Det finns få saker som blir så uttjatade och uttömda när de väl är över som julen. Liksom, efter den 27 december får alla något hätskt framtidshopp i blicken och sjunker djupt ner i sin sommarplanering, börjar swoona över picknickdrömmar och skira klänningar, köper fickorna fulla med gymkort och begraver julpyntet långt bortom synhåll. Men, jag är mitt dokumentationsuppdrag som bloggare (eh) trogen och tvingar härmed på internet ännu en svennig julskildring.
Jag var nog egentligen ganska socialt trött efter terminen när jullovet började och jag åkte upp till mamma och pappa på landet. Vi var tio personer inklusive tre barn och det var asfint att träffa alla men det är ju också nånting med julen och med hemkomster, med allas kolliderande förhoppningar och behov, barndomshem och föräldrar, familjemönster och allt det där. Det som ska vara vilsamt blir också väldigt intensivt.
Dagen innan jul var det fortfarande totalt deppväder, denna eviga klimatkrisiga novemberkänsla som klibbat sig fast i månader.
Hittade blåa knoppar när jag och Jonis var ute och skulle hämta julgran.
Vi hittade den perfekta.
Den fick snällt ligga och vänta på marken medan vi tog en promenad i en hage där vi ofta gick/picknickade/fiskade grodyngel när vi var barn. Spanade in i den förfallna ladan.
Det var kväll innan julafton och Ville var såhär gullig i rosa- och vitprickig pyjamas.
Hilma och Lisa fixade julkrubba.
Kamelkaravan.
Fix och don, hänga upp julgranskulor och linda glitter, gosa med gammelhund och förbereda julbord.
Läste, hängde, catchade up. Låt mig introducera min nyaste viktigaste person i livet: mitt syskonbarn Latifa. Bästa bebisen, största minsta stjärnperson.
Julafton började med kaos då päronens varmvattensystem exploderade. 270 liter kokande vatten rann ut, det vällde vit ånga ur hela huset och vi fick evakueras till friggeboden. Känns såhär i retrospekt som en hybrid av Kristina från Duvemåla och The day after tomorrow. Allmogekatastrof-film. Men i alla fall, allt gick bra efter att räddningstjänsten varit där och det mesta var upptorkat försökte vi hitta tillbaka till stämningen igen. Jag och Hilma klistrade en massa glitterstjärnor i ansiktet, det hjälpte.
Mamma och Hilmas var gosiga och hade högläsning i soffan.
Sedan började jag och Jonis med julbordet. Jag skulle såklart göra mandelbollar och malde mandeln i den här fina kvarnen från farmor.
Det tog flera timmar att fixa allt med det blev nog vårt bästa julbord någonsin så det var ju helt klart värt.
Brysselkål med citron- och vitlöksgremolata, mandelbollar med västerbottensost och persilja, rotfruktsgratäng med rågbrödskrutonger, en enorm sallad, hemodlad potatis, halloumi och en hollandaisesås att dö för.
Efter det episka julbordet och lite vila och kaffe var det tid för julklappsutdelning. Jonis var tomte iförd sedvanlig obehaglig tomtemask samt grov skånsk dialekt.
Jag fick så himla bra saker, som till exempel tre (!) prenumerationer på Bang, Mana och Teatertidningen, världens skönaste långfillingar, Tove Jansson-anteckningsböcker och en hel hög böcker, däribland Beckomberga av Sara Stridsberg och Edith Södergrans samlande dikter. Hurra och tusen tack.
Av mig fick Hilma och Ville djurmasker från Designtorget som blev en hit. Ville var en oerhört gullig tiger.
Och sedan en lika gullig tvättbjörn.
Under eftermiddagen och kvällen byttes det apokalyptiska gråvädret hastigt ut mot en riktig vinter, vi fick promenera på is under stjärnhimmel och det är ju ändå mer än en kan önska sig.
