SÖDERÅSEN / SÖDERVINTER / RESTER AV EN ISTID, EN RAVIN / DEL 2

Nu är Skånevintern tillbaka i sin mögligt blötgråa skrud och jag saknar krispvintern så redan. Därför kommer andra delen av vår vandring från Söderåsen här, då när vattnet frusit till glas och allt var täckt av ett tunt lager florsocker:

Gulliga vandrare med stav i hand.

Detta träd? Som en tvilling eller en spegelbild.

Allt med denna plats är så vackert och kärvt.

Litet meddelande i pudersnön. 

Och fler iskontinenter. 

Så gick vi brant uppåt. 

Det framgår inte riktigt hur långt ner den där stigen är och hur brant det är dit.

Utsikten var mycket stilig.

Vi kaffepausade. Här gullig bror som jag måste skryta lite över pga har fått enastående recensioner för sin bok och blivit omnämnd i Nature OMG.

Latifa hade vaknat och var på sitt mest överpeppade humör.

Linsen var immig och det blev så fint av det tycker jag. Ska alltid andas på linsen från och med nu för att kirra drömmigheten.

Fullfjädrat fashionabel fjällvandrare.

Och vi tog oss ner för berget igen längs isskärvor och gräsänder. Önskar mig en till vintertid innan våren gör sin storslagna entré.

EN RÖD HÖGTID / SÅ AVLÄGSEN NU REDAN

En månad sedan julafton och jag tar tillfället i akt att inte låta julhelgens dokumentation förfaras. Eftersom mina inlägg tenderar att bli sjumilastories, ohanterliga i sin omfattning så försöker jag ge mig själv begränsningar att hålla mig till. Tio bilder från julafton till exempel, inte en enda till och hör sen. Det blev nio den här gången. Nio bilder av den apokalyptiska aprilvintern som vi gjorde vårt yttersta för att besvärja med ljus i gjutjärnsstakar, allmogebarnböcker, rödkål och snö av bomull runt porslinstomtarnas fötter. Promenad över mögliga stubbåkrar, ett jublande julbord nästan helt utan traditioner, en rimligt småskalig julklappsutdelning och det bästa var; galenpanna vid midnatt där alla personer på lapparna var långsökta förbindelser från bygden och barndomens bakgårdar som genererade julhelgens högst knallande skrattsalvor. Då när det känns nästan sakralt saligt att alla finns och lever och är ingen annan stans än just här.

FANTASYNAMN / SKULPTURER ATT GÅ UPP I / BADHUSVANAN / SNÖYRAN

Jamen låt oss plocka fram semesteralbumet från jullovet som just var, va! Mina dagar från ön, islandet. Jag har haft sömnproblem på sista tiden och de försvann ju inte för att jag kom till ett nytt land och en ny lägenhet med nya ljud. Dygnet gick ur led till följd av detta och vi gick upp kanske vid tolv, eller ett första dagen.

Nores kille þorður (yes, Sagan om ringen-namnet) kom och käkade brunch hos oss. Vi hade styrt med bananpannkakor och hela köret men ibland tröttnar till och med jag på att fotografera frukostar.

Sent omsider fick vi skjuts (i jeep, återigen) på gator höljda i is och vatten till stadens konstmuseum. Spanade på bergkuddar och tröjor med streckfigurer på i butiken.

Fint sälle.

Denna bok med extremt detaljrika målningar av blommor, växter, mossar, lavar var fantastisk. 

Jag kan inte någonstans hitta namnet på konstnären vars utställning vi såg, men det var i alla fall en skulptör som arbetade väldigt fint med att förvränga och osäkra våra perspektiv på rum, bland annat. Tex denna kub som en kunde sticka huvudet i och där det fanns blåa små berg i taket, som blev ens golv när en själv blev uppochnervänd.

Fusionen Max/skulpturen.

Miniatyrer av verk hon gjort i fullskalig storlek på andra platser. 

Gillade denna vita illusoriska installation som var en kombination av ett av Marie Antoinettes rum och ett annat från samma era, i 85% av storleken och med envägsspeglar. 

När vi tittat noga på allt tog vi rithörnan i besittning, Norea målade ljuva fiskfjäll, jag en ostbågsformad räv och Maxime sorterade pennorna. 

Hamnen just utanför.

Vi promenerade ett tag på stadens två affärsgator (nå, ungefär alltså) och enades om att hamburgare var nästa naturliga steg.

Stället hette Laundromat och hade väggarna tapetserade i världskartor och tvättmaskiner vid toaletterna.

Vi förtärde olika ostrika rätter som vi roterade samt chokladmilkshake med tre sugrör. 

Och på isländskt vis var nästa steg efter detta en tur till badhuset. ÖNSKAR så att vi hade denna vana inbakat i vårt samhälle. Denna upplevelse levde helt upp till Noreas och Maximes hype. Att sjunka ner i en fyrtgradig pool med en himmel som regnar haglar och snöar på en. Lugnet, muskelspänningarnas upplösning, endorfinernas maratonlopp.

När vi var upplösta av värme gick vi till närliggande café och delade på en massiv chokladkaka, drack örtte och systrarna spenderade kanske en timme med att försöka lista ut vem den mörkhåriga snubben i hörnet var. Var han skådis? Göteborgs-DJ från Yaki da? Britt? Bekant? Mysteriet förblir olöst. 

Och dagens sista steg togs genom ett yrande snöfall som la sig som en mjuk förälskelse över trottoarer, kappaxlar och oåtkomliga trädbelysningar.

