HUNDMAGAR / BAIONA / ATLANTEN / MUSSELFORMATIONER / GULDLACKERADE GATOR

Jag låter inte semesterbloggandet frysa inne bara för att kalendern snart tippar över till september, alla halvfärdigbloggade resor dröjer som en dålig bismak så jag vill helst inte samla på mig fler. Därför kommer här det längsta, men inte sista, Portugalavsnittet:

Tredje dagens första halva spenderades i trädgården. Egentligen fanns det ingen anledning att röra sig bort ifrån den eftersom den var typ edens lustgård. Vi var extremt bleka för att state the obvious, jag slog knut på hjärnan med att läsa Donna Haraways Cyborgmanifest eftersom jag hade läst ut vår bokklubbsbok Stål.

Killtrixning. 

Jag och Malin tog en promenad längs ecopistan (vandringsled), fotade en mkt deppig och antik lekplats och pratade relationer. 

När vi kom hem hade dessa två gjort om stenbordet till en säng och låg och läste Expeditionen högt. Bara en sån sak.

Sommarluncher av den här sorten kan ju vara något av det mest livsnjutiga som finns. Omelett, caprese, oliver, smörstekt salvia, örtsmör, sallad, rostat bröd. 

Popcornhunden hängde med oss, fick lukta på Joels snus och blev omedelbart försatt i stridsberedskap. 

Kaffe å så.

Det spelades backgammon. Denna och kanske de fyra nästkommande bilderna har Malin tagit. 

Och timmarna gick och kaffekopparna fylldes igen och hundmagar gosades.

Sedan åkte vi på utflykt till Baiona i Spanien. Parkerade vid den finaste balkongen jag sett.

Filt, boll, puss.

snyggdudes ld.jpg

Glass var det första behov som behövdes tillfredsställas. Åh kolla dessa fina alltså.

Baiona är en liten kuststad, säkert väldigt turistig lite senare på sommaren. Där fanns ett stort parador som låg just vid havet med en promenadväg omkring, så vi satte av på den.

Dessa musselformationer?! Finaste.

Stannade vid vattnet och Joel badade fast Atlanten tydligen var skärande kall.

På betryggande avstånd från böljans djup.

Och så satt vi där på klipporna och diskuterade Stål en lång stund. 

Att gå runt ett gammalt fort.

Fin plats ja.

Hittade bredbent hund. 

Pausade vid en basketplan för att konsultera tripadvisor om restaurangrekommendationer.

Men sedan gick vi istället bara längs den lilla huvudgatan och kunde inte avgöra om något tapasställe var bättre än något annat så det blev det som låg finast. Vi satt ute och det passerade någon typ av helgon-högtidsparad (mycket av den varan på denna resa). Det bästa med denna måltid var skålen i förgrunden som var fylld med smält mozzarella och tomatsås. Flytande pizza i stort sett. Positiv upplevelse.

En fin i en bar.

Och så kom regnet och solen genom regnmolnen.

Formklippta träd och LJUSET.

Fick söka skydd för den värsta skuren. Christoffer och Mattias förhåller sig olika till kameror, poserande och seriositet.

Hamnen guldbadades.

Bara att gå och hämta skatten.

Vi gick längs guldlackerade stengator, köpte lösgodis i en butik med grönt ljus och for tillbaka över gränsen till Portugal och huset. Om jag håller reda på dagarna rätt så var det den kvällen vi hade den ro-li-ga-ste charadkvällen någonsin. Om det inte var den kvällen så hade redan så mycket av allt som är det bästa i livet redan rymts. 

BERLIN FOOD HIGHLIGHTS

Den lilla Berlinresan som hände i juli var så särdeles himla fin. En av de starkast lysande sakerna var all mat vi åt, exakt varje måltid var superb (till följd av närmast neurotisk fomo-driven research). Alla hamnade inte på bild, men här kommer några av höjdpunkterna:

Första frukosten åt jag och Mattias på A Horn i Kreuzberg. Testade ägg i glas för första gången som tydligen är en tysk frukostgrej, löskokt ägg i glas med valfritt tillbehör (jag tog färska örter) som en själv blandar till en äggröra. Mycket bra. Även bananbröd till frulle var nytt för mig, här serverat med yoghurt, honung och färsk banan, även det mycket bra.

Bästa frukosten denna resa levererade nog ändå Le bon. Få rätter och mkt hipstrigt, men panikgott. Jag var så ivrig att uppleva och gå upp i denna frukost att varken de perfekta eggs florentinen eller granolapannkakorna hamnade på bild. Nästa gång jag kommer dit ska jag fotografera minutiöst, för det är det första ställe jag vill gå till igen.

Bakom en diskret svart gallergrind på Friedrichstrasse ligger Crackers, en aningen finare restaurang men utan att vara stel fine dining. Jag åt quinoaburgare och Mattias torsk, båda två mycket bra. Men bäst var nästan ändå deras Moskow mule, jag kan inget om drinkar men den var typ det bästa. Rekommenderar detta ställe om en vill känna sig lite hemlig och exklusiv utan att bli alldeles ruinerad. 

På Burrito baby i Neukölln kan en äta sig paltkomamätt på minst sagt generösa burritos, quesadillas och tacos. För cirka 7 euro får en ett mexikanskt skrovmål som en står sig på i många långa timmar.  

Prinzessinnengarten ligger precis vid Moritzplatz i Kreuzberg. Ett gäng kompisar och aktivister tog över denna ödetomt för sex år sedan och har sedan omvandlat platsen till en grönskande ekoträdgård. Förutom platsen sociala och politiska värde är det också sjukt mysigt, som en bohemisk oas nånstans mellan skog och trädgård. Vi åt deras garden pizza med grönsaker odlade på plats och det är garanterat en magisk plats att spendera varma nätter på.  

Ännu ett hipstrigt frukostställe med kvalle som motsvarar ambitionen är Distrikt coffee i Mitte. Jag åt supersaftigt bananbröd med citronsmör, granola och färska bär samt scrambled eggs med färskpotatis, krutonger, grillade tomater och grönt. Ser ingen anledning att spara på krutet när det är så himla gott. 

Det finns ju oändligt mycket koreanskt och vietnamesiskt käk i Berlin och vi hann prova några ställen. Bland annat denna bibimbap och friterade dumplings från Yam yam (också i Mitte) som helt enkelt var toppen. Deras mungbönspannkakor ska tydligen också vara strålande.
En annan koreansk höjdare vi åt på var Kimchi princess och vietnamesiska From Hanoi With Love har helt fantastiska friterade dumplings och nudelsallader för inte många kronor.

Bonustips!! Markthalle neun var ändå topp tre bästa grejer på hela resan. På torsdagar har de streetfoodmarknad i sin gigantiska tegelbyggnad. Idén är att alla ska ha råd att käka där så det mesta ligger runt 5-7 euro. Hade kunnat hänga här i timmar pga matparadiset på jorden. Vi åt tofuburgare, yemenitiska rullar och tapas och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Det som möjligtvis skulle kunna vara ännu bättre är deras frukostmarknad som går av stapeln varje söndag. Tänk en hel marknad med bara frukost!! Jag ändrar mig: DET är det första jag ska styra kursen mot nästa gång jag landar i denna episka stad. 

