusen Hanna som också skulle dit samtidigt. Vi har sovit på liggunderlag i ett rum kallt som graven hos en new age-ig dam i Neukölln. Hon bjöd på te och äppelskivor om mornarna, lyssnade på valsång och skapade stolkonst, hade rosenkvartsstenar i dricksvattnet och ametister på skärbrädan för att dra ut tunga energier. Yes. Och det är hon som tagit den här bilden på oss på nyårsafton, duschade i glitter och höljda i fuskpälsar.
Snart kommer det kaskader från jul- och nyårsaftnar, ett överdåd av frukostar och kanske det till och med kan bli en komplett årssummering i år. Senast av alla, på mitt utdragna och sporadiska vis, men det får vara okej. Och du, GOTT NYTT ÅR för tusan, låt oss göra 2015 till ett storslaget år ♥

EN EKDAHLSK AFTON

Ända sedan julen började skymta som en prick på horisonten har jag och några från skolan om och om igen ivrigt upprepat att; när det är jul, då måste en se Fanny & Alexander. Och det måste vi göra. Med projektor. Med glögg och goda saker att äta. Sammetsgardiner och mazariner. Jag älskar den där filmen så jag lånade brorsans projektor och det kom en fredagkväll som blev lite såhär:

Egentligen hade en ju velat lajva exakt hela det Ekdahlska hemmet med minst en kandelaber per kvadratmeter, barnstatister i sjömanskostymer, ett dignande julbord utan slut, julgran med levande stearinljus och glaskulor, avancerade håruppsättningar och sammetsklänningar i sekelskifterssnitt. Men det fick bli ett blygsammare, mer studentanpassat upplägg. 

Jag hade i alla fall bakat lingonmazaringer efter detta recept.

Och gjort crostini med getoströra, physalis och rostade pumpafrön. Allt med chèvre är ju gott. Och allt med rostat bröd är gott.

Mandel och tranbär till glöggen.

Och polkagrisar bara för att det är fint.

Medan jag väntade på gästerna ägnade jag mig åt lite uttråkat/nervöst spegelposerande.

Och så kom de! Jag är fortfarande bättre på att fota mat än människor, ska försöka ta mod till mig och göra det senare mer. Här är i alla fall Alex, André, Emilie och Paula i färd med att inta den Bergmanska helaftonen.

Min favoritdel är nog ändå första timmen av filmen, innan allt går åt helvete. Scenografin och stämningen är ju fullständigt magisk.

Gunn Wållgren är den stiligaste sjuttioåringen kanske någonsin och helt underbar. Älskar scenen med hennes och Erland Josephssons konversation om Livet på julaftonsnatten.  

Ett sånt här hem kan en väl få drömma om i alla fall va.

Jarl Kulles övererotiske (detta epitet tilldelas han i filmen och det ska uttalas med "o", inte "å") och hysteriskt gubbiga men ändå provocerande underhållande karaktär. Mona Malm spelar den trofasta hustrun men gör det med bravur och med fin päls under armarna. När ser en någonsin det i konventionell film nuförtiden?

M, crostinin och koncentrationen.

Sedan blir allt deppigt och Jan Malmsjös iskallt ondskefulla patriark tar över filmen.

Ewa Fröling är förstås fenomenal rakt igenom. Scenen där hon sörjer sin bortgångne man med primalskriken från avgrunden - en av de starkaste filmscenerna jag vet.

Vi såg hela filmen och jag kunde konstatera att det fortfarande är en av mina bästa. Sedan dansade vi i vardagsrummet och det blev natt och det var en sån decemberfredag precis som jag vill att de ska vara.