SÖDERÅSEN / SÖDERVINTER / RESTER AV EN ISTID, EN RAVIN

Islands vinter satte längtan i hela mig, inte efter sommar och vår, inte än. Jag vill ha hårt gnistrande träd, snöflingornas matematik & poesi, knarr under kängorna, smala drivor balanserandes på bara trädgrenar, ljuset som blir dubbelt så ljust när det slår mot allt det vita. I en värld som blir allt varmare och i en del av ett land där snön nästan är utrotningshotad saknar jag vintern, det blir som ett hål i årstidernas dramaturgi när en av fyra smälter bort. Men förra veckan var det snö i två dagar och det var så fint. Mattias var här från Umeå och vi, den andra Mattias, Andreas, Shora och Latifa packade termoskaffe och tunnbrödrullar och for på utflykt till Söderåsen, ett naturreservat i norra Skåne. Det blev maratonmånga bilder så detta får delas upp i två kapitel som vältrar sig i natur.

Platsen i fråga är alltså en ravin med milsvida vandringsleder. 

Ettåringen i gruppen behövde förstås äta lunch när vi väl kom fram efter buss och tåg så jag höll värmen genom att trava runt och fotografera färgkodade pilar.

Och så gick vi, jag i hala docs med stor hänga-i-skogen-entusiasm.

Två Mattias, Latifa kallar båda för Tss-Tss.

Två av de bästa i en bildruta.

Hade SÅ mkt Sagan om ringen-känsla under hela vandringen.

Träd genom träd.

Hittade denna rödblanka lilla person. Vill tro att den sov men är rädd att dess dagar i jordelivet var över.

Iskartor.

Ibland var spången längs ån vi gick översvämmad och vi fick ta en svängom off pist.

Det där gula under isen som är som ett ljus.

Sovande miniperson på Andreas rygg.

Och istapparna, isskulpturerna och det strömmande ofrusna vattnet.

8 DAGAR PÅ ÖN

reyhamnen.jpg

Tillbaka på fastlandet, jag överlevde flygningen och gränskontrollsmonstret på Kastrup men lovar mig själv att inte utstå det där på länge nu. Har fått några dagar i min fina Malmöstad men far nu till Stockholm över helgen innan scenskolan rond 4 av 6 startar. Under mina dagar på Island har jag exempelvis:

  • Samlat fickan full av lavastenar
  • Ryggat till varje gång stora snösjok dundrat ner från taket i Noreas lägenhet
  • Skrattat mig svag i hela kroppen när Max utförde en av de mest fulländade ramlingarna på isfläck utanför hipsterfest halv fem årets näst sista natt
  • Fnissat hysteriskt mkt åt banala skämt om isländska ord (att kikärtor heter kjúklingabaunir är en outtömlig källa till glädje)
  • Äntligen sett Det levande slottet
  • Sett ett enda böljande smaragdfärgat draperi av norrsken
  • Åkt tre olika jeepar och för första gången sett att de behövs
  • Haft stresspåslag så till den grad att jag fick en blackout och på inget vis kunde minnas åt vilket håll stan låg i förhållande till Noreas lägenhet trots att vi gått den vägen flera gånger
  • Förvägrats sömn av min egen uppvarvade hjärna
  • Suttit på lavastenar i ett bad uppvärmt av jordens medelpunkt med snö fallandes ovanför, landandes på mina läppar och panna
  • (Ofrivilligt) blivit anförtrodd plågan över att vara rik men sakna allt annat av en oerhört biffig undervattenssvetsare med blommig tröja, blommig scarf och australiensisk accent
  • Blivit förbluffad över hur snygga alla är
  • Blivit förbluffad över hur många som fo realz ser ut som och heter som vikingar (ej nödvändigtvis kopplat till föregående punkt..)
  • Känt vattnet lukta svavel varje gång jag slagit på kranen
  • Ätit oräkneligt många gurkmackor, hollandaisesås med gorgonzola i, mitt livs första doughnut och banoffeepaj, potatis i söt brun sås, isländska motsvarigheten till papadums och en himmelsk hemrökt lax
  • Dansat tills svetten rann på spelningar med Reykjaviks k00laste band på en gammal teater med kristallkronor i taket
  • Ätit nyårsmiddag längs ett mkt långt långbord med Maximes och Noreas ingifta isländska släkt
  • Uttråkad sett ett satiriskt isländskt nyårsprogram som verkar vara en ohotad tradition, förstått cirka ingenting och somnat två gånger
  • Fått hålla mitt kontrollbehov i schack när ingenting har gått att planera (inkl nyårsafton)
  • Älskat snövintern och inte saknat den skånska
  • Badat tre gånger och förälskat mig i badhuskulturen (samt faktumet att allt är uppvärmt av jorden<3)
  • Älskat att badhusen stänger kl 22 och glasställena kl 23 så att en ska hinna köpa kulklass efter sitt dagliga bad
  • Förvånats över den brutala arkitekturen, hade förväntat mig mkt mer pittoreska byggnader sjöbodstyle eller ett isfärgat Valparaiso
  • Velat åka tillbaka, nästa gång med färja och sen till Akureyri och Den Stora Stillheten




 

DAGARNA INNAN JUL I ETT HEM FRÅN FÖRR I VÄRLDEN

Vet att det minst oinspirerande en kan tänka sig just nu är att älta julen, but a bloggare got to do what a bloggare got to do. Jag kom till mitt föräldrahem den tjugoandra och dagarna innan den tjugofjärde hände ungefär det här: 

Mamma ägde köket med kesoskorpor. 

En liten drake stod på bordet.

Jag slog in paket till Rebecka som var min julklappsperson samt rimmade. Mottagaren i fråga blev dock magsjuk och kom inte söderut förrän jag farit): 

Denna gulliga pusslade ett mkt långsmalt pussel med alla djuren på Noaks ark.

Brodern från norr i ny frisyr spelade sina bästa barnhits.