Varsågod för tipsen!!

OCH NÄR DU TRODDE ATT DET INTE KUNDE BLI VACKRARE

-> tillbaka till Portugal. Har ju hela huset-historien kvar, den viktigaste. Det var en onsdag och jag, Emma och Christoffer åkte tåg från Porto. På perrongen mötte Phil oss, den rara personen som tog hand om huset, höll på med permakultur, bad om ursäkt när han inte behövde och talade bedårande brittisk dialekt.

En knäpp sak är att jag inte har en enda bild på själva huset och knappt inga bilder inifrån heller. Så väldigt synd. Om jag får pengar någon gång ska jag köpa ett vidvinkelobjektiv, eller i alla fall något som inte är ett porträttobjektiv. Oh well. Phil visade oss runt i huset och vi bara gapade, utbrast i hysteriska fniss och upprepade ohmygodohmygodohmygod pga så överväldigade. Jag var orolig innan resan att de stylat bilderna på huset för väl eller fifflat med informationen, att besvikelse var att vänta, att förhoppningar skulle grusas. Men nu stod huset där och var mer lysande, större, hade fler rum, skrymslen, loft och persiska mattor än jag kunnat föreställa mig. En Alice i Underlandet-trädgård och floderna som sjöng rakt in i sovrummen. Allt lyste. 

Vi gick ut på promenad i den lilla byn.

En av de två floderna som fanns i närheten, den mindre. 

Och här är Minho, den större floden som utgör gränsen till Spanien.

Vi var alldeles själva där och Emma och Christoffer badade. Så mycket Tom Sawyer-life över denna plats. 

Så smög vi upp och spanade in i ett ödehus och väntade oss äventyr. Det blev inte så mycket mer än att glutta in genom dammiga fönster in på betongsäckar och byggdamm men vi fick smyga Tom Sawyer-style i alla fall. 

Så handlade vi mat och på kvällen kom Joel och Malin äntligen. Det blev torsdag och grader över 25, barfotafrukost i sol. Jag åt en yoghurt med lemoncurd i botten som jag sent kommer att glömma.

Som om huset inte redan innehåll livsfarligt hög koncentration livskvalle så hade Phil även fyra hundar som kom ner till oss på morgonen och ville ha mesta möjliga gos. 

Tydligen ville han egentligen skaffa katt för att hålla undan mössen på gården men hade istället fått en familj hundar (alltså en mamma-pappa-barn kärnfamilj) på halsen samt en valp. Desto bättre för oss.

Faktum är att Malin just varit tillbaka till Portugal och adopterat denna bedårande!! Alla blev kära i henne och Phil hade egentligen inte möjlighet att behålla henne så det var ju den mest lysande plan i världen. Hon heter Livia och är som en liten supermjuk prärievarg. 

Efter lång frukost och hundgos åkte vi på marknad i en lite större by intill och köpte massor av grönsaker, fisk, bröd och oklara kakor som var som trolldeg med glasyr på. Sedan kom Phil förbi och frågade "om vi ville följa med till Spanien och bada". Spanien låg alltså tio minuter bort och han visade oss ännu en flod. Vi simmade och drogs med i strömmarna och det var ÅH. 

Denna morgon hade dock följts åt av panikstress då Mattias som skulle ta sig med tåg från Bonn i Tyskland till Bryssel och flyga därifrån satt fast på inställda och försenade tåg. Jag höll på att gå under av stress och scenarion att han aldrig skulle dyka upp men han hann sitt flyg med några minuters marginal. Tack och lov för det va!!

Tillslut kom han och det var så jäkla fint. Vi hämtade honom i närmaste samhället och for hem och visade honom huset. Han var också överväldigad.

Det kom en till hund, grannens hund som hette popcorn på portugisiska. Hon blev slagen av sin ägare vilket märktes för hon var så otroligt underdånig och liksom kröp baklänges när en ville hälsa. Men när hon förstått att vi bara ville gosa blev hon mkt tillgiven.

Resten av dagen förflöt nog mest såhär. 

<3

Emma övade på beslöjad-blick-i-fjärran när kameran kom fram.

IPhil hade burit fram en grill åt oss och så satte middagsgörandet igång. Jag och Mattias fiskfixade, vi hade köpt dorada som vi fyllde med massor av örter, citron, salt och hällde vitt vin över. 

Detta gäng. Denna middag.

Det blev helt tyst när vi började äta. Seriöst en av de bästa middagarna i livet. Fisken, citron- och myntasås, bönsallad, mozarella- och nektarinsallad. Och så förstås; platsen, personerna, värmen, allt det där som sammanföll.

Christoffer.

Malin.

Vi provade hur jag skulle se ut i page. Som en fransk bibliotikarie. Är ej redo att ta det steget i livet.

Sedan HITTADE vi ett vardagsrum som vi hade glömt bort. Där blev vi kvar till natten och spelade ett gammalt brittiskt TP där varannan fråga handlade om cricket . 

PORTO episod 3 / den sista

Det blev den sista dagen på den första etappen av Portugalresan aka den bästa resan i life.  

Vi åt frukost i lägenheten men bestämde oss för att äta second breakfast på Café Majestic, ett ståtligt tjugotalscafé och ännu mera art noveau. 

Det var bara vi samt en handfull vithåriga människor över sextio, som vanligt ungefär alltså. Vi åt beiga saker som halvdecimetertjocka brödskivor med smör och Christoffer åt någon typ av oklara fattiga riddare med vaniljsås och russin.  

Sedan skulle vi marknadsturista. 

Återigen; ruffig och sliten stad, men oturistig och snäll.

Mycket plastväxter samt vimplar.

Lite ambivalent inför detta med att fotografera folk som arbetar på marknader, tenderar att bli väl exotifierande. Faller ju handlöst för OMG-SÅ-RUSTISKT-SÅ-IDYLLISKT-klichéen. 

Vanligaste portugisiska pyntet vad det verkar. 

Hur förutsägbart och enkelt det än så är sydeuropeiska marknader alltid ett nöje. Ville handla allt och laga mat i dagar.  

Det var någon typ av helgdag denna onsdag så det mesta var stängt. Vi promenerade på stan ett tag till längs gatorna där vi redan lärt oss hitta, väjde för snubbar som försökte sälja gräs till oss och drack mer kaffe för nästan inga pengar. Sedan rullade vi våra rullväskor längs kullerstenarna till tågstationen som skulle ta oss till Huset, men det är en helt egen episod.

MATOSINHOS

Tredje dagen i Porto hade vi bestämt oss för att spendera på playan, i någon sorts förort som heter Matosinhos och ligger kanske tjugo minuter bort med buss. Vi åt frukost på balkongen, plockade med oss det dammgula parasollet som läckte regnvatten, smorde grundligt in oss i tjock vit solkräm och for.

Placerade oss i sanden och bredde ut vår svennebleka kroppar under den vita solen. Atlanten är ju svinkall, i alla fall i juni, så jag tittade bara på medan Emma och Christoffer modigt kastade sig ut.

