EN MÅNADS PAUS

Hej från mig, min utväxt och mina växter. Amazing att få piffa till sig efter två veckor i skolan i svarta mjukiskläder och 0% piff (svinskönt men lite blekt i längden). Från och med idag och en månad framåt tar jag en paus från sociala medier, dvs fejan och bloggen. Inte för att det kommer göra särskilt stor skillnad här, men för mig är det nog ändå viktigt att markera ett uppehåll. Jag är intresserad av vad som händer med min tid/tankar/tid/hjärna när jag plockar bort den biten. Vad som kan få plats istället. När jag inte fyller mina sinnen med ett aldrig sinande flöde av intryck, när jag avsäger mig stressen över att ta beslut om huruvida jag ska blogga, ska svara på det och det mailet på fejan, kolla det och det eventet. Det tar för mycket tid. Att jag initialt kände ett så stort motstånd till att ta beslutet om en månads paus känns som anledning nog att göra det. Jag tror att jag också i lugn och ro vill fundera över vad det här fyller för funktion och behov. Allt detta dokumenterande, poserande, levererande, redovisande. Om och vad den här platsen ska vara. Jag har bloggat i sju år nu och behöver nog verkligen tänka över ifall jag ska fortsätta utan att bara slentriangöra, hur jag i så fall ska erövra detta potentiellt fantastiska men också ganska tröttsamma medium. Jag tänker mycket på koncentration, lugn, långsamhet och kunskap just nu, om hur gärna jag vill ha det och vad det finns för strategier i detta rusande life för att nå det. Den här artikeln på ämnet multitasking och vad det gör med ens hjärna är omskakande och himla viktig. Jag tänkte försöka ta tid att tänka, läsa, förbereda mig för Tyskland (ska ju bo där i tre månader omg!!), styra upp praktikplats (är nästan klart men svävar fortfarande i stor beslutsförvirring), hänga med vänner, vila. Men mest undersöka vad den tillfälliga avsaknaden av dessa tidsfördriv/kommunikationsmedel/identitetsskapare ger plats för. Vi ses sen ♡

TIO DAGAR ETT LIV

Tio dagar senare och tillbaka där allt började. Som om ingenting har hänt fast allting har hänt. En lyckobaksmälla, ett post Portugal state of mind. Det är ett varmt hem att komma hem till, ett liv av kattguld och kanel med infattade diamanter. Det är precis början på sommaren. Men det är också tillbaka, det är skånska sexton grader och ihärdigt regn. Hur en hemstad ter sig bredvid ett helt verkligt luftslott. För ibland uppstår Det Exceptionella. Något med tiden, platsen, omständigheterna, konstellationen, alla parametrar som pekar rakt upp i himlen.

Nu klipper jag naglarna som fått växa sig vildvuxna och obrydda, nu äter jag knäckebröd och har Möllan som omgivning, skriver listor över det som förpassats till inte nu som plötsligt är nu.

Jag har hittills aldrig lyckats blogga om en hel resa, det oavslutade och inkonsekventa är den här bloggens signum. Men, good times for a change, kanske är det nu det händer. Nittio procent av bilderna från den här resan kommer bestå av hundgos, dignande matbord och olika personer som läser i olika positioner, företrädesvis Silvia Avallone. Bilder och trevande berättelser kan kännas endimensionella när upplevelserna sträckt sig genom alla nervtrådar i hela kroppen. Jag lovar berätta mitt bästa, men viktigast är nog ändå att gå ut i den där sommaren även om regnet är en dammgrå ridå. För det har ju just börjat. 

DET ÄR REDAN TRE MÅNADER SENARE, DE SPRINGER ALLTID FORTARE ÄN MIG

Hej, här kommer jag för att (desperat) manifestera min existens on the internetz. Detta tänkte jag göra på välbekant bloggarmanér med frukostbilder och selfies. Kan ej hantera tiden och allt som inte ryms i den. Jag avskyr att erkänna att jag uppslukas och tyngs av livspusselstress, men nu är det ju så. Men, det är trots allt fredag och den här helgen har vi på Teaterhögskolan i Malmö arrangerat scenskoleseminarium, massa studenter från de andra scenskolorna kommer för att hänga, workshoppa, gå på seminarier, spela innebandy (tvivelaktig tradition), kalasa, knyta vänskapsband, bygga broar, dansa, diskutera, spinna trådar och tuppfäktas med oss. Det är en helg med nervöst stor potential. Om jag håller den här bloggtakten får vi säkert se en glimt från det runt midsommar! Det ser vi fram emot va! 
Men först, tre snabba från mitt mars, so far: 

Kolla, bloggfrukost! Äter naturligtvis detta varje dag, stylat precis såhär. Meny: mjukkokt ägg, rostade brödstavar med smör, rostad toast med färskost och avve,  hallon- och ingefärssmoothe, yoghurt med rostade frön och äpple- och mangomos. 

De här helgmornarna är ett av livets bästa ting, vi på varsin divan och han i sina raggsockar/stickade sovsäckar för fötter.

Ett självporträtt en morgon innan skolan när mitt hår var nyfärgat svart och luggen lite för kortklippt. Häromdagen redigare jag en bild på mig i photoshop och använde eyedropper-verktyget på min hud. Färgen jag fick fram var solklart syrénlila. Det har varit en lång vinter och mitt pigment har mycket svaga gener. 

Sådana här kvällar är en av alla saker som inte ryms så ofta i mitt vardagsliv som det ser ut nu. Men nu i veckan fick jag och M äntligen picknicka på golvet med ostfest (sjukaste gruyèren och La tur) , smördegspiroger, vin, hångel och nya favoritserien Togetherness.  

ÅRET SOM GICK SIN VÄG - 2014 / JANUARI - RESAN /

Ingen har väl tröttnat på att älta 2014, syna det i sömmarna, vrida ur det och dissekera varje sekvens, minut, snedsteg, nyhet och sensation. Den här bloggen ligger konstant cirka två månader efter i tiden, en selektiv dagbok i evig osynk. Men nu har jag ändå bemödat mig med att göra kollage av varje månad av 2014 så här kommer första halvan av min årssammanfattning, kanske mest för mitt eget höga terapeutiska nöjes skull, men i alla fall.

JANUARI
Månaden som förändrade allt, som tog med sig mitt liv och girade iväg 180 grader rakt upp i himlen. Men det hade jag ingen aning om när året 2014 föddes och jag stod på Vasaplatsen med ett glas bubbel i handen och fyrverkerier som reflekterades i sekelskifteshusens stora fönster.
Den 5 januari fyllde Erika 25 år och då tog hon med ett helt gäng vänner på Danmarkskryssning. När morgonen fortfarande var mörk möttes vi och det var något väldigt speciellt med den sömnigt festliga stämningen mot den lite ödsligt glättiga färjan. Vi åt egen hotellfrukost, hon höll tal till oss allihopa (fast det borde varit tvärtom), hade förberett olika små ritualer och vi sminkade oss fulla med glitter. En incident med en tändsticksask full av papperslappar med hemligheter som kastades över bord men missade hela sin förväntat storslagna havssortie blev en episkt snopen scen. Ett unikt litet äventyr. Jag hängde en del i Fengan, Mattias och jag lagade dumplings och gjorde egen glass. Det var riktig vinter men varmt ändå.
Året började trevande med deltidsjobb som personlig assistent, det var nytt och läskigt med takliftar och nya sätt att kommunicera, tungt men också väldigt ömsint fint.
Sedan hände Teaterhögskolan. Åtta dagar av antagningsprov och en mental anspänning utan dess like. Men något gick rätt, jag skrev du har en plats här över en hel sida i mitt anteckningsblock och planterade mitt starkaste jävlar anamma bakom mitt bröstben tills det tog mig hela vägen. Vilja, slumpen, omständigheterna, det oförklarliga. Månadens sista natt träffade jag min nya klass för första gången och var med om den mest magiska fest i mitt liv. Någonsin. 

