Jaså här ligger en dubbelversion av mig & kontemplerar på ett bord som en rimlig person. De senaste dagarna har varit ett oregerligt kluster av oro, stress, ångest & andra aspekter av livet som inte riktigt ses på med blida ögon i denna ljuva senkapitalistiska värld. Jag tror definitivt Pms har ett finger med i spelet & givetvis också situationen det innebär att flytta själv till en ny stad i ett (relativt) nytt land & börja rita upp konturerna för en tillvaro från grunden. Allt är ganska ansträngande. Men jag har också tänkt på vad det finns för strukturella orsaker till varför jag då & då blir fullständigt slagen till marken av känslor av misslyckande & skuld för att jag inte är mer framgångsrik/snyggare/smartare/mer välutbildad/kreativ/produktiv etc i oändlighet. Och jag tror att Pms:ens skörhet gör att jag inte lika obekymrat kan delta i det här samhällets imperativ att ständigt ägna sig åt självförbättring. jag kommer i kontakt med hur orimligt & verkligt skadligt det är. Det känns som ett av de absolut viktigaste verktygen för att förstå sitt mående, att synliggöra ångestens politiska & ekonomiska aspekter för att inte drunkna i självförakt pga det känns som ett individuellt misslyckande. De senaste avsnitten av mina två bästa poddar Lilla drevet & Secret Feminist Agenda har på ett magiskt sätt sammanfallit med & utvecklat dessa funderingar. De spinner vidare på olika spår kring hur vårt ekonomiska system & hela diskursen kring hur ingenting är omöjligt & du är själv ansvarig för din framgång/misslyckande driver oss in i utmattning. Min nyvunna feministidol Hannah McGregor levererade tex denna enkla & på pricken-reflektion "We can't take personal responsibility for burnout and try to treat it by doing MORE things". Can I here an amen to that plz. Så, förutom att lyssna på dessa två poddar vill jag även rekommendera dessa två texter på temat Att Förstå Sin Ångest Ur Ett Strukturellt Perspektiv:
* I senaste Lilla Drevet pratar Liv Strömquist om Byung Chul Han som skrivit en bok som heter Trötthetssamhället som jag läste för några år sedan men sedan glömt bort litegrann. Den finns att läsa här & den ger en lättillgänglig analys av vårt samhälles övergång från disciplin- till prestationssamhälle & hur det bryter ner oss. "Depression is the sickness of a society that suffers from excessive positivity". Ja. Mkt bra för en ångestfylld prestationsdriven person som mig att läsa för att lyfta blicken & genomskåda skiten.
* Mer om neoliberalismens (jamen, favorithatämne ju) historia, framväxt & fullständiga transformation av samhället kan en läsa om här. Inte helt lättläst för en person som jag som inte kan supermycket om ekonomi & ekonomisk historia, men extremt läsvärd. Ger en grundlig (och skrämmande) bakgrund till framväxten av hela Post truth-samhället genom att beskriva hur marknaden blivit den enda instansen för sanning "any value that cannot be expressed as a price – as the verdict of a market – on an equally unsure footing, as nothing more than opinion, preference, folklore or superstition". Tänker på hur denna ekonomiska idé genomsyrar varje del av våra liv & relationer. Jag känner mig så marinerad i detta system att jag ärligt talat inte vet hur en tar sig ur det. Om det går att leva på ett annat sätt, existera på andra villkor. Men med politisk teori, ihärdighet, utvecklande diskussioner, terapi, self care & en nödvändig dos eskapism kanske det går att stå ut lite till, eller i alla fall förstå sig själv & världen på nya sätt.
AND I'M LIKE I LIVE HERE NOW?
TVÅ GÅNGER I MIN SKOG
Jag har hunnit vara hemma hos päronen två gånger den senaste månaden, har velat dra mustig skogsluft djupt i lungorna innan de fylldes med tysk huvudstadsluft. Varje gång jag är där vill jag stanna längre för pianot, ekarna, rutinerna, grönkålen i trädgårdslandet, pussande hästmularna, stigarna & stenmurarna som leder & jag följer. Nu har vår älskade gammhund lämnat det här livet & hans klor hörs inte längre mot golvet, men det var längesedan han slutade sova i mitt rum, i somras gick han vilse i skogen & hörde inte var visslingarna kom ifrån. Han tynade bort långsamt & jag grät i hans päls sista gången vi sågs för jag kände det var just den sista.
