MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET 2/2

Jag och Mattias befann oss alltså på den lilla ön Møn i Danmark, och efter tågförseningar och utebliven resa till dramatiska kalkstensklippor fortskred kvällen såhär:

När vi letade efter vårt bed & breakfast tidigare på eftermiddagen hade jag skymtat dessa två isbjörnar på en innegård och fått gospanik. När vi nu skulle ut och se oss omkring var jag naturligtvis tvungen att gå tillbaka och se om de var kvar, kunde inte låta en sådan goschans glida mig ur händerna. 

Levde ut gospaniken, de var exakt lika mjuka som jag anat och ylade ikapp.

Förbjudet gull.

Gick vidare och stannade ibland.

Såg oss omkring i den lilla hamnen bland rostiga båtkroppar och stadiga knopar.

Guldljus och nyponprakt.

Ett björnbär förklätt till hallonlakrits-godis.

Mer träd blad ljus.

Och fåglar som flyttar i oregelbundna formationer. 
Den enda restaurangen vi fått flerfaldigt rekommenderad var förstås abonnerad, helt i linje med alla andra planer denna helg som fallerade. Vi hamnade istället på nån krog där alla locals hängde som hade buffé à la Tysklandsfärja och en ocean av blodiga biffar. Dock mysigt, kan verkligen uppskatta att tvingas ur min vanezon, väljer ju annars restauranger extremt förutsägbart efter ett visst estetiskt schema. 

Efter en middag med fyra sorters potatis och bea (fanns inget riktigt vegetariskt alternativ i denna köttbonanza) korkade vi upp champagne som Mattias fått på sin födelsedag. Fest ju!

Och spenderade resten av kvällen i sängen med kristallglas och högläsning av Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant.

<3 högläsning. 

Det blev morgon och frukost. Innan frukosten gjorde vi ännu en ansträngning att hitta ett sätt att ta oss ut till klinten och kalkstensklipporna, satt med reseappen i gott och väl en timme och övervägde även att försöka lifta. Jag grät lite till pga oförmågan att hantera grusade förväntningar. Men ibland måste en ge upp, så det gjorde vi. Och åt frukost istället; den kom precis som den skulle och blev ej inställd! Dessutom fantastiskt god.

Ostar i stora skivor, lemon curd och jordgubbssylt, bröd, vindruvor och melon, yoghurt och müsli och kaffe och mer högläsning. Och det var en strålande avslutning på ett känslomässigt mkt brant stupande och lyckorusande dygn.

MÅNAD NUMMER TIO, FEM VERSIONER

Nu har jag vältrat mig djupt ner i mitt gedigna bloggarkiv,  för även om jag aldrig blir en Ball Bloggbrud, tjänar en spänn på den här stället eller upprätthåller någon kontinuitet så har jag i alla fall ackumulerat en ansenlig kvantitet textåbild över tid. Här kommer en oändligt lång genomgång   av mina fem föregående oktobermånader, är du en sådan som kräks på den sortens självupptagna ältande är det bäst du tittar bort nu:

2010

Var blott de tjugo fyllda, bodde i Plymouth med fyra fantastiska vänner i ett tvådimensionellt hus med köttfärsfärgad vardagsrumssoffa och inget köksbord. Pluggade Theatre and Performance och älskade allt utom de sura och generade brittiska kidsen i min klass.

Pysslade så mycket på den här tiden?! Slog in skokartonger och plåtburkar i fågelpapper, gjorde stilleben av andra plåtburkar och dockskåpsinredning. 

Åt scones hela tiden, gick i terapi och lajvade teaterkollektiv dygnet runt med improvisationer utan början och utan slut.

Köpte dessa Brogues som jag bar med vördnad och fotograferade i alla upptänkliga vinklar i kvällsljuset. 

Sedan dog min farfar och jag for hem till Sverige för begravning. Hängde med mormor och morfar som var såhär bedårande.

33ed08549e287d5a568975d568cd8576.jpg

Poserade i sjömansklänning och knästrumpor i deras vardagsrum. Hann även vara i Asklanda hos modren och fadren i några dagar.

Och gosa häst. Det deppiga med denna vecka (förutom den uppenbara sorgen över bortgången farfar) var att jag missade en workshop på universitetet med Marina Abramovic. Det svider ju lite, såhär i backspegeln.

Tillbaka i England och en dag lämnade jag Devon för Cornwall och for till St Ives alldeles själv. Det kändes så stort.

Jag smygfotade kärlekspar, åt scones, fick beröm för min engelska av en hundägare vars hund jag klappade, lyssnade på Patrick Wolfs Wind in the Wires på repeat, skrev vykort och kände att livet och världen var mycket stor och mycket vacker.

Sportade cuteness med rosetter och spets.
Denna höst var över huvudtaget en av de finaste och viktigaste hittills i mitt liv.

2011

Var tjugoett år, gick på Wendelsbergs teaterlinje, poserade för outfitbilder i bokskogen invid skolan och hade fortsatt cuteness-stil. 

Bar omkring på den här väskan som efter fem år säkert gjort sitt för att skeva till min rygg.

Lämnade Göteborg för Asklanda en helg, passade Hilma, gick på loppis, förtjusades av blodröda oktoberlöv. 

fa758824ced8596460009b46df681e45.jpg

Gosade med Imse och åt plättar med grädde, hallonsylt och körsbärssylt.

Mycket knästrumpor och strumpeband going on.

Och piffade till tillvaron med en blond slinga i det svarta trasslet. Kände mig fräck och fashion och sedan gick det håret av.

Den här oktobermånaden dog min världsfina morfar. Det var mycket sorgligt och jag minns den här promenaden som jag, mamma och mormor gick efter begravningen. Sorgen och sirapsljuset,

Två av mina bröder, Jonatan och Mattias, fyller år i oktober och jag var pysslig och klippåklistrade anteckningsböcker i present åt dem. 

Var såhär göllig och parisienne. 

1b73ee8b1b050983c9dd6ef48079cd77.jpg

På den här tiden bodde Mattias och Rebecka i favoritskogen Fengan, jag hälsade på och vi promenerade till stenbrottet med deras skäggiga griffon Humlan. 

Hälsade på farmor i sitt radhus i Frölunda också, men lyckades tydligen inte fånga henne på bild. Bara munvatten vid badrumsspegeln och min egen reflektion. 

2012

Bodde med Maxime och Agnes i Majorna, en oerhört bra tid. Dansade på Nefertiti, upplevde en ny stor frihet. Gick tvåan på Wendelsberg, spelade Fagin i Oliver Twist med svartmålade tänder för mellanstadiekids, men gillade nästan mest att bygga den stora träscenografin. 

Bodde i vardagsrummet i vår trea med bara en spetsgardin som utgjorde en tunn skiljevägg och avgränsade min lilla värld. Älskade det där rummet med sänghörnan, sammetsgardinerna, den noggrant ihoppusslade inredningen och balkongen med utsikten över Masthuggsberget. 

Återupptäckte svart och kände mig dark och k00l. 

Hade så bra hår på den här tiden. Gick omkring i en grå mössa som jag troligtvis snodde från Agnes och en Fred Perry-bomber som jag älskade innerligt tills jag slarvade bort den i en bohusländsk strandort sommaren efter. 

Smoothies utgjorde en oproportionerligt stor del av mitt liv.

En dag hälsade jag på min fina mormor i Mölndal och hon stekte sina omsusade pannkakor till mig. 

Jag fick med mig en kasse röda äpplen från trädgården och spatserade runt i blanka skor och  knästrumpor i matchande kulör. 

En helg for jag till min bästa dalslandsskog. 

Hjälpte Jonis att filma en film som ingår i hans alldeles speciella slöjd-/Charlie Chaplin-/allmoge-/arty fartygenre. 

Och den dagen hade jag och Mattias möte för att han skulle göra kostymen till vår (som i min scenkonstgrupp Penny Pick a Dolls) föreställning Fireflies. Han hade en senapsgul tröja från APC på sig, vi pratade om allt lutade tätt mot varandra över hans klippbord. Jag for därifrån med en laddning svart denim och jag tror att båda våra hjärtan fladdrade när vi nästan men bara nästan kysstes vid busshålplatsen. 

2013

Jag var tjugotre år och en gång låg jag i en hage på en matta av fallfrukt och poserade som en gothisk Snövit. 

Hängde med Mattias i Fengan och var asnykär fortfarande och hela tiden. 