EN LÄGESRAPPORT JUST INNAN SLUTET PÅ DET FÖRSTA KAPITLET

Det finns ingenting som kallas vinter längre fast almanackan lovar att det är snart mitten av december. Jag sörjer snön men försöker glömma. Jag har en hosta som sitter djupt ner i bröstet och våra höga fönster andas underkyld luft rakt in i sömnen. Den där hostan är som en besvärlig vandringspokal i klassen och utbytet av receptbelagda förkylningspreparat har blivit en del av vardagsrutinen.  Jag nonchalerade förkylningen för länge, lät vardagen vara orört intensiv. Till följd av denna ignorans inför kroppens signaler spenderade jag fredagkvällen i akutens väntrum och med blodprov och undersökningar. Det verkar inte vara något allvarligt, men jag fick som en örfil eller väckarklocka: lyssna. På. Din. Kropp. Jag ska lära mig nu.
I rondellen utanför lägenheten spränger frustrerade kids saker i soptunnorna, det smäller som små bomber eller stora smällare, ljusskenet flammar till och röken stiger för, sedan skingras.
I skolan; vi undersöker Jelinek och Sarah Kane, lokaliserar varje skiljetecken och orienterar oss i rytmen, vi svänger runt i slängpolskor och zorbadanser, vi letar febrilt efter vårt centrum och nära nog kollapsar av skratt när vi tappar allt och slungas runt som i en slänggunga på speed. Och i måndags stod jag både på händer och på huvudet. Rakt upp bara, det har inte hänt på kanske tio år eller kanske aldrig men jag kunde, jag gjorde det. Vi har precis avslutat vårt första sceniska projekt, ett projekt om noveller och igår redovisade vi det och stängde därmed vårt första vacklande kapitel som klass och ensemble. Det som återstår av den här första högintensiva terminen är nu sångredovisning, utvärderingar och utvecklingsamtal och diverse festligheter.  Vi har nästan klarat det, den första sjättedelen av det här jätteäventyret.
Jag är så glad att den här första tiden är avklarad. Den har varit helt magisk på många sätt men nu behöver vi aldrig mer göra allt det där för första gången igen. Och snart, efter en liten tid på behörigt avstånd från övningssalar och de fysiska handlingarnas metod, står jag beredd och förväntansfull vid randen av nästa kapitel.

LOUISIANA / ISLÄNDSKT GRUS / BÄR, BARA FÖR ATT

För två veckor sedan (får svindel av tidens expressfart) var Mattias föräldrar här och bodde hos oss i två nätter. På lördagen lämnade vi Möllan, vi tog oss rentav över bron till grannlandet i söder, till smörrebröden och den avancerade designen. Målet var moderna museet Louisiana, jag hade inte varit där sedan jag och Maxime och hennes familj var där och blev störtförtjusta i Richard Avedons svartvita porträtt och åt flott julbord med havsutsikt. Och det var längesen nu.

Vi köpte kaffe och hade smygpremiär med lussebulle på tåget ner.

Var förvånad över hur snabbt det gick, bara ungefär en timme. Det var vackert och kargt, snålblåst och hav. Jag tror att en behöver se horisonter med jämna mellanrum, annars blir världen för liten.

En av de bästa sakerna med Louisiana är omgivningarna, det ger så himla mycket till ett museum när det finns bränningar och vidsträckthet utanför.

Den stora grejen var Olafur Eliasons verk Riverbed. En flera rum stor installation med isländskt grus, sand, stenar och ett vattendrag. Det var kanske mest spännande att just gå in i rummet, brottet från de klassiska utställningshallarna till en bit natur instoppad mellan vita väggar. Efter ett tag blev det ganska märkligt att se människor gå runt och instragramma febrilt, själva grejen med att åka till konstmuseum för att uppleva natur. Vad det säger om ens relation till naturen osv. Men det är ju också intressant.

Satt lite på en sten.

sitta på island.jpg

Mattias, Malte, jag. Vad färgkoordinerade vi var ser jag såhär i efterhand. Jag hade Mattias Caravaggio-tisha, enligt en fri tolkning av devisen att ta seden dit en kommer (om en ska se på konst ska en också klä sig i konst).

Det fanns även böcker av samma konstnär. Märkte att jag älskar böcker med hål i, så att det blir som små tittskåp av origami nästan.

3D-effekten.

Utanför fanns det mer konst, i form av detta träd. SJUK stam.

Samma konstnär fortfarande, hans modeller. 

Ett myller av geometri. Tyckte om det.
Sedan förflöt flera timmar och jag glömde bort att fotografera. Vi tittade på uppförstorade vykort från första världskriget med ditritade budskap och kommentarer, en installation med hundratals mikrofoner, långsmala järnskulpturer och mer och vidare tills jag var helt uppfylld av intryck. Träffade och kramade även min klasskompis Paula, åt fin buffé i restaurangen samt blev föga imponerade av museishoppen. Jag brukar älska dem men den här var ganska trist. Men det är så värt att åka dit för platsen och konsten och maten, så det gjorde inte så mycket.

Jag släpade långt bakom de andra på vägen tillbaka till tågstationen. Var tvungen att stanna och fota olika bär. Mattias frågade varför fotar du alltid bär? och mitt svar var det banala för att det är fint. För att fint räcker.

Märker hur hungrig jag är efter färg nu när allt börjar bli så monokromt, kastar mig över varenda kvarglömd färgfläck.

Som röda postlådor och djupt blå bär på röda små kvistar.

Far och son. Tycker så mycket om den här bilden, men stämningen var ganska motsatt till kylan som den kanske utstrålar. Vi sov på tåget hem, jag blir så vansinnigt trött av museum. Trött men nöjd, för det hade varit en fin dag.

Och sedan åt vi burgare och fish tacos på nya favoritstället Casual och det var så himla gott och det fick sätta punkt för den fina dagen.