Ena gången var F med mig där, vindraget från sommaren som stängde dörren drog in över oss. Rallarrosorna blev till duniga rävsvansar & flugsvamparna såg upp från skogsbrynen med giftröd uppsyn.
& andra gången var jag inte ens där ett dygn men det var tydligt att det var mörkare då. Vägarna, kvällarna, nyponen. Men fick promenera i flera timmar, djupprata med päron, gråta mellan tallarna också & klia en kärvänlig tacka & hennes lamm mellan hornen.
STYRA STEGEN.
Det har gått mer än nio månader av det här året och hittills har jag inte bott någonstans längre än fyra veckor. Jag tog en skärmdump av SverigeNorgeTysklandTjeckien från googlemaps & ritade sedan upp hur jag tagit mig fram & tillbaka de senaste 3.5 månaderna. Det blev mörkt av streck. Hjulen på min rullväska modell störst gnisslar under tyngden av mitt komprimerade liv. Uppblåsbar nackkudde, öronproppar i en genomskinlig plastask, återanvända plastbestick och miniförpackningar av salt i ryggsäckens innerficka alltid. Längs alla tågspår, motorvägar och rotflätade skogsstigar jag rört mig över har jag tappat bort finbyxor, magtröjor, dyra presentsolglasögonen, två fejkmoccakepsar (tappade bort den första, köpte en likadan, tappade bort den) etc ochsåvidare. Ägodelar ramlar ner genom sprickorna i logistiken. Friheten är min högt värdesatta men instabiliteten & flackandet tar för mycket av min hjärna i anspråk, jag tänker inte den sorts tankar jag vill tänka (& på hela sommaren har jag sovit två nätter utan piller).
Det senaste året har jag behövt försöka lära mig livet på ett annat sätt. Det som jag baserat en slags grundtrygghet på försvann gradvis från och med förra året och det kan vara mycket svårt att navigera på öppet hav. Kanske är det därför jag tycker mig se ålderstecken skriva sig in i min kropp särskilt tydligt i år. Linjer mest. Efter sju år av teaterstudier med ett fixerat mål om att bli skådespelare klev jag ut i tiden efter målet. Och det var inte som jag tänkt mig. Såklart inte. Det var alltid ett mål som drog till sig svärmar av tvivel eftersom det är ett yrke & en position som många gånger förutsätter passivitet, lydighet & begränsningar som jag har en konstant konfliktfylld relation till. Jag irrar mellan scenkonstnvärldens kontinentalplattor av kategorier & territorier, geografiska som yrkesmässiga. Vem vara vad göra var göra vad. Att anlända är nog ofta lika med kris. För du är ensam där & det är du som ska uttala var du ska nu & hur. Ingen kommer för att applådera dig, ingen kommer med hyllningar eller pengar, det spelar ingen roll om du försökt ha integritet, vara subversiv eller modig. Det är hårt & det är ensamt. Det känns som att börja från noll, som att börja om. Nästan omöjligt att få syn på allt som hänt, alla steg & språng & omvälvningar som ritat om livet. Men jag vrider på huvudet & ser efter långsiktiga allianser & infrastrukturer som kan det går att bygga ett liv som scenkonstnär på. Formulera stora drömmar & små steg. Över lång tid & som tar spjärn för att inte dras in i den ostoppbara centrifugen av jämförelse, missunnsamhet & en karg ekonomisk verklighet. Marknadens strukturer är förhatliga & ibland vet en inte vem som står kvar vid ens sida. Utan att bli bitter för att framgången inte slagit upp alla dörrar än. Vara en löjlig människa, en nobody men oerhört kapabel, kompetent, medioker & stundvis blixtrande. Med stora anspråk, en naiv romantik som verkar kunna resa sig ur varje aska & horder av rädslor innanför naveln.
Ingen självklar autostrada bredde ut sig på andra sidan examen men det gick att lägga märke till små tecken, små inristade pilar på stammarna i denna obegripliga snårskog. De pekade mot Berlin, mot en lägenhet precis vid kanalen med korkgolv & balkong. På vänner som flyttar dit nu & skulle kunna utgöra en början som redan är påbörjad. Ett språk att lära sig. En käresta att bo i samma land som. Närheten till dansklasserna kareokebarerna paradisbruncherna konstexcessen technoklubbarna yogastudiorna. Trots klichén & alla som säger stanna i Stockholm, se till att synas. En vän påminde mig; det finns bara ett beslut. Inte rätt, ett. Ett beslut i taget. Bara inte bara flyta med. Bara inte oreflekterat kopiera andras motivationer & val. Aldrig har jag så mycket som det senaste året känt hur ensam en är när allt kommer omkring. Det blir så tydligt när en aldrig stannar någonstans & varje gång en går så är det bara en själv där. Men ibland går det i alla fall att styra stegen. Följa små inristade pilar på vildvuxna ekar.