Lagade tacos, sparkade runt i nedfallna murgrönelöv och  kollade på The Office.

Gick runt i M's Caravaggio-tisha, cirkelkjolar och knästrumpor. 

Den här hösten var jag arbetslös i stort sett hela tiden förutom ett par veckor då jag jobbade som kyrkvaktmästare hos mamma och pappa på landet. Mahgahd, kan sakna det så himla mycket. Det var sjukt tungt emellanåt men att vara ute hela dagarna och blåsa löv och lyssna på P1 har en obestridlig charm. 

Och så hade jag ett par byxor från Mes Dames som jag älskade sönder och samman, en gräddvit sidenskjorta och en vinröd stickad tröja från Dagmar som jag byggde min perfekta höstuniform av. Byxorna har slitits ut och ersatts av ett par nästan likadana från samma märke och stilen har nog inte förändrats nämnvärt. 

Kontrasterade knegarvardagen med frukostexcesser. Panerad tomat tex, jag menar varför inte. 

Insåg att jag var välsignad/fördömd till en höst som kulturtantspunkare. 

Spenderade ännu en helg i Fengan och skrev lite såhär om det: En helg av skog, svindlande närhet och den försiktigt oroande insikten om att träden förlorat alla sina löv nu och att det börjar bli svårare att se färg. Nyregnad luft och grus under våra fötter när vi springer. Min första Gregg Arakifilm och jag tror jag hittat en ny favoritregissör. Explosiva känslor, trevande planer. Vi lagar äppelsylt och han rör sig fort, dansar till The Cure. Kanelstänger och rödstrimmiga äpplen, råsocker och sjudande värme. Vi sitter på hans vardagsrumsgolv, ullkuddar, afghanska mattor och så har vi tagit in täcket. Vi lyssnar på ett P1- program som hamnar om drömmar och livsplaner som rämnar, jag ritar blåa träd som ser ut som alger med julgranskulor i. Bill Callahan, Cat Power, första avsnittet av Skins och ett nytt rödvin. Att i två nätter tappa bort vems hjärtslag som är vems innan jag måste åka därifrån igen. 

2014

Bara ett år sedan ju. Vid det här laget var min bloggfrekvens nere på dagens otillfredsställande låga nivå så här är arkivet lite tunt. Men jag gick första året på skolan och var väl mest knäckt av trötthet hela tiden, la mig typ klockan nio på kvällen och försökte förstå vad det här var för sorts liv jag fått mig till skänks. 

Hade egentligen bara tights och tisha på mig hela tiden förutom någon enstaka helgdag då jag piffade till mig såhär. Hade denna leotisha hur mycket som helst. 

Avlastade mitt överhettade teaterhuvud med handarbete i form av ommålad teakbyrå. Hade haft för mycket mörkt trä omkring mig och behövde uppenbarligen något med mer godisaffär-i-Astrid-Lindgren-film-känsla. Som den vuxna individ jag nu är. 

En helg åkte jag, Emma och Christoffer till Mandelmanns trädgårdar på Österlens. Skulle gärna spendera mer tid i deras växthus. 

Det var sanslöst idylliskt, gässen såg ut som tillverkade i porslin och griskultingarnas raggiga ryggar var hemskt mysiga. 

Och vi åkte till Ales stenar, fotograferade får, jag blev emotionell av att se horisonten förstås och så åt vi årets sista mjukglass.

BAKPULVERHUD / LIVSPANIK / LÅT DET VARA FOREVER

En dag i Troporiz, Portugal, när vi vinterbleka som bakpulver låg alldeles ensamma på klipporna vid floden som utgjorde gränsen till Spanien. Och sprang längs ecopistan med citronträden och vinodlingarna. Sedan hade jag ett par ångesttimmar vilket väl är obligatoriskt när allt är lite för fint. Existentiell ungdoms- ålders- livspanik. När det monstret hade gått till ro igen gjorde vi om köket till pizzeria och eldade gräddade i vedugnen. Tog ut köksbordet i trädgården. Satt där i timmar. Ville aldrig att det skulle ta slut. Känns så oändligt långt borta nu när jag sitter här på divanen och dricker mitt morgonkaffe, senare än vanligt för att vi idag har premiär. 

HUNDMAGAR / BAIONA / ATLANTEN / MUSSELFORMATIONER / GULDLACKERADE GATOR

Jag låter inte semesterbloggandet frysa inne bara för att kalendern snart tippar över till september, alla halvfärdigbloggade resor dröjer som en dålig bismak så jag vill helst inte samla på mig fler. Därför kommer här det längsta, men inte sista, Portugalavsnittet:

Tredje dagens första halva spenderades i trädgården. Egentligen fanns det ingen anledning att röra sig bort ifrån den eftersom den var typ edens lustgård. Vi var extremt bleka för att state the obvious, jag slog knut på hjärnan med att läsa Donna Haraways Cyborgmanifest eftersom jag hade läst ut vår bokklubbsbok Stål.

Killtrixning. 

Jag och Malin tog en promenad längs ecopistan (vandringsled), fotade en mkt deppig och antik lekplats och pratade relationer. 

När vi kom hem hade dessa två gjort om stenbordet till en säng och låg och läste Expeditionen högt. Bara en sån sak.

Sommarluncher av den här sorten kan ju vara något av det mest livsnjutiga som finns. Omelett, caprese, oliver, smörstekt salvia, örtsmör, sallad, rostat bröd. 

Popcornhunden hängde med oss, fick lukta på Joels snus och blev omedelbart försatt i stridsberedskap. 

Kaffe å så.

Det spelades backgammon. Denna och kanske de fyra nästkommande bilderna har Malin tagit. 

Och timmarna gick och kaffekopparna fylldes igen och hundmagar gosades.

Sedan åkte vi på utflykt till Baiona i Spanien. Parkerade vid den finaste balkongen jag sett.

Filt, boll, puss.

snyggdudes ld.jpg

Glass var det första behov som behövdes tillfredsställas. Åh kolla dessa fina alltså.

Baiona är en liten kuststad, säkert väldigt turistig lite senare på sommaren. Där fanns ett stort parador som låg just vid havet med en promenadväg omkring, så vi satte av på den.

Dessa musselformationer?! Finaste.

Stannade vid vattnet och Joel badade fast Atlanten tydligen var skärande kall.

På betryggande avstånd från böljans djup.

Och så satt vi där på klipporna och diskuterade Stål en lång stund. 

Att gå runt ett gammalt fort.

Fin plats ja.

Hittade bredbent hund. 

Pausade vid en basketplan för att konsultera tripadvisor om restaurangrekommendationer.

Men sedan gick vi istället bara längs den lilla huvudgatan och kunde inte avgöra om något tapasställe var bättre än något annat så det blev det som låg finast. Vi satt ute och det passerade någon typ av helgon-högtidsparad (mycket av den varan på denna resa). Det bästa med denna måltid var skålen i förgrunden som var fylld med smält mozzarella och tomatsås. Flytande pizza i stort sett. Positiv upplevelse.

En fin i en bar.

Och så kom regnet och solen genom regnmolnen.

Formklippta träd och LJUSET.

Fick söka skydd för den värsta skuren. Christoffer och Mattias förhåller sig olika till kameror, poserande och seriositet.

Hamnen guldbadades.

Bara att gå och hämta skatten.

Vi gick längs guldlackerade stengator, köpte lösgodis i en butik med grönt ljus och for tillbaka över gränsen till Portugal och huset. Om jag håller reda på dagarna rätt så var det den kvällen vi hade den ro-li-ga-ste charadkvällen någonsin. Om det inte var den kvällen så hade redan så mycket av allt som är det bästa i livet redan rymts. 

BERLIN FOOD HIGHLIGHTS

Den lilla Berlinresan som hände i juli var så särdeles himla fin. En av de starkast lysande sakerna var all mat vi åt, exakt varje måltid var superb (till följd av närmast neurotisk fomo-driven research). Alla hamnade inte på bild, men här kommer några av höjdpunkterna:

Första frukosten åt jag och Mattias på A Horn i Kreuzberg. Testade ägg i glas för första gången som tydligen är en tysk frukostgrej, löskokt ägg i glas med valfritt tillbehör (jag tog färska örter) som en själv blandar till en äggröra. Mycket bra. Även bananbröd till frulle var nytt för mig, här serverat med yoghurt, honung och färsk banan, även det mycket bra.