FEBRUARI
En eufori och febrila försök att hantera denna ogripbara förändring. Bli skådis. Flytta till Skåne. Plötsligt vara på en plats jag drömt om i så många år, att över en natt bli den personen. Jag bodde med Maxime och Jenny och en dag ordnade Jenny världens finaste grattismiddag till mig med rosa cupcakes och bubbel och The Winner Takes It All och egenmålad tavla. Så mycket kärlek och uppskattning, det riktigt golvade mig. I all denna mix av segeryra och overklighetskänsla började också en slitig vardag med dubbeljobb, arbetade som personlig assistent om kvällarna och som vikarie inom förskolan på dagarna. Alla som har jobbat som timvikarie vet att det är förbrännande. Jag gick maniskt runt och räknade ut hur mycket jag skulle kunna klämma ut i lön varje månad och var konstant stressad och astrött. Det här låter verkligen som ett vykort direkt ur medelklassens hjärta; men jag fick så oändligt mycket respekt för varenda en som sliter inom vård och skola. Särskilt alla kvinnor. Vill buga för er för alltid.
När jag inte jobbade googlade jag platåskor och slott i Frankrike som vardagseskapism. Parallellt med brödjobbet började jag, Jonis, Kalle, Cajsa och Jenny att planera det som skulle komma att bli den platsspecifika föreställningen Resultatet. Den 25 januari disputerade min äldsta bror Andreas och vann sedan pris för Lunds universitet för bästa avhandling och blev Naomi Kleins nya idol, ursäkta skrytet men när någon kämpat så hårt och sedan får lön för mödan måste en ju få bli glad.  

MARS
Klarade inte av att jobba endagsvikariat på förskolan, bytte till måltid- och service vilket innebar att stå och skrubba fastbränd makaronipudding från storköksbleck och lägga upp pulvermos i skålar. Nya ställen varje dag och korta varsel. Men jag fick jobba ifred och kunde drömma mig bort medan jag manövrerade storköksdiskmaskinen och städade de minimala toaletterna (alltså storleken på dagistoaletter är dockskåp). Arbetet med Resultatet intensifierades, vi intervjuade personer som arbetat på pappersbruket på sextiotalet, koreograferade pappersrecept och Jonatan och Kalle byggde helt överjordiska manicker. Den 8 mars var helt fantastisk, jag gick i en mäktig demo längs avenyn, var på Quizadillas levande filmquiz med tema A-märkt film och dansade bland rosa konfetti i Stadsteaterns foajé med medelålders skådespelerskor. Men den natten hände det sjukaste sjuka, att nazister nästan dödade fyra antirasister i Malmö. Det sköljde en våg av sorg över alla oss med ett hjärta i kroppen och sedan gick vi på motdemonstrationer och vände oss mot skräcken.
En kväll lagade jag och Mattias pizza i cafét i Fengan och jag uppfann semmelsanten (croissant + semla). Jag fyllde tjugofyra år, fick frukost med eggs in a basket och snödroppar i ett glas på en bricka i sängen. Det blev soldränkt picknick i en herrgårdspark och en lågmäld hemmafest med rödbetspizza, cheesecake och kolaklubbor.

APRIL
I april kröp äntligen vintern undan och mina månader av dubbelarbete var snart över. Första veckan i april sa jag hejdå till min brukare som jag trots slitigt arbete tyckte mycket om. Det sociala livet i Göteborg fasades ut under våren eftersom jag inte hade någon fritid men sista veckan åt jag våfflor hos mormor, drack presskaffe med Anna och Martin på deras balkong i solen, njöt sista måltiden på Hagabion och körsbärsblommorna exploderade över Järntorget. Sedan arbetade jag på kyrkogården hos mamma och pappa i tre veckor. Det var socialt kämpigt men jag fick mina hörselkåpor med P1 i och var välförtjänt dödstrött på kvällarna av allt det fysiska och den klara luften. Jag och Mattias åkte till Malmö och tittade på skådespelartreornas slutproduktion på min blivande skola och drack fulöl i logen, tittade på albinokängurun i Folkets park och åt irakiskt bröd. Det blev påsk och jag hade en ny bomberjacka i svart denim och de perfekta vita platåsommarskorna i vitt mjukt skinn. Och så tokrepade vi Resultatet, tog över hela den monstruöst förtjusande lokalen Holländeriet, Kalle installerade sin kugghjulssol, musikmaskinen spelade, gruppen stretade och krånglade ibland sådär som grupprocesser gör och jag var ibland frustrerad över att vara den enda teaterpersonen, men mest av allt var det ett sjukt lustfyllt, intensivt och precis sådär gränsöverskridande som jag drömmer om att uppleva snart igen.

MAJ
Den 1 maj hade vi premiär med Resultatet. Självklart måste det på arbetarnas högtidsdag eftersom det i högsta grad handlade om arbete, varor, människor och värde. Vi fick så fin respons och det bästa var att vi åt tårta (i form av ett kugghjul obs) med publiken efteråt och det kom fram personer som jobbat på bruket på 60- och 70-talen och berättade hur mycket de tyckte om det. Eftersom det till stor del var deras historia vi försökt berätta betydde det så mycket. Efter en intensiv oavbruten teatertid i Dalslands skogar packade jag min väska och åkte vidare. Fick en helg i soligaste Majorna, åt glass på tredje långgatan, pintxos på Basque under det tunga röda sammetstaket och spelade skivor på svartklubb. Nästa stopp var Stockholm och jag bodde hos bästa Agnes, vi sprang i Judarnskogen, lusläste och panikskrattade över obskyra bloggar om vandrande pinnar, åt dumplings, pratade om allt. Upp upp i landet, till Umeå och min yngsta storebror Mattias, Rebecka och deras wookiehund Humlan. Det var norrländskt återhållen vår, kylig och klar. Vi köpte wienerbröd hos Hagabagarn, promenerade längs älven, hälsade på hos Rebeckas jobb i kostymateljén på Norrlandsoperan, grillade mandelbollar och köpte cyklar och jeansjackor på billiga loppisar. Det är så ledsamt för jag har inte träffat dem sedan dess, Norrland och Skåne är ljusår ifrån varandra. 

RESAN
Så åkte jag och Mattias bort på en arton dagar lång roadtrip och den får ett eget kollage, för det var ett för högt koncentrat av upplevelser för att klämmas in nån annanstans. Insåg när jag gjorde detta kollage att jag inte ens bloggat klart om det. Oh well. Det var en resa som spelade på exakt hela mitt känsloregister. Jag hade min värsta kris på länge, alltför klassiskt förutsägbart att det infinner sig när förväntningarna är som högst. Hade andan i halsen och ångestnivån slog i taket, grät i bilen och på ett mörkt tyskt hotellrum, allt störtade inuti. Våra tidsberäkningar sprack, vi åkte nästan vilse flera gånger, hittade inte våra campingar, fick betala orimliga pengar för brandgula hotellrum med okokta ägg till frukost. Jag fick urinvägsinfektion som blev en njurbäckeninflammation. Summa av kardemumma: det var prövningarnas tid. Men. Det var också, på riktigt, helt fantastiskt. Och varje försök att sammanfatta allt som hände blir blekt och ovärdigt, för långt och ändå otillräckligt. Det var inte en resa av enbart smör och sol men det var brinnande, flammande härdande och så jävla vackert. Vi höll varandra hårt i händerna hela vägen, tog oss fram,  upp, rakt igenom. Och det hade var vi som gjorde det. 
 

