PRAG / MILK HONEY & SOME CORPORATE MAGIC

För två veckor sedan var jag & hälsade på Adam i Prag, bodde med honom & hans pojkvän Alex i deras kollektiv i fem dagar. Jag & A hade inte setts på ett år och bara skypat ett par gånger, men det var så himla himla fint att ses, så mkt bästisfeeling. Langar allt från våra dagar på en gång, såhär:

Lätt för en sådan som mig att förälska mig i en stad med sådana här fasader & spårvagnsnät både längs med och ovanför gatorna.

Själva föremålet för resan. 

Hipsterkaffe till alla.

A's Twin Peaks-tatuering <3

Gå på utställning & bli mest imponerad av byggnaden i sig, bli förvirrad över målade dörrar & balkonger, generas över illa skrivna verkbeskrivningar & fota A som fotar en text på en vägg. 

En jag vill bo på samma ställe som & hänga med jämt.

A & A tog mig på promenader varje dag, utsikterna var megaidylliska mest hela tiden.

Arbetade hårt på mitt sockerberoende samt att äta mig in i lokala specialiteter. Vallmofrön & maräng verkar vara grundämnen i den tjeckiska dieten.

Lägg av vad gulliga. Längtade halvt ihjäl mig efter den jag i kär i när jag hängde med dessa lovebirds.

De var hemmablinda för denna stads cuteness & förvånades över mitt översvallande tycke för glassfärgade fasader. 

Ett stycke brunch hände. 

Ganska statytät stad, & någonstans måste de ju förvaras. Då kan en hitta en sån här ockult kör av tjurpräster uppradad på en innergård.

En dag gick vi förbi en konstskola som hade öppet hus. Mkt klassisk stämning.

Dåligt dokumenterade parkhäng. Jag & Adam tog med fleecefilten med delfiner på som spelade en betydelsefull roll för oss i Gießen förra året & la den hälften i skugga, hälften i sol så vi både fick som vi ville. Varvade sedan olika lågintensiva parkaktiviteter som ätande (det bästa är att tofu är så orimligt billigt i detta land), läsning, solning & sömn. Mkt zen stämning vilket var precis vad min febrigt rotlösa själ behövde.

alx.jpg

En annan dag var vi på bokmarknad & Alex köpte enbart böcker som matchade hans outfit.

A's & A's  hållplats där kidsen idkade parkour.

Hängde med ett av de k00la kidzen. 

Som visade tydliga tecken på att han är en urban ungdom.

Den kvällen skulle vi på födelsedagsfirande hos en av deras vänner & vi försåg oss av vad naturen hade att erbjuda i blomsterväg.

Den urbana parkourpojken byttes ut mot en ung Morrissey på ett ögonblick. 

Denna bild får symbolisera alla avsnitt av OITNB som vi såg på med ihopkopplade hörlurar på en madrass på golvet. Lägg av vad fantastisk, hjärtskärande & vidrig denna säsongen var, förstår ej hur jag ska kunna vänta ett år på nästa. 

Mer stad, mer fasad. 

Du blickar in i ögonen på Tjeckiens nästa stora regissör. Javisst såäre.  

Obligatorisk tjeckisk matupplevelse: panerad stekt ost med pommes & tartarsås. Ville ha the real deal på sunkigt kvartershak & ej piffig dyrisversion. Det fick jag. Vi misstänker att det inte kanske egentligen var någon ost utan mest fett inuti annat fett. Men ändå gött n greasy. 

En gång på en didaktisk & illustrativ utställning om big data.

De här dagarna var så mkt mer; kanalhäng, två föreställningar med urblekt kollagedramaturgi, medeltidsstämning, ritualer & matlagning, uteserveringar & generiska hipsterbarer, mat så deppig att A nästan skrek this food should go to hell!!, stengrottor, picknick & sömn under trädkronorna, en märklig marknad mest bestående av plagiatväskor & knogjärn, men allra mest alla samtalen & skrattsalvorna som inte går att återge. Men nu blir det extramaterial!!-------------------------->

Sista dagen gnällde jag över att det inte fanns några bilder på mig & Adam från resan. Då langade Alex fram dessa, blev så glad <3

Och så två bilder som A tog med sin engångskamerai Gießen förra året. Dog nostalgidöden. Första bilden är på vår poolspecifika föreställning Keiko som sedan blev den renaste upplevelsen av ett fiasko jag någonsin varit med om. Minnet av det fyller mig med en märkligt intensiv mix av skam & kärlek. Den senare bilden fyller mig enbart med de senare. Må denna vänskap leva lycklig i alla våra dagar. 

LITE MINDRE LIKT EN JORDBÄVNING

Sommaren snurrar fort & min examen är plötsligt tre veckor bort, juni smälter i solsken & skyfall. Jag och mitt 25-kilosbaggage har rört oss över Tyskland, Tjeckien & nu tillfälligt (allt, tillfälligt) landat i mina föräldrars hus, i mina föräldrars trädgård, i min barndomsby. Fotograferar mer nu men är än mer upptagen med att ta igen sömn, gå i terapi över Skype, upprätthålla distansrelation, skriva in mig på Arbetsförmedlingen & uppdatera cv-sidor, genomgå bootcampliknande emotionella processer, plöja säsong fem av Orange is the new black och gråta till varje avsnitt, gosa med en gammal hund som knappt orkar gå längre, ligga på magen på en gul filt i gräset och färdigställa en uppsats som bara blir länge & längre, vara bakis av antihistaminer, köpa fler tågbiljetter till fortsatt fläng, cykla till höjder varifrån en kan se mina käraste ängar & sjöar och faktiskt sova hela nätter för att den här platsen gör mig lugnare än jag varit på länge. De här bilderna är ifrån tio dagar i Gießen som började i solförmörkelse, slutade i soluppgång och sedan avbröts av taxi, perrong, avsked, tåg, flyg, omständigheter av helt fel material. Men efter det hände flera bra saker & jag vill verkligen tro att jag är på en avsats som leder uppåt & framåt, till något lite ljusare, lite tryggare, lite mindre likt en jordbävning.

