Har nu släpat min trettiokilospackning till staden i väst, staden på G, tolv trappor upp till Maximes föräldrar där min regnjacka från gymnasiet fortfarande hänger i hallen. Här ska jag bo i fyra veckor för att repa och spela vår slutproduktion A map to get lost; ett hypermedialt mysteriespel som är det mest maximalistiska, fetischistiska, märkliga, unheimlich, episka scenkonstverk jag varit en del av. Och det jag är mest stolt över. Varje morgon åker jag färja till teatern, står i fören och känner mig som Rose/Jack strax innan den lägger till vid Lindholmen. Göta älv är nästan lika storslagen som Atlanten. Är lite vinglig och orolig av den framtids- och livsstress som är så svår att hålla sig immun mot när det är mindre än två veckor till premiär och mindre än två månader till examen. När en byter plats med bara några veckors mellanrum och tappar bort sin sömn. Integriteten, ryggraden och de (nyss så) bestämda idéerna om vad en vill göra har visat sig vara oroväckande lätta att sätta i gungning. Letar efter harmoni mellan rimlig sömn (tack Atarax), hårt arbete, tillit, fuck off, konstnärligt högt flygande ambitioner & hinna med att komma ihåg hur glad jag är att jag ju är just här.
Stockholm episod 2 (hur flyktig den än var)
När jag kom hem från Rio hade jag en bild av en lång sammanhängande Stockholmsvår, att jag skulle etablera rutiner och måla gatorna med mina vanor. Ganska snart insåg jag att detta var en illusion och att jag ju bara skulle vara där en månad innan det var dags att åka vidare till Göteborg för att göra klart min slutproduktion A map to get lost där. Jag tror egentligen hela 2017 kommer vara såhär; inget stannande, bara vidare. Har inte fotograferat så väldigt mycket den här månaden, men är i behov av paketera och sammanfatta denna fragmentariska tillvaro så jag slår ihop denna Stockholmsmånad till ett enda långt, spretigt inlägg:
Har fått lära känna fina Jenny genom att bo med henne, väldigt mysigt. Vi har diskat varandras disk, haft terapeutiska diskussioner lutade mot dörrkarmarna och ätit upp varandras avokador. En gång var Malou, vars rum jag bor i, och hälsade på.
Har varit besatt av jordnötssmörsgröt.
Denna person var och hälsade på två gånger, satte guldkant på mitt lajf och blev förtjust i chokladbollar.
Och så har vi ju repat varje dag och ibland delat på praktiska uppgifter, som här när vi klippte ut ett tygtak åt Agnes som är hjärnan och händerna bakom vår scenografi och kostym.
En gång bjöd min andra Agnes mig på överdådiga födelsedagsvåfflor och det var asbra som alltid. Sällskapet alltså, men våfflorna också för all del.
Ibland har det varit världens vår och vi har tryckt mot soliga väggar på lunchen. Här är ca en fjärdedel av vårt team.
Lagt för mycket pengar på kaffe.
Agnes, Olof och en fågelperson som förekommer i vår show.
Jonna, Agnes och två andra fluffiga personer som förekommer i vår show.
En söndag var det perfekt vårväder och jag, Maxime och Minna hade det bästa söndagshänget. Gick på loppisar, fikade länge i solen, promenerade vid Vinterviken och GUNGADE.
Vet inte vad som hände men våra magkänslor drev oss kollektivt till att kliva upp på denna svävande vedbit.
Och sedan följde en sekvens av kissa på sig-garv och sedan nästintill eufori pga viktlöshet är topp 5 (kanske t.om. topp 3) bästa känslorna.
Så värt att leva i ett land med årstider pga lyckan över det här.
Sedan hände det hemska i Stockholm, en massa förvirring, osäkerhet och rädsla som gjorde att vi ställde in vår halvtidspremiär förra helgen. Istället packade vi ner hela vår scenografi igen för att skicka den till Göteborg. Snart kommer vi efter och då tror jag tiden kommer accelerera ytterligare.
27.
Tiden går så sanslöst fort just nu! Vet inte om detta bara är början på den acceleration av tiden som bara kommer öka livet ut, eller om det är något särskilt med den här perioden. Om två månader är min scenskoletid över och då har redan halva 2017 passerat. Förstår. Ej. Jag är också till exempel redan 27 år, två veckor och två dagar. Födelsedagar är en komplicerad sak. Fantastiskt att fortfarande vara vid liv & livet blir faktiskt bättre vs Den Stora Åldersnojan. Det blir någon form av avstämning; hur lyckad/lycklig är jag nu, var är jag/vart vill jag etc. Och så tänker jag alltid att jag inte vill ha nåt stort, att jag inte vill stå i centrum eller göra någon grej av det, men när själva bemärkelsedagen inträffar ångrar jag mig och vill ha storslagna planer i alla fall och då är det i regel för sent. Tröttsamt beteendemönster. Min födelsedag i år var känslomässigt böljande, och såg ut lite såhär:
F var här! Det var en mycket bra sak. Vi åt en rimlig mängd amerikanska bananpannkakor till frukost.