Vi hade bokklubb på resan och läste Stål av Silvia Avallone. Boken utspelar sig i ett litet industrisamhälle vid havet i Italien och det var så himla mycket den stämningen på den här stranden. Stora monsterindustrier i fonden, disigt ljus, trekantsbikinis.

Gullig person med sand i kalufsen.

Det mest dramatiska vi bevittnade denna sävliga dag var en mås som fastnade i sanden och inte kunde ta sig loss. Det var hjärtskärande att se stackars pippin kämpa och kämpa med bara sjunka djupare ner. Till slut kom det två machokarlar och bar bort den. Tror ev att den dog i deras armar.

Sedan roade vi oss med att stå på huvud och händer och sola ännu en stund tills huden kändes farligt grillad och magarna ekade tomma.

Jag hade kollat upp ett burgarställe som hade lunch med burgare, dricka och kaffe för sex euro. Lemonad och uteservering. Alla tiders. 

Emma och Christoffer stannade kvar vid havet (och bevittnade ännu en fågel dö, men denna gång en undulat?! Bra märkligt). Jag åkte buss tillbaka till stan för att försöka köpa skor då jag bara hade mina mkt sunkiga gamla gympadojor med mig. Älskar grejen med att åka buss i en ny stad, att klara av att ta sig fram i en annan del av världen. Självständighetsrus. 

Att handla skor i denna del av världen är inte helt enkelt för en person med min stil. Överallt säljs samma Jeffrey Campbellkopior som väger ca 500 gram och känns som ihopmonterade med limstift. När jag gett upp flera gånger om hittade jag till slut ett par flatforms från Sixtyseven i svart med vita broderade kryss på. Var mkt nöjd, köpte bigarråer på hemvägen och hade Värdefull Egentid på balkongen. (Slutet på historien med dessa fina flatforms är att jag blev påcyklad på hälen helt lätt för någon vecka sedan varpå skorna SPRICKER LÄNGS HELA SIDAN, metallhyskorna sprids för vinden och de är enligt utsago från skräddare omöjliga att laga. De var förstärkta med papper inuti. Sviken av Sixtyseven avslutas abrupt vår korta med intensiva relation och jag har fortfarande inga vettiga sommarskor )  

Att titta på dessa bilder och minnas trettiogradig värme mot huden gör lite ont i denna svekfulla sommarvinter med sextongrader och stormbyar. Någon måste lova att det blir sån här sommar snart igen. 

PORTO episod 2

portofrulle.jpg

Från dag nummer två i Porto. Vi hängde på låset till ett café som låg vägg i vägg med en restaurang där vi första kvällen ätit burgare, en fick välja sitt hamburgerbröd och ett av alternativen var "scandinavian bread" vilket bestod av polarkaka. På cafét var vi igen de enda gästerna och en ensam servitris blev helt stressad över att ensam behöva styra med tre scrambled eggs. De var mkt krämiga och kompenserade för vattnig lemonad. Så strövade vi vidare i stan, till Livraria Lello, en bokhandel med magisk jugendinredning och dålig luft som mitt teleobjektiv tyvärr inte alls lyckas förmedla. Superfint fast ultraturistigt. Läste just att ryktet säger att JK Rowling blev inspirerad till att skriva Harry Potter av denna bokhandel. Blev retroaktivt eld och lågor.  
Efter det drack jag världens ovärdaste blåbärsslaskshake och sedan gick vi hem och packade badkläderna.Vi åkte buss genom staden, förbi broarna över Duorofloden och krakelspektakelfavelorna till havet.
Först åt vi mat på ännu en restaurang där vi var de enda gästerna (hade ej kommit in i den sydeuropeiska måltidsrytmen ännu och var konstant lite fel). Stället för tyst och stiligt, vi var svettiga och dammiga, maten var fin och det bästa var en fluffig gräddig jordgubbsmousse till efterrätt. Så låg vi på stranden och jag fick lösa en jättesvår gåta, solade en skvätt och sedan drog molnen ihop sig och vi begav oss förbi de pastellfärgade tetrishusen tillbaka till staden igen.
 

ATT ANGÖRA PORTO

Den söndagen ringde mitt alarm klockan fyra på natten och jag gick resfebrig genom gryningen i Malmö, tog tåget på kliniskt vita tysta Triangeln till Kastrup. Hade inte flugit på fyra år och aldrig flugit själv så gjorde antagligen ett mkt förvirrat intryck där på flygplatsen om någon skulle iakttagit mig. Det kändes som att det var så mycket att klara av men några timmar senare hade jag bytt Möllan mot ett tjugosexgradigt Porto och Emma (hon och Christoffer hade åkt dit en dag tidigare) mötte mig vid tunnelbanan. Vi hade drömt om och planerat denna semester kanske sedan januari och det var overklighetskänsla + lycka när det nu blev riktig verklighet. Det var söndag och det mesta var stängt enligt katolsk standard, men vi var helt nöjda med att dilla runt i kullerstensgränder, fota azulejos (det typiska portugisiska kaklet på hus), hänga i park och smida planer, spana på Duorofloden, sola och äta insane god indisk mat på en helt oansenlig restaurang där vi var de enda gästerna (hade gjort ambitiösa efterforskningar på denna hemsida med varierande resultat, men denna var en stjärnvinst). Sen hängde vi på vår balkong och det gick att sitta i linne fast det var sent och mörkt ute och det var enkelt att konstatera att nu är allt nästan för bra. 

TIO DAGAR ETT LIV

Tio dagar senare och tillbaka där allt började. Som om ingenting har hänt fast allting har hänt. En lyckobaksmälla, ett post Portugal state of mind. Det är ett varmt hem att komma hem till, ett liv av kattguld och kanel med infattade diamanter. Det är precis början på sommaren. Men det är också tillbaka, det är skånska sexton grader och ihärdigt regn. Hur en hemstad ter sig bredvid ett helt verkligt luftslott. För ibland uppstår Det Exceptionella. Något med tiden, platsen, omständigheterna, konstellationen, alla parametrar som pekar rakt upp i himlen.

Nu klipper jag naglarna som fått växa sig vildvuxna och obrydda, nu äter jag knäckebröd och har Möllan som omgivning, skriver listor över det som förpassats till inte nu som plötsligt är nu.

Jag har hittills aldrig lyckats blogga om en hel resa, det oavslutade och inkonsekventa är den här bloggens signum. Men, good times for a change, kanske är det nu det händer. Nittio procent av bilderna från den här resan kommer bestå av hundgos, dignande matbord och olika personer som läser i olika positioner, företrädesvis Silvia Avallone. Bilder och trevande berättelser kan kännas endimensionella när upplevelserna sträckt sig genom alla nervtrådar i hela kroppen. Jag lovar berätta mitt bästa, men viktigast är nog ändå att gå ut i den där sommaren även om regnet är en dammgrå ridå. För det har ju just börjat. 