DEN SISTA DAGEN

2 juni 2017 är ett datum som existerat som en suddig antydan vid horisonten sedan våren 2014 då jag kom in på Teaterhögskolan i Malmö. Datumet som markerar slutpunkten för det som jag nu resten av mitt liv kan referera till min scenskoletid. Håhåjaja. Den dagen var för tio dagar sedan, och den blir väl mitt första häng-med-på-min-dag-inlägg på cirka ett år? Jag måste säga att min ihärdighet som dålig bloggare är snudd på imponerande. Nåväl. Det här var min utsparksdag, en sista excess i uppmärksamhet & firande innan den hårda verkligheten tar över:

Jag sov hos Paula & Calle och på morgonen slogs jag & Calle över vilka låtar vi skulle peppa igång till, blev såklart mest Britney pga vårt gemensamma anknytning till henne. Sedan promenerade vi genom Möllan, tjusklädda så folk kastade uppskattande & undrande blickar.

Bar blommig kimono eftersom det är det plagg som med störst säkerhet försätter en i lämplig glamourös känsla.

Poserade och "övade" vår version av Vit päls låt Kärleken bryr sig inte. Jamen det är ju nästan obligatoriskt att ersätta texten till en poplåt med komprimerade gemensamma erfarenheter & anekdoter klädda i nödrim.

Började med frukost hos Viktor i hans och hans flickvän Magdas sjukt fina lägenhet.

Sonia & Linn levererade stil & flärd.

Poppa bubbel på balkong. 

Filmstjärnan & Dramatendebutanten.

Det fanns hundar också, dvs 100% mer livskvalité!! Denna heter Fröken Östman & hade exakt samma ansiktsuttryck & vinkel på öronen som Sniff.

Åt croissanter, drack finkaffe, skålade i bubbel & övade låt.

Calle gosade med Pablo samt såg ut som en exakt kopia av James i Twin Peaks.

Dessa tjejkvinnor alltså, akta er för nu TAR DE ÖVER

Sista gruppbilden på detta tre år långa tolvpersons-tvångsgifte <3 

Sedan gick vi in på skolan och möttes av jubel? Kanske enda gången jag kommer uppleva det i lajf. Sedan var det ceremoni, stipendier & tal & diplom & blommor & allt sånt där. Lite tjusigt, lite obekvämt & onekligen en konkurrenssituation til' the very end.

Vissa var mkt känslomässigt tagna.

Vad skulle jag gjort utan dessa två alltså.

Sedan började egentligen själva utsparken. Vår uppmärksamhet fångades av jubel från fönstren.

Sedan följde ledtrådar & uppgifter, en sista gång fick vi hantera utmaningen att fatta beslut i grupp, en aspekt av denna utbildning jag definitivt ej kommer sakna. Linn blev tvungen att köpa nya skor pga skoskav of doom och vi beordrades att lajvstreama allt på fejan.

Denna sekvens av möhippa/fångarna på fortet ledde till slut fram till denna välbehövliga picknick.

Mkt trevligt & fint fixat.

Ettorna & tvåorna fixade allt för oss och hade tex förberett norsk karaoke, ändå en av de bättre sällskapslekarna.

Vid det här laget var jag & Calle redan så trötta så vi sov en stund där bland bärsburkar & Aladdinaskar. 

Men dagen var bara halvvägs hunnen ju! Vi fick åka taxi tillbaka till skolan & hade sedan tid att göra oss i ordning för middag.

Här ser vi pinglor som piffar för sista gången i vårt omklädningsrum.

Pojkz som svidade om till vitt.

Anja i dramatikerklassen, vår enda parallellklass som vi följts åt med de här tre åren.

Efter att ha softat på kuddar & filtar i omklädningsrummet blev vi inlotsade i ett rum där ett långbord stod dukat. Detta var början på den sjukaste middagen i mitt liv, en sjurättersorgie som var typ det godaste & mest omtänksamma nån kan önska sig. 

Smörslungad sparris, hollandaise & krutonger. Stop it already.

Långbakad spetskål med smetana, mandel & skirat smör (tror jag?). Allt var i alla fall helt bisarrt gott & genomarbetat, Einar & Rasmus som lagade maten hade komponerat alla rätterna själva & lagat allt ifrån kroppkakor till champagnesorbet från scratch. Orkar ej. 

Och så fortsatte det med den traditionella galan, roasts, spex & nostalgifilm. Själv fick jag en alldeles egen begravning med Amazing Grace acapella & minnesaltare pga att jag gjort mina avvikelser från utbildningen & varit borta ganska mycket. Ändå fint, hade väntat mig något betydligt elakare. Efter denna fyratimmarsmangling hade jag noll procent festlig energi kvar så när vi gått igenom den sista ritualen av att bokstavligen 'kastas ut i Teatersverige' kramade jag min klass hejdå för sista gången, promenerade längs Amiralsgatan till mitt tillfälliga hem och lämnade min scenskoletid bakom mig.