EN LÄGESRAPPORT JUST INNAN SLUTET PÅ DET FÖRSTA KAPITLET

Det finns ingenting som kallas vinter längre fast almanackan lovar att det är snart mitten av december. Jag sörjer snön men försöker glömma. Jag har en hosta som sitter djupt ner i bröstet och våra höga fönster andas underkyld luft rakt in i sömnen. Den där hostan är som en besvärlig vandringspokal i klassen och utbytet av receptbelagda förkylningspreparat har blivit en del av vardagsrutinen.  Jag nonchalerade förkylningen för länge, lät vardagen vara orört intensiv. Till följd av denna ignorans inför kroppens signaler spenderade jag fredagkvällen i akutens väntrum och med blodprov och undersökningar. Det verkar inte vara något allvarligt, men jag fick som en örfil eller väckarklocka: lyssna. På. Din. Kropp. Jag ska lära mig nu.
I rondellen utanför lägenheten spränger frustrerade kids saker i soptunnorna, det smäller som små bomber eller stora smällare, ljusskenet flammar till och röken stiger för, sedan skingras.
I skolan; vi undersöker Jelinek och Sarah Kane, lokaliserar varje skiljetecken och orienterar oss i rytmen, vi svänger runt i slängpolskor och zorbadanser, vi letar febrilt efter vårt centrum och nära nog kollapsar av skratt när vi tappar allt och slungas runt som i en slänggunga på speed. Och i måndags stod jag både på händer och på huvudet. Rakt upp bara, det har inte hänt på kanske tio år eller kanske aldrig men jag kunde, jag gjorde det. Vi har precis avslutat vårt första sceniska projekt, ett projekt om noveller och igår redovisade vi det och stängde därmed vårt första vacklande kapitel som klass och ensemble. Det som återstår av den här första högintensiva terminen är nu sångredovisning, utvärderingar och utvecklingsamtal och diverse festligheter.  Vi har nästan klarat det, den första sjättedelen av det här jätteäventyret.
Jag är så glad att den här första tiden är avklarad. Den har varit helt magisk på många sätt men nu behöver vi aldrig mer göra allt det där för första gången igen. Och snart, efter en liten tid på behörigt avstånd från övningssalar och de fysiska handlingarnas metod, står jag beredd och förväntansfull vid randen av nästa kapitel.

OCH DET BÖRJAR: NU

Nu är det idag, nu är det här, nu händer det. I mitt lilla liv här på jorden kan det nog enklast beskrivas som en ny era. Det är den första september och min första dag på scenskolan. Jag känner mig som sex år igen, som om jag noggrant valt ut bänkpapper, luktsuddigum och pennfack, som om jag med citronfjärilar och orosmoln i magen går till Det Nya Livet på ostadiga pinnben. Nu är det: ny stad, ny skola, ny klass, nytt liv och allt är på en gång en skimrande och skälvande dagdröm som så otroligt verkligt. Oåterkalleligt och på riktigt, riktigt. Det börjar idag, det börjar nu; jag håller andan och dyker. 

DET STÅR EN FRAMTID FYRA VECKOR BORT OCH STIRRAR PÅ MIG

Det är en sorts väntan. En sorts eftertraktad lyxväntan. En väntan söt och utdragen som polkagrisdeg.
Den sista dagen i januari var kall, kanske slask, och den gav mig en treårsplan i min hand.
En livsriktning, ett val som gjorts för mig. Mitt namn på en lista och ett sorts löfte som betydde ungefär om tre år är du skådespelare på riktigt. Ett förtroende, en tur, ett privilegium lika stort och svårgripbart som tajgan.
En insparksfest som var en turbulent charter genom mina drömmars land, oerhört orealistisk och magisk.
En dagen efter, ett abnormt illamående och tsunamivågor av uppskattning, från andra till mig.

Sedan har ett halvårs liv förflutit och runnit genom mig i vardag av skiftande karaktär. Den av dubbelarbete med fastbränd makaronipudding, krävande assistentjobb och ett socialt liv i Göteborg som rann ut i sanden alldeles för hastigt. Den med Resultatet, vår mödosamt och fantasifullt frammanade föreställning. Med de häpnadsväckande innovationerna, stundom svåra grupprocesserna, ett stycke industrihistoria och enormt tighta brottardräkter.  Den med den stora ledigheten, roadtripen som vältrade sig genom hela känslospektrat och halva Europa. Tiden på Gotland av ljus, morgonkaffe, cykelturer, närhet som var sin egen värld helt utan vassa kanter. Festivaler och gryningsfester, glitter som dröjer sig kvar på huden i veckor.
Sedan de fyra veckorna av kontorsarbete och det är för lite att göra igen, pulsen sjunker ner under vattenytan och den enda huvudgatan är folktom och dammig.
Det är en sorts väntan och jag undrar vad jag ska vara beredd på. 
Och efter ett halvår är det underligt att få grattis och hurkännsdet även om det naturligtvis är med de varmaste intentioner. Jag vet inte riktigt hur det känns jag vet inte vad det är, det har inte börjat.
Den här tiden ska vara en tid av vila, återhämtning, uppladdning tänker jag. Och jag har verkligen kunnat vila. Men det står en framtidsplan fyra veckor bort och stirrar på mig och den blicken bränner, den är oundviklig. Ibland känner jag hur svallvågor slår upp i mig av upprymdhet/längtan/skräck/tacksamhet men mest av allt är jag trött på att leta efter känslor. Mest av allt vill jag nog ha verklighet efter detta halvår av (van-)föreställningar. Mest av allt vill jag nog ha en början på det som så länge varit ett sedan. Jag vill känna smaken av ett liv som tilldelats mig.
Det står en framtid fyra veckor bort och stirrar på mig och jag vill bara ropa
kom hit och ta mig med storm och jag ska ge dig allt jag har. 

SENT OMSIDER: SVAR PÅ Q&A

Hej oh hej, nu ska jag svara på era frågor! Tack för dem, jag blir lite tagen faktiskt, att ni intresserar er och tar er tid. Lång tid tog att skaka fram svar och jag känner att jag är en nybörjare i dessa sammanhang, virar gärna in mig i alldeles för långa haranger och vill att mina svar ska vara heltäckande, heltgiltiga och helt rätt. Det är de inte, men det här är mitt försök:

Favorit-
-färg?
Vinröd, midnattsblå och nästan alla andra sorters blå. Och grå.

-maträtt?
Burgare med krispiga pommes och perfekt krämig coleslaw, thaigryta med kokosmjölk, finhackade jordnötter och stekt marinerad tofu, indisk paneer, riktigt bra falafel i nybakt bröd, färsk pasta med gräddiga såser och massor av grönsaker, tapas, fin fisk, dim sum, allt på Hagabions meny. Och mandelbollar! Och frukost/brunch i stora lass!

- djur?
Älskar dem, ungefär alla sorter. Men kanske allra mest hundar och rävar.

- stad?
Barcelona, Hamburg, Paris, London, Lissabon! Har tyckt om de flesta städer jag varit i och har hur många som helst jag drömmer om att besöka.

by konditorn.jpg

- land?
Har tyvärr inte rest så mycket utanför Europa, så jag får väl vara förutsägbar och svara att jag nog har en fäbless för Storbritannien, Frankrike och Spanien. Och Portugal.

- klädesplagg?
Askorta kjolar, aslånga kjolar, skira klänningar, hårda bomberjackor, magtröjor och kick asskängor med platåer! Sammanfattningsvis; allt som får mig att känna mig glamourös/punkig/stark/k00l/superhjältinnig.