⇢ ⇢ ⇢ ⇢ ⇢ PORTUGAL

Här står jag på en klippavsats som är ett slut och en början, eller kanske bara en förlängning. Nu har vårtermin seglat in i sommarlov, det är en lättnad och en förvirring, som en cirkulerande helikopter i mitt bröst som inte riktigt vet att landa. Brytpunkten var onsdagens utspark för treorna, vi ettor och tvåor hade ordnat en nostalgibonanza, en hybrid av möhippa, melodifestivalen och galej på Hogwarts, en slå-klackarna-i-taket-som-om-det-inte-fanns-någon-morgondag-fest.  Det var fantastiskt. 
Och det där med att en tredjedel av min tid på teaterhögskolan just passerat hinner inte tillnärmelsevis sjunka in förrän det är vidare. Inatt (eller, ohemult insane in the membrane-tidigt imorgon bitti) går jag upp och vid lunch tänkte jag inshallah landa i Portugal. Först är det jag, Emma och Christoffer i Porto i tre dagar och sedan strålar vi samman med Mattias, Joel och Malin i ett hus i nordligaste Portugal som jag hittade på Airbnb och inte kunde sluta tänka på. Jag tänker att vi ska grilla fisk, dricka kaffe med kanelstänger, dåsa på sandstränder, sova länge, bada i floden som är gränsen till Spanien, prata om life, dricka ljusgrönt vinho verde,  läsa ostört, åka på utflykt till atlantkusten och en nationalpark, de andra kanske ska surfa men jag ska nog mest vara pensionär.  Och apropå den där surrande helikoptern i bröstet hoppas jag lite på att klyschan ibland måste en åka långt bort för att komma hem stämmer.

EN DAG AV SMÄLTANDE SNÖ OCH FLÄCKIG FÖRFÄRLIG FÖRUNDRANDE KONST

En gång i Berlin när det snöade och sedan började töa, vi åt ännu en frukost med röror i små skålar på ett café med stearinljus och rosor på plywoodborden, fick smältande snöflingor i ansiktet, besökte konstmuseet Hamburger Bahnhof där allt är en gammal tågstation med höga bågar och pistagegrönt kakel, där vi såg stora symmetriska färgfält och skrivbordsskulpturer, ville köpa alla anteckningsböcker i museibutiken, berördes illa av en dokumentär videoutställning om amerikanska militärens sätt att använda sig av datorspel när de utbildar tex drönarförare och förundrades över träd som flyttats in från skog till konsthall och sprayats regnbågsfläckiga. En sådan dag en önskar sig flera av.

OCH SÅ TOG VI BERLIN

Det är ju svårt att tro att personen bakom denna slumrande blogg är vid liv och ibland är med om saker, men jag vill ändå tro att det är så. Till exempel så var jag i Berlin för lite mer än en månad sedan, min första gång där. Efter jul, familjer, saffransoverload, regnsörja, vintergnister, en exploderad vattentank och tidernas mest välkomponerade julbord åkte vi. 

Jag och Hanna tog bussen från Köpenhamn en iskall morgon, knaprade någon sorts müslikakor och drack gratisvatten, pratade nästan oavbrutet hela resan förutom sista biten då vi tittade på Pride. Hanna är en person som jag egentligen inte umgåtts jättemycket med fast vi jobbade ihop med Fireflies men hon är en briljant person som besitter de vildaste anekdoterna och är på alla vis spännande, smart och [valfritt positivt adjektiv]. 

Vi kom till Berlin vid sextiden på kvällen och alltså, kan verkligen rekommendera buss från Köpenhamn. Jag åkte tur och retur för ca 700 spänn och i och med att två timmar av resan är färja så får en vara uppe och sträcka på benen så det räcker. Klimatbra och plånboksbra.
När vi kom till Berlin slog vi följe med en kille med trasiga glasögon och fullskalig friluftsutrustning inklusive minimal kompass. Han skulle åt samma håll som vi och sedan skulle han på kontaktimprovisationsfestival. Knäppt eftersom både jag och Hanna hållit på med kontaktimpro, det är ju inte en så väldigt folklig sport så att säga. Vi hittade tunnelbanestationen, åkte dit vi skulle, vinkade kontaktimprokillen hejdå och sedan skildes även jag och Hanna åt för vi skulle bo på olika ställen. Jag hade varit så noggrann med hela reseplaneringen ända fram till sista sträckan mellan min hållplats och lägenheten vi skulle bo i. Maxime och Agnes skulle komma senare med flyg så det var upp till mig att hitta stället. Hade ingen gps i mobilen, ingen karta och drabbades av ny-okänd-stad-snart-blir-jag-rånad-känslan. Irrade runt och i Neukölln en stund innan jag tog mig samman, fotograferade av kartan i tunnelbanan och trevade mig fram. Lägenheten vi bodde i var långsmal, full av palmstora monsteror och Weledaprodukter. Damen som hade den var rar på gränsen till översocial och hade bäddat till oss på liggunderlag. Detta gjorde sömnen till en felande länk under resan, men en står ju ut.

Ojoj, nu blir denna text väldigt lång märker jag. Ska försöka hålla mig till en mer koncis stil. Maxime och Agnes kom i alla fall välbehållna på kvällen och vi åt fantastiskt indisk mat med livets bästa naanbröd. Nästa morgon var det sånt här väder och det var så sjukt fint.

Vinterstad i sol är ändå svårslaget.

En värld av socker.

Vi åt frukost på Café Engels och alltså, SÅ bra. Åt gigantiska tallrikar med ostar, färsk frukt, perfekt krämig äggröra, grönsaks- och bönröror, nybakat bröd, toast, hemlagad marmelad OCH SÅ VIDARE. Längtar tillbaka så mycket nu. Vad jag älskar ännu mer än frukostar som denna är att hänga med dessa grrrls. Känner alltid att det är vi som är framtiden när jag är med dem. 

Vi rullade ut från Engels efter säkert ett par timmar och gick rakt ut till detta vinterlandskap. Tror att det kan vara ett gammalt flygfält, i alla fall en helt öppen yta mitt i stan.

Maxime Hanna Agnes <3

Alla barn var mycket rustika och åkte träkälkar. 

Vi åkte in till Mitte och skulle göra staden. Gick till exempel till Waahnsinn där jag köpte både ett par midnattsblå sammetstights som jag använder jämt nu och en supermjuk grå polo som jag också använder jämt.

Gick till Made in Berlin där Agnes köpte ännu en fuskpäls precis efter att hon konstaterat att hon absolut måste ha ha en annan jacka än en fuskpäls, men hon kunde ej motstå en mjuk i leopard. 

Det började skymma och vi satte oss på ett mediokert café, vilade benen, pratade och drack kaffe.

Sedan var Agnes och Hanna trötta och for tillbaka till Neukölln för att kolla på film och äta chips. Jag och Max var fortsatt ovanligt energiska, stora doser intryck + långa sträckor promenerande brukar vanligen göra mig dödstrött. Vi gick längs Weinmeisterstrasse och Friedrichstrasse, gick i underklädesbutiker och igenom kitschrustika julmarknader med glühwein och pretzels.

Pelare och discokula.