ATT SLUTA SCENSKOLAN

Denna kamp/ynnest/era är över. Jag har varit euforisk, brutits ner, brutit mig ut, känt mig ostoppbar och tillbakahållen, firad, omhändertagen och missförstådd, på helt fel plats och ibland helt på rätt, gått från klarhet till klarhet till bråddjup & förvirring, jag har skämts så mycket, varit sämst och ibland lysande, jag har gjort mitt allra fakking bästa. Jag gjorde det vid sidan av dessa 11 scenpersonligheter (även med långa avstånd ibland) och vi gjorde vårt allra fakking bästa. Nu; ny era. Eller så fortsätter bara det som oundvikligen fortsätter.

JAG TAR MIG TILL SKOGEN

En gång för några veckor sedan hade jag så mycket ångest & livskris (allt upphöjt till 200 av PMS:en of doom) att jag började räkna uppehållet i tårflödet istället för antalet gånger jag grät. Då var F här och då tog vi oss till skogen, vilket faktiskt är det enda rimliga att göra ibland när livet känns orimligt att leva. Och efter att jag fått se brinnande skymningsmoln, daggen samlad i klungor av lupinblad, trädstammarna slå sina skuggor i ojämna ränder över grusvägarna, efter att ha fått snubbla ut i hästhagarna för att fånga allt som guldskymningen kastade sig över på bild, efter att ha fått eldat i spisarna, hängt med pianot och djuren och sprungit den där rundan och sett ekorren som äter upp fåglarnas mat i mammas och pappas trädgård och uttala alla rädslor och tillslut somna och nästan gråta färdigt så hade egentligen ingenting förändrats, men livet kändes lite mindre orimligt att leva. 

GBG. BACKA. SLUTPRODUKTION.

Har nu släpat min trettiokilospackning till staden i väst, staden på G,  tolv trappor upp till Maximes föräldrar där min regnjacka från gymnasiet fortfarande hänger i hallen. Här ska jag bo i fyra veckor för att repa och spela vår slutproduktion A map to get lost; ett hypermedialt mysteriespel som är det mest maximalistiska, fetischistiska, märkliga, unheimlich, episka scenkonstverk jag varit en del av. Och det jag är mest stolt över. Varje morgon åker jag färja till teatern, står i fören och känner mig som Rose/Jack strax innan den lägger till vid Lindholmen. Göta älv är nästan lika storslagen som Atlanten. Är lite vinglig och orolig av den framtids- och livsstress som är så svår att hålla sig immun mot när det är mindre än två veckor till premiär och mindre än två månader till examen. När en byter plats med bara några veckors mellanrum och tappar bort sin sömn. Integriteten, ryggraden och de (nyss så) bestämda idéerna om vad en vill göra har visat sig vara oroväckande lätta att sätta i gungning.  Letar efter harmoni mellan rimlig sömn (tack Atarax), hårt arbete, tillit, fuck off, konstnärligt högt flygande ambitioner & hinna med att komma ihåg hur glad jag är att jag ju är just här. 

Stockholm episod 2 (hur flyktig den än var)

När jag kom hem från Rio hade jag en bild av en lång sammanhängande Stockholmsvår, att jag skulle etablera rutiner och måla gatorna med mina vanor. Ganska snart insåg jag att detta var en illusion och att jag ju bara skulle vara där en månad innan det var dags att åka vidare till Göteborg för att göra klart min slutproduktion A map to get lost där. Jag tror egentligen hela 2017 kommer vara såhär; inget stannande, bara vidare. Har inte fotograferat så väldigt mycket den här månaden, men är i behov av paketera och sammanfatta denna fragmentariska tillvaro så jag slår ihop denna Stockholmsmånad till ett enda långt, spretigt inlägg: 

Har fått lära känna fina Jenny genom att bo med henne, väldigt mysigt. Vi har diskat varandras disk, haft terapeutiska diskussioner lutade mot dörrkarmarna och ätit upp varandras avokador. En gång var Malou, vars rum jag bor i, och hälsade på.

Har varit besatt av jordnötssmörsgröt.

Denna person var och hälsade på två gånger, satte guldkant på mitt lajf och blev förtjust i chokladbollar.

Och så har vi ju repat varje dag och ibland delat på praktiska uppgifter, som här när vi klippte ut ett tygtak åt Agnes som är hjärnan och händerna bakom vår scenografi och kostym.

En gång bjöd min andra Agnes mig på överdådiga födelsedagsvåfflor och det var asbra som alltid. Sällskapet alltså, men våfflorna också för all del.

Ibland har det varit världens vår och vi har tryckt mot soliga väggar på lunchen. Här är ca en fjärdedel av vårt team.

Lagt för mycket pengar på kaffe.

Agnes, Olof och en fågelperson som förekommer i vår show.

Jonna, Agnes och två andra fluffiga personer som förekommer i vår show.

En söndag var det perfekt vårväder och jag, Maxime och Minna hade det bästa söndagshänget. Gick på loppisar, fikade länge i solen, promenerade vid Vinterviken och GUNGADE. 

Vet inte vad som hände men våra magkänslor drev oss kollektivt till att kliva upp på denna svävande vedbit.