Allt ser ut att vara från 1910 i mammas och pappas hus, en gammeldags brun air över alltsammans. Mysigt, men det är fasligt vad gula alla bilder blir. Såhär gulliga är 3/4 av mina syskonbarn i alla fall. 

<3 <3 

Jag har haft min ungkarlslya i friggeboden för att få sova sömn ostörd av andra än mig själv. Har vaknat till detta ljus. 

Skulle nästan kunna tänka mig att bo där lite.

Gått ut på morgonen och mötts av detta. Superfint minus midsommarvädret. 

Barn + vuxna + lego + playmo + spinnrock + gammhunden aka Djurix Emeritus.

Hilma har varit queen of playmolådan. 

Den tjugotredje kom den här fina och stannade i ett dygn, det är ungefär vad han klarar av innan han blir slagen till marken av djurallergi. 

En annan gång satt Ville i soffan.

Och var obändigt tjurig av bortglömd anledning. 

Lisa kom och var tjusig i denna kreation. 

Shorajun <3

Obligatorisk pyntning med farmors gamla fina glaskulor.

Geni-Jonis julklappsfixade denna fantastiska verktygshängare till Hilma. 

Och helt magiska djur i trä tex en varg i kostym till Ville och en enarmad herdehäst till pappa. Så överbegåvad person.

Det har piffats.

Och garvats.

Och sedan blev det jul.

DEN DAGEN SOM ÄR DEN ENDA FÖRSTA

Det är årets första dag och jag vaknar av snö. Mot rutan som regnigt smatter, kanske hagel. Sedan hämtar de oss i en bil som är mer en dinosaurie av stål med hjul lika höga som mina systervänner. Äntligen tas vi ut ur den lilla staden med den brutala arkitekturen genom lavafälten till sprickan mellan kontinentalplattorna, de mattsvarta knivklipporna, de kokande kanalerna rakt ner till jordens medelpunkt som skjuter sitt kokande vatten genom marken vi går på. Den som värmer hela landet, den som sprängde en bro och som ingen kan förutse. Den svarta sanden och den röda. Och allt min kamera kommunicerar är en underdrift mot storslagenheten, ödsligheten, skönheten. Det blir mindre och kapat på fel och fler ställen. Allt var större.

KRÅSSKJORTOR, LOGER, DEN GRÅ RIDÅN & EN OFÖRGLÖMLIG BROMANCE - EN AXPLOCKAD SAMMANFATTNING MEST I SVARTVITT

Idag när jag vaknade kom lusten att blogga, skriva och fota tillbaka för första gången på länge. Jag har saknat den. Som av en slump sammanfaller det med att precis ha avslutat höstens mest omfattande kurs, som på skolan kallas bara Shakespeareprojektet, där vi jobbat med Trettondagsafton. Hela min tillvaro och medvetande har varit marinerat i grupprocesser, kreativa blockeringar, nya sceniska erövringar, systerskap, frustration, spelglädje, gestaltningsval, glitterspray, gråtfloder, grämelse över att ha valt världens mest orimliga yrke och glädje över detsamma. Sedan i torsdags har vi spelat fyra gånger samt haft sju praktikmöten med regissörer, producenter, teater- ensemblechefer. Sanslöst priviligierat och superkonstigt. Kroppen är tömd efter en slitig process och intensiva föreställningar och hjärnan ångar av ansträngning att bearbeta diverse framtidsscenarion. Och ah, det är fucking omöjligt att driva en blogg med rimlig kontinuitet under den här utbildningen. Åtminstone för mig. Det här får vara en ork- och lustbaserad plats, som ett tidvatten med tiden ur led.
Såhär i klassiskt bloggförskönad skrud har denna högst verkliga låtsastillvaro sett ut senaste veckan:

Foto: Jan Michelsen

Foto: Jan Michelsen

(Det är alltså vi som är bromancen.)

Foto: Jan Michelsen

FRUKOSTSALONGEN

Jag och Mattias har ju en illa dold frukostfäbless, det har följt oss sedan första dagen, bokstavligen. Vi äter, lagar, konsumerar, turistar, diskuterar, listar och recenserar frukostar och bruncher. Som vilka medelklassfoodies som helst egentligen. Vi har länge tänkt att vi ska göra en frukostrestaurang hemma, alltså en lite satsigare frukosthändelse där gästerna får lägga en slant så att vi slipper gå en massa back. Lite lyxigare, lite mer uppstyrt. Förrförra helgen slog denna önskan äntligen in och en liten skara kära vänner kom till vår frukostsalong.

Klockan elva skulle de komma så vid nio var vi i köket med en klar och tydlig plan. Våffelsmeten hände.

Chiapudding med vaniljkvarg (hemmagjord obs).

Med noggrannhet utvalda frukostfavz och käcka paketpriser. 

Vi ordnade långbord i vardagsrummet. 

Blandade koppar och tända ljus.

Lektyr vid divanerna.

Så mycket bra frukt uppskuren och redo.

Och så kom de! Det var nio personer allt som allt, men Andreas, Shora och Latifa var för hemliga för internet. 

Alex hittade chilligaste positionen.

Sedan var det full rulle i köket så jag missade att fota våra episka mackor! Surdegsbröd med majs- och chillikräm, mosad avve och pocherat ägg. Det betyder att det måste bli en repris. Här är i alla fall chiapuddingen med blåbär och kokoschips och fruktsallad på mango, clementin, äpple och granatäpple samt chokladgranola. Inte så olyxigt. 

Fina Felicia och Paula.

Emma och Lovisa körde våfflorna.

Så himla soft att ha så mycket folk hos sig men också tillräckligt få för att vi skulle hinna sitta ner och käka och prata och inte stressa oss fördärvade. Ganska mycket jobb för en sådan här grej men också stor utdelning skulle jag vilja säga. Dessutom fick vi äta kalasrester i dagarna tre, bara en sån sak. 

MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET 2/2

Jag och Mattias befann oss alltså på den lilla ön Møn i Danmark, och efter tågförseningar och utebliven resa till dramatiska kalkstensklippor fortskred kvällen såhär:

När vi letade efter vårt bed & breakfast tidigare på eftermiddagen hade jag skymtat dessa två isbjörnar på en innegård och fått gospanik. När vi nu skulle ut och se oss omkring var jag naturligtvis tvungen att gå tillbaka och se om de var kvar, kunde inte låta en sådan goschans glida mig ur händerna. 

Levde ut gospaniken, de var exakt lika mjuka som jag anat och ylade ikapp.

Förbjudet gull.

Gick vidare och stannade ibland.

Såg oss omkring i den lilla hamnen bland rostiga båtkroppar och stadiga knopar.

Guldljus och nyponprakt.

Ett björnbär förklätt till hallonlakrits-godis.

Mer träd blad ljus.

Och fåglar som flyttar i oregelbundna formationer. 
Den enda restaurangen vi fått flerfaldigt rekommenderad var förstås abonnerad, helt i linje med alla andra planer denna helg som fallerade. Vi hamnade istället på nån krog där alla locals hängde som hade buffé à la Tysklandsfärja och en ocean av blodiga biffar. Dock mysigt, kan verkligen uppskatta att tvingas ur min vanezon, väljer ju annars restauranger extremt förutsägbart efter ett visst estetiskt schema. 

Efter en middag med fyra sorters potatis och bea (fanns inget riktigt vegetariskt alternativ i denna köttbonanza) korkade vi upp champagne som Mattias fått på sin födelsedag. Fest ju!

Och spenderade resten av kvällen i sängen med kristallglas och högläsning av Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant.

<3 högläsning. 

Det blev morgon och frukost. Innan frukosten gjorde vi ännu en ansträngning att hitta ett sätt att ta oss ut till klinten och kalkstensklipporna, satt med reseappen i gott och väl en timme och övervägde även att försöka lifta. Jag grät lite till pga oförmågan att hantera grusade förväntningar. Men ibland måste en ge upp, så det gjorde vi. Och åt frukost istället; den kom precis som den skulle och blev ej inställd! Dessutom fantastiskt god.

Ostar i stora skivor, lemon curd och jordgubbssylt, bröd, vindruvor och melon, yoghurt och müsli och kaffe och mer högläsning. Och det var en strålande avslutning på ett känslomässigt mkt brant stupande och lyckorusande dygn.

(O-)FÖRÄNDERLIGHETEN

Jag syresätter mitt blod här. Tryggheten som bor i oföränderligheten, fast jag vet förgängligheten; att allt en dag kommer att försvinna. Gammelhund och ljuspilar mellan tallar.  Landskapet är rostigt och övermoget. Björkarna: små facklor, askarna; tak av guldpengar.
Det brinner upp, slungar sina flammor mot himlen innan allt slocknar och läggs under aska.  

MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET

Det här inlägget skulle egentligen bestått av vita kalkstensklippor och djupa bokskogar, en flott middag men mest naturvyer vildare än allt södra Sverige kan uppbåda. Det handlar om Mattias födelsedagspresent som var en helg på ön Møn i Danmark som skulle innehållit vandring i ordentliga kängor med kamera i hand och kaffe i termos. Det gick inte riktigt enligt planerna, men det gick såhär:

Lördagmorgon, förväntningar och matsäck. Avvemackor med prästost och groddar och ägg.

Annan viktig proviant. 

Det första som hände var att det promenerade runt folk på spåren på Öresundsbron så den var avstängd och tågen inställda. Vi köpte en kaffe och ett mandelwienerbröd, satte oss i solen utanför Konsthallen, väntade. 

Efter drygt en timme började tågen till Köpenhamn rulla igen men allt verkade dominoförsenat, det anslutande tåget var också en timme sent. Där hade vi det i alla fall hemskt bra, satt på övervåningen av ett dubbeldäckartåg, läste och åt matsäck. Alltså älskar matsäck!! Så bra skolresestämning.  

Så kom vi fram till Vordingsborg där vi skulle byta till buss. Gjorde konster framför kameran medan vi väntade.

Kanske tråkig men mkt bekväm uniform detta med vida byxor + polo + bomber + docs + färgglada strumpor. 

Två timmar försenade anlände vi så till Møn och Kaffehusets B&B. Så fint ställe som mitt porträttobjektiv som vanligt inte lyckas omfatta. Planen var att vi skulle anlänt kl 14 och sedan tagit en buss ut till klipporna och den magiska naturen, vilket genast fallerade. När vi kom fram skulle vi inte hinna ut dit innan mörkrets inbrott eftersom direktbussarna slutat gå för året. Fick alltså lydigt kasta denna huvudattraktion över axeln och skaka av mig den. 

Grät lite pga tycker det är SÅ jobbigt när mina förväntningar stöter på motstånd, särskilt om jag fixat något för någon annan som nu. Måste lära mig bli mer flexibel och chill i sådana här situationer, men är ej där än.

Men kolla fint det var genom vårt fönster.

Hela rummet och inredningen var generellt sval och tjusig. 

Vi pratade om läget och planerna för kvällen.

<3

Vi bestämde oss för att i alla fall ge oss ut i byn och se oss omkring.

Så vi tog oss ut genom denna port av murgröna, ut på kullerstenen och fortsättningen kommer en annan dag. 