Och till sist en sväng in på La Fayette-varuhuset som var hysteriskt flådigt och julpyntet utgjordes av enorma rosa flamingos i fuskpäls.

Så kom till sist tröttheten som en ångvält och vi åkte hem, gosade ihop oss med Historieätarna innan vi åt phad thai och sedan somnade tidigt.

JAG STANNADE INTE PÅ MITT RUM FÖR ATT SE DAGARNA GÅ

Det är tredje dagen på ett alldeles nyvaket år, klockan är 06.56 och jag åker genom Berlin med ett skramligt morgontomt tåg. Dörrarna andas pysande när de öppnas och stängs, hela tiden nya platser några sekunder korta möjligheter att kliv av och in i ett annat liv. Har Ásgeir i hörlurarna, jag har fastnat (vems hjärta har inte längtat efter ett nytt Bon Iver). 
Sedan i söndags har jag snurrat runt i denna fulsnygga, sofistikerade och smutsiga, fabriksromantiskt explosiva stad av betong, historia och hipsters. Med mina bff's Agnes och Maxime, och med guldbonusen Hanna som också skulle dit samtidigt. Vi har sovit på liggunderlag i ett rum kallt som graven hos en new age-ig dam i Neukölln. Hon bjöd på te och äppelskivor om mornarna, lyssnade på valsång och skapade stolkonst, hade rosenkvartsstenar i dricksvattnet och ametister på skärbrädan för att dra ut tunga energier. Yes. Och det är hon som tagit den här bilden på oss på nyårsafton, duschade i glitter och höljda i fuskpälsar.
Snart kommer det kaskader från jul- och nyårsaftnar, ett överdåd av frukostar och kanske det till och med kan bli en komplett årssummering i år. Senast av alla, på mitt utdragna och sporadiska vis, men det får vara okej. Och du, GOTT NYTT ÅR för tusan, låt oss göra 2015 till ett storslaget år ♥

CAMPING / HÖGA VÅGOR / EN EPISK BRYGGA / VIT SOL & HET STRAND // ÖSTERLEN EPISOD 3

Vänta, det finns en del sommararkiv kvar i skuggorna som behöver möta världen innan hösten gjort slutgiltig entré. Det finns exempelvis sista delen i Österlentrippen. Det var en så väldigt fin liten semester och den känns redan mycket avlägsen i det här nya, omtumlande livet som börjat här i Malmö.

Efter Mandelmanns trädgårdar köpte vi vietnamesiska vårrullar i en liten foodtruck utanför Kivik och åkte till arboretumet där vi var förra året och åt upp dem. Så köpte vi förstås äppelmust och bananglass och sedan var det dags att fundera över nattens härbärge. Vi hade bestämt oss för att äta middag på Hörte brygga så vi åkte dit för att höra oss för och de berättade att det låg en camping några kilometer bort. Vi checkade följaktligen in där och slog upp vårt tält i ett hörn där vi hoppades på lä och frånvaro av regn. 

Promenerade sedan till vår middagsdestination tre kilometer bort. Vallmos är ju minst lika vackra när de tappar sina kronblad, särskilt ovanifrån.

Detta ställe har bara funnits i ett par månader och ligger vid en liten hamn i en superliten by i utkanten av Österlen. De serverar svenska tapas och det är megahipstrigt med naturviner och en uppsjö av syrade rotfrukter och egenkärnat smör och sånt men alltså SÅ GOTT.

Det här ser inte ut som så mycket mat men vi blev tokmätta. Alltså seriöst skulle kunna leva på de salta mandlarna smöret persiljerötterna och brödet. Vi var nästan de enda gästerna och var så fantastiskt fint att sitta där med utsikt över bryggan och havet och småprata med ägarna och jag var bara så himla lycklig den kvällen.

Det var nästan mörkt när vi skulle gå de tre kilometerna tillbaks men det gjorde ingenting. Sedan blåste det upp till smärre storm och när vi kom tillbaka till campingen satte vi oss längst ut på bryggan och bränningarna slog upp på mina fötter och den var dramatiskt och dånande och jag ville inte gå därifrån. Sedan sov vi en orolig natt i stormregn, vaknade och plockade ner tältet och tackade hejdå till campingen.

Vi försökte ha en mysig utomhusfrukost men det gick sådär pga enormt blåsigt så allt blev en kamp och vi packade snabbt in oss i bilen igen. Åkte till kafferosteriet istället och drack finkaffe och åt någon sjukt god portugisisk sötsak med smörkräm och kanel. Där och då började vi  märka att vi nog egentligen var ganska färdigsemestrade, mätta på upplevelser och att vi mest längtade efter att softa kravlöst någonstans och typ läsa bok. Så vi bestämde oss för att landa hemma hos Andreas och Shora på kvällen men kunde ju lika gärna göra lite roliga saker längs vägen.

Alltså stränderna på Österlen. Faktiskt helt sjuka.

Det var SÅ varmt och stora vågor och vi brottades med dem och badade länge och flöt iväg långt bort och fick simma tillbaka och gå över den varma sanden.

Det här känns redan lite för långt borta nu känner jag. 

Det blev lunchdags och vi gjorde favorit i repris och for till Hammenhögs gästgiveri där vi var en gång förra året. De har god husman och det är fint där också. Vi var de enda gästerna, antagligen både för att det egentligen var för sent för lunch och för att alla sommargäster gått tillbaka till jobbet.

Det är klassiskt tjusigt och lite murrigt.

Jag fick någon historia med friterad blomkål jordärtkockspuré och primörer som var sjukt god.

Sista anhalten på denna trip var Karossgårdens antik som är en enorm lada med rum efter rum efter rum fyllda med vintage och antikt. Jag kan bli lite ställd när det är så mycket saker att jag inte vet vad jag ska titta efter men de hade en väldigt gullig fransk bulldog som grymtade och ville bli gosad. Sedan for vi över alla skånska fält och åt skånska glasstrutar och så lämnade vi den semestern bakom oss, jag sparar den i en guldram i hjärtat.

BARCELONA /CCCB / STADSPARKSSPELNING / XAMPAGNERIAN / PRIMAVERA SOUND EPISOD 2

Mer Europa kommer lastat, det är inte slut än. Jag har så enormt mycket bilder kvar, både från resan och sedan från nyare tilldragelser, som Österlensemester och ett alldeles episkt åttioårskalas. Kanske är ni (liksom jag, delvis) övermätta på motljusromantiska semesteralbum, men jag tänker att snart kommer den stora gråheten och kylan så vi kan lika gärna tugga i oss maxat med sommarhud/färg/rosor/cirrusmoln/strandvyer, som ett lager av ljus. Har ju för övrigt även bytt header som ni kanske lagt märke till. Den får denna plats att något missvisande se ut som en glassig sminkblogg, jag ville ju mest komma åt något drömskt med en politisk hint, översållad med röda stjärnor och rosa fond, det är ju ändå valår (det där ljusblå är förstås bara dekoration, inget annat). Men nu, Barcelona:   

Sista festivaldagen tror jag var en lördag. Jag kände mig äntligen frisk och peppad, vi intog en stadig kalasfrukost med massor av manchego, eggs in a basket, fräst purjo, mangojuice, yoghurt med gul kiwi och melon. Så mycket bra frukt och juice going on. 