Jag fick livets finaste kimono i födelsedagspresent som jag suktat efter på Beyond retro dagen innan. Ska leva eskapistiskt konstnärslajf i denna i sommar.
Det var alla tiders vår och det gick att dricka kaffe på balkongen, tjöt över hur nice det var.
Kände att vita jeans var det mest passande plagget denna dag.
Sedan hade jag lite ångest på tunnelbanan på väg till skolan; tiden, framtiden etc. Hade sovit dåligt och haft ont i magen på natten så var ej helt i balans.
Gör ju min slutproduktion i Sthlm/Gbg och jag träffade min fina grupp och förberedde för readingen av Emmas text som vi skulle ha kommande fredag. Det är en poetisk och episk explosion vill jag lova.
Efter repdagen följde typ 1.5 timme av total förvirring då F's telefon var död och det var stopp på röda linjen. Vi hade bestämt träff på skolan för att gå på en föreläsning med Mette Ingvartsen men kunde ju inte nå varandra alls. Min strategi var att åka hem för att jag tänkte att han antagligen tänkte samma sak, men hans strategi var att åka till skolan där vi sagt att vi skulle mötas oavsett hur försenad han skulle bli. På en marginal av ungefär tre minuter hittade han mig på busshållplatsen innan jag åkte hemåt, hade vi inte stött på varandra då hade det urartat i flera timmars lönlöst letande (hur letar en efter nån i Stockholm ens). Vi missade föreläsningen, jag var lättad men skör och vi begav oss till Kokyo för att möta upp Maxime.
Gulliga personer va!!
Jag fick en fågelmatare av Max och den största ros jag nånsin sett av hennes gulliga föräldrar. Sedan åt vi dumplings och andra goa koreanska grejer.
Fick konfetti också.
Vid det här laget hade ångesten släppt och det blev ett mycket fnissigt och förnöjsamt avslut på den födelsedagen.
HOODIE. BARBIE.
Härmed bryter jag ett års dagens outfit-tystnad och tillkännager för världen: i vår tänker jag spendera de flesta dagar iklädd magkort hoodie och barbiefärgat läppstift. Varsågod för oumbärlig information och glad söndag <3
(Men vid det här laget är mitt hår nästan jämnbrunt, stod inte ut med 50 shades of eldsvåda och aska mera. Men det är en annan historia.)
magpie, I am lost among the hinterland, caught among the bracken and the fern
Över helgen åkte jag till mitt föräldrahem för skogsrehab efter två veckor med tarminflammation som envisades med oinbjudna påhälsningar. Trött efter ensamnatt på akuten, oberäknerliga smärtskov och med vettskrämda blodkärl som inte orkade punkteras mer. Har nog aldrig haft så svårt att avgöra mitt eget mående pga har kastats mellan helt normalt och hemskt på ingen tid alls. Jaja. Fick hela den monokroma färgskalan i sin svaga skönhet och luft av sjö, mossa, blöt jord och årsgamla löv. Gosade med urgulliga syskonbarn, drack grönt te och åt rostade mackor med smörgåsgurka, poserade på en åker, kramade en pappa som förlorade sin mamma tillika min farmor, klappade Imses mjukaste kinder och luddiga öron, promenerade i timmar. Allt som vanligt, och så länge det är så är det bra. Det här har ju förresten till slut blivit mer min hemsida än bara min blogg. Om någon fortfarande hittar hit och dessutom vill prenumerera på mig på bloglovin kan en göra det här. Så.
TIO FRÅN RIO
Den trettiofemgradiga luften, svetten som rann mellan mina skulderblad och klichésolnedgångarna som fick applåder från strandbadarna känns så oändligt långt borta nu. Och det är det ju också. En atlant och ännu mer landmassa och hav från här till där. Har inte jättemycket bilder från stan pga stöldbegärlig kamera (men har en engångskamera från karnevalen som jag inte kan bärga mig att se bilderna ifrån).