Hej! Jag är en av dem som nyss hittade hit, genom Jennifer, så jag vet inte så mycket om dig egentligen. Fastnade verkligen för att din blogg är välskriven, inspirerande och kändes ärlig från första stund på något sätt! Mina frågor är såklart många men kan du inte berätta om ditt liv? Vad du vill i livet, drömmar och förhoppningar och hur du vill se tillbaka på livet som gammal? Vad är viktigt i livet och vad får dig att älska att leva?


Oh tack så väldigt mycket och oh vilka stora frågor. Fabulerar fritt kring i något sorts ostrukturerat och snurrigt svar:

Mina systerskaper, mina vänskaper, kärlek, förtjusning, fascination. Långa fördjupande relationer och nya möten. Tänkandet, lärandet; att inse och upplysas, att begrunda och förundras, att gräva fram nya tankebanor och påbörja nya insikter, att utvidga mitt språk och min blick, att lära mig nytt, att få expandera i (tanke-)världen. Konstformer; att tänka och kollektivt frammana scenerier gestaltningar, idéer, koncept, projekt. Leken och utforskandet, processerna, att tänka i utopier och bygga alternativa magiska universum, att storma ut ur normer, att hitta sin röst. Att gå med lusten och magkänslan, alltid fortsätta nyfikenheten, att sjunga Lana del Rey högt i bilen, att gosa med två alldeles nya föl, att somna och vakna med den älskade, att sträva efter solidaritet och kämpa för saker som kallas radikala men egentligen bara är självklara, att bli salongsberusad på bubbel och somna i stora himmelsängar medan solen går upp.

När började du kalla dig feminist och hur blev du introducerad till det?

Jag vet inte exakt, men ganska tidigt tror jag, kanske när jag var tolv-tretton år. Ska försöka gå igenom mina dagböcker från barndomen nu i sommar, för jag vet att det finns ilskna feministiska iakttagelser från mellanstadieåldern någonstans, vore väldigt spännande att hitta. Vet att jag tidigt blev upprörd över hur tjejer/kvinnor anpassade sig, tystade ner sig och passade upp sina män. Jag minns att jag var arg. Min äldsta bror och hans tjej var politiskt aktiva så jag gissar att de inspirerade mig stort. Sedan har det alltid varit med mig och fortsätter att växa och utvecklas som ett analysverktyg, ett språk, pågående insikter, en källa till styrka och inspiration, ett helt förhållningssätt till livet. Feminismen är det bästa!

Vad använder du för kamera?

En Canon Eos 550D. Sökaren har dock varit trasig i evigheter vilket ju är helt och hållet uselt eftersom jag inte ser var bilden blir skarp. Så jag håller på att titta på ett nytt kamerahus nu, känner att den kreativa nöden kräver det.

Hur i hela världen lärde du dig skriva så himmelskt?
Wow, tack. Om det är så så är det nog en kombination av:
- att jag alltid har blivit uppmuntrad att skriva så jag har gjort det, varken särskilt frekvent eller strukturerat, men det har alltid återkommit och alltid funnits där.
- Att jag har många skrivande personer i min familj, två författare och tre som skriver andra saker så text har alltid varit närvarande i mitt liv.
- Att jag har haft turen/privilegiet att få läsa sådant som inspirerar mig, vilket kanske bitvis har klistrat sig fast i mitt språk.
- Att jag över huvud taget är intresserad av text, språk, berättelser, poesi och ord och tycker det är spännande att utforska det. Ord är QL!

Favoritböcker?
Åh, många! Men okej, jag väljer tre som finns nära till hands i minnet och hjärtat:
Yarden av Kristian Lundberg. En nattsvart, poetisk, kompromisslöst politisk och vacker berättelse om skuggsidan av vårt samhälle, om vilka som är förlorare från början, om solidaritet, fattigdom, kärlek och ett iskallt system som gör människor till siffror. Såå bra.
Sommarboken av Tove Jansson. Älskar allt hon skriver och kanske särskilt den här lågmälda boken om ett barn och hennes farmor på en ö i finska skärgården. Den är bara så stämningsfull, enkel och filosofisk, känslosam, rak, rolig och fantastisk. Måste läsa varje sommar.
Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk. För att det är en helt fantastisk och lättförståelig facklitterär bok om pengar, människovärde, varor, ekonomi och utopier. Har förändrat min världsuppfattning och politiska riktning forevah. Alltså alla måste läsa!
Bubblare: Skamgrepp av Ulrika Dahl. En essäsamling om feminism, femme-inism, femininiteter, rasism, intersektionalitet, makt och sexualitet som har tagit mig med storm efter bara några sidor.

Har du några personer du ser upp till? Vilka?

Till exempel mamma som tagit sig igenom rader av skador, sorger och bedrövelser utan att bli bitter eller sluta vara nyfiken och förundrad av livet. Det är en stor sak!
Professionellt ser jag till exempel väldigt mycket upp till Suzanne Osten som gjort underverk för den svenska scenkonsten, som var tidig med feminism och queer på scen, gör helt unik barnteater och gett mig några av mina mest magiska teaterupplevelser. Och även ett lysande exempel på en lite äldre kvinna som definieras av sin kunskap och kompetens, som aldrig låter sig tystas trots att hon har haft sjuka motgångar på ett sätt som ett manligt geni förmodligen aldrig skulle haft. Hon ger mig hopp om åldrandet!
Och vidare: Ann Petrén, Bianca Kronlöf, min vän Malou, Cecilia Uddén, Jonas Hassen Khemiri, Michaela Hej Blekk, min bror Andreas & hans tjej Shora, Nina Björk osv

Vad är den bästa resan du har gjort?
Det måste nog ändå vara när jag och Mattias bilade till Lissabon förra året och var på en minifestival vid havet där The Xx spelade. Jag kanske glorifierar en aning så här i backspegeln, men den resan var magisk rakt igenom. Så himla förälskad och det var berg, hav, sol och skimmer över alltsammans.

Vilken är din favoritplats i hela världen?
Just nu måste jag nog säga Mattias föräldrars hus på Gotland alltså. Ville inte åka därifrån och vill bara vara där hela tiden. Det är något med himlen/ljuset/stenhusen/vallmon/havet. 


Några låtar som alla bara måste lyssna på?
Åh, svåraste! Får göra som med böckerna, fast väljer tio istället:
When the Sun Hits med Slowdive
Just Desserts med Marina and the Diamond feat. Charli XCX
Sprawl II med Arcade Fire
White Foxes med Susanne Sundfør
Gods and Monsters med Lana del Rey
Towers med Bon Iver
Your Protector med Fleet Foxes
Modern Love med David Bowie
Teignmouth med Patrick Wolf
Fistful of Love med Anthony and the Johnsons

Lyssnar just nu mest av allt på Lana Del Reys nya album som är helt strålande i sin förvirrande lolitadekadens och på First Aid Kits nya som också är mycket fint.

Vem var du när du precis hade tagit studenten? Och vad hände sen i ditt liv? (Försöker fatta hur mitt liv ska bli from here. Ja, jag tog studenten i onsdags.) Så om du har några tips till en 18-årig tjej med både panik och lyckorus över att ha tagit studenten, feel free to dela med dig.


Jag tror att jag kände mig lite som att jag var gjord av gelé. Ostadig, sökande, kände mig nog otillräcklig och liten fast samtidigt hoppfull om framtiden. Jag var just i en process om att överge drömmen att bli musikalartist som jag närt i cirka åtta år, jag hade sökt musikalutbildningar och det hade gått åt skogen. Jag grät i ett par veckor och sedan började jag tänka om, en process som nu efter fem år lett till att jag hittat fram till något annat som jag verkligen vill göra. Sommaren efter studenten var jag i Palestina en månad som människorättsaktivist, det är en av de viktigaste sakerna jag gjort men också oerhört jobbig upplevelse. Efter den turbulenta sommaren började jag plugga dramatik/teatervetenskap på Göteborgs universitet vilket visade sig vara kanske världens bästa idé. Ta det lugnt och var så lite stressad över livet som det går! Lyssna hårt på magkänslan och gör roliga, spännande, intressanta saker som får dig att må bra. Tiden är lång!