Jag sitter på en ljusgrön tvåvåningsbuss med två stora svarta resväskor & en solblekt smutsig ryggsäck. Står & vinglar på en tröskel, kan inte urskilja horisonten men går ändå.
AND THE HILLS EXHALED
KUL DET HÄR MED INSTAGRAM
Sommaren då jag var 27 var tydligen tiden då jag var mogen att ta mig an det nya fräcka sociala mediet Instagram, eller bara 'insta' som ungdomarna kallar det. Överväldigad över min egen trendkänslighet. Nämen ja. Är i alla fall ca 400% aktiv där än här så om någon suktar efter min aktivitet på the internetz är detta platsen där ni hittar mig. Hittils består min feed av ungefär lika delar hår, plankor & diverse lantliga miljöer. Följ följ, det blir skoj!
VI FIRAR EN AV DE BÄSTA SOM FINNS
Tiden är en skenande häst & det är redan två veckor sedan vi firade att Malou lyst upp den här världen med sin briljans i 30 hela år. Mäktigt ju! Ungefär såhär var det:
Firandet ägde rum på en ö i Stockholms skärgård & för att komma dit måste en förstås åka båt. Så detta hände. Fotade klassiska Stockholmsvyer som en annan ogenerad turist.
Kom fram till idyllen & festplatsen, mötte släktpersoner och solen bröt igenom molnen.
Snaggade undercut, styrde med sovlogistik & hackade salladsmaterial ett par timmar innan kalaset startade.
Malou var sann mot sin Lispector-estetik & hade pyntat med kräldjur, ormar & insekter.
& det fanns en oerhört ambitiöst konstruerad bardisk.
Det kommer festpersoner med en färja & sedan hölls det välkomsttal.
<3 <3
Hade sällskap av en efterlängtad.
Bubbel & kackerlackor, glamour & mer Lispector-passningar.
Sedan vankades det femkamp & det var faktiskt äkta kul & inte bajsnödigt tvångssocialt som jag oftast tycker att den typen av aktiviteter är.
Viktigt att skriva namn på glas.
Tydliga instruktioner & dispyter om regler.
Stövelkastning vilket jag tror är en finsk pryl? En lek som kräver explosivitet & självdistans.
Massa gulliga festpersoner & sensomrig stämning.
Födelsedagskween & toastmaster Lena.
Det hände mat, det hände tårta.
Det hände mycket rörande tal, eldpoj, poesi, sång & tårar.
Det blev mörkt & så kallt, men vi tog på oss alla kläder vi hade & insisterade på dansgolv ute.
& allt blev djärvare & mer dansant & högljutt, ett par timmar efter midnatt blev det akroyoga på gräsmattan & improviserad karaoke med youtube-bakgrunder. Skål för Malou, hon som är en av de mest briljanta människorna jag vet <3
I EN ANNAN SKOG
Med oregelbunden hjärtrytm kommer den här platsen till liv, fläckvis och nog bara mer & mer glest. Det blev inte lättare när mitt fina 28-millimetersobjektiv verkligen gick sönder för några veckor sedan & jag inte hade med mig mitt andra att byta till. Men innan det lyckades fokusera ett motiv för sista gången var jag i en skog i Norge med 15 andra teaterpersoner i två veckor. Vi bodde i en våffelstuga utan wifi & dusch & toalett vid en tjärn med en botten täckt av pulveriserat skogsmaterial. Det var ett utopiskt tillfälligt litet kollektiv, en hyperkompakt andra verklighet där alla rörelser var som i Tetris. Ett hus med väggarna målade med tjock pastellfärg som fick hela bygget att kännas som ett knarrande påskägg, & det var ungefär så litet. Där satte vi upp Schillers Rövare, i påskäggshuset & i skogen & på stenarna & i (alltså, i) tjärnen. Det var som ett lajv & ett avslaget rejv & moraltung 1700-talsgestik. Under de veckorna var jag djupt harmoniskt, tidvis klaustrofobisk, skrattade mig till träningsvärk, hade tre fästingar, frös mig till bortdomnade händer