Bästa frukosten denna resa levererade nog ändå Le bon. Få rätter och mkt hipstrigt, men panikgott. Jag var så ivrig att uppleva och gå upp i denna frukost att varken de perfekta eggs florentinen eller granolapannkakorna hamnade på bild. Nästa gång jag kommer dit ska jag fotografera minutiöst, för det är det första ställe jag vill gå till igen.

Bakom en diskret svart gallergrind på Friedrichstrasse ligger Crackers, en aningen finare restaurang men utan att vara stel fine dining. Jag åt quinoaburgare och Mattias torsk, båda två mycket bra. Men bäst var nästan ändå deras Moskow mule, jag kan inget om drinkar men den var typ det bästa. Rekommenderar detta ställe om en vill känna sig lite hemlig och exklusiv utan att bli alldeles ruinerad. 

På Burrito baby i Neukölln kan en äta sig paltkomamätt på minst sagt generösa burritos, quesadillas och tacos. För cirka 7 euro får en ett mexikanskt skrovmål som en står sig på i många långa timmar.  

Prinzessinnengarten ligger precis vid Moritzplatz i Kreuzberg. Ett gäng kompisar och aktivister tog över denna ödetomt för sex år sedan och har sedan omvandlat platsen till en grönskande ekoträdgård. Förutom platsen sociala och politiska värde är det också sjukt mysigt, som en bohemisk oas nånstans mellan skog och trädgård. Vi åt deras garden pizza med grönsaker odlade på plats och det är garanterat en magisk plats att spendera varma nätter på.  

Ännu ett hipstrigt frukostställe med kvalle som motsvarar ambitionen är Distrikt coffee i Mitte. Jag åt supersaftigt bananbröd med citronsmör, granola och färska bär samt scrambled eggs med färskpotatis, krutonger, grillade tomater och grönt. Ser ingen anledning att spara på krutet när det är så himla gott. 

Det finns ju oändligt mycket koreanskt och vietnamesiskt käk i Berlin och vi hann prova några ställen. Bland annat denna bibimbap och friterade dumplings från Yam yam (också i Mitte) som helt enkelt var toppen. Deras mungbönspannkakor ska tydligen också vara strålande.
En annan koreansk höjdare vi åt på var Kimchi princess och vietnamesiska From Hanoi With Love har helt fantastiska friterade dumplings och nudelsallader för inte många kronor.

Bonustips!! Markthalle neun var ändå topp tre bästa grejer på hela resan. På torsdagar har de streetfoodmarknad i sin gigantiska tegelbyggnad. Idén är att alla ska ha råd att käka där så det mesta ligger runt 5-7 euro. Hade kunnat hänga här i timmar pga matparadiset på jorden. Vi åt tofuburgare, yemenitiska rullar och tapas och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Det som möjligtvis skulle kunna vara ännu bättre är deras frukostmarknad som går av stapeln varje söndag. Tänk en hel marknad med bara frukost!! Jag ändrar mig: DET är det första jag ska styra kursen mot nästa gång jag landar i denna episka stad. 

Varsågod för tipsen!!

OCH NÄR DU TRODDE ATT DET INTE KUNDE BLI VACKRARE

-> tillbaka till Portugal. Har ju hela huset-historien kvar, den viktigaste. Det var en onsdag och jag, Emma och Christoffer åkte tåg från Porto. På perrongen mötte Phil oss, den rara personen som tog hand om huset, höll på med permakultur, bad om ursäkt när han inte behövde och talade bedårande brittisk dialekt.

En knäpp sak är att jag inte har en enda bild på själva huset och knappt inga bilder inifrån heller. Så väldigt synd. Om jag får pengar någon gång ska jag köpa ett vidvinkelobjektiv, eller i alla fall något som inte är ett porträttobjektiv. Oh well. Phil visade oss runt i huset och vi bara gapade, utbrast i hysteriska fniss och upprepade ohmygodohmygodohmygod pga så överväldigade. Jag var orolig innan resan att de stylat bilderna på huset för väl eller fifflat med informationen, att besvikelse var att vänta, att förhoppningar skulle grusas. Men nu stod huset där och var mer lysande, större, hade fler rum, skrymslen, loft och persiska mattor än jag kunnat föreställa mig. En Alice i Underlandet-trädgård och floderna som sjöng rakt in i sovrummen. Allt lyste. 

Vi gick ut på promenad i den lilla byn.

En av de två floderna som fanns i närheten, den mindre. 

Och här är Minho, den större floden som utgör gränsen till Spanien.

Vi var alldeles själva där och Emma och Christoffer badade. Så mycket Tom Sawyer-life över denna plats. 

Så smög vi upp och spanade in i ett ödehus och väntade oss äventyr. Det blev inte så mycket mer än att glutta in genom dammiga fönster in på betongsäckar och byggdamm men vi fick smyga Tom Sawyer-style i alla fall. 

Så handlade vi mat och på kvällen kom Joel och Malin äntligen. Det blev torsdag och grader över 25, barfotafrukost i sol. Jag åt en yoghurt med lemoncurd i botten som jag sent kommer att glömma.

Som om huset inte redan innehåll livsfarligt hög koncentration livskvalle så hade Phil även fyra hundar som kom ner till oss på morgonen och ville ha mesta möjliga gos. 

Tydligen ville han egentligen skaffa katt för att hålla undan mössen på gården men hade istället fått en familj hundar (alltså en mamma-pappa-barn kärnfamilj) på halsen samt en valp. Desto bättre för oss.

Faktum är att Malin just varit tillbaka till Portugal och adopterat denna bedårande!! Alla blev kära i henne och Phil hade egentligen inte möjlighet att behålla henne så det var ju den mest lysande plan i världen. Hon heter Livia och är som en liten supermjuk prärievarg. 

Efter lång frukost och hundgos åkte vi på marknad i en lite större by intill och köpte massor av grönsaker, fisk, bröd och oklara kakor som var som trolldeg med glasyr på. Sedan kom Phil förbi och frågade "om vi ville följa med till Spanien och bada". Spanien låg alltså tio minuter bort och han visade oss ännu en flod. Vi simmade och drogs med i strömmarna och det var ÅH. 

Denna morgon hade dock följts åt av panikstress då Mattias som skulle ta sig med tåg från Bonn i Tyskland till Bryssel och flyga därifrån satt fast på inställda och försenade tåg. Jag höll på att gå under av stress och scenarion att han aldrig skulle dyka upp men han hann sitt flyg med några minuters marginal. Tack och lov för det va!!

Tillslut kom han och det var så jäkla fint. Vi hämtade honom i närmaste samhället och for hem och visade honom huset. Han var också överväldigad.

Det kom en till hund, grannens hund som hette popcorn på portugisiska. Hon blev slagen av sin ägare vilket märktes för hon var så otroligt underdånig och liksom kröp baklänges när en ville hälsa. Men när hon förstått att vi bara ville gosa blev hon mkt tillgiven.

Resten av dagen förflöt nog mest såhär. 

<3

Emma övade på beslöjad-blick-i-fjärran när kameran kom fram.

IPhil hade burit fram en grill åt oss och så satte middagsgörandet igång. Jag och Mattias fiskfixade, vi hade köpt dorada som vi fyllde med massor av örter, citron, salt och hällde vitt vin över. 

Detta gäng. Denna middag.

Det blev helt tyst när vi började äta. Seriöst en av de bästa middagarna i livet. Fisken, citron- och myntasås, bönsallad, mozarella- och nektarinsallad. Och så förstås; platsen, personerna, värmen, allt det där som sammanföll.

Christoffer.

Malin.

Vi provade hur jag skulle se ut i page. Som en fransk bibliotikarie. Är ej redo att ta det steget i livet.

Sedan HITTADE vi ett vardagsrum som vi hade glömt bort. Där blev vi kvar till natten och spelade ett gammalt brittiskt TP där varannan fråga handlade om cricket . 

NÄR M KOM HEM & IDYLLERNA SOM FÖLJDE

Såhär; det blir en enda karavan av mer eller mindre idyllfetischistiska bildsatta sommardagböcker här nu. Det blir semester på semester på semester med viss geografisk spridning. Den här sommaren är shampoo i 80-millilitersflaskor och resväskor med noggrant komprimerat innehåll, privilegierat lyxledigt med drag av flängande och ekonomisk stress. Hit når det i form av försenade vykort. Det blir kanske inte så mycket annat än det just nu. Den som inte redan kräks lite i munnen av den här typen av livsnjutaroverload är mkt välkomna att ta del.