Och sedan följde en sekvens av kissa på sig-garv och sedan nästintill eufori pga viktlöshet är topp 5 (kanske t.om. topp 3) bästa känslorna.

Så värt att leva i ett land med årstider pga lyckan över det här.

Sedan hände det hemska i Stockholm, en massa förvirring, osäkerhet och rädsla som gjorde att vi ställde in vår halvtidspremiär förra helgen. Istället packade vi ner hela vår scenografi igen för att skicka den till Göteborg. Snart kommer vi efter och då tror jag tiden kommer accelerera ytterligare. 

27.

Tiden går så sanslöst fort just nu! Vet inte om detta bara är början på den acceleration av tiden som bara kommer öka livet ut, eller om det är något särskilt med den här perioden. Om två månader är min scenskoletid över och då har redan halva 2017 passerat. Förstår. Ej. Jag är också till exempel redan 27 år, två veckor och två dagar. Födelsedagar är en komplicerad sak. Fantastiskt att fortfarande vara vid liv & livet blir faktiskt bättre vs Den Stora Åldersnojan. Det blir någon form av avstämning; hur lyckad/lycklig är jag nu, var är jag/vart vill jag etc. Och så tänker jag alltid att jag inte vill ha nåt stort, att jag inte vill stå i centrum eller göra någon grej av det, men när själva bemärkelsedagen inträffar ångrar jag mig och vill ha storslagna planer i alla fall och då är det i regel för sent. Tröttsamt beteendemönster. Min födelsedag i år var känslomässigt böljande, och såg ut lite såhär:

F var här! Det var en mycket bra sak. Vi åt en rimlig mängd amerikanska bananpannkakor till frukost. 

Jag fick livets finaste kimono i födelsedagspresent som jag suktat efter på Beyond retro dagen innan. Ska leva eskapistiskt konstnärslajf i denna i sommar.

Det var alla tiders vår och det gick att dricka kaffe på balkongen, tjöt över hur nice det var.

Kände att vita jeans var det mest passande plagget denna dag.

Sedan hade jag lite ångest på tunnelbanan på väg till skolan; tiden, framtiden etc. Hade sovit dåligt och haft ont i magen på natten så var ej helt i balans.

Gör ju min slutproduktion i Sthlm/Gbg och jag träffade min fina grupp och förberedde för readingen av Emmas text som vi skulle ha kommande fredag. Det är en poetisk och episk explosion vill jag lova.

Efter repdagen följde typ 1.5 timme av total förvirring då F's telefon var död och det var stopp på röda linjen. Vi hade bestämt träff på skolan för att gå på en föreläsning med Mette Ingvartsen men kunde ju inte nå varandra alls. Min strategi var att åka hem för att jag tänkte att han antagligen tänkte samma sak, men hans strategi var att åka till skolan där vi sagt att vi skulle mötas oavsett hur försenad han skulle bli. På en marginal av ungefär tre minuter hittade han mig på busshållplatsen innan jag åkte hemåt, hade vi inte stött på varandra då hade det urartat i flera timmars lönlöst letande (hur letar en efter nån i Stockholm ens). Vi missade föreläsningen, jag var lättad men skör och vi begav oss till Kokyo för att möta upp Maxime. 

Gulliga personer va!!

Jag fick en fågelmatare av Max och den största ros jag nånsin sett av hennes gulliga föräldrar. Sedan åt vi dumplings och andra goa koreanska grejer.

Fick konfetti också.

Vid det här laget hade ångesten släppt och det blev ett mycket fnissigt och förnöjsamt avslut på den födelsedagen.

magpie, I am lost among the hinterland, caught among the bracken and the fern

Över helgen åkte jag till mitt föräldrahem för skogsrehab efter två veckor med tarminflammation som envisades med oinbjudna påhälsningar. Trött efter ensamnatt på akuten, oberäknerliga smärtskov och med vettskrämda blodkärl som inte orkade punkteras mer. Har nog aldrig haft så svårt att avgöra mitt eget mående pga har kastats mellan helt normalt och hemskt på ingen tid alls. Jaja. Fick hela den monokroma färgskalan i sin svaga skönhet och luft av sjö, mossa, blöt jord och årsgamla löv. Gosade med urgulliga syskonbarn, drack grönt te och åt rostade mackor med smörgåsgurka, poserade på en åker, kramade en pappa som förlorade sin mamma tillika min farmor, klappade Imses mjukaste kinder och luddiga öron, promenerade i timmar. Allt som vanligt, och så länge det är så är det bra. Det här har ju förresten till slut blivit mer min hemsida än bara min blogg. Om någon fortfarande hittar hit och dessutom vill prenumerera på mig på bloglovin kan en göra det här. Så. 