Den där grönskan som är så tät och intensiv, fuktig och överdådig. Kullarna och bergen, de lila träden som har sitt namn från färgen på en viss katolsk prästkåpa och står som stolta enfärgade brudbuketter i regnskogstapeten. Mandioca, tapioka, açai. Att aldrig, aldrig frysa. Mitt läppstift som smälte till kladdiga rödrosa fläckar. Horisonten. Tyngdlösheten i vågornas vällande välvning och de vita hängmattornas loja pendlande. När det blir varmare inomhus av att öppna fönstren. Men också; den där bukten som är så förorenad att det inte går att närma sig vattnet, som de lovade sanera innan OS men sen lät bli. Bussarna som de lovade alla skulle förses med air conditioners så att det skulle gå att andas men sedan lät bli. . Konserthuset som står tomt för att pengarna försvann i korrupta upphandlingar. Hans vän som blev skjuten i ett rån veckan innan vi kom dit och sen poliserna som försökte hjärntvätta honom på sjukhuset. Barnen som sålde öl och tuggummin till oss under karnevalen och alla är ickevita. Tonårstjejerna på stranden som kallade mig för Elsa ur Frozen som säljer läsk istället för att gå i skolan. Att typ alla i medelklassen bor i gated communities. Lagen som införts efter kuppen som säger att investeringarna i vård och skola ska förbli statiska i tio år framåt, oberoende av inflation. Att det kostade 35000 för mig att ligga inlagd på sjukhuset i två dygn; jag klarade mig tack vare försäkringar men alla som bor där som måste betala tusentals kronor i månaden i privata sjukförsäkringar pga söndertrasad välfärd. I Rio fick jag andnöd av skönhet och politiska utmattningssymptom, där blev jag skamsen och tacksam över min priviligierade bakgrund, förbannad på allt blått och brunt (och det som en gång var någorlunda rött) som gör sönder det som varit bra av välfärd etc här i Sverige. Där var jag närvarande, lugn och lätt, bekymrad och tyngd av kroppsångest, konstant salt av hav och svett, där var jag med den jag bara blir mer och mer kär i. På mindre än ett dygn tog jag mig från Copacabana till Bromma och det är så svårt att greppa. Såg Marocko från ovan mitt i natten, Casablanca eller Marrakesh. Till slut ville jag åka hem och en dag vill jag åka tillbaka.
MONSTERA FIKUS KLIVIA & ALLA DE JAG INTE VET NAMNEN PÅ
PÅ ANDRA SIDAN KARNEVALEN & AKUTEN
Saker som passar ihop mest för att deras färger gör det men också för att de har varit av mer eller mindre betydande slag i mitt lajf de senaste dagarna. Har förskjutit mina uppfattningar om vad storlek/mängd/hetta/intensitet & fest betyder genom karnevalen i Rio, vi har bara gått på "små inofficiella karnevaler" vilket betyder gatufester med kanske 3000-5000 personer. Det har varit svinkul när en vill ha fest och helt vidrigt när en bara försöker handla mat eller ta en buss pga ingenting rör sig och det är fulla halvnakna beachbabes och surfardudes överallt (Häromdagen tog det fyra timmar för oss att ta en buss till nästa stadsdel, ta en kaffe och åka tillbaka). Har kastats mellan bedövande kroppsångest, klaustrofobi och något nästan euforiskt tillstånd. Har dansat mig genom stadsdelar från klockan åtta på morgonen, tvättat händerna i isvattnet som håller ölen kall, neonfärgat pulver, glitter & svett har lagt sig i skikt över min hud (som vägrar anta någon som helst typ av sommarlyster) i olika superhjälteaspirerande utstyrslar. Avslutade dock denna tornado av kalas med att få akut tarminflammation och ligga inlagd på akuten i två dygn med nålar i handleder och armveck och livets vidrigaste slang mellan näsa och mage via hals. Har nu äntligen hasat mig hem till F med en två veckors antibiotikakur på halsen och inställd hemresa med retroaktiv ångestandning, oerhörd lättnad av att vara befriad från sjukhuslukt och diverse förödmjukande situationer och med en tacksamhet till antibiotika och reseförsäkringar större än livet. På återseende etc
IT'S NOT REAL BUT IT'S FOR REAL FOR REAL
Att allt det här finns & att jag får vara med om det.
SOMMAR, SVUNNEN
Två anledningar till att publicera inaktuella bilder; 1. Jag har fortfarande ingen laddare till kameran så kan ej producera några aktuella. 2. Det är februari och lite digital eskapism känns rimligt när det är så kallt och färglöst som nu.
Och då tänker jag på en natt i augusti på Performing Arts Forum när det serverades tacos på slottsinnergården, grillarna mättade luften med osande rök, en britt som såg ut exakt som Steve Merchant höll ett smattrande anförande om noise och dess etymologiska släktskap med nausea, det hängde värmeljus i glasburkar i träden som vi satt under, jag kände mig omväxlande underhållen av/underlägsen olika forskare inom konst och filosofi som levde och verkade i USA/Libanon/Berlin/världen, vi dansade oss genomsvettiga i sportshorts och kimonos i the rave cave, hämtade andan i sommarnatten, satt i nedsjunkna trädgårdsstolar och det var så många stjärnfall den natten.