Första planen för dagen var CCCB, Barcas moderna museum som ligger i Raval och alltid verkar ha en massa spännande saker på tapeten. Nu var det en utställning som hette som ovan som tog upp tre regissörer som jobbat med dockfilm och/eller animerad film från tidigt nittonhundratal. Rummen var mörka, hela utställningen var enorm och ett djupdyk ner i något gothmagiskt, ett irrationellt drömuniversum helt hängett åt fantasin.

Helt otroliga handgjorda dockor som denna lejonkung och denna skelögda rävsoldat.

Vilket väsensskilt sätt att jobba på än dagens digitala tekniker. Kolla till exempel dockan nere till vänster och hennes tjugotvå olika ansiktsuttryck i form av löstagbara masker som fick bytas ut mellan varje klipp. Imponerande tidskrävande och sjukt detaljerat arbete. 

Starewitch som kanske blev min favorit var mycket inspirerad av insekter och hade gedigna samlingar som han studerade för att kunna animera något liknande.

Hur vackert är det inte med fjärilssamlingar (även om en förstås kan ifrågasätta att nåla upp levande varelser i lådor). 

Helt otroliga scenografier.

Såsom Svankmajers scenografi till hans version av Alice i underlandet.

Det fanns hur mycket som helst, det var som att vandra omkring i en förlaga till Wes Anderssons och Tim Burtons filmer. Sist ut var bröderna Quays rum som innehöll bland annat en massa tittskåp som det här ödsliga landskapet med savannträd och smala stegar.

Så himla coolt och mörkt åh! Och kolla porslinsögonen på sista bilden, allting handgjort. Ah, jag var helt inspirerad och mätt på intryck efter detta.

Så då köpte vi falafel (så bra falafel i denna stad) och gick till stadsparken. Där var det häng i varje hörn.

För Primavera Sound hade dagsspelningar där. Vi såg Twilight Sad, fint.

Efter att ha vilat hemma i några timmar svidade vi om för kvällen och gick till xampagnerian! Världens bästa svettigaste ställe som är alldeles sorligt, trångt och det finns cava för elva kronor.

Optimalt ställe att börja en kalaskväll på.

Vi träffade av en slump på dessa två som bodde i samma lägenhet som oss, fint att stöta på bekanta i en så ny och stor stad. Denna bild får bli kvällens sista, sedan begav vi oss till festivalen och såg Godspeed you! Black Emperor, Mogwai, Nine Inch Nails och dansade dansade dansade till Kendrick Lamar. Hade väldigt roligt, precis så som jag hoppats att denna festival skulle bli och jag är så glad att den sista festivalkvällen blev så fin efter en början av motgångar.

MER AV BARCELONA / VÄRLDENS BÄSTA JUICE / EN SKOTSK OSTDROTTNING / CEVICHEPREMIÄR

Men vet ni vad, det finns ju en hel hög berättelser kvar från min och Mattias Europaturné. Jag verkar aldrig kunna få bukt med det här eftersläntrandet, så jag fortsätter strö ut skärvor av Europa här tills vi når fram till resans slut.

Vi är fortfarande i Barcelona och det är strax innan Primavera Sound börjar. Boquerian som ligger vid Ramblan är ju en klassiker och allt som oftast ganska outhärdlig att hänga i då den blir klaustrofobiskt trång av turister. Vi försökte ändå gå dit helst en gång om dagen för att köpa juice för en euro för den är helt enastående. Kokos/jordgubb var exempelvis helt grym.

Det är ett helt fantastiskt ställe när det är lite lugnare. Däremot vill många att en inte ska fota (mycket förståeligt, måste vara väldigt enerverande att ha en kamera i ansiktet hela tiden när en försöker arbeta) så jag har inte så värst mycket bilder därifrån. 

Från en reseguide i The Guardian hittade jag tipset om den här ostbutiken som ligger i mysiga Born. Det är en stencool skotsk kvinna som har den, hon pratar högt och mycket, skrattar och skäller, berättar engagerat om ostarna och gav oss tips om två restauranger som visade sig bli några av resans verkliga höjdpunkter.

En kan köpa provtallrikar med ost och vin för tre euro. Sjukt bra ost.

Små djur som visar var osten kommer ifrån. Ko till exempel.

Och får. Vi stod och gafflade med henne en lång stund, klottrade tips i anteckningsböcker, frågade om de lokalproducerade vinerna, valde bland ostarna och hon lät oss gå iväg till bankomaten när vi märkte att kontanterna var på upphällning. 

Vi frågade om bra tapas eftersom det är ett sådant överflöd av den varan att det är svårt att orientera sig när en är ny i stan. 

Hon tipsade om La Candela som låg på ett av alla tusen små torg. 

Det var fullt på uteserveringen men servitören trollade fram ett extra bord och så beställde vi. Jag åt ceviche för första gången och jag och Mattias bara stirrade på varandra. Mathimlen hade just anlänt.

Och det bara fortsatte. Friterade padrones och någon röd sås, manchego inrullad i krispig deg, päronmarmelad och krossade nötter. Alltså allting var så bisarrt gott. Vi gick dit ännu en gång ett par dagar senare och rekommenderar varenda matförtjust person som passerar den katalanska huvudstaden att genast slå sig ner vid ett av de schackrutiga borden.

BARCELONA! BARCELONA!

Min utdragna fragmentariska reseskildring av en arton dagar lång roadtrip som sträckte sig från Dalslands skogar till Barcelonas gränder skejtare och havshorisont tar nu vid igen. Jag fortsätter vara oregelbunden och utspridd fast jag har andra ambitioner om ordning och jämt flöde; kanske blir jag aldrig sådan. Kanske, till och med troligen, blir jag aldrig den symmetriskt produktiva bloggaren, kanske spelar det ingen roll.
Här kommer i alla fall nästa del, den första spanska. 

Vår GPS gick ju förlorad mitt i en fransk alpdal med spöklikt tomma gator, stängda boulangerier och överprisade logis med tvivelaktig inredning. Därefter fick vi hänga på Googlemaps så fort vi stötte på ett sällsynt trådlöst internet, och hela min anteckningsbok är fulla av nerklottrade vägbeskrivningar. Efter natten på slottet Cardona och den fullständigt överdådiga frukosten  ringlade vi nerför berget och söderut mot Kataloniens huvudstad. Vi längtande nog mycket efter att få kliva ur bilen för mer än ett par timmar, att få slippa motorvägarnas hets och den strypta luftkonditioneringens kvava luftrum. Det var en vacker väg och vi for tätt intill foten av Montserrat, berget som jag och Maxime åkte tåg uppför förförra vintern, ett tåg som stannade i vertikalt läge och var tvunget att evakueras.
Med mina kartanteckningar och Mattias otroliga känsla för riktningar hittade vi till vårt parkeringshus med nästan osannolik smidighet. Vi tömde bilen och lastade oss fulla med packning, tog en kaffe och drog ett djupt andetag innan vi tog oss an tunnelbanan och kartletade oss fram till vår lägenhet.