PÅ ANDRA SIDAN KARNEVALEN & AKUTEN

Saker som passar ihop mest för att deras färger gör det men också för att de har varit av mer eller mindre betydande slag i mitt lajf de senaste dagarna. Har förskjutit mina uppfattningar om vad storlek/mängd/hetta/intensitet & fest betyder genom karnevalen i Rio, vi har bara gått på "små inofficiella karnevaler" vilket betyder gatufester med kanske 3000-5000 personer. Det har varit svinkul när en vill ha fest och helt vidrigt när en bara försöker handla mat eller ta en buss pga ingenting rör sig och det är fulla halvnakna beachbabes och surfardudes överallt (Häromdagen tog det fyra timmar för oss att ta en buss till nästa stadsdel, ta en kaffe och åka tillbaka). Har kastats mellan bedövande kroppsångest, klaustrofobi och något nästan euforiskt tillstånd. Har dansat mig genom stadsdelar från klockan åtta på morgonen, tvättat händerna i isvattnet som håller ölen kall, neonfärgat pulver, glitter & svett har lagt sig i skikt över min hud (som vägrar anta någon som helst typ av sommarlyster) i olika superhjälteaspirerande utstyrslar. Avslutade dock denna tornado av kalas med att få akut tarminflammation och ligga inlagd på akuten i två dygn med nålar i handleder och armveck och livets vidrigaste slang mellan näsa och mage via hals. Har nu äntligen hasat mig hem till F med en två veckors antibiotikakur på halsen och inställd hemresa med retroaktiv ångestandning, oerhörd lättnad av att vara befriad från sjukhuslukt och diverse förödmjukande situationer och med en tacksamhet till antibiotika och reseförsäkringar större än livet.  På återseende etc

EXILJUL

Visst har vi inte tröttnat på julältande, right? Jag tänker i alla fall utnyttja mitt fönster på The Internetz till att ställa ut min julafton innan det gått en månad. Det var en så himla speciell julafton för mig, första gången jag inte firade med familjen utan bara med käresta och vänner istället. Det kan en ju inte förvägra sin blogg och därmed omvärlden hur som helst.

Berlin var så tomt och tyst över jul. Och så grått. Vi gick upp i vår lägenhet i Neukölln och var ev de enda människorna kvar i världen. 

Styrde med en osedvanligt maxad frukost värdig en julafton. Tänkte göra saffransscones men saffran var omöjligt att få tag på till och med på lyxiga bio company? Det verkar behandlas lite som vi behandlar glykos dvs det måste köpas på apotek. Fick bli kardemummascones istället, också juligt. Samt bowl (alltså skäms för att använda detta ord men skål funkar inte heller?) med blåbär. banan, avokado, mandelmjölk, ingefära, honung och kanel. Plus ägg, kaffe, stekt vårlök osv. Lägg aaaav vad gott.

Åt väldigt mycket och länge och hade sedan julklappsutdelning i sängen. Mina paket var illa tilltygade efter att de fått utstå en tjugo timmars tågresa inklämda i överbelastat baggage.  

Vi softade, skypade med våra familjer och lagade mat i flera timmar innan vi i solnedgången masade oss iväg till Prenzlauer berg. 

Jag var nybliven ginger och lycklig på riktigt.

Trampade oss uppför trapporna till Konstfacks lägenhet med en dörr som tydligt markerade var julfirandet skulle äga rum (cred till Agnes för paketporten).

För nu är det ju så att både Konstfack och Mejan har egna lägenheter i Berra dit deras studenter kan åka för att jobba och inspireras. Sjukt och sjukt lyxigt. Agnes var där över jul, samt några till från Konstfack och Mejan och vi samlades i förstnämnda skolas lägga där de gjort en beundransvärd anstränging för att kirra julmyset.

Det var mkt chill stämning, vi var ju liksom alla på någon sorts exiljul från våra familjer och alla verkade uppskatta att luckra upp julritualerna och gå in för ett mer prestigelöst upplägg. Men julbord hade vi ändå! Sjukt brunt och sjukt gott. Auberginesill, grönkål, väldigt bra vegbullar- och korvar. Jag och F gjorde mandelbollar och sötpotatisfries och kirrade ostbricka. Vid varje tallrik fanns tomtebloss vilket ju är en osviklig stämningshöjare. 

Julklappsleken hände.

F's bidrag var Stratego, ett brädspel i gravt imperialistisk anda som skapade oväntad entusiasm. Själv gav jag bort ett racket med en boll som tyvärr hade förlorat sin studs samt en pepparkaksform i form av varg och kammade hem ett virkat rosa halsband, knastrande badsalt och fläckborttagningsmedel specialiserat för rödvinsfläckar. Alla tiders. 

Det var ej lätt att fotografera med mitt alldeles för starka teleobjektiv i denna mörka lägenhet, men vi hade det mycket mysigt vill jag lova. Lappleken genererade allt som oftast krampskratt, hetsiga dispyter om reglerna och episka gestaltningar. Omtagning av julbord, ris a la malta, rullcigg i fönster och häng in på småtimmarna då några gick ut i natten och jag gick hem med den finaste jag vet. Den tonårigaste och kanske samtidigt vuxnaste men mest av allt en av de bästa julaftnarna jag haft. 

