En ny favorittröja till mig, till garderoben och hösten. En silverglittrig magtröja i boxig modell och jag tycker så mycket om den. Bärs med fördel till lika glittriga strumpbyxor (för plötsligt var det ju för kyligt för att gå barbent mer). Pinen fick jag av en aktivist i Kairo sommaren 2011 och den känns helt rätt alltid, inte minst i dessa valtider. Förutom en så uppseendeväckande tilldragelse som min nya tröja så spelar jag de sista föreställningarna av Resultatet som vi återupptagit efter ett par månader av paus. I ett rökigt stycke industrihistoria lyssnar vi på röster från personer som levt sina liv i den där fabriken, spelar på den magiska musikmaskinen, dansar i konfetti, konkurrerar och svettas, knuffas, skriker oss hesa och reflekterar över arbetsmarknad och människovärde. När jag inte är på scen hjälper jag Mattias att flyttpacka samt bekymrar mig något oerhört över polisens övervåld mot demonstranterna i Malmö igår, över hur vår justitieminister försvarar det hela och hur nazismen/rasismen/fascismen normaliseras. Hur de instanser som ska försvara demokrati och säkerhet gång på gång slår på oss som bara vill ha en rättvis värld för alla. Det måste få ett slut, nu genast. Här är en superbra artikel från i våras som på ett mycket sakkunnigt sätt bemöter argumentet att vilka åsikter som helst, på vems bekostnad som helst, alltid ska få spridas i demokratins namn.
Nästa vecka flyttar vi till Malmö och jag är så himla glad och stolt att få flytta till en stad där det finns en så fantastisk uppslutning, en så stark antifascistisk kraft och utbredd aktivism. Det ger mig hopp om den här världen, för den känns alltför mörk nu.
DET VÄRSTA SOM HÄNDER DET HÄNDER JUST NU
Det går inte att inte prata om Gaza. Det går inte att inte tänka på världens största fängelse även om jag aktivt måste stänga ute tankarna på barnen som brinner upp eller blir apatiska på gravplatserna som börjar ta slut på flyktvägarna som är blockerade på vattnet som inte rinner på familjer som raderas. För att den fortgående mardrömmen är verklighet. För att det Aldrig. Tar. Slut.
Det ofattbara i att ett land kommit så långt i sin ockupation sin våldsutövning sin retorik att de får stå över all internationell rätt. Att omvärlden ger sig tysta godkännande. Att staten som uppstod för att skapa en fristad åt ett förföljt folk nu förföljer förtrycker invaderar massakrerar värre och värre.
Men det värsta är ändå nästan omvärldens våld. Ibland är tystnad den största våldsamheten. Att förneka det som sker, sveket i att inte handla. Låta fortgå. Let go. Passera. Brutaliteten i att inte fördöma det som pågår, att äga stor makt en röst som världen lyssnar på, att inte använda den. Att en viss partiledare, som påstår sig ha en röd färg, när Israel hade dödat 170 palestinier varav flertalet civila uttrycker sig i termer av att man har rätt att försvara sig och att det på sin höjd tyder på övervåld. Förminskar, låter gå. Berättar för världen att 170 liv av palestinsk sort inte spelar någon roll.
Vi är i en värld som gör skillnad på människor, stor skillnad.
Debattklimatet där den största dygden är att vara nyanserad och tala om saken som om det gällde två jämbördiga parter, oviljan att ta ställning och som genom det tar ställning: som genom sin påstådda objektivitet med all önskvärd tydlighet visar att Israel får mörda och göra vad helst faller dem in.
Alla vi som har röster måste använda dem till att tala och skrika och säga ifrån. Om du är i en stad kan du demonstrera, om du har pengar på kontot kan du ge ett bidrag till exempelvis ISM eller Ship to Gaza eller Röda korset, om du är journalist kan du skriva, om du är konsument kan du låta bli att handla varor som stöder krigsmakten, osv osv.
Det är våra människosyskon som blir till siffror i en nattsvart statistik, en statistik som rusar mot tusen.
DET SOM HÄNDER I GAZA HÄNDER I MIG
Känner just nu sådan vanmakt över situationen i Gaza, Israels absolut vansinniga brutalitet och våldsamhet. Ser det från mitt sömniga kontor, hör omvärldens tystnad. Det råder akut brist på mat/medicin/sjukhusutrustning/vatten/allt som är viktigt. Det finns inga vettiga vägar ut ur Gaza, det är en sluten zon. Blir så oändligt trött på världens bortvändhet och passivitet, att denna massaker får fortsätta. De civila, barnen. Läget är absolut akut och vi som sitter på privilegierna får försöka göra någonting, åtminstone något litet. Vill demonstrera, men sitter i en skog mitt i ingenstans. Det en ändå kan göra är att ge pengar till International Solidarity Movement (som undertecknad själv varit aktivist i) eller Ship to Gaza, två fantastiskt bra organisationer som jobbar med ickevåldsaktivism och att bryta blockaden som folket i Gaza lever i varje dag. Ge en smula resurser till de som är på plats. Det kan vi göra.
MANLIGA GENIER, AVDEMOKRATISERING & EN QUEERPIONJÄR
Ett blogginlägg kommer lastat med två lästips och ett radioprogram fulla av viktigheter, politisk ilska och inspiration:
Maria Svelands deprimerande men OH så viktiga krönika om hur myten om det manliga konstnärsgeniet reproduceras om och om igen på våra teatrar. Nu senast representerat i den milsvida skillnaden i hur Lars Noréns respektive Suzanne Ostens sjuttioårsdagar uppmärksammats eller inte uppmärksammats. Så viktigt att belysa detta tills det verkligen blir ändring!
Kajsa Ekis Ekmans ledare om hur privatisering = avdemokratisering. Hårt, logiskt och rakt om hur bolagiseringen av samhället är ett allvarligt demokratiproblem.
Stils program om Claude Cahun, en fantastiskt inspirerande fotograf med starka feministiska och queera förtecken som var lika kreativ i sitt konstnärsskap som i sin aktivism. De pratar även med författaren Lena Andersson och konstnären Bella Rune som berättar om sitt superintressanta samarbete med The Knife. Blev så inspirerad av detta.
Älskar sommaren och ledigheten för att den frigör tid där jag hinner läsa, fundera, reflektera och samla kunskap om det som är angeläget. Har ni läst/lyssnat på/sett något särskilt intressant det senaste?