MÅNAD NUMMER TIO, FEM VERSIONER

Nu har jag vältrat mig djupt ner i mitt gedigna bloggarkiv,  för även om jag aldrig blir en Ball Bloggbrud, tjänar en spänn på den här stället eller upprätthåller någon kontinuitet så har jag i alla fall ackumulerat en ansenlig kvantitet textåbild över tid. Här kommer en oändligt lång genomgång   av mina fem föregående oktobermånader, är du en sådan som kräks på den sortens självupptagna ältande är det bäst du tittar bort nu:

2010

Var blott de tjugo fyllda, bodde i Plymouth med fyra fantastiska vänner i ett tvådimensionellt hus med köttfärsfärgad vardagsrumssoffa och inget köksbord. Pluggade Theatre and Performance och älskade allt utom de sura och generade brittiska kidsen i min klass.

Pysslade så mycket på den här tiden?! Slog in skokartonger och plåtburkar i fågelpapper, gjorde stilleben av andra plåtburkar och dockskåpsinredning. 

Åt scones hela tiden, gick i terapi och lajvade teaterkollektiv dygnet runt med improvisationer utan början och utan slut.

Köpte dessa Brogues som jag bar med vördnad och fotograferade i alla upptänkliga vinklar i kvällsljuset. 

Sedan dog min farfar och jag for hem till Sverige för begravning. Hängde med mormor och morfar som var såhär bedårande.

33ed08549e287d5a568975d568cd8576.jpg

Poserade i sjömansklänning och knästrumpor i deras vardagsrum. Hann även vara i Asklanda hos modren och fadren i några dagar.

Och gosa häst. Det deppiga med denna vecka (förutom den uppenbara sorgen över bortgången farfar) var att jag missade en workshop på universitetet med Marina Abramovic. Det svider ju lite, såhär i backspegeln.

Tillbaka i England och en dag lämnade jag Devon för Cornwall och for till St Ives alldeles själv. Det kändes så stort.

Jag smygfotade kärlekspar, åt scones, fick beröm för min engelska av en hundägare vars hund jag klappade, lyssnade på Patrick Wolfs Wind in the Wires på repeat, skrev vykort och kände att livet och världen var mycket stor och mycket vacker.

Sportade cuteness med rosetter och spets.
Denna höst var över huvudtaget en av de finaste och viktigaste hittills i mitt liv.

2011

Var tjugoett år, gick på Wendelsbergs teaterlinje, poserade för outfitbilder i bokskogen invid skolan och hade fortsatt cuteness-stil. 

Bar omkring på den här väskan som efter fem år säkert gjort sitt för att skeva till min rygg.

Lämnade Göteborg för Asklanda en helg, passade Hilma, gick på loppis, förtjusades av blodröda oktoberlöv. 

fa758824ced8596460009b46df681e45.jpg

Gosade med Imse och åt plättar med grädde, hallonsylt och körsbärssylt.

Mycket knästrumpor och strumpeband going on.

Och piffade till tillvaron med en blond slinga i det svarta trasslet. Kände mig fräck och fashion och sedan gick det håret av.

Den här oktobermånaden dog min världsfina morfar. Det var mycket sorgligt och jag minns den här promenaden som jag, mamma och mormor gick efter begravningen. Sorgen och sirapsljuset,

Två av mina bröder, Jonatan och Mattias, fyller år i oktober och jag var pysslig och klippåklistrade anteckningsböcker i present åt dem. 

Var såhär göllig och parisienne. 

1b73ee8b1b050983c9dd6ef48079cd77.jpg

På den här tiden bodde Mattias och Rebecka i favoritskogen Fengan, jag hälsade på och vi promenerade till stenbrottet med deras skäggiga griffon Humlan. 

Hälsade på farmor i sitt radhus i Frölunda också, men lyckades tydligen inte fånga henne på bild. Bara munvatten vid badrumsspegeln och min egen reflektion. 

2012

Bodde med Maxime och Agnes i Majorna, en oerhört bra tid. Dansade på Nefertiti, upplevde en ny stor frihet. Gick tvåan på Wendelsberg, spelade Fagin i Oliver Twist med svartmålade tänder för mellanstadiekids, men gillade nästan mest att bygga den stora träscenografin. 

Bodde i vardagsrummet i vår trea med bara en spetsgardin som utgjorde en tunn skiljevägg och avgränsade min lilla värld. Älskade det där rummet med sänghörnan, sammetsgardinerna, den noggrant ihoppusslade inredningen och balkongen med utsikten över Masthuggsberget. 

Återupptäckte svart och kände mig dark och k00l. 

Hade så bra hår på den här tiden. Gick omkring i en grå mössa som jag troligtvis snodde från Agnes och en Fred Perry-bomber som jag älskade innerligt tills jag slarvade bort den i en bohusländsk strandort sommaren efter. 

Smoothies utgjorde en oproportionerligt stor del av mitt liv.

En dag hälsade jag på min fina mormor i Mölndal och hon stekte sina omsusade pannkakor till mig. 

Jag fick med mig en kasse röda äpplen från trädgården och spatserade runt i blanka skor och  knästrumpor i matchande kulör. 

En helg for jag till min bästa dalslandsskog. 

Hjälpte Jonis att filma en film som ingår i hans alldeles speciella slöjd-/Charlie Chaplin-/allmoge-/arty fartygenre. 

Och den dagen hade jag och Mattias möte för att han skulle göra kostymen till vår (som i min scenkonstgrupp Penny Pick a Dolls) föreställning Fireflies. Han hade en senapsgul tröja från APC på sig, vi pratade om allt lutade tätt mot varandra över hans klippbord. Jag for därifrån med en laddning svart denim och jag tror att båda våra hjärtan fladdrade när vi nästan men bara nästan kysstes vid busshålplatsen. 

2013

Jag var tjugotre år och en gång låg jag i en hage på en matta av fallfrukt och poserade som en gothisk Snövit. 

Hängde med Mattias i Fengan och var asnykär fortfarande och hela tiden. 