SO DO NOT FEAR / THE FACTS CONFIRM THAT IF WE LOSE PERSPECTIVE WE FIND RELIEF

Kapitlet Johanna, Britney & 1600-talslägenheten är avslutat. Slutfört, nedpackat, förhastat undanstädat. Inga fler frukostar vid bordet med den grönmönstrade vaxduken med fötterna på elementet för att väggarna inte klarar att hålla kylan ute. Inget mer vakna av sopbilen utanför lövtunna väggen klockan 7 varje morgon, inga skevstämda kyrkklockor, inga sluttande trägolv, kakelugnar, nedslitna stentrappor eller eventuella spökens närvaro. Ingen galen gallerist på nedervåningen att smyga för. Men jag kommer sakna det, jag tyckte om det där rummet och att bo med min dekadenta skådespelardiva tillika klasskamrat Linn. Och bye bye Britney, du har präglat hela min höst. Att infinna sig på teatern, anlägga den där sotiga lolitalooken och bekvämt hänga runt i den där hjärtligt gränslösa jargong som blivit våran. Foajékaraoke & full salong varje kväll. Smaken av artificiell jordgubb, Hubbabubba, knastrande godishalsband & bryggkaffe genom sugrör. Britneys dödssöta Private show & en genomträngande omklädningsrumssvett som om vi var ett helt tonårsfotbollslag. Min praktik är klar, it's done, there's no way to go but on. 
Det har varit snö, det har smält, det har varit skimmer, sedan bråddjup, det har varit white noise och lugnet på andra sidan katastrofen. Det har smakat kall phad thai, mentholcigg och salt från ögonen de värsta dagarna. Jag hoppas osäkerheten, sömnlösheten och lavaångesten som flutit under min hud i höst är utrensad för alltid, att den dör med 2016. Att den ligger kvar som ett ömsat skinn i ett av hörnen i det rum som var mitt. Att den är lika bortfrätt som min svarta hårfärg som jag tvingat bort med tre stenhårda blekningar och som nog aldrig kommer igen.  

OCH SAKER, SAKER SOM HÄNDER

Nu när jag plötsligt har en vecka kvar i Stockholm och Gamla stan (ah, jag har bott här sedan september, ett absurt och kort kapitel i mitt lajf) och det dessutom är slut på ett helt år snart så drabbas jag av sammanfattningshets. Vill summera allt ifrån de sårigaste upplevelserna till de bästa festerna och mest avgörande insikterna. Men också bara dra ihop och summera några grejer jag haft för mig typ den senaste månaden:   

Detta får symbolisera ett mkt närvarande tema den senaste tiden, närmare bestämt de senaste två månaderna; sömnproblem. Nätter som i ett högljutt maskineri av allt som är oroligt och inget som är lugnt. Få saker verkar ha förmågan att osäkra ens innersta som att få sin sömn förstörd. Som att skalas av till sitt sköraste hudlager och gå i flera veckor i samma nedåtgående sinnesstämning för att en aldrig får den renande upplevelsen av en ny dag. Ett mardrömslikt virus som tar sig in överallt. Men nu, efter att ha vidtagit en massa åtgärder för att reducera min stress, ledigheten bara är en vecka bort och med en kombination av sömnhormon, Valerina och magnesium tror jag, inshallah, att det börjar vända. 

Har hängt med mina exceptionellt gulliga medspelare, vid detta tillfället inte alla men istället även Paula. Har tex ätit episka tapas på Sardin, så deppigt att de ska stänga. 

Har spelat en massa och den 2 september firade vi såklart Britneys födelsedag med äkta face cake, konfettikanoner, bröllop (alltså fo realz) i vårt eget Vegas, rosa bubbel, outfits trash extraordinaire och karaoke.  

I tre dagar var jag plötsligt tillbaka i G som visade sig från sin mest idylliska sida med frostgnistrande sol och pudersnö. Hängde med F, såg den nya Harry Potter-filmen som inte är en Harry Potter-film och tyckte att det kändes mkt guldkant att få dricka bärs på bio, återsåg institutet och det kändes så välbekant och ändå så avlägset, började kolla på Love för tredje gången, planerade julen, åt de bästa burgarna, vaknade mitt i natten precis i det ögonblick då sömntabletterna gick ur kroppen och pendlade mellan lavaströmmar av ångest under huden och ett tillstånd långt bort på andra sidan skalan, där förälskelsen & kärleken finns, där det går att snudda vid en förtröstan.  
(Sedan gick mitt objektiv sönder och vi sa hejdå ännu en gång på ännu en perrong. Distansförhållande är boot camp för hjärtat och jag räknar dagar genom mina D-vitamin piller; sju klargula kapslar kvar.)  

SKOGEN / SAMENESS (& NÅGRA DIABILDER PÅ SLUTET)

Det är så mycket som rör på sig, vältrar sig och förflyttar sig i mitt lajf så när vi nu hade tre dagars speluppehåll med Britney for jag till en plats som alltid är likadan. Min skog, mitt föräldrahem. Behövde just det; oförändring, förutsägbarhet & lugn och fick precis det.

Sedan jag var hemma sist har allt vissnat, avklätts, grånat. Vissa växter stannar inte vid att bara låta sina färger gå, de förkolnar verkligen, som om de brunnit upp.

Dessa hästpersoner hade odlat vinterpäls och jag fick ett (välkomst-)gnägg när jag kom ut för att hälsa.

Alla promenaderna och springturerna.

En bror jag inte sett på åtta månader, världens finaste återseende pga episk person. 

Kommer från Sveriges Mest Analoga Familj och i tisdags ägnade vi oss åt vår mest klassiska kvällsunderhållning; dilabildsvisning!! Som denna Astrid Lindgren-idylliska syskonduo med luddiga kycklingar som vi fått av bygdens bonde någon sommar. 

Born and raised by schäfrar. 

Mkt stiligt porträtt av bror som lajvar medeltid i novemberlerig hage. 

Samt some casual hanging out med fårskinn på stenmur. Ett utsnitt av en uppväxt i den västgötska periferin. 

HAN SOM LYSER.