Nu fortsätter vi.

För några veckor sedan kom Mattias till Malmö efter att vi inte setts på tre veckor. Det hade hunnit vara skönt, frustrerande, långsamt och välbehövligt, tillslut mest jobbigt. Var mkt pepp och nervös över att ses igen och första dagen kvällen efter att han kommit hem var såhär:
 

Det var äntligen sommarvarmt och vi gick till en kaffebar i St Knut där vi inte varit förut. En (jag) blir så extremt bortskämd med avstånd när en bor och pluggar på Möllan, har känt till detta ställe länge men inte släpat mig dit trots att det ligger cirka ÅTTA minuters gångväg bort. Skärpning måste ske.

Vi åt mochiglass, en glassgrej från Hawaii som en kan hålla i handen eftersom den är innesluten i någon typ av risdeg. Risdegen är sådär men kokosglassen inuti var frikkinn HIMMELSK.

Efter att vi fyllt på koffeinbehovet gick vi hem och hämtade picknickfilt samt blev hungriga.

Hade varit ifrån Malmö tillräckligt länge för att bli sugen på falafel igen så vi tillgodosåg detta behov utsträckta på en filt i Pildammsparken.

Solade, softade, hade några av sommarens sällsynta timmar Malmösommar.

För att idyllmaxa denna dag ytterligare bestämde vi oss för att ta tåget åt sydväst för att käka på Hörte brygga.

Någonting med att hamna på busstationer i sömniga småstäder i juli. Någonting med det loja och blomstrande.

Himlen: såhär.

Vi promenerade sista biten. Tuggummirosor vid husen.

Att möta horisont.

Hittade en mycket bra placerad stol.

Som lämnade sig fint för posering för en person som dagen till ära kombinerade blått med blått med blått.

vallmo osv.jpg

Vägrenar osv.

Hej från mig.

Det är så sjukt fint på detta ställe. Vi knyckte ett bord vid väggen mitt i solen och beställde massa mat. 

Jag åt någon sorts bakad kålrot med messmör och lök och grejer. Jättegott, fast bäst är ändå alla smårätterna som de hemgjorda majonnäserna och smöret, pickelsen och ostarna.

Vi skålade om och om igen och var mkt glada att ses igen.

Och denna idyll var vår ända tills sista bussen gick hemåt och vi for mot slutet på en av den här sommarens finaste dagar.

MATOSINHOS

Tredje dagen i Porto hade vi bestämt oss för att spendera på playan, i någon sorts förort som heter Matosinhos och ligger kanske tjugo minuter bort med buss. Vi åt frukost på balkongen, plockade med oss det dammgula parasollet som läckte regnvatten, smorde grundligt in oss i tjock vit solkräm och for.

Placerade oss i sanden och bredde ut vår svennebleka kroppar under den vita solen. Atlanten är ju svinkall, i alla fall i juni, så jag tittade bara på medan Emma och Christoffer modigt kastade sig ut.

Vi hade bokklubb på resan och läste Stål av Silvia Avallone. Boken utspelar sig i ett litet industrisamhälle vid havet i Italien och det var så himla mycket den stämningen på den här stranden. Stora monsterindustrier i fonden, disigt ljus, trekantsbikinis.

Gullig person med sand i kalufsen.

Det mest dramatiska vi bevittnade denna sävliga dag var en mås som fastnade i sanden och inte kunde ta sig loss. Det var hjärtskärande att se stackars pippin kämpa och kämpa med bara sjunka djupare ner. Till slut kom det två machokarlar och bar bort den. Tror ev att den dog i deras armar.

Sedan roade vi oss med att stå på huvud och händer och sola ännu en stund tills huden kändes farligt grillad och magarna ekade tomma.

Jag hade kollat upp ett burgarställe som hade lunch med burgare, dricka och kaffe för sex euro. Lemonad och uteservering. Alla tiders. 

Emma och Christoffer stannade kvar vid havet (och bevittnade ännu en fågel dö, men denna gång en undulat?! Bra märkligt). Jag åkte buss tillbaka till stan för att försöka köpa skor då jag bara hade mina mkt sunkiga gamla gympadojor med mig. Älskar grejen med att åka buss i en ny stad, att klara av att ta sig fram i en annan del av världen. Självständighetsrus. 

Att handla skor i denna del av världen är inte helt enkelt för en person med min stil. Överallt säljs samma Jeffrey Campbellkopior som väger ca 500 gram och känns som ihopmonterade med limstift. När jag gett upp flera gånger om hittade jag till slut ett par flatforms från Sixtyseven i svart med vita broderade kryss på. Var mkt nöjd, köpte bigarråer på hemvägen och hade Värdefull Egentid på balkongen. (Slutet på historien med dessa fina flatforms är att jag blev påcyklad på hälen helt lätt för någon vecka sedan varpå skorna SPRICKER LÄNGS HELA SIDAN, metallhyskorna sprids för vinden och de är enligt utsago från skräddare omöjliga att laga. De var förstärkta med papper inuti. Sviken av Sixtyseven avslutas abrupt vår korta med intensiva relation och jag har fortfarande inga vettiga sommarskor )  

Att titta på dessa bilder och minnas trettiogradig värme mot huden gör lite ont i denna svekfulla sommarvinter med sextongrader och stormbyar. Någon måste lova att det blir sån här sommar snart igen. 

PORTO episod 2

portofrulle.jpg

Från dag nummer två i Porto. Vi hängde på låset till ett café som låg vägg i vägg med en restaurang där vi första kvällen ätit burgare, en fick välja sitt hamburgerbröd och ett av alternativen var "scandinavian bread" vilket bestod av polarkaka. På cafét var vi igen de enda gästerna och en ensam servitris blev helt stressad över att ensam behöva styra med tre scrambled eggs. De var mkt krämiga och kompenserade för vattnig lemonad. Så strövade vi vidare i stan, till Livraria Lello, en bokhandel med magisk jugendinredning och dålig luft som mitt teleobjektiv tyvärr inte alls lyckas förmedla. Superfint fast ultraturistigt. Läste just att ryktet säger att JK Rowling blev inspirerad till att skriva Harry Potter av denna bokhandel. Blev retroaktivt eld och lågor.  
Efter det drack jag världens ovärdaste blåbärsslaskshake och sedan gick vi hem och packade badkläderna.Vi åkte buss genom staden, förbi broarna över Duorofloden och krakelspektakelfavelorna till havet.
Först åt vi mat på ännu en restaurang där vi var de enda gästerna (hade ej kommit in i den sydeuropeiska måltidsrytmen ännu och var konstant lite fel). Stället för tyst och stiligt, vi var svettiga och dammiga, maten var fin och det bästa var en fluffig gräddig jordgubbsmousse till efterrätt. Så låg vi på stranden och jag fick lösa en jättesvår gåta, solade en skvätt och sedan drog molnen ihop sig och vi begav oss förbi de pastellfärgade tetrishusen tillbaka till staden igen.
 

LEKPLATSMIDSOMMAR

Jag har fortfarande inte bloggat om mitt nyår och detta tillkortakommande tänkte jag kompensera genom att blogga om midsommar endast drygt en vecka efter att det skett. Undrens tid är ännu ej förbi. Över midsommar vilar lite samma sorts hetsiga lyckoimperativ som över nyår, jag och Mattias hade ingenting planerat eftersom vi precis kommit hem från Portugal vilket hjälpte för att finta borta ohanterliga förväntningar. Passande nog hörde Emilie av sig och så blev det vi samt Emma som spenderade denna ljusa dag tillsammans. 

Först var det bara jag och M. Lyssnade på vinyl.

Hade frukostplaner.

Jag hade haft kokosyoghurtcravings i veckor och hittade tillslut dessa små.

Högtidsdagen till ära gjorde vi eggs florentine, det var godare än vad som egentligen är rimligt. Eftersom salta mackor är det bästa behövdes även en med valnötsost och gurka. 

Efter världsmästarfrukost softade vi, handlade och fixade med middagsplaner. Jag skulle göra tårta.

M fixade med smördegspiroger.

Vid fyra kom Emilie och Emma! Knäckte en bärs och snackade om kortfilmen de spelar in tillsammans nu där de spelar par (drömpar).

<3

Det galnaste som hände denna middag var att köksbordet flyttades till vardagsrummet för variation. Livin' on the edge.

Fina Emilie. I höst börjar hon trean och kommer göra sin praktik i Göteborg, kommer sakna hennes smarta rara närvaro i skolan.