Tack så himla mycket för era fina frågor, vilken ära att få svara på dem. Detta gör vi om någon gång, va? Eller det kanske bara är jag som är förtjust i att dilla på om mig själv och få anledning att försöka formulera mig kring saker.. Men ah, tack för denna gång!


EN RESA / TUSEN

Att resa bort är tusen resor. Det är ett nätverk av motorvägar inuti och rakt igenom hjärtat. Vi har varit borta i ynka 18 dagar och den här textens reflektioner ter sig säkert orimlig pretentiösa i förhållande till den obetydliga tidsrymden. Det är andra saker. Det känns som att jag gått igenom alla stormar, årstider, tillstånd jag känner till. Jag vet inte om det är något särskilt just med att bila, just med att vara inkapslad på en väldigt liten yta och ständigt vara på väg. För mig är det att knuffas in i en boxningsring mot en arsenal av ackumulerade rädslor, känslor. Det är att hantera övergången mellan en dröm som ska bryta ur sin abstrakta existens till riktig rak verklighet. Att förverkliga projektionsytan för det senaste halvårets alla förhoppningar och regnbågar. Svårt/svårt/svårt. Vi har färdats till Barcerlona och tillbaka och jag har färdats lika hisnande fort genom schakt efter schakt av personliga processer. Det har varit så oerhört fantastiskt, det har varit så turbulent. Ett flipperspel, så små i en värld som visar sig vara så stor, svårbegriplig och labyrintisk. Vi har varit modstulna, andlösa, ivriga, fjäderlätt euforiska, existentiellt blytunga, sammanbitet stressade, bekymmerslöst drömmande, minst i hela världen och sedan absolut lyckligast.
Fågelhjärtan och queens of fucking everything.

Att resa den här resan är förbiflimrande människoöden, genom smutsiga bilfönster eller språkförbistring, på åtta sekunder eller fjorton minuter, i 130 kilometer i timmen, i berg, vid vägrenar. En blick genom ett nyckelhål till en annan värld. Det är den blankögde hotellägaren i Val D’Argent med en perfekt dukad restaurang höljd i mörker, en svårt sjuk fru och en skällande Berner sennen. Han bjuder oss på vitt vin i kupade glas och vi hör honom mumla på franska med grumlig röst om hur svårt det är. Det är granarna längs slingervägarna i pyrenéerna som har stammar så långsmala att de går rakt upp i himlen, med själva granen överst. Som julgranar med ändlösa rakade ben. Det är den röda jorden och de svarta krumma små träden. Det är hororna längs med vägarna i gränstrakten kring Frankrike och Spanien, människokommers och stringshorts, smutsiga lastbilschaufförer och brist på rimliga möjligheter som tvingar människor ut till vägkanten. Det är husvagnarna med ditsprayade hjärtan i parkeringsfickorna längs de tyska vägarna, där det händer saker jag inte vill veta. Det är temperaturen som sjunker med tjugo grader när vi åker rakt upp i bergen och plötsligt visar sig hela Sound of Music- scenografin i all sin alpiska prakt. Det är motorcyklisterna i shorts och t-shirt som kryssar i slalom över den fyrfiliga motorvägen och jag vet inte om de är påtända testosteronstinna jagade och om de lever idag. Det är rävar på fälten, skockar med vitfluffiga får och alldeles nya lamm, vildsvin som nästan stryker med raggen mot billacken. Och OH, ytterligare tusentals blixtbilder.

Att resa är att samla på sig tillflyktsorter. Det är en eskapism, en nödutgång, men också det trösterika i världens storlek, en oändliga sorten. Vidsträcktheten som, hur mycket jag än reser och hur gammal jag än får bli, bara kommer ha sett bråkdelar av.
Att hälsa på nya platser, att uttala namnet på nya städer och smaka på luften där. Att bekanta sig med nya gathörn och kollektivtrafiksystem, att vänja sig vid just den här sortens gatskyltar och gatlyktor. Att känna drag av hemkomst eller välkommet avstånd till allt.
Att köpa bussbiljetter i en ny stad, att se att här går det tågrälsar också, att notera alla förföriskt nedgångna strandvillor med uthyresskyltar på.
Ett frimärksalbum av nödutgångar om en skulle behöva kliva ut ur allt en dag. 
Det är något lugnande med det. 

Så fort återberättelsen om resor, eller upplevelser i stort, börjar så förändras historierna. Minnena omformar sig, byter skepnad, får en annan smak, vissa tonas ut alldeles och andra kliver fram i technicolor. Det är oundvikligt, allt förändras i retrospektiv. Jag blir alltid lite obekväm av det, för jag vill minnas allt i alla sina nyanser, med sin svärta och sitt bländande ljus. Neon och mulna himlar. Jag vill kunna återge de skrovliga detaljerna, de tunga känslorna som förbidrivande oväder, molnspringandet, berusningen, det omvälvande och megamagiska. Okej. Det går inte. Nuet existerar i sina svallande lager så intensivt och det är för mycket för kroppen och medvetandet att bevara. En kalejdoskopisk dynamik som måste slätas ut för att få plats.
Jag berättar det jag kan. Det som går fram går fram.


DIMMIGA DAGAR (JAG SÅG ALDRIG RIKTIGT VAR VI VAR)

Det har varit en så underlig tid. Jag är fortfarande minst till hälften inne i den, i de mentala cirklar jag byggt in mig i och den vardag som varit min de senaste två månaderna. Jag längtar efter att ha distans till den här märkliga transportsträckan, men snart är den avklarad. Efter att jag kom in i Malmö åkte jag direkt tillbaka till Göteborg och efter månader av arbetslöshet slog det över i det motsatta. Jobb som personlig assistent fem kvällar i veckan och vikariejobb i kök i skolor i förskolor i städskrubbar i korridorer flera dagar i veckan. Nya ställen varje vecka, ibland gå hemifrån halv sju på morgonen och komma hem halv nio på kvällen. Och så osäkerheten med vikarielivet, att aldrig kunna planera och bli sms:ad om jobb klockan sju  samma morgon. Med det livet följde ett nästan tvångsmässigt räknande för att vara säker på att plånboken ska hålla ihop, jag har blivit en mästare på att multiplicera med 40 och 0.7. Har känt mig som en ofrivillig miniräknare; det är ju inte det där kalkylerandet jag vill lägga min tankekraft på. Och jag har varit så mycket arg på vårt system som så skamlöst nedvärderar vård- och skola-yrken, att det ska vara ett sådant slit att jobba med så viktiga saker. Det märks överallt, hur folk går på knäna.