i tjärnen, läste tillsammans med fyra raggsockebeklädda vänner i absolut tystnad i flera timmar en söndag, gjorde en enda utflykt till Arendal för att se Earth, Wind & Fire & det kändes som tennisveckan i Båstad (tänker jag mig) & sedan hittade vi en osannolik hiphopklubb i ett shabby chic-café, jag var med om livets värsta åskväder & vaknade av att det slog gnistor ur proppskåpet jag sov under, hade intense bonding time med naturen vid ensamt nakennattbad, proklamerade dramatisk monolog simmandes över tjärnen, snittade två våfflor om dagen & så gjorde vi ju en nästan fyra timmar lång föreställning. Det enda som fastnade i kameran var tyvärr bara det här, men ändå:
IT'S HARD TO BE A NOVEL & NOT AN ISSUE OF VOGUE, WHEN U GOT USED TO BE PUT BACK ON THE SHELF AFTER THE PROLOGUE
EN GÅNG DÅ DET RÅDDE HARMONI
För några veckor sedan fyllde mitt syskonbarn Hilma åtta stora år & jag, mamma & pappa åkte de 2.5 timmarna genom skogen för att fira.
Jonatan & Lisas hem på en kulle mitt i en djup dalsländsk skog är en av de bästa & tryggaste platserna jag vet på jorden & jag hade inte varit där på mer än ett år.
Bästa barnet, jordgubbstårtan & pappan.
Bestämda barn, mjuka katter, gulliga föräldrar & föräldrars föräldrar.
Den här dagen var ungefär som jag alltid önskar att midsommar ska vara men som det sällan blir. Dvs strålande väder, sjukt god mat, mkt bra stämning.
Sociala höns & en Ville i hängmattan.
Och så gick vi till en sjö.
Och jag förstår inte hur jag kunnat ha kvar något syre i blodet efter att ha varit så långt ifrån skogen så länge.
Och det var just så blankt, lugnt & ljust.
Grillade korv & de modiga (Lisa, Hilma, Ville) badade.
Gammhunden <3
Näckrosorna.
Och ängen med de fridlysta orkidéerna. En av sommarens bästa dagar det är ett som är säkert.
SKOGSEXIL
Det bästa för min själ som varit så på bristningsgränsen skör, skälvande & ledsen i vår är att vara nära skogen, långt bort från bruset. Helst den skogen som är vid mitt föräldrahem. Måste. Komma. Ihåg. Detta. Att efter varje kris bör skogsrehab hända för att sammanfoga alla känslomässiga vrakdelar & andas pioner, lupiner & rent regn tills pulsen landat i ett betydligt långsammare tempo. I hela nio dagar var jag där, men det hade gärna fått vara minst en vecka till. Lite såhär var det:
Om en har rhododendron i trädgården & pioner på bordet blir allt genast bättre.
Det analoga hemmet.
En en som inte valde den lättaste vägen i livet.
Ett stycke gullig bror.
Gjorde veganmaränger till midsommar vilket blev succé!!
Kolla goa grejer en kan göra
Det var förresten efterrättsbonanza hela veckan. Gjorde tex inkokta päron för första gången, mkt bra. & så vegangrädde & karamelliserade hasselnötter.
Alla promenaderna & allt som blommar nu.
En dag på en av mina bästa platser på jorden.
Tur för mig att jag har de gulligaste syskonen med tillhörande barn.
Litteraturbror.
Barkbåtsbarn.
& strand-Karen.
Och så skogen, skogen, ljuset, luften, skogen, ljuset, skogen.
PRAG / MILK HONEY & SOME CORPORATE MAGIC
För två veckor sedan var jag & hälsade på Adam i Prag, bodde med honom & hans pojkvän Alex i deras kollektiv i fem dagar. Jag & A hade inte setts på ett år och bara skypat ett par gånger, men det var så himla himla fint att ses, så mkt bästisfeeling. Langar allt från våra dagar på en gång, såhär:
Lätt för en sådan som mig att förälska mig i en stad med sådana här fasader & spårvagnsnät både längs med och ovanför gatorna.
Själva föremålet för resan.
Hipsterkaffe till alla.