Den jag är kär i bor 1409 kilometer bort men för två veckor sedan var han hos mig i tio dagar. Och trots mina inre jordbävningar, sviter efter en cykelolycka & utmattningssymptom ställer jag de tio dagarna under avdelningen Stora Kärlekshistorier. Och där står de och kastar sin beslutsamma briljans över varenda en av de där avskydda kilometrarna tills tiden skjuter in oss i samma rum igen. 

RECAP: SEPTEMBER

Så har helt plötsligt en månad i Stockholm gått. Jag bor här, dessutom på en så absurd och osannolik plats som Gamla stan, armbågar mig fram mellan pokémonjägare & turisthorder och svettas med ett gäng fina personer i ett universum av midigospel, barnstjärnor & botoxmammor, dark twisted Disneydags och Britney Britney Britney, popkatten med minst nio liv. Har fotat rätt lite, men här är i alla fall en och annan smula från lajf fram tills förra veckan:

Innan jag fick flytta in bodde jag runt hos vänner, tex hos Malou med hennes vingliga boktravar och växter. Och innan hon for till Åbo för att jobba fick vi en sensommardag på balkong i bikini med pistagebaklava och kaffe och livets svårigheter och det vackra med.

Det var så många dagar vi sa till varandra nu är det sista sommardagen, men det kom hela tiden flera (fast nu är de verkligen verkligen slut). Som den här, när vi hängde på en balkong i Bredäng och satt i varandras knän, behandlade ämnen som korianderallergi, begravningstraditioner, kapitalismens kapning av kreativitet och åt sjukt mycket tacos. 

När vi var på vernissage för Maxime mamma Monas utställning på Gustavsbergs konsthall, skålade i äppelmust och jag gjorde folk generade med min kamera. Otroligt vacker, tekniskt överväldigande smyckeskonst och ett så sjukt inspirerande exempel på vad en begränsning av konstnärlig utgångspunkt (en specifik byggnad) kan generera för material som pekar åt så många olika håll, spinner vidare och fördjupar sig.  

När jag och Max promenerade vid Liljeholmen en fin tidig höstdag, kollade på näckrosor och kanoter och Nobels spränggropar.

Men mest har jag repat på den här teatern och det är verkligen så himla roligt och fint. 

WIESBADEN BIENNALE

En vecka i bourgeouisiens högborg Wiesbaden, på en scenkonstfestival med guldig målarfärgsmerch. 28 grader hela tiden, gräsmattor och matkuponger till överprisade storköksgrytor. Den jag längtar efter och som bländar mig gång på gång. En lägenhet med ljusa väggar, solkänsliga chilliplantor och en för mjuk säng. Hormonpåslag, stresspåslag, ångestpåslag. Att cykla längs autobahn och leta efter en sjö i 2.5 timme, att klättra under ett staket och vara där i femton minuter. Att bryta ihop i början på en föreställning pga ackumulerad stress och det är givetvis en sådan föreställning där publikljuset är uppe hela vägen så allt syns. Att bli helt matt för att en inser, igen, att det inte finns några good guys, inte ens en till synes alternativ scenkonstfestival. Att sexismen och exploateringen är överallt, för att capitalism is like a Pollock painting, all over, not uniformal but all over. Att gå på biblioteksperformance på en vind och lära sig Duras-citat utantill. Att vara barbent hela tiden, glida runt i min Snape-kimono och känna mig oerhört glamourös. Att läsa Bojana Kunst och ha lite samma upplevelse som när jag läste mina första feministiska texter; insikten om att mina problem inte är individuella utan strukturella, fast denna gång handlar det om konst, kapitalism och frilanslajf. Gratis vin och ingen jacka ens på natten. Blodig och primalskrikande mastodontteater i en av Opels fabrikshallar av italiensk ikonregissör. En slaktritual med noise och rök och blod och reverb utförd av min favoritkategori av människor dvs medelålders kvinnz; det bästa verk jag sett på länge. Guldpersoner och flera guldpersoner. Balkongfrukost, bakgatuhångel och det oavbrutna nuet.

PAF / EPISOD 2

Jag lämnade (är detta det enda sättet jag börjar meningar på nuförtiden? Alla dessa separationer) PAF i söndags med 35 kilo packning (fortfarande uppblandad med chiafrön, jag hittar dem innanför shampoolock och fastklistrade i underkläder - efter tvätt) och ett sömnunderskott som plöjde genom kroppen som en försvagande våg. Jag hade inte lämnat slottet (låt oss kort och gott kalla det för det) på en vecka förutom den lika overkliga skogen intill. Det var tveklöst en av de mer intakta drömvärldar jag befunnit mig i. Jag ville aldrig åka hem och jag vill tillbaka så fort det går.

Dagarna flyter ihop och bilderna är i oordning men vad spelar kronologi för roll egentligen, va.

När jag ser det här ser jag på min egen ansträngning och oförmåga att greppa alla föredrag & resonemang med större förståelse. Det var inte direkt ett tema, en tråd att följa och en riktning att gå och fördjupa sig i. Snarare detta enorma spektrum av skolor, riktningar, tider och teorier. 

Och schemat var rörligt som Hogwarts trappor så det var säkrast att håll sig uppdaterad om när nästa cyborg-tarot-spåsession eller cave rave eller strukturalism-föreläsning skulle hända.

Ibland gick jag runt och fotade nedgånget elegant interiör. Kände mig så mycket som en förstagångsbesökare som var sådär naivt begeistrad över hur amaaaazing allt var. Men det var ju det. 