Det var en enkel fast ändå lyxig midsommarmiddag som avslutades med jordgubbstårta med vit chokladmousse och mandelmaräng. Jag som aldrig bakar tårta var mkt nöjd med min insats.

Hade djupa samtal med dessa två djupsinniga.

<3

Efter paltkoman gick vi till Folkets park. Jag såg med lite god vilja ut såhär. Gillar det här med vita skor och citronstrumpor.

Här försökte M filma men det blev istället dessa överexponerade bilder. Det vi gör är att dansa på en sorts dansmatta där en kan välja olika tävlingar. Tre barn kom och danstävlade med oss och vi hade en mkt intensiv dansant stund tillsammans.

Detta klätternät är det roligaste i hela parken. Blev snudd på euforisk när jag klättrade i det första gången, det är liksom elastiskt och studsar på det mest behagliga vis.

Den där drar däremot igång min nöjesfältsskräck, har en fobisk inställning till g-kraften.

Ni ser ju hur glad en blir.

Så underskattad vuxenaktivitet.

Mattias körde en mer sval look.

När vi spexat klättrat snurrat klart i parken gick vi hem, lekte galenpanna och åt chippa tills vi alla nådde en gemensam trötthetsgräns. Vi var mycket efter-resan-och-efter-terminen-trötta (Mattias hävdade även att vi var jetlaggade pga en timmes tidsskillnad) och den här sortens stillsamma festlighet matchade det tillståndet alldeles förträffligt.  

ATT ANGÖRA PORTO

Den söndagen ringde mitt alarm klockan fyra på natten och jag gick resfebrig genom gryningen i Malmö, tog tåget på kliniskt vita tysta Triangeln till Kastrup. Hade inte flugit på fyra år och aldrig flugit själv så gjorde antagligen ett mkt förvirrat intryck där på flygplatsen om någon skulle iakttagit mig. Det kändes som att det var så mycket att klara av men några timmar senare hade jag bytt Möllan mot ett tjugosexgradigt Porto och Emma (hon och Christoffer hade åkt dit en dag tidigare) mötte mig vid tunnelbanan. Vi hade drömt om och planerat denna semester kanske sedan januari och det var overklighetskänsla + lycka när det nu blev riktig verklighet. Det var söndag och det mesta var stängt enligt katolsk standard, men vi var helt nöjda med att dilla runt i kullerstensgränder, fota azulejos (det typiska portugisiska kaklet på hus), hänga i park och smida planer, spana på Duorofloden, sola och äta insane god indisk mat på en helt oansenlig restaurang där vi var de enda gästerna (hade gjort ambitiösa efterforskningar på denna hemsida med varierande resultat, men denna var en stjärnvinst). Sen hängde vi på vår balkong och det gick att sitta i linne fast det var sent och mörkt ute och det var enkelt att konstatera att nu är allt nästan för bra. 

PIZZAVALBORG, RÖDA FANOR & MINIMALA ANKBARN

En gång var det valborg och första maj, en helg av kalas och kamp. För mig var det såhär:

Maxime var här och valborg till ära mönstermaxade hon med både kaktusar och storblommigt. Vi skulle få finfrämmat och ställde till med pizzamiddag, synd att jag inte fick någon bild på pizzorna för de var sannerligen värda sin vikt i guld. En med tomatsås, färska tomater, vårlök och mozzarella och en med citron- och vitlökscrême fraîche, potatis, päron och valnötter.

Jag lyckades som vanligt tyvärr fota mer mat än människor men det var i alla fall Emma, Emilie och Joel som var där till en början. 

Det blev efterrätt, mjölkchokladmousse med cointreau, hallon och physalis. 

Vi hängde på divanerna och i vardagsrumsfönstret, åt tills vi storknade, gosade, drack bubbel och sjöng sedan in våren i stämmor. Inget märkvärdigt och ändå så himla bra. När de andra gick ut i natten hörde jag deras skråliga stämsång på gatan utanför och sedan somnade jag efter en valborg som var precis som jag önskade mig.

Dagen efter var det första maj! Detta annonserades med all önskvärd tydlighet på grafittiväggen utanför vårt hus, lokalpatrioten i mig blir knäsvag och exalterad över denna stadsdel.

Jag och Max preppade med våffelfrukost.

Och så demonstrerade vi. Vädret var som en charterreklam och det var uppsluppen kampstämning. 

Dessa personer vajade med röd fana och spelade Internationalen svinhögt varpå spontan allsång uppstod. Sedan hängde vi i Slottsparken där det var den mest uppstyrda första maj jag varit med om, med scen och talare och spelningar, hoppborg och teater för kidsen, politisk merch och mat från massor olika länder. Vi (som i jag, Maxime, Emma, Emilie, Andreas, Shora och bebis) köpte papptallrikar med irakiskt käk av några gulliga irakiska gubbar och satt sedan i solen, myste och lyssnade på talen. 5600 personer var vi i demon och det politiska hoppet så välbehövligt. Och så blev jag medlem i vänstern! Nu jäklar måste min politiska organisering bli verklighet. 
När jag och Maxime kom hem efter många timmar av förstklassigt första maj-firande blev vi supertrötta och ägnade resten av kvällen åt att äta choklad, dricka mango- och banansmoothie och titta på Hotell uppflugna på varsin divan. 

Dagen efter hörde Shora av sig och bjöd in oss på palestinsk frukost. Det var såhär fint!

Såhär gullig var Max.

Det var hoummus, baba ghanoush, zaatar, oliver, färska grönsaker, stekta ägg, sesambröd, yoghurtbollar, koriander, vårlök juice och kaffe. Insanely gött. Bebis Latifa får inte förekomma på nätet, därav inga bilder på hon som är det gosigaste som hänt mig.

Och sedan promenad i Pildammsparken såklart. Det är så mycket blommande träd i den här stan.

<3!!

Och där det finns familjer av änder. Denna bild får avsluta denna lilla berättelse om denna lilla helg i detta lilla liv, ska inte ge mig på något tafatt försök att beskriva hur gulliga dessa dunbarn är. Ni ser ju. 

SOM EN DÅLIGT GLASERAD MUFFIN EGENTLIGEN (OCH OM EN PÅSK MED FLERA HEM)

Körsbärsblommorna har sedan länge regnat ner i rännstenen, kastanjeträden vecklat ut sina blad i sin fulla längd och jag förstår inte längre vad klockan är för tiden är i maratonform och springer mycket snabbare än mig. Skolan är tiotimmarsdagar (där vi jobbar med den här och den här scenen) och motsträviga utmaningar, tvivel och trötthet, naturalism-overload och stundtals magi. Jag är: i förväntan, sommarlängtan och ständig social stress, ständigt bakvatten och ständig konflikt kring livsprioriteringar. Det verkar inte finnas något enkelt svar, kanske hinner jag ikapp till sommaren, om ett år eller aldrig. Kanske måste jag på allvar omvärdera och erövra allt på ett nytt sätt för att slippa se tillbaka och tänka "VARFÖR all denna ältande ångest?". Drömmer om att det här skulle vara en plattform för filosofiska betraktelser, feministiska politiska analyser, populärkultur och satir, långa tankar, kritiska reflektioner, allt överdraget med en glasyr av överdådsfrukostar, sidenbyxor, tenniskjolar, motljus och la dolce vita. Nu är det liksom bara glasyr, fast en kladdigt söndersockrig som har spruckit och i stort sett fallit bort, lämnat ett sorts ingenting efter sig. Och mitt behov av att förklara och ursäkta detta verkar oändligt.
Det jag egentligen skulle göra här var att trycka fast en bit bortfallen glasyr och berätta om min påsk, så nu gör jag det: 

Första dagen på ledigheten var jag kvar i Malmö med Mattias, inte så vanligt för oss att ha en heldag ledig tillsammans. Vi cyklade till Moderna och såg Nils Dardel-utställningen, han med Den döende dandyn.

Tyckte så himla mycket om det, det var en drömskt dekadent smällkaramell. Älskar kidsens stil på bilden till höger, inte helt olikt hur jag tänker mig sommarens klädnader.

Vi cyklade och letade efter en vintagebutik som tyvärr visade sig ha stängt, men där låg istället ett café där vi slog oss ner för att käka veganburgare av mungbönor. Mycket bra krisp, min bästa veganburgare hittills. Gosade med en extremt gullig hundvalp också men den vågade jag inte fota.