A's Twin Peaks-tatuering <3
Gå på utställning & bli mest imponerad av byggnaden i sig, bli förvirrad över målade dörrar & balkonger, generas över illa skrivna verkbeskrivningar & fota A som fotar en text på en vägg.
En jag vill bo på samma ställe som & hänga med jämt.
A & A tog mig på promenader varje dag, utsikterna var megaidylliska mest hela tiden.
Arbetade hårt på mitt sockerberoende samt att äta mig in i lokala specialiteter. Vallmofrön & maräng verkar vara grundämnen i den tjeckiska dieten.
Lägg av vad gulliga. Längtade halvt ihjäl mig efter den jag i kär i när jag hängde med dessa lovebirds.
De var hemmablinda för denna stads cuteness & förvånades över mitt översvallande tycke för glassfärgade fasader.
Ett stycke brunch hände.
Ganska statytät stad, & någonstans måste de ju förvaras. Då kan en hitta en sån här ockult kör av tjurpräster uppradad på en innergård.
En dag gick vi förbi en konstskola som hade öppet hus. Mkt klassisk stämning.
Dåligt dokumenterade parkhäng. Jag & Adam tog med fleecefilten med delfiner på som spelade en betydelsefull roll för oss i Gießen förra året & la den hälften i skugga, hälften i sol så vi både fick som vi ville. Varvade sedan olika lågintensiva parkaktiviteter som ätande (det bästa är att tofu är så orimligt billigt i detta land), läsning, solning & sömn. Mkt zen stämning vilket var precis vad min febrigt rotlösa själ behövde.
En annan dag var vi på bokmarknad & Alex köpte enbart böcker som matchade hans outfit.
A's & A's hållplats där kidsen idkade parkour.
Hängde med ett av de k00la kidzen.
Som visade tydliga tecken på att han är en urban ungdom.
Den kvällen skulle vi på födelsedagsfirande hos en av deras vänner & vi försåg oss av vad naturen hade att erbjuda i blomsterväg.
Den urbana parkourpojken byttes ut mot en ung Morrissey på ett ögonblick.
Denna bild får symbolisera alla avsnitt av OITNB som vi såg på med ihopkopplade hörlurar på en madrass på golvet. Lägg av vad fantastisk, hjärtskärande & vidrig denna säsongen var, förstår ej hur jag ska kunna vänta ett år på nästa.
Mer stad, mer fasad.
Du blickar in i ögonen på Tjeckiens nästa stora regissör. Javisst såäre.
Obligatorisk tjeckisk matupplevelse: panerad stekt ost med pommes & tartarsås. Ville ha the real deal på sunkigt kvartershak & ej piffig dyrisversion. Det fick jag. Vi misstänker att det inte kanske egentligen var någon ost utan mest fett inuti annat fett. Men ändå gött n greasy.
En gång på en didaktisk & illustrativ utställning om big data.
De här dagarna var så mkt mer; kanalhäng, två föreställningar med urblekt kollagedramaturgi, medeltidsstämning, ritualer & matlagning, uteserveringar & generiska hipsterbarer, mat så deppig att A nästan skrek this food should go to hell!!, stengrottor, picknick & sömn under trädkronorna, en märklig marknad mest bestående av plagiatväskor & knogjärn, men allra mest alla samtalen & skrattsalvorna som inte går att återge. Men nu blir det extramaterial!!-------------------------->
Sista dagen gnällde jag över att det inte fanns några bilder på mig & Adam från resan. Då langade Alex fram dessa, blev så glad <3
Och så två bilder som A tog med sin engångskamerai Gießen förra året. Dog nostalgidöden. Första bilden är på vår poolspecifika föreställning Keiko som sedan blev den renaste upplevelsen av ett fiasko jag någonsin varit med om. Minnet av det fyller mig med en märkligt intensiv mix av skam & kärlek. Den senare bilden fyller mig enbart med de senare. Må denna vänskap leva lycklig i alla våra dagar.