MARATONUPPDATERING / SCREAMING: FIRE
Idag lämnade jag Malmö efter två veckor, de två sista. Alltså, sista. I helgen var jag i Stockholm; missade nästan tåget då jag stod på fel perrong trots att jag var på stationen 40 minuter tidigt. Hann enbart pga att tåget var sent. Förvirring uppstod när jag skulle ta min plats för där satt redan någon och vi undrade hur dubbelbokningar egentligen går till. Detta mysterium fick sin förklaring när konduktören uppmärksammade mig på att min biljett gällde tredje MARS. Antagligen ett resultat av multitasking, nån sorts tankspriddhet från min sida. Konduktören var först dryg och sen gullig, gav mig en ledig plats i första klass, en ska aldrig underskatta extra breda säten och gratis chokladmuffins.
Nu åker jag mot Tyskland, G och meu amorado, sedan vidare ------
Det har varit en utfasningsprocess från Malmö som pågått nästan ett år, men i fredags var den dagen som var den sista. Den lektionen som det inte kommer någon annan efter. För tre år och sju dagar sedan kom jag in på Teaterhögskolan i Malmö. Mitt nummer var 456, det numret hamnade på en lista med elva andra nummer. Att väljas på det sättet. Den natten var en av de största i mitt liv, en vändpunkt kantad av ceremonier och något som verkligen kändes magiskt, mitt Hogwarts. Den här berättelsen skriver sina sista rader, jag började skriva ut mig själv successivt för ett år sedan men nu är det äkta sorti.
Känns lite som att flytta hemifrån. Vill ut bort nu, bort från allt det där färdigformulerade som känns statiskt och tillbakahållande, men det är ju också varmt och bekvämt och säkert. Jag är övertygad om att den här vägen, den här planen är helt rätt. Jag ska till Stockholm och arbeta med nio personer i ett projekt som jag är så exalterad över. Skolan i Malmö har gjort mig frustrerad och ledsen på många sätt, men det har verkligen varit fint också. Och det finns så mycket omhändertagande och trygghet där. Där rör jag mig obekymrat i genomsvettiga kläder och känner mig stöttad av mina klasskompisar när jag försöker spela realism för första gången på ett år. Där är kaffet allas, vi somnar ibland i soffan mellan lektionerna och någon har tänkt ut varenda timme av vårt schema för månader framåt. Ibland har vi tre lärare på en student, där hade jag mitt eget skåp, ett postfack med mitt namn. Där finns en takterass för våren och en bastu för vintern, där stör vi oss på varandras dåliga vanor och förvånas när vi levlat, vi tröttnar och överraskas. Det där är över för mig. Min tolva, min scenskoleklass lever vidare utan mig. Det är rätt, min intuition har tagit sig hög klar ton det senaste året och den är mycket säker på sin sak. Jag har varit arg så mycket, men jag tror inte jag är arg längre. Kritisk men inte upprörd. Det är bara dags att gå nu.
Saker försvinner när en bor i en resväska. Min kameraladdare till exempel, jag väntar på en ny för det kliar i hela mig efter att inte ha kunnat fota på en månad. Förstår hur mycket det där betyder när jag inte har det. Blir nog aldrig en fotograf men vill alltid fotografera. Beställde en ny laddare till Malmö men den hann inte komma innan jag for. Detta. Nomadiska. Lajf. Det som jag har en komplicerad och intensiv kärleksrelation med men som osäkrar allt jag var van vid och tar orimligt mycket grejer ifrån mig.
Jag har börjat skriva igen. I en skrivbok med blanka papper. Knappt något färdigt, men bara det att text händer och det kommer melodier till mig, det finns musik någonstans, det finns tveklöst en längtan och det finns någon sorts produktion, det finns ord. Det handlar ofta om separationer, om ankomster och avgångar och hur nära jag känner tidens rörelse, som ett vinddrag.
Det är fallande, fosterställningar, förgänglighet omkring mig och inuti. Världen är farligare, mer oberäknelig och förlamande än jag någonsin sett. Det går så fort, det är mer än vad som går att ta in, för vansinnigt. Skenande apokalyps. Och det största privilegiet av allt är kanske det att kunna vända bort blicken, att kunna välja blindheten, ignoransen. Att stänga in sig i sammetsbubblor och ägna sig åt eskapism. Det är riktigt obehagligt att märka att ens välmående hänger på ignorans, att för att inte drabbas av ren hopplöshet så tittar en bort. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag vill aktivera mig, jag vill omsätta förtvivlan i handling. Men jag vet inte hur, jag har inte vetat hur på väldigt länge.
Jag har upptäckt Run the Jewels och förstår inte varför jag inte alltid har lyssnat på stenhård hiphop? Känner mig som en karatekidkween var jag än går med dem i öronen. I mitt huvud med dem kan jag slå sönder allt som behöver slås sönder. Är väl dömd till att för alltid vara en ängslig blek skandinav, men i mitt huvud! Karatekidkween I tell you.