Lagade tacos, sparkade runt i nedfallna murgrönelöv och  kollade på The Office.

Gick runt i M's Caravaggio-tisha, cirkelkjolar och knästrumpor. 

Den här hösten var jag arbetslös i stort sett hela tiden förutom ett par veckor då jag jobbade som kyrkvaktmästare hos mamma och pappa på landet. Mahgahd, kan sakna det så himla mycket. Det var sjukt tungt emellanåt men att vara ute hela dagarna och blåsa löv och lyssna på P1 har en obestridlig charm. 

Och så hade jag ett par byxor från Mes Dames som jag älskade sönder och samman, en gräddvit sidenskjorta och en vinröd stickad tröja från Dagmar som jag byggde min perfekta höstuniform av. Byxorna har slitits ut och ersatts av ett par nästan likadana från samma märke och stilen har nog inte förändrats nämnvärt. 

Kontrasterade knegarvardagen med frukostexcesser. Panerad tomat tex, jag menar varför inte. 

Insåg att jag var välsignad/fördömd till en höst som kulturtantspunkare. 

Spenderade ännu en helg i Fengan och skrev lite såhär om det: En helg av skog, svindlande närhet och den försiktigt oroande insikten om att träden förlorat alla sina löv nu och att det börjar bli svårare att se färg. Nyregnad luft och grus under våra fötter när vi springer. Min första Gregg Arakifilm och jag tror jag hittat en ny favoritregissör. Explosiva känslor, trevande planer. Vi lagar äppelsylt och han rör sig fort, dansar till The Cure. Kanelstänger och rödstrimmiga äpplen, råsocker och sjudande värme. Vi sitter på hans vardagsrumsgolv, ullkuddar, afghanska mattor och så har vi tagit in täcket. Vi lyssnar på ett P1- program som hamnar om drömmar och livsplaner som rämnar, jag ritar blåa träd som ser ut som alger med julgranskulor i. Bill Callahan, Cat Power, första avsnittet av Skins och ett nytt rödvin. Att i två nätter tappa bort vems hjärtslag som är vems innan jag måste åka därifrån igen. 

2014

Bara ett år sedan ju. Vid det här laget var min bloggfrekvens nere på dagens otillfredsställande låga nivå så här är arkivet lite tunt. Men jag gick första året på skolan och var väl mest knäckt av trötthet hela tiden, la mig typ klockan nio på kvällen och försökte förstå vad det här var för sorts liv jag fått mig till skänks. 

Hade egentligen bara tights och tisha på mig hela tiden förutom någon enstaka helgdag då jag piffade till mig såhär. Hade denna leotisha hur mycket som helst. 

Avlastade mitt överhettade teaterhuvud med handarbete i form av ommålad teakbyrå. Hade haft för mycket mörkt trä omkring mig och behövde uppenbarligen något med mer godisaffär-i-Astrid-Lindgren-film-känsla. Som den vuxna individ jag nu är. 

En helg åkte jag, Emma och Christoffer till Mandelmanns trädgårdar på Österlens. Skulle gärna spendera mer tid i deras växthus. 

Det var sanslöst idylliskt, gässen såg ut som tillverkade i porslin och griskultingarnas raggiga ryggar var hemskt mysiga. 

Och vi åkte till Ales stenar, fotograferade får, jag blev emotionell av att se horisonten förstås och så åt vi årets sista mjukglass.

BAKPULVERHUD / LIVSPANIK / LÅT DET VARA FOREVER

En dag i Troporiz, Portugal, när vi vinterbleka som bakpulver låg alldeles ensamma på klipporna vid floden som utgjorde gränsen till Spanien. Och sprang längs ecopistan med citronträden och vinodlingarna. Sedan hade jag ett par ångesttimmar vilket väl är obligatoriskt när allt är lite för fint. Existentiell ungdoms- ålders- livspanik. När det monstret hade gått till ro igen gjorde vi om köket till pizzeria och eldade gräddade i vedugnen. Tog ut köksbordet i trädgården. Satt där i timmar. Ville aldrig att det skulle ta slut. Känns så oändligt långt borta nu när jag sitter här på divanen och dricker mitt morgonkaffe, senare än vanligt för att vi idag har premiär. 

VECKA 38; SEKELSKIFTESSTILLEBEN, SKOLFOTOGRAFERING & EN SVÅRBESKRIVEN KÄNSLA

Lördag och jag skulle varit på inspark för våra nya ettor ikväll. Men icke, för mina åkommor har en vana att besegra mig på helgerna och nu ligger lag hemma under två lager täcker med en två veckor lång antibiotikakur. Men innan detta fysiska sammanbrott var den här veckan så strålande, omvälvande och intensiv, jag hinner inte själv med. Tänkte räta ut och förtydliga denna virvelvind till liv genom ett punktlista av vad denna vecka till exempel innehållit, lördag till lördag:

  • I lördags tidig eftermiddag lämnade jag Sisters Academy efter 24 mycket särskilda, omtumlande, meditativa och magiska timmar. Jag har en lista med ord på känslor som det kanske inte finns 'vanliga' ord för och ett av dem passar in här: Exulansis - The tendency to give up trying to talk about an experience because people are unable to relate to it. För att det var en värld därinne, och jag har längtat tillbaka varje dag. (bilderna är från Inkonst)
  • Har sett Jag är Ingrid och tyckt mycket om den. Väldigt mycket the american dream över henne, men också så fantastiskt cool person.
  • I söndags tänkte jag gå och inhandla ljusslingor, men då hade redan Mattias förekommit mig i den tanken och fixat en som vi monterade tvärs över vardagsrummet. Efter Sisters Academy flyttade det in en stark känsla av att vilja ändra om hemma, möblera om, skapa space, så fler förändringar i lägenheten är nog i antågande. 
  • Repat våra scener ur Sommargäster varje dag, hånglat och brottats, haft det nästan orimligt lättsamt och gjort detta stilleben som omslagsbild till vårt fejanevenemang. 
  • Fixat med kostym hos vår gulliga kostymör Eva. Tänk att ha en kostymör som hänger upp ens kläder såhär fint med namnskylt och plockar fram skor till en. Dröm.
  • Vi har en del musikundervisning på skolan och i måndags lekte min klass, som jag för tillfället tycker är riktigt rar, rockband och spelade in egenskrivna låtar. Min handlade om ungdomshets med textrader snodda från både Ladytron och Lana Del Rey och jag är glad att detta projekt (som pågått sedan i våras) nu är rott i hamn.
  • Bokat in spelning med Amputation Parts i Stockholm med tillhörande tågbiljetter och tilltagande nervositet.
  • Har fyndat en collagetröja på Emmaus och klippt av den till perfekta midjelängden. Passande nog har den året då Sommargäster skrevs applicerat på bröstet, nästan som ett tecken ju.
  • Tagit skolfoto (only on scenskolan?) och sett ut att vara fullständigt befriad från självdistans. Hade planerat att se ut som En Härlig Tjej men kunde ej leverera den looken
  • Funderat ovanligt mycket på vad det innebär att leva fullt ut, att maxa, leva livet intensivt. 
  • Vaknat och somnat med denna fina varje dag.
  • Varit på uppstartsmöte med Vänsterpartiet, blivit varmt välkomnad, informerad, druckit tunt kaffe och skrivit in 'möte med antirasistiska utskottet'  i kalendern.
  • Fått plötsligt lämna skolan för att åka till akuten för att komma tillbaka några timmar senare, smita in mitt under ett genomdrag och glida in på scenen Lasarus- style och dra slutmonologen. Haha. Dramatik ska det vara. 
  • Fortfarande haft den stora glädjen att bo i kanske Sveriges bästa stadsdel, där sådant här annonseras på grafittiväggen utanför mitt hus. 

HUNDMAGAR / BAIONA / ATLANTEN / MUSSELFORMATIONER / GULDLACKERADE GATOR

Jag låter inte semesterbloggandet frysa inne bara för att kalendern snart tippar över till september, alla halvfärdigbloggade resor dröjer som en dålig bismak så jag vill helst inte samla på mig fler. Därför kommer här det längsta, men inte sista, Portugalavsnittet:

Tredje dagens första halva spenderades i trädgården. Egentligen fanns det ingen anledning att röra sig bort ifrån den eftersom den var typ edens lustgård. Vi var extremt bleka för att state the obvious, jag slog knut på hjärnan med att läsa Donna Haraways Cyborgmanifest eftersom jag hade läst ut vår bokklubbsbok Stål.

Killtrixning. 

Jag och Malin tog en promenad längs ecopistan (vandringsled), fotade en mkt deppig och antik lekplats och pratade relationer. 

När vi kom hem hade dessa två gjort om stenbordet till en säng och låg och läste Expeditionen högt. Bara en sån sak.

Sommarluncher av den här sorten kan ju vara något av det mest livsnjutiga som finns. Omelett, caprese, oliver, smörstekt salvia, örtsmör, sallad, rostat bröd. 

Popcornhunden hängde med oss, fick lukta på Joels snus och blev omedelbart försatt i stridsberedskap. 

Kaffe å så.

Det spelades backgammon. Denna och kanske de fyra nästkommande bilderna har Malin tagit. 

Och timmarna gick och kaffekopparna fylldes igen och hundmagar gosades.

Sedan åkte vi på utflykt till Baiona i Spanien. Parkerade vid den finaste balkongen jag sett.

Filt, boll, puss.

snyggdudes ld.jpg

Glass var det första behov som behövdes tillfredsställas. Åh kolla dessa fina alltså.

Baiona är en liten kuststad, säkert väldigt turistig lite senare på sommaren. Där fanns ett stort parador som låg just vid havet med en promenadväg omkring, så vi satte av på den.

Dessa musselformationer?! Finaste.

Stannade vid vattnet och Joel badade fast Atlanten tydligen var skärande kall.

På betryggande avstånd från böljans djup.

Och så satt vi där på klipporna och diskuterade Stål en lång stund. 

Att gå runt ett gammalt fort.

Fin plats ja.

Hittade bredbent hund. 

Pausade vid en basketplan för att konsultera tripadvisor om restaurangrekommendationer.

Men sedan gick vi istället bara längs den lilla huvudgatan och kunde inte avgöra om något tapasställe var bättre än något annat så det blev det som låg finast. Vi satt ute och det passerade någon typ av helgon-högtidsparad (mycket av den varan på denna resa). Det bästa med denna måltid var skålen i förgrunden som var fylld med smält mozzarella och tomatsås. Flytande pizza i stort sett. Positiv upplevelse.

En fin i en bar.

Och så kom regnet och solen genom regnmolnen.

Formklippta träd och LJUSET.

Fick söka skydd för den värsta skuren. Christoffer och Mattias förhåller sig olika till kameror, poserande och seriositet.

Hamnen guldbadades.

Bara att gå och hämta skatten.

Vi gick längs guldlackerade stengator, köpte lösgodis i en butik med grönt ljus och for tillbaka över gränsen till Portugal och huset. Om jag håller reda på dagarna rätt så var det den kvällen vi hade den ro-li-ga-ste charadkvällen någonsin. Om det inte var den kvällen så hade redan så mycket av allt som är det bästa i livet redan rymts. 