LITE MINDRE LIKT EN JORDBÄVNING
Sommaren snurrar fort & min examen är plötsligt tre veckor bort, juni smälter i solsken & skyfall. Jag och mitt 25-kilosbaggage har rört oss över Tyskland, Tjeckien & nu tillfälligt (allt, tillfälligt) landat i mina föräldrars hus, i mina föräldrars trädgård, i min barndomsby. Fotograferar mer nu men är än mer upptagen med att ta igen sömn, gå i terapi över Skype, upprätthålla distansrelation, skriva in mig på Arbetsförmedlingen & uppdatera cv-sidor, genomgå bootcampliknande emotionella processer, plöja säsong fem av Orange is the new black och gråta till varje avsnitt, gosa med en gammal hund som knappt orkar gå längre, ligga på magen på en gul filt i gräset och färdigställa en uppsats som bara blir länge & längre, vara bakis av antihistaminer, köpa fler tågbiljetter till fortsatt fläng, cykla till höjder varifrån en kan se mina käraste ängar & sjöar och faktiskt sova hela nätter för att den här platsen gör mig lugnare än jag varit på länge. De här bilderna är ifrån tio dagar i Gießen som började i solförmörkelse, slutade i soluppgång och sedan avbröts av taxi, perrong, avsked, tåg, flyg, omständigheter av helt fel material. Men efter det hände flera bra saker & jag vill verkligen tro att jag är på en avsats som leder uppåt & framåt, till något lite ljusare, lite tryggare, lite mindre likt en jordbävning.
PEACH PARTY
Selfiedax!! Det är sånt en kan ägna sig åt när en övertygar sig själv om att en har sommarlov och inte bara är vanligt arbetslös. När en behöver ett enkelt och pastellfärgat avbrott från bråddjupa existentiella processer, framtidskval & uppsatsskrivande. Jag vet inte om det är faktumet att jag ser Twin Peaks för första gången (popkulturell bakläxa på mig, huvaligen) & att alla tjejer där är pyntade i persikofärg eller den generella trenden, men det enda jag vill ha just nu är persika från ögonlock till läppar. Och när jag är i Tyskland som nu får min necessär alltid nya tillskott eftersom smink & hudvård är så mkt billigare här. Så då kan en pensla sig med persika & aprikos över hela fejan & sedan ta bilder på det.
DEN SISTA DAGEN
2 juni 2017 är ett datum som existerat som en suddig antydan vid horisonten sedan våren 2014 då jag kom in på Teaterhögskolan i Malmö. Datumet som markerar slutpunkten för det som jag nu resten av mitt liv kan referera till min scenskoletid. Håhåjaja. Den dagen var för tio dagar sedan, och den blir väl mitt första häng-med-på-min-dag-inlägg på cirka ett år? Jag måste säga att min ihärdighet som dålig bloggare är snudd på imponerande. Nåväl. Det här var min utsparksdag, en sista excess i uppmärksamhet & firande innan den hårda verkligheten tar över:
Jag sov hos Paula & Calle och på morgonen slogs jag & Calle över vilka låtar vi skulle peppa igång till, blev såklart mest Britney pga vårt gemensamma anknytning till henne. Sedan promenerade vi genom Möllan, tjusklädda så folk kastade uppskattande & undrande blickar.
Bar blommig kimono eftersom det är det plagg som med störst säkerhet försätter en i lämplig glamourös känsla.
Poserade och "övade" vår version av Vit päls låt Kärleken bryr sig inte. Jamen det är ju nästan obligatoriskt att ersätta texten till en poplåt med komprimerade gemensamma erfarenheter & anekdoter klädda i nödrim.
Började med frukost hos Viktor i hans och hans flickvän Magdas sjukt fina lägenhet.
Sonia & Linn levererade stil & flärd.
Poppa bubbel på balkong.
Filmstjärnan & Dramatendebutanten.
Det fanns hundar också, dvs 100% mer livskvalité!! Denna heter Fröken Östman & hade exakt samma ansiktsuttryck & vinkel på öronen som Sniff.
Åt croissanter, drack finkaffe, skålade i bubbel & övade låt.
Calle gosade med Pablo samt såg ut som en exakt kopia av James i Twin Peaks.
Dessa tjejkvinnor alltså, akta er för nu TAR DE ÖVER
Sista gruppbilden på detta tre år långa tolvpersons-tvångsgifte <3
Sedan gick vi in på skolan och möttes av jubel? Kanske enda gången jag kommer uppleva det i lajf. Sedan var det ceremoni, stipendier & tal & diplom & blommor & allt sånt där. Lite tjusigt, lite obekvämt & onekligen en konkurrenssituation til' the very end.
Vissa var mkt känslomässigt tagna.
Vad skulle jag gjort utan dessa två alltså.
Sedan började egentligen själva utsparken. Vår uppmärksamhet fångades av jubel från fönstren.