Sedan åkte vi till Kallis! Eftersom en stor del av upplevelsen med Kallis handlar om att få hänga i ett separatistiskt rum med bara kvinnz och vara obrytt naken så delade vi upp oss för att mötas upp efteråt. 

Det var lika bra som kallbad alltid är, en är ny och utmattad och glasklar efteråt.

Det blev nästa dag och jag satte mig på en buss till Göteborg som var saltkysst solkysst och hur välkomnande som helst.

För att hänga med bästa Max. Vi satt först ett par timmar i solen på en uteservering och gick sedan direkt för att premiärglassa.

Snart flyttar de ut från kollektivet så det var en aning vemodigt att vara där och veta att detta hem, som inte är mitt hem men ändå är det, snart är oåterkalleligen borta. Men mest av allt var det bara fint, kul och vilsamt att vara där.

Hanna och Norea passade detta moln till hund, han hette Malte och hade fel på stämbanden och väldigt mjuka öron.

På påskafton dukade vi upp till pangfrukost. Det blev amerikanska bananpannkakor och äggröra (som blivit ett stående frukostinslag) plus allt det andra.

Det var allt jag kunde drömma om.

Hanna och Malte <3

Det var inte så varmt men ändå så fint att det var omöjligt att stanna inne så vi gick ut och slog oss ner på baksidan av huset där utsikten är väldigt, väldigt Göteborg.

Mattias hade kommit efter från Malmö och Maxime gjorde Bloody Marys till dem som kanske blev lite för mycket som en stark tomatsås.

Men ändå sjukt fint att kunna sitta ute överhuvudtaget.

När en nu är i Göteborg så är ett häng på Hagabion obligatoriskt. Vi promenerade över kullen där några hus bytt färg och kvällssolen målade allt i technicolor.

Körsbärsblommen. 

Och att hänga på ett ställe som också är som ett hem. Jag åt tempeh med jordnötter, nudlar, broccoli och massa annat kul. Det var förstås strålande.

Kvalar tveklöst in på topp tre saker jag saknar med Göteborg.

Påskafton var tydligen en trött dag att gå ut på för det var rätt tomt överallt. Men vi hamnade på Folk där vi mötte upp Max och Hanna och drack surt naturvin tills kvällen kändes färdig.

Så blev det söndag och jag och Mattias åkte till landet. Skulle hänga med familj och bli tjugofemårsfirad i efterskott. Det promenerades, lagades halloumiburgare, glufsades biskvier, gosades med barn och djur och så fick jag en rad utomordentligt fina presenter. Till exempel en slöjdad träkanin med klänning och rörliga armar, Marimekkohanddukar, resebidrag och en plånbok som mamma lyckats beställa från Etsy.

Hängde med två av mina extremt gulliga syskonbarn, här är Ville som klär fantastiskt bra i min gamla prinsesskrona. 

dunläs.jpg

M är så himla allergisk mot Imse så han fick ta sin tillflykt till det kalla ute titt som tätt.

Men att vara ute var ändå det bästa tänkbara. Och nu när jag är lite som en urvriden disktrasa och dessutom just sett Kobras avsnitt om staden och landet längtar jag dit ännu mer.

DEN BÄSTA FÖDELSEDAGEN/-NATTEN

Förra lördagen slog min ålder nya rekord och kammade hem en kvarts sekel. En vag punkt i framtiden som jag länge dragit mig för att besluta vad jag skulle göra av, hur fira, hur kombinera storslagenhet med whatever-attityd. Såhär blev det tillslut och jag har ju redan i rubriken avslöjat att resultatet var av det goda slaget:

Morgonen började med uppvaktning av denna superperson.

Vi skulle äta brunch senare så han gjorde bara en "lite spartansk" förfrukost med ägg-/selleri-/purjolöksknäckemackor, smoothie och kaffe.

Mandelwienerbröd och morotskaka med de exakta proportionerna mellan glasyr och kaka. Slår en upp spartansk i ordboken är den denna bild som dyker upp.

Pakethög!

Som om det inte var nog med att jag tur och ordning hade funnit en mycket fin skjorta, en Amanda Svensson-bok och Hello love av Charlotta Cederlöv (som absolut måste bli nästa högläsningsprojekt) så innehöll det sista paketet jordens finaste solglasögon. Ett par Sunbuddies i spräckligt mönster, så olika de skrangliga fejkraybans jag spenderat mina andra somrar i.

En lyxsak jag aldrig skulle skaffat till mig själv men som var sjukt fint att få.

Och så blodröda ranunkler till det.

Redan här var dagen och vibrerade uppe på sin höjdpunkt. Vi klädde på oss för att ta oss an världen utanför.

Det vill säga Stadsteatern som hade kostymutförsäljning eftersom det var teaterns dag, passande nog.

Det fanns sådana här typer av teatrala kreationer men jag och Mattias lyckades ändå fastna för plagg av enbart svart ull. 

Som den här kavajen från Doktor Zjivago. 

Med sex stycken nya prima garderobstillskott i en svart plastsäck cyklade vi mot nästa anhalt.

Som var Systrar & bröder där Emma hade paxat ett bord för oss.

Inte nog med att denna punkiga ängel satt där och lyste och ville dela min födelsedag, hon hade även med sig present.

Och ett kärleksbrev. På framsidan hade hon skrivit ut en sms-konversation från när vi kom in på scenskolan och var helt energidränerade, chockerade och svinlyckliga. Vi hookade upp den där avgörande natten över en pizza och sedan dess har vi inte släppt taget.

<3 <3
Vi åt frukostbuffé i flera omgångar tills magen sa definitivt stopp och då drog vi oss hemåt i maklig takt och ordnade med ett och annat ärende på vägen.

Senare på kvällen skulle jag och Paula som fyllde år två dagar senare ha fest och eftersom vi båda går igång på att fixa dona pyssla pynta så var det lite att göra. Som att baka snickerskaka, en överlägsen sötsak eftersom den också är salt.

Jag vankade runt hemma och fixade och hade det så himla bra men märkte också hur svårt det är att acceptera att saker bara är bra, att det faktiskt var helt molnfritt och bekymmerslöst och lyckligt just denna dag. Det känns som att det kommer slå tillbaka, straffa sig, att det måste vara något som är fel. Det är underligt. 

Men den angstiga förnimmelse och iakttagelse tog i alla fall inte över utan höll sig i bakgrunden. Jag och Mattias fortsatte med att baka pizza till kvällen. Har hittat en pizzeria där en får köpa färdig pizzadeg, för oss lata eller med dålig framförhållning. Fick köpa tre degklumpar för 10 kronor, WIN. Only on Möllan.

När allt var klart (ca 2 timmar senare än beräknat förstås), lastade jag mig själv full av kassar och plåtar och gick några nummer längre bort på gatan där Paula bor (Malmöavstånd 4ever). Där var hon och hennes roomie samt två systrar i full gång med att fixa resten av festen. Som denna cheesecake.

Några dagar tidigare hade vi varit i Malmös eget kitschmekka Partyland, ett tokkommersiellt syntetiskt kalasparadis som framkallar en underlig och mycket intensiv känsla av äckel-möter-eufori. Där finns allt ifrån banderoller av rosa bebisfötter och Frozenkonfetti, till hyllmetrar av piñatas, ballongvalv och tårtdekorationer. Vi gick därifrån med väldigt mycket ballonger.

Men grädden på moset kronan på verket var denna rosa heliumdelfin. Säg en fest som inte skulle piggas upp av denna.

Paula hade fixat drinkhörna.

Två av systrarna.

KOLLA HUR FINA.

Födelsedagspinglor och rosa delfin.

Och så kom det folk som sjöng i stämmor och som gav oss Fucking Åmål-affischer och chokladdjur och tog vardagsrumsgolvet i festlig besittning. 

Alex hade stukat foten gul och blå på en rörelselektion och lajvade därför Richard III-fysik hela kvällen (ursäkta teaterintern referens).

Vi fick varsitt partykit som tex innehöll sådana här discokulor ficklampsformat.

Sedan var det hemmafest på det bästa sättet, det bara pågick tills klockan slog om till sommartid och vidare, det blev senare och ljusare och en nästan osannolikt lovande början på ett nytt år i livet.

TILL SKOGEN

Förra helgen begav jag mig uppåt i landet, lämnade min kära inhängnad Möllan för en annan sorts luft, ett föräldrahem och en stjärnhimmel. Jag hade haft skog- och djurcravings hur länge som helst och var mycket lättad över att äntligen komma iväg.