Tiden och energin till allt det andra i livet; till att träffa människor och komma på briljanta idéer, att klä sig kreativt och fotografera gator i motljus, att förkovra sig i magisk litteratur och prova nya skor, att lyssna på mina bästa P1-program och äta sig igenom Hagabions meny, att försöka formulera texter om angelägna ämnen, att se teater, att hälsa på en liten mormor eller en kär vän, att hänga vid bardiskar och på kaffebarer, att dansa i vardagsrummet och gå på promenad till Röda sten. Allt det där som är Göteborg och som är livet, det har inte funnits någon plats för det.  Den lilla kreativa energi jag lyckas uppbåda pumpar jag in i vårt scenkonstprojekt på Not Quite, och det är ju fantastiskt roligt. Det är bara så mycket annat som fått läggas på is i olika byrålådor. Det blir så himla tydligt här på bloggen som ju till stor del är en display för det som är fint och estetiskt i mitt liv. När den delen bara försvinner. Jag går omkring i nerfläckade arbetskläder sex dagar i veckan och jag orkar knappt prata med någon på kvällarna. Det är inte fråga om någon depression, inte alls överhuvudtaget, det är bara en sådan här tid nu. En tid som det tjuter transportsträcka om, men som behövs. Som kommer ge mig möjligheter att göra potentiellt helt magiska saker i sommar. Och som såklart ger mig en massa viktiga erfarenheter också. Jag går in och ut ur olika verkligheter, jag lär mig tvätta dagistoaletter på det mest effektiva sättet, jag lär mig olika sorters storköksdiskmaskiner, lär mig hantera en personlift, blöjbyten, påklädning, jag får lyssna på slutkörda förskolepedagoger och en gång var det en ettåring med enorma blå ögon som var helt övertygad om att jag var hennes mamma. 
Snart är min tid i Göteborg över. Jag flyttade hit som sextonåring helt utan rötter och styrka för att börja musikgymnasiet och nu är det hejdå. Först ska jag plantera lite blommor och trimma gräs på kyrkogården där mamma och pappa bor där jag jobbat flera gånger tidigare, sedan packar jag ihop mig för att bo i en resväska i ett par månader innan hela Malmöäventyret bär iväg på mig.
Men nu är ljuset på väg tillbaka. Utanför fönstret och i bröstkorgen. Som om det börjat spira blåsippor i fötterna på mig; jag anar att de andas i mig. 

(VÄCK MIG NÄR BLÅKLOCKORNA RINGER)

Inte för att jag någonsin utmärkt mig som en regelbunden och taktfast bloggare, men nu är väl ändå en frånvaroursäkt på sin plats här. Det har att göra med att jag för det mesta dubbeljobbar för tillfället, på förskola om dagarna och som personlig assistent på kvällarna. Då går exakt hela dagen åt till det. Och när dagarna inte är fullt så hektiska vill en ju hinna med annat också, som att baka scones, testa nya bakelser på hål i väggenbageriet, springa i Slottsskogen igen, kolla på Hunger Games, åka till Malmö och bevittna brors disputation, springa till Stadsteatern och med andan i halsen knipa de två sista biljetterna till kvällen föreställning av Cabaret, äta dumplings på Dubbeldubbel, ha ost- och vinkväll vid det vita bordet i Majornalägenheten, ordna med praktiska saker, intensivhänga med Mattias och strunta helt i internet med alla sina distraktioner, smygplanera en ny Europatrip och fundera över livets skifte söderut. Sådana saker. Till det hektiska jobblivet (i kontrast till månader av passiviserande sysslolösheten) hör att mestadels bösa runt i nedspillda mjukiskläder vilket medför en återkommande stilkris. Men förra veckan klädde jag mig som vanligt två gånger och då passade jag minsann på att föreviga. Det blev två versioner av samma outfit, med samma skjorta, strumpbyxor och kjolmodell men med helt olika färgskalor. Såhär dårå:

suddo.jpg
suddsitt.jpg
enda skarpa.jpg
skräpel.jpg

Ena dagen med svart kjol, kornblå midjekort jumper och kolibripin.

hoho.jpg
uuh.jpg
gadskjafs.jpg

Andra dagen med vinröd manchestervariant av samma kjol, fina varmgrå collegetröjan från Julian Red och Sporty Spice-tofs.

Nu ska jag ut i Slottsskogen för solen lyser och det smakar vår, och fast det är för tidigt för att världen ska bli varm sätter det flimmer och fladder i hjärtat på bästa sättet.

OM SAKERNAS TILLSTÅND, 15 DAGAR IN I ETT NYTT ÅR

Den här vintern har inte varit någon vinter. Den har spätts ut och runnit ner i springorna på en lerig oljemålning. Den droppar. Den läcker. Himlen är ett dammigt lock och det finns all anledning att tro att solen tagit sitt pick och pack och flytt ljudlöst på strålformade ben. Till en annan galax, mindre förstörd. Fast häromdagen fylldes Göteborgsluften av florsocker och staden var vit istället för brungrå när natten kom. Men så sprang graderna uppåt igen och allt blev blött, det finns bara vaga antydningar till snö i gräset på innergården nu.
Saker förändras nu, lite i taget. Snart åker min Maxime långt bort och vi ser inte varandra förrän slutet på juni. Det är hemskt sorgligt för jag har ju haft henne nära så länge och vill ju fortsätta ha det så. Men i stället kommer en ny fin person och flyttar in med mig och Jenny och det blir nytt och säkert strålande, på ett annorlunda sätt.

Precis när året började sa jag upp mig efter en dag på mitt nya jobb, det som skulle ge mig struktur och en första stabilitet. Att bli bemött med kall respektlöshet, integritetsövertramp, skäll och noll chanser att göra ett bra jobb. Att trycka undan tårarna i diskrummet, krympa ihop och inte våga försöka. Och sedan, när jag gråtit resten av dagen i olika samtal och på olika offentliga platser, sträcka på sig, ringa och säga jag kommer inte tillbaka. Att bli klickad i telefonen just som jag sakligt och tydligt förklarade det oacceptabla i arbetssituationen och få det som en glasklar bekräftelse på rätt beslut. Lugnet i bröstet sedan.
Och så for jag och Mattias till Malmö, smulade fransk chokladmaräng nerför skjortbrösten och jag läste högt ur en ny favoritbok. Jag sökte den där scenskolan, kände det var dags nu. Det var en välbekant situation, två år sedan sist men när det är nionde gången en gör antagningsprov till en skola kanske ändå ett visst lugn har infunnit sig. Det kändes så. En kontroll, en mer nyanserad inställning till en situation som är mycket underlig och har mycket lite med teater att göra.  Att haka i rätt tankespår och eliminera all självkritik och tvivel för ett par timmar. Andas in nervositeten och andas ut högoktanigaste bränslet. Att, oavsett hur det går nu, känna att jag sökte med värdighet. Och hade väldigt roligt till och med.
Arbetssökandet verkar aldrig ta slut, särskilt som mitt planerade halvtidsjobb som sagt visade sig vara en franschisetagare till helvetet på jorden. Snart börjar jag istället som personlig assistent och jag tror att det kan bli bra. Helt nytt, helt olikt allt annat jag gjort. Med helt andra värden och helt andra krav.
Nu är det söka kompletterande deltidsjobb och nu också sommarjobb. Det är ostadighet i plånbok och planer som ett nästan kroniskt tillstånd. Ostadighet som får mig att säga nej till en Berlinlägenhet som är min om jag vill. Ovissheten är min klängiga stalker, kanske är den lite mindre påtaglig just nu men snart ska jag hitta ett sätt att finta bort den helt.
Jag är arg på systemet som inte har något skyddsnät för de som aldrig varit inne, varit klassiska arbetstagare, och för att det är så ogenomträngligt för alla som vill in.
Jag kokar bönor, lyssnar på P1favoriter och vill ha skivor, riktiga fysiska skivor, med M83 och Cocteau Twins. Längtar efter luxuösa tjugotalståg mellan Europa och Asien, spanska popfestivaler och ibland efter Norrland.  Max och jag lagar saker med tofu och chevre och brysselkål och jordnötter, ojar oss över vår kommande separation, gapskrattar åt nya Girlsavsnitt och planerar datenight. Jag väntar på besked om nästa steg i antagningsprocessen men måste förbereda mig ändå. Läsa pjäser och sonetter och nynna svenska sånger, sådant. Och så vill jag ju hinna promenera i Slottsskogen de timmar som är ljusa, fundera och utveckla idéer om egna projekt, läsa Duras och Munro, andas in hans nacke. Och göra saker här, i min alldeles egna kreativa cirkusmanege.