Sedan följde ledtrådar & uppgifter, en sista gång fick vi hantera utmaningen att fatta beslut i grupp, en aspekt av denna utbildning jag definitivt ej kommer sakna. Linn blev tvungen att köpa nya skor pga skoskav of doom och vi beordrades att lajvstreama allt på fejan.
Denna sekvens av möhippa/fångarna på fortet ledde till slut fram till denna välbehövliga picknick.
Mkt trevligt & fint fixat.
Ettorna & tvåorna fixade allt för oss och hade tex förberett norsk karaoke, ändå en av de bättre sällskapslekarna.
Vid det här laget var jag & Calle redan så trötta så vi sov en stund där bland bärsburkar & Aladdinaskar.
Men dagen var bara halvvägs hunnen ju! Vi fick åka taxi tillbaka till skolan & hade sedan tid att göra oss i ordning för middag.
Här ser vi pinglor som piffar för sista gången i vårt omklädningsrum.
Pojkz som svidade om till vitt.
Anja i dramatikerklassen, vår enda parallellklass som vi följts åt med de här tre åren.
Efter att ha softat på kuddar & filtar i omklädningsrummet blev vi inlotsade i ett rum där ett långbord stod dukat. Detta var början på den sjukaste middagen i mitt liv, en sjurättersorgie som var typ det godaste & mest omtänksamma nån kan önska sig.
Smörslungad sparris, hollandaise & krutonger. Stop it already.
Långbakad spetskål med smetana, mandel & skirat smör (tror jag?). Allt var i alla fall helt bisarrt gott & genomarbetat, Einar & Rasmus som lagade maten hade komponerat alla rätterna själva & lagat allt ifrån kroppkakor till champagnesorbet från scratch. Orkar ej.
Och så fortsatte det med den traditionella galan, roasts, spex & nostalgifilm. Själv fick jag en alldeles egen begravning med Amazing Grace acapella & minnesaltare pga att jag gjort mina avvikelser från utbildningen & varit borta ganska mycket. Ändå fint, hade väntat mig något betydligt elakare. Efter denna fyratimmarsmangling hade jag noll procent festlig energi kvar så när vi gått igenom den sista ritualen av att bokstavligen 'kastas ut i Teatersverige' kramade jag min klass hejdå för sista gången, promenerade längs Amiralsgatan till mitt tillfälliga hem och lämnade min scenskoletid bakom mig.
ATT SLUTA SCENSKOLAN
Denna kamp/ynnest/era är över. Jag har varit euforisk, brutits ner, brutit mig ut, känt mig ostoppbar och tillbakahållen, firad, omhändertagen och missförstådd, på helt fel plats och ibland helt på rätt, gått från klarhet till klarhet till bråddjup & förvirring, jag har skämts så mycket, varit sämst och ibland lysande, jag har gjort mitt allra fakking bästa. Jag gjorde det vid sidan av dessa 11 scenpersonligheter (även med långa avstånd ibland) och vi gjorde vårt allra fakking bästa. Nu; ny era. Eller så fortsätter bara det som oundvikligen fortsätter.
JAG TAR MIG TILL SKOGEN
En gång för några veckor sedan hade jag så mycket ångest & livskris (allt upphöjt till 200 av PMS:en of doom) att jag började räkna uppehållet i tårflödet istället för antalet gånger jag grät. Då var F här och då tog vi oss till skogen, vilket faktiskt är det enda rimliga att göra ibland när livet känns orimligt att leva. Och efter att jag fått se brinnande skymningsmoln, daggen samlad i klungor av lupinblad, trädstammarna slå sina skuggor i ojämna ränder över grusvägarna, efter att ha fått snubbla ut i hästhagarna för att fånga allt som guldskymningen kastade sig över på bild, efter att ha fått eldat i spisarna, hängt med pianot och djuren och sprungit den där rundan och sett ekorren som äter upp fåglarnas mat i mammas och pappas trädgård och uttala alla rädslor och tillslut somna och nästan gråta färdigt så hade egentligen ingenting förändrats, men livet kändes lite mindre orimligt att leva.
KARNEVALEN GENOM EN ENGÅNGSKAMERA
För tre månader sedan var jag i Rio med F och där var det karneval och där var vi. Jag hade med mig en engångskamera eftersom det var för onödigt riskabelt att släpa runt på min systemkamera i oöverskådliga människohav. Det var en av F's lugnaste karnevaler och det sjukaste jag varit med om i festväg, skoja inte hur mycket kusinen från landet jag var i detta sammanhang. Men tycker ändå jag acklimatiserade mig ganska fort. Vi kollar lite:
En fest som började 8 på morgonen, varför inte.