Och jag kan redan nu säga att det blev en exemplarisk helg. Exempelvis så var det sol hela tiden och när det var mörkt så var det stjärnklart. På lördagen var det såhär ljust, jag åt frukost i ett solbadande kök och gick sedan ut för att gosa med isbjörnarna, dvs hästarna. 

Shamita med pepparkornsögonen och de vita ögonfransarna.

Jag och mamma promenerade för det kan en inte missa. Till den här hagen som är barndomsminnen om kurragömma, picknickar och grodyngeljakt i dammen.

Isgrafik.

Rotknutar. Aaaah, att få vara i skog efter månader av Skåneslätt och stadsrum.

Vi utvidgade hela tiden promenadsträckan för det var så perfekt vårvinterväder att det var omöjligt att gå in.

Vi var nog ute i uppemot två timmar och hann äntligen för första gången på månader prata ostört, länge.

Videung också.

Hemma går allt sin gilla gång, rutinerna nästan orubbligt trygga. Pianot och Backnoterna stadigt på samma plats, radion slås på till sjörapporten innan kvart i tio-ekot, teet dricks vid samma tid varje dag och kaffet likaså, hästarna hämtas in till stallet och släpps ut, alltid biscotti till kaffet, alltid en tung cheddarost längst ner i kylen. Sånt som en febrig tonåring tyckte var outhärdligt är nu helt fint att komma hem till.

Det var så fint ljus att mor min fick slå sig ner för några porträtt. Fin va.

Himlen brann upp över vassa trädsiluetter.

Det går så lugnt och långsamt allting, ibland tar det flera dagar för mig att vänja mig vid det tempot men nu var det precis vad jag ville ha och därför sjönk jag bara ner i det, helt tillfreds. Läste utan att stressat se efter hur många sidor det var kvar på kapitlet, sådant.

På kvällen kom Jonis, Lisa och Hilma och till finbesöket bakade mamma blåbärspaj, så gott ju. 

Då på kvällen sov kidsen men på söndagmorgonen var de förstås uppe vid åtta och lekte kaos med tjugo års samlade leksaker, sjörövaröar och riddarborgar i playmo, tuschsminkade barbies och skogsfamiljer i rutiga shorts.

Så himla gosigt att träffa dessa igen.

Kolla Ville åh.

Sedan red jag och pappa ut i skogen. Att gallopera på skogsvägar och i ekhagar och allt är så idylliskt så en nästan blir lite äcklad av sig själv fast en ändå bara njuter. Jag rider inte ofta numera men Minzk som är min (nåja, egentligen inte riktigt min) häst är så bedårande att det inte är klokt. 

Och så var det lunch och gosa med syskonbarn, spela en eller annan ballad till på pianot och fotografera snödroppar (för det är lika kul efter varje iskall vinter). 

Den här tiden på året är alltid stubbigt och korthugget, skört och sticksigt, torrt monokromt. Men det händer något så snart ljuset ändrar sig till att lysa med guld. 

Det var en helg som var så anspråkslös och lågmäld men som innehöll allt jag behövde då. Den här vilda vargen till gammal gubbhund exempelvis. Han finns ju inte i Malmö. 

EN KVADRAT AV LJUS

Det var en gång en dag, jag tror den var en lördag, som innehöll allt detta:

Amerikanska bananpannkakor, melonskivor, vispgrädde.

Sida vid sida med detta guld.

Kaffe i muminkopp i säng med muminlakan.

Stad, sol och blomsterbutiker.

Vinterblyga tulpaner i bruna papperstrutar.

Och för dyra rosor.

Att bo i en stadsdel som bara växer och glänser hela tiden.

Där det exempelvis finns sådana här butiker med vinkande katter, wontonplattor och ett halvt kilo tofu för sexton kronor.

Och cyklar med blomsterkransar och bolibompadrakar på.

DET ÄR REDAN TRE MÅNADER SENARE, DE SPRINGER ALLTID FORTARE ÄN MIG

Hej, här kommer jag för att (desperat) manifestera min existens on the internetz. Detta tänkte jag göra på välbekant bloggarmanér med frukostbilder och selfies. Kan ej hantera tiden och allt som inte ryms i den. Jag avskyr att erkänna att jag uppslukas och tyngs av livspusselstress, men nu är det ju så. Men, det är trots allt fredag och den här helgen har vi på Teaterhögskolan i Malmö arrangerat scenskoleseminarium, massa studenter från de andra scenskolorna kommer för att hänga, workshoppa, gå på seminarier, spela innebandy (tvivelaktig tradition), kalasa, knyta vänskapsband, bygga broar, dansa, diskutera, spinna trådar och tuppfäktas med oss. Det är en helg med nervöst stor potential. Om jag håller den här bloggtakten får vi säkert se en glimt från det runt midsommar! Det ser vi fram emot va! 
Men först, tre snabba från mitt mars, so far: 

Kolla, bloggfrukost! Äter naturligtvis detta varje dag, stylat precis såhär. Meny: mjukkokt ägg, rostade brödstavar med smör, rostad toast med färskost och avve,  hallon- och ingefärssmoothe, yoghurt med rostade frön och äpple- och mangomos. 

De här helgmornarna är ett av livets bästa ting, vi på varsin divan och han i sina raggsockar/stickade sovsäckar för fötter.

Ett självporträtt en morgon innan skolan när mitt hår var nyfärgat svart och luggen lite för kortklippt. Häromdagen redigare jag en bild på mig i photoshop och använde eyedropper-verktyget på min hud. Färgen jag fick fram var solklart syrénlila. Det har varit en lång vinter och mitt pigment har mycket svaga gener. 

Sådana här kvällar är en av alla saker som inte ryms så ofta i mitt vardagsliv som det ser ut nu. Men nu i veckan fick jag och M äntligen picknicka på golvet med ostfest (sjukaste gruyèren och La tur) , smördegspiroger, vin, hångel och nya favoritserien Togetherness.  

EN DAG AV SMÄLTANDE SNÖ OCH FLÄCKIG FÖRFÄRLIG FÖRUNDRANDE KONST

En gång i Berlin när det snöade och sedan började töa, vi åt ännu en frukost med röror i små skålar på ett café med stearinljus och rosor på plywoodborden, fick smältande snöflingor i ansiktet, besökte konstmuseet Hamburger Bahnhof där allt är en gammal tågstation med höga bågar och pistagegrönt kakel, där vi såg stora symmetriska färgfält och skrivbordsskulpturer, ville köpa alla anteckningsböcker i museibutiken, berördes illa av en dokumentär videoutställning om amerikanska militärens sätt att använda sig av datorspel när de utbildar tex drönarförare och förundrades över träd som flyttats in från skog till konsthall och sprayats regnbågsfläckiga. En sådan dag en önskar sig flera av.

OCH SÅ TOG VI BERLIN

Det är ju svårt att tro att personen bakom denna slumrande blogg är vid liv och ibland är med om saker, men jag vill ändå tro att det är så. Till exempel så var jag i Berlin för lite mer än en månad sedan, min första gång där. Efter jul, familjer, saffransoverload, regnsörja, vintergnister, en exploderad vattentank och tidernas mest välkomponerade julbord åkte vi. 

Jag och Hanna tog bussen från Köpenhamn en iskall morgon, knaprade någon sorts müslikakor och drack gratisvatten, pratade nästan oavbrutet hela resan förutom sista biten då vi tittade på Pride. Hanna är en person som jag egentligen inte umgåtts jättemycket med fast vi jobbade ihop med Fireflies men hon är en briljant person som besitter de vildaste anekdoterna och är på alla vis spännande, smart och [valfritt positivt adjektiv]. 