ÅRET SOM VAR 2013 / JANUARI - APRIL /

Det här året kräver nästan att delas itu, för delarna känns så radikalt olika. Delen då jag hade Wendelsberg, skola, struktur, sammanhang och delen då jag inte hade något av det. För skillnaden är milsvid, i alltifrån hur dagarna ser ut på papper och hur de känns i mig.  Det har varit så fantastiskt på så många sätt. Jag har varit frisk, haft helt stjärnklart lysande vänner och en kärlekshistoria som tar andan ur mig varenda dag. Mer magi än en kan önska sig. Men parallellt med det så har jag nog också gått från att vara väldigt säker, riktad och med en nästan ständig känsla av obegränsade möjligheter till att stå utan sammanhang och planer, osäkrare och svajande.  Så vi tar väl det från början, inte minst (snarare främst) för min egen skull, för att reda upp och räta ut hur det här året egentligen gestaltade sig.

januari2013.jpg

JANUARI

2013 ramlade in i mig, eller jag ramlade in i 2013, på övervåningen av en bar i Barcelona. Det fanns sangria i stora kannor och en mobil av hundratals små glasflaskor i taket. Vi dansade bort allt smink på en svartklubb med videoprojektioner på väggarna och det var så varmt att det gick att stå i bara klänning på innergården. Jag pratade med Mattias i telefon, han stod med tomtebloss i händerna på en veranda i Dalsland och vi sa att vi var kära i varandra. Jag hade en sådan osannolik saknad efter honom innanför bröstet under den där resan att jag trodde självantända. Men de där första dagarna på året var ändå otroligt fina. Jag och Max drack passionsfruktsjuice på saluhallen om mornarna och billiga mojitos om kvällarna. Jag lyssnade beundrande på hennes porlande spanska och vi tittade på Chanelskor och Gaudibalkonger, ååh:ade över högar med sovande hundar  och en dag fick evakueras från ett tåg som stod i horisontalläge mitt på ett berg på väg upp till ett otillgängligt kloster. På tåget hem blev vi båda toksjuka men på perrongen i Malmö stod Mattias och hämtade upp oss. Två dagar senare hade mamma och pappa gemensam sextioårsfest, jag var fortfarande ett febrigt vrak men försökte ändå hålla min stämma när vi syskon sjöng Wayfaring stranger. Mattias var där med mig hela tiden och den kvällen sa jag att jag ville vara tillsammans med honom, och det kändes som om allt brann. Han ville samma sak och jag tror jag grät, för det gör jag när det brinner på insidan. I skolan var det rysk traditionell dramatik och samtidigt fick jag och Linn klartecken att vi skulle för göra Invasion! som slutproduktion. Så vi började smida planer. Det var en bra tid i skolan, även om jag hade svårt att koncentrera mig på viljor och hinder utan att tankarna halkade iväg till en viss person med jordens ärligaste ögon och varmaste händer.

februari2013.jpg

FEBRUARI

Spelade i en scen av Morrisseys favoritdramatiker i skolan, det var brittiskt och smutsigt, topp två mest klassiska sceniska aktiviteterna 1) packa väskor och 2) dricka orimligt mycket sprit som egentligen var outspädd äppeljuice. Det var ibland knepigt med grupprocessen sådär som det blir när det inte finns tillräckligt med lärarresurser. Andra sökte scenskolan men jag lät bli, och det var så skönt. Motivationen sviktade en aning, jag hade annat i tankarna. Det var mycket Dalsland eller han hos mig; det var dimsum på Dubbeldubbel, kaffe på Victors, middagar i Majornaköket och feministisk varieté på Storan. Hade det mest magiska sportlovet ever, en berusande filmsekvens av midnattsbrottning, projicerade filmer på vardagsrumsväggen, trevande reseplaner, tidskrävande matprojekt, vinterpromenader och amerikanska pannkakor tjocka som dunkuddar.  Och så gerillasov jag på ett hotellrum där Mattias var, bakade apelsinmaränger, lärde mig pochera ägg, bokade sunkhostel och slottskamrar i Tyskland och Portugal. Det var mycket att vi åkte bil och typ bara tittade på varann. Det var en kall vinter som blev helt överglänst av något mycket större.

mars2013.jpg

MARS
Stod på scenen för sista gången på Wendelsberg, i ett Tennessee Williamsprojekt som var lite trögt men stundtals superroligt. Hade fortfarande svårt att koncentrera mig i skolan och kände av både prestationsångest och stagnation, orkade liksom inte riktigt. Det kan kännas surt såhär i efterhand, det var ju så fantastiskt priviligierat att få tillgång till de där lokalerna och människorna hela dagarna. Oh well. Penny pick a doll jobbade med OH GRÄVLING WHERE ART THOU som Erika skrivit, jag valde en mindre framträdande roll i det projektet men filmade tex trailer och fotade affisch. Mattias gjorde kostym till Stadsteatern i Borås och vi gick på premiär och premiärfest. Det var så kallt men jag försökte ändå ha tunn bomberjacka och sammetscykelbyxor på mig. Det snöade över Slottsskogen. Hängde mycket med Agnes som fortfarande bodde hos oss här, det var så fint.
Dalslandshelgerna var många, var magiska. Ostbricka på vardagsrumsmattan, en fransk thrillerserie, brunchritualerna, JJ och The Cure. När vi gick på loppis i Säffle sa en gubbe på bredaste värmländska till oss ”ä ni nykära eller? Dä riktit lyyyser om er!” Jag var overkligt lycklig och panikgrät ibland av rädsla att det skulle ta slut.
Åt på Hagabion nästan pinsamt ofta, gick på antikvariat och Konstmuseet, spelade skivor med Mattias för första gången, skrev en krönika om Girls och sex, lyfte skivstänger, såg kanske årets bästa föreställning Fragmente som var så fylld av svärta och humor att jag nästan rann av stolen. Fyllde tjugotre och bjöd på tårta ost och vin, bearbetade och researchade Invasion!, hånglade på balkongen, såg en helt magisk spelning med Patrick Wolf i Hagakyrkan, jag och Maxime grät och rös. Och så tatuerade jag mig! Tre små bokstäver på insidan av fingret bara och även om de fick suddiga konturer blev de så var det viktigt och sant. Mod. Det ska alltid stå där.

april 2013.jpg

APRIL
Det kom en påsk och jag var mycket på landet, både Dalsland och Asklanda. Små kaniner i choklad, påskäggsjakt och långa promenader. Såg storögt syskonbarnen växa, gosade och lekte med dem. Det blev påsklov och jag började i Stockholm. Hängde med bästa Malou och Daniel, såg diametralt olika utställningar på fotografiska, lunchade på STDH, åt burgare och suckade över vackra Stockholmsvyer. Hälsade på vackraste Emily, drack kaffe och pratade i hennes vardagsrum, blev fotograferad av henne bland snöfläckar och vårsol. Blev bjuden på middag av min kära äldsta bror Andreas och vi hittade vår yngsta bror Mattias debutskiva Obscure Lanes i skyltfönstret på en skivaffär på söder. Stort, för den har sju års arbete bakom sig och mer blod, svett och tårar än en kan föreställa sig. Så tog jag bussen till Nynäshamn och färjan till Visby med klappande hjärta, och där fångade Mattias upp mig. Vi åkte bil söderut under stjärnorna som var som strösocker på sammet. Sedan spenderade vi ett par dagar i hand föräldrars Bröderna Lejonhjärtahus på Gotland. Såg raukar och ispelare, lagade bönburgare och lyxlax, cyklade fort i motvind, rullade en cigg på den isiga bryggan, såg Magnolia och låg kvar i sängen länge, drömde om när havet skulle släppa taget om isen och jorden skulle bli mjuk och grön igen.
Har lite dåligt dokumenterat från denna månad, men det måste varit här vi satte igång med Invasion! på riktigt. Fick fyra superfina, arbetshungriga skådisar och formade en kreativ, effektiv och trygg ensemble. Utforskade, tvekade och växte i regirollen, samarbetade rakt och bra med fina Linn. Och så spelades OH GRÄVLING WHERE ART THOU på Cinnober och jag var maxat stolt över Hanna, Erika, Amanda och Hanna som gjort en idé till en så fantastisk scenisk verklighet.