Att biltrafik i innerstäder borde omgående bytas ut mot topless styltgång.
Orimligt hett sällskap.
Så mkt profile pic-potential i denna bild om den varit hälften asfalt och mer close up på pose och pussy power-tag.
Gulliga enhörningspojkz.
Lapa. Här såg jag en av de vackraste tjejerna jag någonsin sett i livet, kommer aldrig glömma.
Avatarbiceps och smickrande vinkel finnes.
En "liten inofficiell gatufest"
Annan fest, (lite) annan outfit. Hade liksom inte alls fattat nivån av extravagans som förväntas och hade med mig diskreta "festkläder" som kanske passerar på Möllan, men som framstod som de mest anonyma vardagskläder på karnevalen. Har aldrig känt mig så minimalistisk även om jag ansträngde mig för att kompensera med diverse neonfärgat kroppspulver, strasstenar och skojiga hattar. Hu så tokigt det kan bli.
Drömmiga omgivningar.
Ah vad jag kämpade med att frisera denna usla plastperuk i strävan att se ut så mycket som möjligt som en mangafigur. Nåja, det gick ändå inte att behålla någon som helst piffig eller fräsch ambition för svetten var ett ostoppbart flöde som sköljde bort allt i sin väg.
ROLIG FEST
Kära & svettiga personer & det var mitt i natten & 35 grader & jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade det
Dagen efter den här festen hamnade jag på akuten i två dygn, men det hade nog inte med festen att göra & även om det gjorde det var det ändå värt för att dansa genom Rio i tre dagar var jag nog tvungen att få uppleva i det här livet.
FEM GREJER SOM GER MIG HOPP I KRIGET MOT ÅLDERSÅNGESTEN
Att vara Tjej™ i ett kapitalistiskt patriarkat är ju jobbigt på cirka 400 000 sätt (NEWSFLASH). En av de sämsta grejerna är hatet och all typ av osoft behandling av äldre kvinnor, eftersom en förr eller senare kommer att bli en av dem. Som att alltid vara jagad av Tiden själv. Egentligen är ju äldre kvinnor en av de mest överlägsna kategorin människor, men det jobbar vårt briljanta samhälle stenhårt för att dölja. Att stå på randen till teaterbranschen där en är än mer exponerad för dessa kvävande normer gör det inte lättare, även om det finns en massa hopp och potential i scenkonsten (varför annars hålla på). Jag lider i alla fall från och till av brutal åldersångest och det känns så himla deppigt att vara 27 år, precis i början på lajf och ändå ofta känna det som att allt redan är förbi för att en inte är 19 längre. I relation till mitt stundande yrkesliv känner jag mig ny, osäker och kalvig som en tonåring men för gammal för att vara riktigt ung. Det är bisarrt. Jag tänker därför mycket på hur en kan alliera sig och hitta strategier för att stå emot och förråda denna ungdomsfetischistiska logik. Här är några grejer jag sett/läst på sista tiden som gett mig hopp, varsågod alla modbrutna kweens & riot grrrls där ute som lider av samma kval som jag:
Kobra om klimakteriet. Ganska sorgligt men mer hoppfullt och med så många tunga kvinns (+ deras gulliga hundar) som jag skulle vilja vara bästis med.
Denna intervju med Marianne Lindberg De Geer. SÅ empowering och rolig.
Denna dödscoola dumplingkock/DJ som innehar den majestätiska och vitala åldern av 82 år.
Detta finns inte på nätet, men Ulrika Dahls texter överlag och inte minst hennes essä om femme-inistiskt åldrande som finns i hennes bok Skamgrepp är briljant.
Och Advanced style såklart <3 Mycket förmögenhet & bourgeoisie at work, men vilka stilsäkra silverrävar alltså.
Önskar er en god åldersångest-terapi och plz dela med er om ni sitter på fler hoppingivande personer/intervjuer/klipp/essäer/whatever.
GREJEN VI GÖR
Har vi gjort alldeles själva och alldeles tillsammans, den blir mer och mer en poetisk dystopi, en svårförklarlig skapelse-/förgörelseberättelse och ett audiovisuellt slukhål. Och den har premiär på fredag. Come and get lost etc.