Vi kom till Berlin vid sextiden på kvällen och alltså, kan verkligen rekommendera buss från Köpenhamn. Jag åkte tur och retur för ca 700 spänn och i och med att två timmar av resan är färja så får en vara uppe och sträcka på benen så det räcker. Klimatbra och plånboksbra.
När vi kom till Berlin slog vi följe med en kille med trasiga glasögon och fullskalig friluftsutrustning inklusive minimal kompass. Han skulle åt samma håll som vi och sedan skulle han på kontaktimprovisationsfestival. Knäppt eftersom både jag och Hanna hållit på med kontaktimpro, det är ju inte en så väldigt folklig sport så att säga. Vi hittade tunnelbanestationen, åkte dit vi skulle, vinkade kontaktimprokillen hejdå och sedan skildes även jag och Hanna åt för vi skulle bo på olika ställen. Jag hade varit så noggrann med hela reseplaneringen ända fram till sista sträckan mellan min hållplats och lägenheten vi skulle bo i. Maxime och Agnes skulle komma senare med flyg så det var upp till mig att hitta stället. Hade ingen gps i mobilen, ingen karta och drabbades av ny-okänd-stad-snart-blir-jag-rånad-känslan. Irrade runt och i Neukölln en stund innan jag tog mig samman, fotograferade av kartan i tunnelbanan och trevade mig fram. Lägenheten vi bodde i var långsmal, full av palmstora monsteror och Weledaprodukter. Damen som hade den var rar på gränsen till översocial och hade bäddat till oss på liggunderlag. Detta gjorde sömnen till en felande länk under resan, men en står ju ut.

Ojoj, nu blir denna text väldigt lång märker jag. Ska försöka hålla mig till en mer koncis stil. Maxime och Agnes kom i alla fall välbehållna på kvällen och vi åt fantastiskt indisk mat med livets bästa naanbröd. Nästa morgon var det sånt här väder och det var så sjukt fint.

Vinterstad i sol är ändå svårslaget.

En värld av socker.

Vi åt frukost på Café Engels och alltså, SÅ bra. Åt gigantiska tallrikar med ostar, färsk frukt, perfekt krämig äggröra, grönsaks- och bönröror, nybakat bröd, toast, hemlagad marmelad OCH SÅ VIDARE. Längtar tillbaka så mycket nu. Vad jag älskar ännu mer än frukostar som denna är att hänga med dessa grrrls. Känner alltid att det är vi som är framtiden när jag är med dem. 

Vi rullade ut från Engels efter säkert ett par timmar och gick rakt ut till detta vinterlandskap. Tror att det kan vara ett gammalt flygfält, i alla fall en helt öppen yta mitt i stan.

Maxime Hanna Agnes <3

Alla barn var mycket rustika och åkte träkälkar. 

Vi åkte in till Mitte och skulle göra staden. Gick till exempel till Waahnsinn där jag köpte både ett par midnattsblå sammetstights som jag använder jämt nu och en supermjuk grå polo som jag också använder jämt.

Gick till Made in Berlin där Agnes köpte ännu en fuskpäls precis efter att hon konstaterat att hon absolut måste ha ha en annan jacka än en fuskpäls, men hon kunde ej motstå en mjuk i leopard. 

Det började skymma och vi satte oss på ett mediokert café, vilade benen, pratade och drack kaffe.

Sedan var Agnes och Hanna trötta och for tillbaka till Neukölln för att kolla på film och äta chips. Jag och Max var fortsatt ovanligt energiska, stora doser intryck + långa sträckor promenerande brukar vanligen göra mig dödstrött. Vi gick längs Weinmeisterstrasse och Friedrichstrasse, gick i underklädesbutiker och igenom kitschrustika julmarknader med glühwein och pretzels.

Pelare och discokula.

Och till sist en sväng in på La Fayette-varuhuset som var hysteriskt flådigt och julpyntet utgjordes av enorma rosa flamingos i fuskpäls.

Så kom till sist tröttheten som en ångvält och vi åkte hem, gosade ihop oss med Historieätarna innan vi åt phad thai och sedan somnade tidigt.

KALLBADHUSET / LIVSNJUTARUPPÅTTJACK / FRUKOSTFLOSKLER / LJUSET

Min mest saknade Göteborgsperson Maxime var här förra helgen och det var en så fin helg. För att när någon kommer till en som känner en sådär på riktigt utan och innan så är det lite som att komma hem.

Det var fredag eftermiddag, jag var inte lika efter-skolan-trött som jag brukar och vi gick hem till mig. La oss på divanerna med Cat Power i högtalarna och varsin Ginger Joe, samtalsämnena var sexfiliga motorvägar som korsade, överlappade, avbröt och hittade varandra igen. Det är så enkelt med henne och det tar bara ett ögonblick innan vi är djupt inbegripna i något av allt som bara måste diskuteras nu, genast. Sedan lagade vi tacos med frästa vitlöks- och ingefärsmarinerade champinjoner, hennes bästa guacamole och allt annat som är gott och krispigt och salt. Det blev sent, hon försvann ut för att träffa några andra kompisar, jag och Mattias tittade på Coco avant Chanel som var mycket estetisk men i övrigt ganska lam.

Förra gången hon var här hann vi inte gå till kallbadhuset men den här gången var det bestämt, så efter frukost på lördagen tog vi bussen dit. Det ligger ute vid Ribban där en ser Öresundsbron i ena riktningen, Turning Torso i andra och bara horisont i mitten.

Och änder som står på huvudet i det iskalla vattnet.

Det här är en av de bästa sakerna med Malmö. Exempelvis för att det ser ut som arkitektur från Mumindalen, en mintgrön och vit träskapelse som breder ut sig som en lugn borg mitt i saltvattnet.

Det är egentligen allra bäst att gå hit på vardagar när det är färre människor här, men det är fantastiskt oavsett tid på dygnet. En hänger runt naken med massa andra nakna brudar kvinnor och tanter vilket är sjukt soft och avdramatiserande av nakenhet och kroppsnojor.  Genom fönstret på bastun är det bara vågor horisont kanske en färja, hav. En bastar tills hela kroppen är genomkokt och en är prickig strimmig av svett, sedan går en ut på någon av bryggorna och doppar sig i det mörka havet. Sedan håller en på sådär, kanske tre vändor. Det känns som att ha sprungit en mil och samtidigt vara fullständigt avslappnad, den plötsliga temperaturchocken skickar ut endorfinerna på grönbete. Alltså det är en så intensiv upplevelse av välbehag, alla borde göra detta. Särskilt på vintern, i Sverige. LIVET osv. Vi blev så carried away av detta livsnjutaruppåttjack att vi gjorde krigarpositioner nakna på bryggan och jag ville hemskt gärna sjunga Power ballader till havet. 

Behöver jag säga att jag älskar det här stället. Mackan älskade det också så jag var väldigt nöjd. Vi tackade för oss och stannade och pratade ett ögonblick med dessa gulliga små som stod och frös utanför i snålblåsten. 

Hus vid busshållplatsen.

Åkte tillbaka till stan och åt bahn mi på Nois vid triangeln. Mastigt men asgott. 
Vi chillade hemma ett par timmar och käkade sedan burgare på Casual men det hamnade inte på bild. Jag är dock i en ganska stillsam fas just nu tror jag så jag gick hem tidigt och softade när Max fortsatte leva natten.

Gjorde efterrätt extra allt med stekt banan (så underskattat), varma hallon, grädde och vit choklad.

Det blev söndag och det var sol och vi gick till ett annat nytt favoritställe, Chez Madame.

Som säljer typiskt grafiska, pastelligt hipstriga affischer.

Frukosten är mitt bästa mål på hela dagen. Jag hör mig själv alltför ofta utbrista "men hörrni, livet ändå, va!" till mitt sällskap vid frukostbordet. Jag kan inte stoppa dessa floskler från att slippa ut, jag mår helt enkelt för bra i  morgonstund, om den kommer med en sådan här frukost. Som den här, med helt helt sjuka fattiga riddare, ostbricka och scones. 

Med detta strålande sällskap, och Maxime förstås, som jag av någon oförklarlig anledning inte har någon bild på.

När vi ätit oss mätta för ett helt kompani sa vi hejdå till Mattias och gick på en sällsynt stökig men också fyndspäckad loppis. Det fanns en ovanligt vacker (alltså hur ofta är en gardin egentligen vacker) gardin i kinesiskt siden som jag för alltid kommer ångra lite att jag inte köpte.  

Och så mötte vi upp Shora och Latifa och gick på promenad. Det var så fint med sol och vi gick ut till Västra hamnen. Pratade om Aljazeera, huruvida framtiden för journalister finns eller inte och sånt.

Gick ända bort till Turning torso och fick svindel av att titta upp. Det har en vallgrav runt sig och det enda som finns utanför är en plastikklinik. 

Det är en sjukt tät del av Malmö och jag skulle aldrig vilja bo där ens om jag hade kunnat. Men havet är ju havet och havet är alltid storslaget. Vi promenerade i säkert två och en halv timme och efter det någon gång så åkte Max och den mycket, mycket fina helgen nådde sitt slut.