Som låg i en typisk Barcelonagränd i Gothico, många stentrappor upp.

Vi bokade lägenhet via Airbnb, en ren och fin sak med en något brysk men schysst hyresvärd som osade gräs. Alltså lättnaden i att få ställa av sig sin packning och få vara på samma ställe i fler än en natt efter sju dagar i bil!

Den stora planen med Barcelona var att gå på festivalen Primavera Sound men vi hade två dagar i stan innan det började, att landa och vänja oss, göra vad som föll oss in. Ett mål var förstås att äta så mycket god mat som möjligt, exempelvis på burgarstället El club de la hamburguesa i Born någon av de första dagarna.

Typiskt hipsterhak, men så goda vegetariska burgare, kanske bästa jag ätit.

Vi promenerade förstås massor, fotograferade art decofasader, tog in stan som Mattias lärde sig att navigera i på cirka fyra minuter.

Turistfotograferade lyktstolpar och husen som ser ut som att de har tapeter av puder och glass på utsidan.

En gång kom ett ösregn och jag smet in i ett antikvariat och bad om att få fota den stolta tigerkatten som vilade mellan bokhyllorna och gav mig en sträng blick. Kanske blir den fotad av turister mest hela dagarna, stackarn.

Vi satt en stund i fina Santa Maria Del Mar med sina gotiska valv och regnbågsfärgade fönster.

Det går ju ej att inte älska en stad som har sådana här gränder.

Och sådana här träd som ser ut som att de smakar viol.

Vi gick till Parc de la Ciutadella, apelsinträden och alléerna.

Hittade ett hus med träd i som var en så ypperlig backdrop.

Poserade låtsasnonchalant i min avklippta magtröja av krossad sammet.

Såg bister ut och var kanske inte riktigt frisk de här dagarna, men det var ändå så himla fint att vara där, i den svettiga cavastaden med sina konstnärsgenier och tvåspråkiga gatskyltar, med sina oräkneliga torg, sin storslagna smutsiga arkitektur, sin fattigdom, sin hetta och sina taggiga palmer.

PARADOR DE CARDONA

Efter campingnatten hade vi bara en natt kvar innan vår vecka i Barcelona, och den skulle spenderas på ungefär motsatt sätt, långt ifrån knöliga liggunderlag och regnvåta tältdukar. Vi åkte minimala kustvägar sista biten av Frankrike, passerade otaliga nerlagda nöjesfält och jag ville gråta blod över mitt slutkörda kamerabatteri. Gränssamhällena till Spanien var inte som jag upplever att gränssamhällen brukar vara, dvs miserabla på allehanda vis, istället helt otroliga. Det var storslagna havsvyer och berg, byggnader som påminde om Grand Budapest Hotel och hela byar som såg ut som filmscenografier. Någonstans dit en vill åka och författa Den Stora Romanen ni vet. Jag har lovat mig själv att åka tåg längs med kusten där någon gång, för det hade magisk potential.
Hur som helst! Jag hade sedan flera månader tillbaka, på den tiden då jag dubbeljobbade som personlig assistent och som vikarie inom kommunen och var i desperat behov av romantiska dagdrömmar, bokat ett rum till oss i ett Disneyslott. Nåväl, något minst lika pampigt. I Spanien har staten köpt upp en massa historiska byggnader och gjort om till hotell, det kallas paradores och detta var ett sådant. Jag lyckades inte få någon bild på det utifrån, men alltså kolla här!! Sjukt ställe. Det är alltså ett gammalt fort som ligger mitt på en liten bergstopp dit en får åka brant serpentinväg upp. Vi blev visade till vårt tjusiga rum där vi vilade en stund.

På himmelssängen. 

En acceptabel utsikt.

Lapptäcke i flammande solnedgång.

Vi spanade på interiören. 

Gick ut och klättrade upp på något torn.

Jag parerade min svindel, hisnade av utsikten och fotade den här vackra personen.

Så var det dags för middag. Jag är egentligen inte så mycket för den här typen av fancy restauranger, dessutom är det enligt min ringa erfarenhet oftast inte sådär fantastiskt gott. Den här maten var bra, men inget extraordinärt. Råkade dessutom äta kött för första gången på tretton år!! Det var en förrädisk skinkmousse med russin på toppen (?) som utgav sig för att vara vegetarisk men sedan smakade misstänkt likt skinkmackorna som mormor och morfar bredde till mig på barndomens utflykter. Uh. Men sedan fick jag en god marinerad zeitan med sparris och lyxig cava så ingen större skada skedd.
Sedan satt vi i sammetsfåtöljerna i någon av de många stenrummen och läste högt någon timme innan vi tvärsomnade i himmelsängen.

Nästa morgon väntade dagens höjdpunkt, frukosten. Var de enda gästerna till en början, som att abonnera Hogwarts matsal ungefär. Hade seriöst knarkat bilder på den här frukostbuffén på hotellets hemsida många gångar och längtat. 

Kan ej riktigt återge överdådet här, men det var otroligt. Allt fanns, och allt var så bra. 

Liksom tio olika bord med frukt, yoghurt, ostar, bakverk, sötsaker, bröd, tortillas, små tapas, juicer, precis allt en kan drömma om.

Vi satt i minst en timme och ville aldrig sluta äta. Alltså har aldrig ätit så perfekt stekta ägg, så bra manchego, så bra juice osv osv. Absolut drömfrulle.

Det fanns också ett tjusigt tak att vila ögonen på.

Eftersom vår gps var sönder fick vi tillbringa en stund efter utcheckning med att skriva ner vägbeskrivningen härifrån till vårt parkeringshus i Barcelona.

Och så satte jag mig på den helt vanliga borggården och läste Yarden i solen. Så fantastiskt bra bok för övrigt, ska försöka dedikera ett inlägg till den snart. Sedan vidare mot Barcelona, men det är en helt annan historia.

DEPPCAMPINGEN SOM VAR EN LYCKTRÄFF

När vi for från St Guilhem Le Desert visste vi återigen inte var vi skulle spendera natten. Vi hade tidigare under resan fått spendera två nätter på ställen som var antingen sunkiga eller orimligt dyra, platser vi inte riktigt tyckt om eller kunnat slappna av på. Efter Montpellier åkte vi pyttesmå vägar längs havet, stannade och köpte bröd på ett bageri och grönsaker i en by som bestod av uppskattningsvis tre hus. Så stötte vi på en camping och tog ett snabbt beslut, för vi ville ju så gärna tälta.

Och hamnade här! På detta lätt förfallna pangställe som troligtvis haft sin storhetstid för ett antal år sedan. Men det så himla skönt att komma hit, att få slå upp tältet och bygga tillfälligt bo, att slippa irra runt på okända vägar efter mörkrets inbrott. Det var helt lugnt, vänliga ägare och kostade drygt en hunka.  