Just nu har jag en intensiv känsla av att ha ett framför, ett fält av kommande liv. Men katastroftankarna skedar alltid med förhoppningarna och jag upprepar don’t anticipate don’t anticipate don’t anticipate när jag vill gråta över förluster som ännu inte inträffat. Eller när skador och skogsbränder omkring mig tömmer allt på syre. Bergstoppar går över i stup så fort. Ibland när jag har mens tänker jag på att det vore så käckt om det gick att blöda ut allt på en gång, en timme på toa bara så skulle allt vara överstökat. Tänker att det också kunde vara detsamma med smärtsamma insikter och kriser. Om en kunde få blöda ut alla våldsamma känslor om förgänglighet, ensamhet, förlust, åldrande och död i en enda krigisk katharsis för att sedan kunna hantera livet igen. Men det skulle antagligen vara dödligt överväldigande, en skulle förblöda av livets obegripligheter. Så katastroferna får väl fortsätta skeda förväntningarna och jag vår vända mig emellan dem, lyssna intensivt åt sidan.
10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0: 2017
Om ett nyår i Berlin där fyrverkerierna är okontrollerade, river sönder midnattshimlen med en egen brinnande stjärnhimmel och dess blodiga snedsteg jagas av blinkande ambulanser. Vi styrde med ännu en festlig frukost och for sedan på hemmafest hos JP & Christoph i Friedrichshain. Karamelliserade popcorn, pappersflamingos, kimonoexperter & en överfull kyl, trippelportioner av buffé, Dinner for One, slapstickgarv, kärt återseende av Judith & rörigt sentimentala röstmeddelanden till vår saknade tredje Adam, tomtebloss, konfettiregn av små silvriga kvadrater som dröjer kvar i botten på min väska än, you are overdressed in the best possible way, utbytta nummer & löften om häng i Hamburg & Köpenhamn, hångel under fyrverkerihimlen, Britney & Beyoncé i vardagsrummet.
EXILJUL
Visst har vi inte tröttnat på julältande, right? Jag tänker i alla fall utnyttja mitt fönster på The Internetz till att ställa ut min julafton innan det gått en månad. Det var en så himla speciell julafton för mig, första gången jag inte firade med familjen utan bara med käresta och vänner istället. Det kan en ju inte förvägra sin blogg och därmed omvärlden hur som helst.
Berlin var så tomt och tyst över jul. Och så grått. Vi gick upp i vår lägenhet i Neukölln och var ev de enda människorna kvar i världen.
Styrde med en osedvanligt maxad frukost värdig en julafton. Tänkte göra saffransscones men saffran var omöjligt att få tag på till och med på lyxiga bio company? Det verkar behandlas lite som vi behandlar glykos dvs det måste köpas på apotek. Fick bli kardemummascones istället, också juligt. Samt bowl (alltså skäms för att använda detta ord men skål funkar inte heller?) med blåbär. banan, avokado, mandelmjölk, ingefära, honung och kanel. Plus ägg, kaffe, stekt vårlök osv. Lägg aaaav vad gott.
Åt väldigt mycket och länge och hade sedan julklappsutdelning i sängen. Mina paket var illa tilltygade efter att de fått utstå en tjugo timmars tågresa inklämda i överbelastat baggage.
Vi softade, skypade med våra familjer och lagade mat i flera timmar innan vi i solnedgången masade oss iväg till Prenzlauer berg.
Jag var nybliven ginger och lycklig på riktigt.
Trampade oss uppför trapporna till Konstfacks lägenhet med en dörr som tydligt markerade var julfirandet skulle äga rum (cred till Agnes för paketporten).
För nu är det ju så att både Konstfack och Mejan har egna lägenheter i Berra dit deras studenter kan åka för att jobba och inspireras. Sjukt och sjukt lyxigt. Agnes var där över jul, samt några till från Konstfack och Mejan och vi samlades i förstnämnda skolas lägga där de gjort en beundransvärd anstränging för att kirra julmyset.
Det var mkt chill stämning, vi var ju liksom alla på någon sorts exiljul från våra familjer och alla verkade uppskatta att luckra upp julritualerna och gå in för ett mer prestigelöst upplägg. Men julbord hade vi ändå! Sjukt brunt och sjukt gott. Auberginesill, grönkål, väldigt bra vegbullar- och korvar. Jag och F gjorde mandelbollar och sötpotatisfries och kirrade ostbricka. Vid varje tallrik fanns tomtebloss vilket ju är en osviklig stämningshöjare.
Julklappsleken hände.
F's bidrag var Stratego, ett brädspel i gravt imperialistisk anda som skapade oväntad entusiasm. Själv gav jag bort ett racket med en boll som tyvärr hade förlorat sin studs samt en pepparkaksform i form av varg och kammade hem ett virkat rosa halsband, knastrande badsalt och fläckborttagningsmedel specialiserat för rödvinsfläckar. Alla tiders.