VID SIDAN AV AMPUTATION PARTS, DÄR I SKOGEN

I sommar är jag medskapande i Amputation Parts, ett performanceverk och det kanske mest utmanande projektet jag gjort. Omfattande, komplicerat, som ett intellektuellt triathlon och ett groteskt roligt labb. Vi gjorde ett miniresidens en vecka i Fengan där vi började varje dag med youtubeyoga på stickigt trägolv i en gammal fönsterateljé, gick via filosofiska intrasslingar och rundgångar, dramaturgiska uppror, genom degiga ritualer, fuskblodiga bad och stympade fotograferingar. Är SÅ glad för detta assvåra svinroliga uppdrag. De få timmar vi inte ägnade oss åt detta så låg Fengan och Grimsheden där i pittoresk kostym; som syskonbarn bakom en vinjett av ängsblommor, överflödet av blåbär under tallarna, smultron för tusen bullerbystrån, en natt på det finaste nya vandrarhemmet, träkaniner i prinsessklänning och florsockrade nyponrosor (vem gör ens nåt sådant).

OCH NÄR DU TRODDE ATT DET INTE KUNDE BLI VACKRARE

-> tillbaka till Portugal. Har ju hela huset-historien kvar, den viktigaste. Det var en onsdag och jag, Emma och Christoffer åkte tåg från Porto. På perrongen mötte Phil oss, den rara personen som tog hand om huset, höll på med permakultur, bad om ursäkt när han inte behövde och talade bedårande brittisk dialekt.

En knäpp sak är att jag inte har en enda bild på själva huset och knappt inga bilder inifrån heller. Så väldigt synd. Om jag får pengar någon gång ska jag köpa ett vidvinkelobjektiv, eller i alla fall något som inte är ett porträttobjektiv. Oh well. Phil visade oss runt i huset och vi bara gapade, utbrast i hysteriska fniss och upprepade ohmygodohmygodohmygod pga så överväldigade. Jag var orolig innan resan att de stylat bilderna på huset för väl eller fifflat med informationen, att besvikelse var att vänta, att förhoppningar skulle grusas. Men nu stod huset där och var mer lysande, större, hade fler rum, skrymslen, loft och persiska mattor än jag kunnat föreställa mig. En Alice i Underlandet-trädgård och floderna som sjöng rakt in i sovrummen. Allt lyste. 

Vi gick ut på promenad i den lilla byn.

En av de två floderna som fanns i närheten, den mindre. 

Och här är Minho, den större floden som utgör gränsen till Spanien.

Vi var alldeles själva där och Emma och Christoffer badade. Så mycket Tom Sawyer-life över denna plats. 

Så smög vi upp och spanade in i ett ödehus och väntade oss äventyr. Det blev inte så mycket mer än att glutta in genom dammiga fönster in på betongsäckar och byggdamm men vi fick smyga Tom Sawyer-style i alla fall. 

Så handlade vi mat och på kvällen kom Joel och Malin äntligen. Det blev torsdag och grader över 25, barfotafrukost i sol. Jag åt en yoghurt med lemoncurd i botten som jag sent kommer att glömma.

Som om huset inte redan innehåll livsfarligt hög koncentration livskvalle så hade Phil även fyra hundar som kom ner till oss på morgonen och ville ha mesta möjliga gos. 

Tydligen ville han egentligen skaffa katt för att hålla undan mössen på gården men hade istället fått en familj hundar (alltså en mamma-pappa-barn kärnfamilj) på halsen samt en valp. Desto bättre för oss.

Faktum är att Malin just varit tillbaka till Portugal och adopterat denna bedårande!! Alla blev kära i henne och Phil hade egentligen inte möjlighet att behålla henne så det var ju den mest lysande plan i världen. Hon heter Livia och är som en liten supermjuk prärievarg. 

Efter lång frukost och hundgos åkte vi på marknad i en lite större by intill och köpte massor av grönsaker, fisk, bröd och oklara kakor som var som trolldeg med glasyr på. Sedan kom Phil förbi och frågade "om vi ville följa med till Spanien och bada". Spanien låg alltså tio minuter bort och han visade oss ännu en flod. Vi simmade och drogs med i strömmarna och det var ÅH. 

Denna morgon hade dock följts åt av panikstress då Mattias som skulle ta sig med tåg från Bonn i Tyskland till Bryssel och flyga därifrån satt fast på inställda och försenade tåg. Jag höll på att gå under av stress och scenarion att han aldrig skulle dyka upp men han hann sitt flyg med några minuters marginal. Tack och lov för det va!!

Tillslut kom han och det var så jäkla fint. Vi hämtade honom i närmaste samhället och for hem och visade honom huset. Han var också överväldigad.

Det kom en till hund, grannens hund som hette popcorn på portugisiska. Hon blev slagen av sin ägare vilket märktes för hon var så otroligt underdånig och liksom kröp baklänges när en ville hälsa. Men när hon förstått att vi bara ville gosa blev hon mkt tillgiven.

Resten av dagen förflöt nog mest såhär. 

<3

Emma övade på beslöjad-blick-i-fjärran när kameran kom fram.

IPhil hade burit fram en grill åt oss och så satte middagsgörandet igång. Jag och Mattias fiskfixade, vi hade köpt dorada som vi fyllde med massor av örter, citron, salt och hällde vitt vin över. 

Detta gäng. Denna middag.

Det blev helt tyst när vi började äta. Seriöst en av de bästa middagarna i livet. Fisken, citron- och myntasås, bönsallad, mozarella- och nektarinsallad. Och så förstås; platsen, personerna, värmen, allt det där som sammanföll.

Christoffer.

Malin.

Vi provade hur jag skulle se ut i page. Som en fransk bibliotikarie. Är ej redo att ta det steget i livet.

Sedan HITTADE vi ett vardagsrum som vi hade glömt bort. Där blev vi kvar till natten och spelade ett gammalt brittiskt TP där varannan fråga handlade om cricket .