Det fanns palmer och röda bergarter. När vi gjort oss hemmastadda frågade vi på knagglig franska om det gick att springa någonstans, ägaren gestikulerade åt vilket håll havet låg och att det var två kilometer dit. Efter att ha suttit still i en bil så oräkneligt många timmar de senaste dagarna var det så sjukt skönt att skakas om, väcka sig. Vi sprang förbi märkligt spooky barackliknande stugor med skällande hundar innanför rostiga staket och högt gräs omkring. Vi sprang över en tågräls, nådde havet, andades salt och plockade med oss snäckor i fickorna, sprang tillbaka. 

Duschade och tog en fotorunda på området. Det var en plats som verkligen lyckades kombinera lätt tragiskt förfall med charm. Det hade kunnat kännas så deppigt men det var faktiskt mysigt, och kändes tryggt. Och dubbel vattenrutschkana fanns det! 

Pelargoner.

Några andra campare, om än få. 

Det fanns en scen med en tecknad mexikan där jag föreställer mig att det utspelat sig en och annan ansträngd öppen scen-kväll. Och flagnade lekparkshundar.

Det som jag föreställer mig en gång i tiden var stora entrén var nu relativt nedgången.

Sedan fick vi äntligen laga mat på trangiakök! Peppen. Alltså, detta kvalar in på resans topp tre godaste måltider. Det här med att äta ute och hur gott det är skulle kunna vara den mest sanna klyschan.

Fräst morot och purjolök, bröd rostat i olivolja, ägg och en delad portion frystorkad mat. Vi satt på luftmadrassen och slukade allt i ett huj, sedan läste jag högt för M i Egenmäktigt förfarande tills myggen invaderade luften och vi retirerade till tälthemmet. 

PÅ LISTAN ÖVER FRANKRIKES VACKRASTE BYAR

Efter Lyon satte vi kurs söder ut och drog ut under en molnfri himmel. Tycker så väldigt mycket om när vägskyltarna ser ut såhär, och liksom pekar ut i världen.

Vi for till St Guilhem le Desert, en medeltidsby som stod på listan för Franrkikes vackraste byar (japp, det finns en sådan). Fantastiskt vackert ställe, men tokexploaterat av turism. 

Det fanns en kyrkogård som var så fin i all sitt katolska kitsch. 

Tycker om gravarna med sirliga järnkors , hjärtan och små grindar.

Vi promenerade runt i de slingriga gränderna, förundrade oss över att folk faktiskt bodde i de små trånga husen bland de många många turisterna. 

Och irrade oss bort från de flesta sarongbutiker, dyrcrêpes och shabby chicinredning. 

Vi hittade åtminstone ett litet bageri och en delikatessbtuik där vi köpte megagod fougasse och små runda chèvreostar. Hittade ett lugnt torg och picknickade på en bänk. 

Hämtade knivar och andra nödvändigheter ur campingkittet. 

Marken var täckt av violetta blommor.

Vi hade inte nattens boende bokat och i och med att vår gps gått sönder var vår tummade kartbok vår bästa vän. Jag skrev upp vägbeskrivningar och vi bestämde oss för ett område dit vi ville komma innan det blev mörkt. Så gav vi oss ut, följde vägar vi hoppades skulle ta oss till en bra plats, snart. 

LYON: ETT KNAPPT DYGN I EN NY FRANSK STAD & ROSENHAV / BOKMARKNAD / SAGOFASADER

Så angjorde vi Lyon. Vi var nog ganska slitna efter olika praktiska, fysiska och mentala motgångar. Infektioner, mekaniska trubbel och tungt grubbel. Men så möttes oss den vackra staden med sina två breda floder och vi hittade den enda lediga parkeringsplatsen i hela stan. Och det finaste var att vi fick komma till ett hem, till en vänlig person. Vi bodde hos en Nicole, vän till Charlie och Louise som vi bodde hos i Bordeaux förra året. Vi hade aldrig träffats, ens pratat i telefon, bara utväxlat kortfattade sms om adresser och ankomsttidet. Men vi möttes av största gästfriheten, varsågod-här-är-era-nycklar-kom-och-gå-som-ni-vill, två omättligt keliga hundar och en fantastiskt fin lägenhet.

Med nybäddad säng.

Nicole dansade balett när hon var yngre och spåren dröjde sig kvar på en hylla.

Det fanns en ilsken räv som frusit i sin pose.

Öppen spis, Mariatavla, ett skuttande får målat på väggen, krukväxter, solglasögon.

Stora fönster, vita träkarmar, blommor.

Goshundarna hade stenkoll på sitt kvarter.

Vi andades ut, sänkte axlarna, slängde våra väskor på golvet och andades in den nya staden. På kvällen åt vi croque's och hängde på en uteservering på ett kullerstenstorg tills det började regna, då gick vi hem och somnade som små stockar, toktrötta med glada.

Nästa morgon drack vi starkt kaffe och åt typisk fransk innehållslös sötfrukost innan vi begav oss ut på stan. Nicole visade oss runt och till några vintagebutiker som jag planerat att besöka. Schyssta ställen, men inget jättespännande utbud, ingenting fick följa med hem.

Det var sol och rosenrabatter.

Längs med Saone rann en bokmarknad där vi strövade en bra stund och bläddrade mellan tjusiga utgåvor av franska klassiker.

Franskromantisk klischéposering vid bokmarknad. Bodde för övrigt nästan i den här klänningen under resan, som är Agyness Deyn för Dr Martens. 

Blev tatueringsinspirerad av den här bokryggen med rutorna.

Lyon påminde mig om både Lissabon och om en betydligt mer välbärgad version av Kairo. Drömmiga hus vid flodkanten, ser ut som en sagoscenografi som pusslats dit av någon fantasifull person. 

Vi åt lunch på en av alla stadens uteserveringar som hade enorma glödlampor i trädet ovanför. Servitören var först lite bekymrad över att jag inte åt kött med ordnade sedan fram en jättegod ostdränkt ravioli.

Espresso på maten. 

Vi tackade och dricksade och begav oss vidare. Hittade snygg gatukonst, fotograferade varandra.

Och plåtade vackra fasader med moln i fönsterrutorna, snirkliga franska balkonger och gardinkappor av järn.

Förirrade oss in på någons innergård där Mattias förvandlades till en playmoperson jämte jättekrukorna med grönt . 

Så tog vi oss till stadsparken som var ungefär som att kliva in i en scen ur Mary Poppins. Trampbåtar i den lilla sjön, cykeldroskor, såpbubblor, flanerande familjer, ljuskatedraler mellan träden.

Det fanns en rosenavdelning i parken och romantikern i mig drog efter andan.

Narnialyktstolpar och nyponrosor. 

Gräsänder.

Roshav på roshav. Ah, faller handlöst för sånt här, det kan inte hjälpas.

Vi skulle gå på Moderna museet men det visade sig vara stängt för renovering, så vi fick nöja oss med att slå oss ner utanför och dricka en okristligt dyr Orangina. Och det var ungefär så mycket vi hann se av Lyon innan vägarna kallade på oss igen. Så väldigt fin stad, den skrev genast in sig högt upp på listan för städer att återvända till.