(PS, fattar ej varför textstyckena blir olika stora och lyckas inte ändra det. Störigt, ska försöka lista ut vad som är grejen.)

INTE NYÅRSLÖFTEN, MEN

Har aldrig direkt haft några nyårslöften, tror inte på dem, och det känns som att de ofta är sprungna ur någon ångestladdad post-högtids-hets. De luktar ytligt och kallsvett och glöms snart bort ändå. Däremot tilltalas jag av att se tillbaka på hela 365 dagar och markera en ny årsring. Den sköna illusionen av nystart, att få en till chans. Och samla ihop några funderingar om misstag jag ska försöka att inte göra om eller saker jag vill bli bättre på. Som det här:

Säga nej och säga ja. Helt. Stå för mina val, sluta be om ursäkt. Rycka bort den tryckande stressen över att säga nej till olika sociala grejer, exempelvis. Ängsligheten om hur folk ska värdera det och vår generations kära fear of missing out. Det gör mig velig och får mig att glömma bort att känna efter vad jag riktigt vill. Och det gör att jag kompromissar på det dåliga sättet och ofta har gnagande små hamstrar som bygger bon av dåligt samvete i magen. Så dumt, för jag tycker ju att det är så hemskt viktigt att respektera folks val och behov.  Vill släppa ansvaret för att hela tiden legitimera mina val, att inte behöva försvara och förklara mig. Komma över myten om att det stora alltid händer någon annanstans. Och stå för att jag faktiskt oftast blir lyckligast av andra saker än att trängas i dyra klubbköer. Säga JA högt och helhjärtat och säga nej tryggt och kompromisslöst.

Planer. Göra dem. Ha dem. Våga uttala och formulera vad jag vill ska hända. Slå upp dörrar och lägga ut spår. Aldrig ska jag försätta mig i en totalt planlös situation igen. Aldrig ställa mig själv utan karta och kompass i en okonstruktiv tidsocean. Jag ska lita lite mindre på att det löser sig, men fortfarande ha tillit, förtröstan. Jag ska drömma stort och göra slag i saker. Ta beslut, välja och satsa.

Välja vilken information jag släpper in. Eller, vilken jag söker upp. Vi är ju så obevekligt omgivna av en massa påträngande destruktiva budskap i form av sexism, konsumtionshysteri, karriärshets osv osv, och mycket går inte att välja bort. Det bara är där, i våra offentliga rum, överallt. Men jag vill bli bättre på att välja sådant som bara får mig att må bra, när jag har möjligheten. Har märkt att det har en markant och direkt påverkan på mitt mående och min självkänsla. I somras hade jag en vecka när jag bodde själv i Mattias lägenhet i Fengan och bara lyssnade på kloka sommarprat, läste Nina Björk och Hejblekk, lyssnade på Värvet med Bianca och läste Liv Strömqvistserier. Det var så påtagligt hur bra jag mådde av det, hur glad och stärkt jag blev. I höst har jag tyvärr varit mycket sämre på det och det har nog en ännu mer drastisk effekt.  Som att läsa hundra intervjuer med Alicia Vikander och Léa Seydoux när jag varit arbetslös, rådeppig och sett skådespelardrömmen gå upp i en liten rök. Eh. Mycket effektivt sätt att sänka sig själv ytterligare. Vill inte någonsin göra så mot mig själv igen utan bara injicera kreativ, smart och klok inspiration.

2014 är ju som vi alla vet även valår och det ger mig obehagskänslor i magen med tanke på vilka politiska vindar som kyler ner Europa. Men det är ju också en gnista hopp. Vill hitta ett sätt att dra mitt strå till stacken, göra något för klimatet, antirasismen, solidariteten, feminismen. Om vi är många som gör det kan den där gnistan fatta eld.

Och så vill/ska jag: söka de där scenskolorna stenhårt men på mina villkor, åka bil långt bort, se massor av film på Hagabion och bio Capitol, gå på svartklubb oftare, filma och klippa små filmer, bada i hav i Sverige och andra länder, dejta mina vänner oftare, ro över en spegelblank sjö, hänga i ett slott, vara modig och bara göra det.

Om hur fort det svartnar för ögonen när dagarna går och dörrarna stängs.

Det är en månad kvar på det här året, jag har jobbat två dagar den här månaden och är en alltför typisk bild av inkomstlös twenty something kulturarbetare. Virrig runtirrande. Arbetsmarknaden bara: välkommen ut i kylan och den mentala hemlösheten darling! Kom och ge oss allt du har men räkna inte med annat än one way communication i sin renaste form. 
Mycket av mina dagar nu går ut på att maila, söka jobb, svara på annonser, uppdatera CV, knyta kontakter, kasta ut krokar, lägga ut trådar, le, söka, sälja, maila. Stirriga blickar i alla riktningar efter mål och mening och jobb; nu. Har ju grandiosa planer om skådespelarutbildningar, scenkonstnärlig revolution och flärdfulla utlandsvistelser, ehehe, men det är dagarna nu som måste ordnas upp innan visionerna ens kan börja ta myrsteg mot planer. Det är svårt att hitta arbetsro, jag hackar upp min uppmärksamhet och koncentration i utspridda kringflackande bitar. Svårt att vila i de nya fälten av tid när varje dag som inte säkrat några pengar till kontot ökar pulstakten. Som förlorade dagar, när de egentligen är guld värda. När mycket omkring egentligen är så obeskrivligt vackert, och säkert också vibrerande av möjligheter. Känns genant självömkande med min klagosång ur medelklassens mitt; jag borde kanske bara kämpa hårdare. Men det känns också, när en är arbetssökande, att det är något skevt med vårt system som är så hårt och ogenomträngligt när en råkat halka ut, om så bara en liten bit.
Och det är märkligt hur alla potentiella vägar ens liv skulle kunna ta med ens försvinner ur synhåll när en står sysslolös. Hur en verkar omgärdad av idel väggar fast en liksom anar, vet, eller vill intala sig själv om att det egentligen finns hundra dörrar ut. Upp i ljuset. Men de går inte att få syn på. Framtiden som ett sandslott och vägarna som retsamma återvändsgränder.
Mörkret är inte så kompakt och cyniskt cementerat som det förmodligen låter nu. Det känns ofta okej och jag rider på små vågor av energi och handelskraft. Kniper kreativiteten när den kommer, försöker då omvandla den till något som känns och syns. Men skyddsväggen mot den kvävande hopplöshetskänslan är oroväckande tunn och alldeles för lätt att ramla igenom. Känslan av att vara överflödig, onödig halvutbildad ungdom utan någon tydlig plats. Den dubbla känslan av att det kanske bara är jag som gör fel och misstanken om att vårt samhälle misslyckas fatalt med att fånga upp sina medborgare som ju vill vara med. Som kämpar hårt men hålls utanför. Min arbetslöshet är absolut ingenting mot personer som gått utan sysselsättning i åratal. Men att det går så fort att störta ner i tvivel, stress och uppgivenhet ger kanske en fingervisning om vad det gör med människor. Hur snabbt utestängningen tränger in i märgen och målar svart för ögonen. Det måste finnas andra sätt för ett samhälle att ta hand om sina människor på. Öppna sina dörrar. Annars får vi måla dit nya.