HEJ.

Från och med nu håller jag till här och ÅH, ni anar inte min pepp. Känns så himla himla bra att ha den här plattformen som är bara min och som är som jag vill ha den. Det har tagit så mycket tid att ordna allt och allt är fortfarande inte riktigt färdigt, men nu börjar jag. Nu, här.
Det tog tid, och det var en dålig tid. Eller, förmodligen en sådan där karaktärsdanande tid som i retrospekt kommer vara viktig för den personliga utvecklingen. Men det var bara slocknande, förvirrande, det mörknade. Det går så fort att tappa greppet.
Det hela är egentligen ganska odramatiskt, det handlar mest om saker som inte hände. Planer som inte uppenbarade sig, jobb som jag inte fick, almanacksrutor som förblev vita och tomma. Den krypande paniken och den förlamande rastlösheten. Jag var arbetslös i cirka fyra veckor, min dator kraschade och jag blev lite sjuk. Och det räckte för slå bort min stabilitet och göra varje försök till plan och struktur till en blytung kraftansträngning. De Stora Frågorna om tillvaron vilade aldrig riktigt. Och jag blev så extremt frustrerad att inte ha någon som helst kreativ kanal. Kände mig fullständigt låst.
Så jag tänkte att fuck it. Fuck devotebloggen som jag bloggat på i fyra år, fuck min havltaskiga design som jag inte riktigt kan stå för, innehållet som aldrig blir så regelbundet, snyggt eller smart som jag vill, fuck fulreklamen på sidan. Lägg ner bloggandet tills det finns praktiska möjligheter att göra det ordentligt. Släpp det.

Men jag saknade det. Blev så intensivt irriterad över trasdatorn som ryckte bort möjligheten för mig att vara kreativ med bilder och text. Bloggandet fyller uppenbarligen en viktig funktion och ovissheten kanske mer än förut. Så jag köpte en domän, för om jag ska göra det nu så ska det vara mitt och som jag vill ha det.

Så här är jag nu. Och i den verkliga världen blev jag räddad av en månads kyrkvaktmästarjobb. Helt oglamouröst, men det räddade mig lite ur rastlösheten och frustrationen. Ännu en månads tidsfrist. Så nu blåser jag löv, rensar bland frostbitna tagetes, krattar grusgångar och klipper gräs mellan gravstenarna för sista gången inför hösten. Jag fick plötsligt en struktur med tidiga mornar och jordiga fingrar. Och med det kom energin tillbaka. Idéerna som försiktigt smyger sig fram ur sina vrår igen. Ovissheten som genast känns mer varm och pirrigt full av möjligheter. Världen som känns öppen.

Jag vågar inte lova full regelbundenhet och att jag ska leva upp till alla storslagna idéer jag har om den här lilla bloggen, men det här är åtminstone en början. Jag har en impuls i mig att skriva något storartat manifestliknande om mina ambitioner kring det här; men det vore nog bara att jinxa. Så jag börjar såhär bara. Det får växa sig fram.
Och jag hoppas ni finns kvar där ute.