Det var ej lätt att fotografera med mitt alldeles för starka teleobjektiv i denna mörka lägenhet, men vi hade det mycket mysigt vill jag lova. Lappleken genererade allt som oftast krampskratt, hetsiga dispyter om reglerna och episka gestaltningar. Omtagning av julbord, ris a la malta, rullcigg i fönster och häng in på småtimmarna då några gick ut i natten och jag gick hem med den finaste jag vet. Den tonårigaste och kanske samtidigt vuxnaste men mest av allt en av de bästa julaftnarna jag haft.
ÅRSLISTAN 2016
Försenad, sjumilalång och obligatorisk. Bilderna är kronologiska, frågorna tematiska, här kommer årslistan:
Vad gjorde du som du inte gjort förut?
Pluggade i Tyskland och bodde där. Initierade och genomförde ett performance med bara mig, ett litet, men ändå. Gjorde slut över Skype (rekommenderar ej). Var skådis på en Riktig Teater. Bodde i Stockholm. Hade (har) ett förhållande på engelska.
Bästa festen?
När vi var i Berlin med klassen och technoklubbade, sjöng karaoke på Ichiban, klämde ihop oss i en fotoautomat och ramlade hem vid sju. Theatermachinefesten som också slutade i dimmig soluppgång medan festen flyttade utomhus, vi promenerade hem, stal röda rosor från ett industriområde och han sa du ser ut som Frida Kahlo nu.
Vad har du tänkt mycket på?
Relationer, beroende & begär, självständighet & frihet, relationen mellan kapitalism och konst, vad jag ska ha på mig, vilken hårfärg jag ska ha, logistik, vem fan är Jerome Bell (/byt ut mot vilken samtida koreograf/konstnär/teoretiker som helst), vilka referenser som är viktiga i Tyskland, rytm ur olika teoretiska perspektiv, scenkonst, Britney Spears och vad egentligen ett rimligt anspråk eller rimliga förväntningar är.
Vilken mat åt du mest 2016?
Enorma mängder wraps. Valnötspasta. Chiapudding. Banan- och kokospannkakor.
Vilka datum från 2016 kommer du alltid att minnas?
9 Maj när jag och M gjorde slut. 5 november när Britney hade premiär. 14 december pga så mycket sjukt som hände på en och samma dag. Men vet en massa andra dagar som jag kommer minnas som jag inte vet exakt datum för ju?
Bästa läsupplevelse?
Artist at Work och Spångbergianism. Tror inte jag läst någon skönlitteratur i år, ganska sjukt. Eller, har läst två halva Lispector-böcker men inte avslutat någon. Ska läsa ut The Passion According to GH väldigt snart dock, den är så svår men så stor.
Något av det bästa som hände?
Jamen Gießen ju. Att lära känna Adam & Judith. PAF. Att bo i samma stad som Maxime & Agnes igen. Britney, att det blev så fint och hur sjukt mycket jag har skrattat. Att bli kär i världens vackraste person som blev kär i mig tillbaka. Våra resor till Marseille och Berlin. När han sa wherever we are, I want us to keep happening.
Bästa scenkonstupplevelse?
Natten av Mårten Spångberg. Odelad förstaplats.
Något som du saknade 2016 som du vill ha 2017?
En orubblig sömn. Lugn, en grundkänsla som innehåller mer tillförsikt. Det önskar jag mig. Och så småningom en plan. Politiskt hopp!!
Vad önskar du dig just nu?
Bred och sjukt mäktig vänsterkoalition som tar över hela skiten. Som ställer allt till rätta. Att min sömn blir hel igen, att jag ska ägna mindre och mindre tid åt olika typer av självdestruktiva tankebanor och framtidsångest. Att jag och F ska fortsätta klara det.
Vad gjorde du som du inte gjort förut på scenen?
Spelade i med mask, dansade synkroniserad dans till en karaokeversion av Blue med Eiffel 65, var en av sex Britneykloner, spelade Willy ur Rädda Willy, onanerade en gigantisk uppblåsbar docka samt blev född av densamma. Genomförde en föreställning i en enorm stensal som egentligen var skapad för en swimmingpool, som vi aldrig hann ha ett genomdrag av/ställa fram publikplatser för/ta bort de lampor vi inte använde/repa. Har aldrig känt en sådan överväldigande scenskräck-/skam.
Vilka länder besökte du?
Tyskland, Frankrike, Island.
Vad är du mest stolt över?
Att jag tog mitt tig Gießen. Att jag lyckades övertyga min skola om att låta mig göra min slutproduktion i Stockholm. Att jag och F klarat av fyra månader av hjärtskärande distansförhållande
Vad gjorde ondast?
Att såra en av de viktigaste personerna så djupt. Att motvilligt inse att en är kapabel att göra någon så illa. Den skulden. Och vidare; när ångest och nojor dykt upp som en trodde en var färdig med. Distansen till F.
En gång du grät?