Samma häst, annan plats. Sa ju att det var magiskt.

Efter ett par dagar vågade jag börja (smyg)fota folk. 

Haydn & Mikkel. Haydns föredrag var så bra.

När det var förrädiskt kallt stannade vi inne i ett av alla rum som var täckta av ett brokigt lapptäcke av täcken och kuddar. Studiemiljö är viktigt.

Och när värmen böljade in över oss flyttade vi ut. 

Inget liv utan bröd ost kaffe.

Det går ju inte att sluta swoona över påfågelnärvaron.

De två klanderfria kockarna, möjligen planerandes nästa kulinariska utspel.

Herren på täppan, dvs Jan som äger stället. 

Alltså. Varje måltid.

orkar inte/vill gråta/för bra för att vara sant/låt det aldrig ta slut

Middag i kapellet vid tiotiden, ett sagoscenario som blev någon sorts vardag.

Och efterrätterna. 

Lucie & Nisaar i trädgården under någon av föreläsningarna. 

KOLLA VAD HÄRLIGT MED FILOSOFIKOLLO KOLLA VAD GLAD MAN BLIR

När en inser att en sitter på en slottsgård under en hängbjörk och denna vandrande sinnebild av en fransk samtida intellektuell står framför en och pratar om Lacan och kapitalismens freudianska felsägningar och njutningen i att upprepa destruktiva mönster och påfåglarna spatserar runt omkring en och någon tar fram en flaska bubbel och det är 27 grader i solen och ingen annan värld känns

Nämnde jag påfåglarna? Påfåglarna. 

PAF / HOGWARTS OF PHILOSOPHY & ART / EPISOD 1

Sedan i söndags är jag och Olof (som jag och Malou gjorde Amputation Parts med förra året) på Performing Arts Forum's sommaruniversitet på franska landsbygden och ägnar oss åt svinavancerad filosofi omgivna av doktorander och påfåglar. Ett före detta kloster som omvandlats till ett vimmelhus av intellektuella och konstnärer, pianon och textmassor. En internationell tillflyktsort för koreografer, filosofiska hemuler, kollektivistiska idealister och solitära skribenter. Jag är konstant mätt och yr av intryck, har fomo när jag inte orkar gå på varenda programpunkt i det enormt kompakta schemat och springer iväg till skogen som är böljande och täckt av murgröna istället. Maten är klanderfri och jag och Olof spekulerade i om vi nog inte numera har varsin välgödd potkes i magen till följd av ostbricka till varje måltid. Är i ännu ett sammanhang där jag kan minst, ibland gör det ingenting, ibland får jag kris. Men detta hejdlöst idylliska akademiska vuxenkollo är mest av allt bara så lush life.  

HEJDÅ G

I söndags lämnade jag G. Dagen av avfärd som jag bävat för i evigheter, som jag sörjt i förskott från och till sedan efter midsommar. Att avsluta en era, lämna livet i G. Jag hörde om G för nästan exakt ett år sedan när jag var utmattat besviken på Malmö och hade ett sprängande behov av att avvika från Teatersverige en stund. Jag frågade Olof om den bästa scenkonstutbildningen i Europa och han sa "Gießen, definitivt". Ett år senare lämnade jag nämnda plats i en vårgrön buss under en sällsynt blå tysk himmel med ett bagage jag knappt kunde rubba där jag spillt ut en hel påse chiafrön över mina noggrant ihopvikta ägodelar. 

Att anlända till G var ett självande ögonblick av osäkerhet och potential, staden som en sömnig, tom betongcanvas. Staden av miljoner kaniner, oupphörligt svikande väder och ett enastående performanceinstitut. Nu är det en av mina starkast lysande platser på min personliga karta. Här har jag känt mig intellektuellt underlägsen & överväldigat inspirerad, jag har sett dörrar uppenbara sig och horisonter förskjutas, varit så vilse & osäker, ätit ett genomsnitt av fem wraps per vecka och hittat min favorit-Rittersport. Jag har gråtit i badrum och sovrum, i gathörn, på cyklar & bakom solglasögon, gjort slut och slagits med Skuld, lyssnat på Aurora & Devendra Banhart & James Blake & Frank Ocean, gjort mitt första soloperformance, saknat referenser och spenderat för mycket pengar på hudvårdsprodukter. Jag har ifrågasatt varje idé jag hade om framtiden, shottat tjeckisk sprit och kissat i en buske innan vi spelade en föreställning med de, utom tävlan, stressigaste omständigheterna någonsin framför några av de personer inom fältet som jag beundrar mest. Känt det som om Morrissey hört mig sjunga i duschen, först fått svindel av skam och sedan varit stolt (för värdet av att slutföra, gå rakt igenom det). Jag har försökt uppfostra min självdisciplin, varit med om den mjukaste cykelolyckan, mödosamt arbetat upp en hygglig (men skör) vana att hantera akademisk text, vant mig vid livets blaskigaste kaffe, vunnit nya favoritpersoner, haft svårt att höja min röst och känt mig olustigt tyst, känt mig yngre än på mycket länge, tappat bort min sömn- och träningsrutin och känt värdet/njutningen av det, blivit kär, fått alla mina förhoppningar & några av mina farhågor besannade. Och jag stakar redan ut en väg tillbaka. 

Hejdå G, tack för allt. Men det viktigaste; fortsättning följer.