Well, o-räkne-liga. Har gråtit på så många bussar/tåg/perronger/gathörn/toaletter/offentliga platser.
Vad önskar du att du hade gjort mindre?
OROAT MIG. Ägnat mig åt självförakt/-hat/otillräcklighet/katastroftänkande. Anpassat mig och skämts, varit tyst.
Största förändringen?
Att ha gått från att ha en någorlunda tydlig plan för min framtid, ett hem och långvarigt förhållande till typ motsatsen? Att inte ha ett hem, att mina viktiga platser och koordinater ritats om.
Vilka låtar kommer du alltid förknippa med 2016?
Work Bitch!! Vi måste ha dansat till den cirka 200 gånger. Bara under spelperioden dansade vi till den 50 gånger. Mitt minne borde belöna mig genom att aldrig glömma den koreografin. Och vidare: Runaway & I Went too Far med Aurora, Your Fine Petting Duck med Devendra Banhart, Formation, Running to the Sea med Röyksopp och Susanne Sundfør, Bird Song med MIA, Feral Love med Chelsea Wolfe, Make me samt ALLT annat med Britney.
GINGE.
Så, jag gjorde mig av med tio år av Snövitkomplex och blev redhead, for till Tyskland och poserade med Bowie. Blev ansatt av feber och krampande livmoder, missade en efterlängtad fest, plöjde tredje säsongen av Skam och grät i kudden, blev sedan långsamt bättre och åkte till Berlin i ett skramlande tåg med den jag är så vansinnigt kär i för att spendera en annorlunda och väldigt, väldigt fin jul. <3
SO DO NOT FEAR / THE FACTS CONFIRM THAT IF WE LOSE PERSPECTIVE WE FIND RELIEF
Kapitlet Johanna, Britney & 1600-talslägenheten är avslutat. Slutfört, nedpackat, förhastat undanstädat. Inga fler frukostar vid bordet med den grönmönstrade vaxduken med fötterna på elementet för att väggarna inte klarar att hålla kylan ute. Inget mer vakna av sopbilen utanför lövtunna väggen klockan 7 varje morgon, inga skevstämda kyrkklockor, inga sluttande trägolv, kakelugnar, nedslitna stentrappor eller eventuella spökens närvaro. Ingen galen gallerist på nedervåningen att smyga för. Men jag kommer sakna det, jag tyckte om det där rummet och att bo med min dekadenta skådespelardiva tillika klasskamrat Linn. Och bye bye Britney, du har präglat hela min höst. Att infinna sig på teatern, anlägga den där sotiga lolitalooken och bekvämt hänga runt i den där hjärtligt gränslösa jargong som blivit våran. Foajékaraoke & full salong varje kväll. Smaken av artificiell jordgubb, Hubbabubba, knastrande godishalsband & bryggkaffe genom sugrör. Britneys dödssöta Private show & en genomträngande omklädningsrumssvett som om vi var ett helt tonårsfotbollslag. Min praktik är klar, it's done, there's no way to go but on.
Det har varit snö, det har smält, det har varit skimmer, sedan bråddjup, det har varit white noise och lugnet på andra sidan katastrofen. Det har smakat kall phad thai, mentholcigg och salt från ögonen de värsta dagarna. Jag hoppas osäkerheten, sömnlösheten och lavaångesten som flutit under min hud i höst är utrensad för alltid, att den dör med 2016. Att den ligger kvar som ett ömsat skinn i ett av hörnen i det rum som var mitt. Att den är lika bortfrätt som min svarta hårfärg som jag tvingat bort med tre stenhårda blekningar och som nog aldrig kommer igen.
OCH SAKER, SAKER SOM HÄNDER
Nu när jag plötsligt har en vecka kvar i Stockholm och Gamla stan (ah, jag har bott här sedan september, ett absurt och kort kapitel i mitt lajf) och det dessutom är slut på ett helt år snart så drabbas jag av sammanfattningshets. Vill summera allt ifrån de sårigaste upplevelserna till de bästa festerna och mest avgörande insikterna. Men också bara dra ihop och summera några grejer jag haft för mig typ den senaste månaden:
Detta får symbolisera ett mkt närvarande tema den senaste tiden, närmare bestämt de senaste två månaderna; sömnproblem. Nätter som i ett högljutt maskineri av allt som är oroligt och inget som är lugnt. Få saker verkar ha förmågan att osäkra ens innersta som att få sin sömn förstörd. Som att skalas av till sitt sköraste hudlager och gå i flera veckor i samma nedåtgående sinnesstämning för att en aldrig får den renande upplevelsen av en ny dag. Ett mardrömslikt virus som tar sig in överallt. Men nu, efter att ha vidtagit en massa åtgärder för att reducera min stress, ledigheten bara är en vecka bort och med en kombination av sömnhormon, Valerina och magnesium tror jag, inshallah, att det börjar vända.
Har hängt med mina exceptionellt gulliga medspelare, vid detta tillfället inte alla men istället även Paula. Har tex ätit episka tapas på Sardin, så deppigt att de ska stänga.
Har spelat en massa och den 2 september firade vi såklart Britneys födelsedag med äkta face cake, konfettikanoner, bröllop (alltså fo realz) i vårt eget Vegas, rosa bubbel, outfits trash extraordinaire och karaoke.
I tre dagar var jag plötsligt tillbaka i G som visade sig från sin mest idylliska sida med frostgnistrande sol och pudersnö. Hängde med F, såg den nya Harry Potter-filmen som inte är en Harry Potter-film och tyckte att det kändes mkt guldkant att få dricka bärs på bio, återsåg institutet och det kändes så välbekant och ändå så avlägset, började kolla på Love för tredje gången, planerade julen, åt de bästa burgarna, vaknade mitt i natten precis i det ögonblick då sömntabletterna gick ur kroppen och pendlade mellan lavaströmmar av ångest under huden och ett tillstånd långt bort på andra sidan skalan, där förälskelsen & kärleken finns, där det går att snudda vid en förtröstan.
(Sedan gick mitt objektiv sönder och vi sa hejdå ännu en gång på ännu en perrong. Distansförhållande är boot camp för hjärtat och jag räknar dagar genom mina D-vitamin piller; sju klargula kapslar kvar.)
SKOGEN / SAMENESS (& NÅGRA DIABILDER PÅ SLUTET)
Det är så mycket som rör på sig, vältrar sig och förflyttar sig i mitt lajf så när vi nu hade tre dagars speluppehåll med Britney for jag till en plats som alltid är likadan. Min skog, mitt föräldrahem. Behövde just det; oförändring, förutsägbarhet & lugn och fick precis det.
Sedan jag var hemma sist har allt vissnat, avklätts, grånat. Vissa växter stannar inte vid att bara låta sina färger gå, de förkolnar verkligen, som om de brunnit upp.
Dessa hästpersoner hade odlat vinterpäls och jag fick ett (välkomst-)gnägg när jag kom ut för att hälsa.
Alla promenaderna och springturerna.
En bror jag inte sett på åtta månader, världens finaste återseende pga episk person.
Kommer från Sveriges Mest Analoga Familj och i tisdags ägnade vi oss åt vår mest klassiska kvällsunderhållning; dilabildsvisning!! Som denna Astrid Lindgren-idylliska syskonduo med luddiga kycklingar som vi fått av bygdens bonde någon sommar.
Born and raised by schäfrar.
Mkt stiligt porträtt av bror som lajvar medeltid i novemberlerig hage.
Samt some casual hanging out med fårskinn på stenmur. Ett utsnitt av en uppväxt i den västgötska periferin.
SOMETHING SENSATIONAL
Senaste veckan har varit lager av blötsnö och politisk tröstlöshet. Naomi Klein skrev så bra om Trump och allt, det är redan old news nu men något av det rimligaste jag läst i detta deprimerande kölvatten. ag vet inte vad säga om det som inte redan sagts, utan att sparka i vidöppna dörrar, bara omöjligt att låta det gå alldeles okommenterat förbi. Funderar på hur en ska göra för att inte låsas i denna handfallna känsla av maktlöshet, hur den där dagen efter sorgen då mobiliseringen sägs ska börja egentligen ska gå till.
Nu, en helt tvär och kanske cynisk övergång till en FEST som hände mig för lite mer än en vecka sedan.
Vår åtta veckor långa Britneypsykos utmynnade i den mest drottninglikt kitschiga premiärfest som var som nyårsfest & bröllop & odefinierat glammigt jubileum på en gång. Lättnaden jag kände efter genomförd premiär var massiv. Logen fylldes av serpentiner, chokladägg, billig visdom, pastellfärgat skumgodis & enhörningar i snäckskal. Och festen var rosa bubbel till alla, rullskridskor & chokladkalendrar med prinsessor på, tårdrypande tal, Britneymasker, episkt kolhydratstinn amerikansk buffé, danceoke, karaoke, glowsticks, äkta Vegasbabes och de högst smällande konfettikanonerna jag hört.
ATT BESEGRA/BESEGRAS AV BRITNEY
Vill mest få en anledning att visa upp våra drömheta pressbilder som Klara G tagit. Har aldrig och kommer förmodligen aldrig mer få känna mig så mycket som en livsfarlig bubbelgumsrosa kick ass grrrl som nu. Ingå i ett team av åmande, rasande, brutna och okrossbara blondinimitationer. Vi har haft premiär, vi har bestigit berget Britney och översköljts med lättnad och guldglänsande konfetti. Vi har, likt the princess of pop herself, överlevt. Med kladdig kajal, svettiga lockar och blåmärkta kroppar. (Och jag tycker du ska komma och kolla)