Den trettiofemgradiga luften, svetten som rann mellan mina skulderblad och klichésolnedgångarna som fick applåder från strandbadarna känns så oändligt långt borta nu. Och det är det ju också. En atlant och ännu mer landmassa och hav från här till där. Har inte jättemycket bilder från stan pga stöldbegärlig kamera (men har en engångskamera från karnevalen som jag inte kan bärga mig att se bilderna ifrån).
Den där grönskan som är så tät och intensiv, fuktig och överdådig. Kullarna och bergen, de lila träden som har sitt namn från färgen på en viss katolsk prästkåpa och står som stolta enfärgade brudbuketter i regnskogstapeten. Mandioca, tapioka, açai. Att aldrig, aldrig frysa. Mitt läppstift som smälte till kladdiga rödrosa fläckar. Horisonten. Tyngdlösheten i vågornas vällande välvning och de vita hängmattornas loja pendlande. När det blir varmare inomhus av att öppna fönstren. Men också; den där bukten som är så förorenad att det inte går att närma sig vattnet, som de lovade sanera innan OS men sen lät bli. Bussarna som de lovade alla skulle förses med air conditioners så att det skulle gå att andas men sedan lät bli. . Konserthuset som står tomt för att pengarna försvann i korrupta upphandlingar. Hans vän som blev skjuten i ett rån veckan innan vi kom dit och sen poliserna som försökte hjärntvätta honom på sjukhuset. Barnen som sålde öl och tuggummin till oss under karnevalen och alla är ickevita. Tonårstjejerna på stranden som kallade mig för Elsa ur Frozen som säljer läsk istället för att gå i skolan. Att typ alla i medelklassen bor i gated communities. Lagen som införts efter kuppen som säger att investeringarna i vård och skola ska förbli statiska i tio år framåt, oberoende av inflation. Att det kostade 35000 för mig att ligga inlagd på sjukhuset i två dygn; jag klarade mig tack vare försäkringar men alla som bor där som måste betala tusentals kronor i månaden i privata sjukförsäkringar pga söndertrasad välfärd. I Rio fick jag andnöd av skönhet och politiska utmattningssymptom, där blev jag skamsen och tacksam över min priviligierade bakgrund, förbannad på allt blått och brunt (och det som en gång var någorlunda rött) som gör sönder det som varit bra av välfärd etc här i Sverige. Där var jag närvarande, lugn och lätt, bekymrad och tyngd av kroppsångest, konstant salt av hav och svett, där var jag med den jag bara blir mer och mer kär i. På mindre än ett dygn tog jag mig från Copacabana till Bromma och det är så svårt att greppa. Såg Marocko från ovan mitt i natten, Casablanca eller Marrakesh. Till slut ville jag åka hem och en dag vill jag åka tillbaka.
PAF / EPISOD 2
Jag lämnade (är detta det enda sättet jag börjar meningar på nuförtiden? Alla dessa separationer) PAF i söndags med 35 kilo packning (fortfarande uppblandad med chiafrön, jag hittar dem innanför shampoolock och fastklistrade i underkläder - efter tvätt) och ett sömnunderskott som plöjde genom kroppen som en försvagande våg. Jag hade inte lämnat slottet (låt oss kort och gott kalla det för det) på en vecka förutom den lika overkliga skogen intill. Det var tveklöst en av de mer intakta drömvärldar jag befunnit mig i. Jag ville aldrig åka hem och jag vill tillbaka så fort det går.
Dagarna flyter ihop och bilderna är i oordning men vad spelar kronologi för roll egentligen, va.
När jag ser det här ser jag på min egen ansträngning och oförmåga att greppa alla föredrag & resonemang med större förståelse. Det var inte direkt ett tema, en tråd att följa och en riktning att gå och fördjupa sig i. Snarare detta enorma spektrum av skolor, riktningar, tider och teorier.
Och schemat var rörligt som Hogwarts trappor så det var säkrast att håll sig uppdaterad om när nästa cyborg-tarot-spåsession eller cave rave eller strukturalism-föreläsning skulle hända.
Ibland gick jag runt och fotade nedgånget elegant interiör. Kände mig så mycket som en förstagångsbesökare som var sådär naivt begeistrad över hur amaaaazing allt var. Men det var ju det.
Samma häst, annan plats. Sa ju att det var magiskt.
Efter ett par dagar vågade jag börja (smyg)fota folk.
Haydn & Mikkel. Haydns föredrag var så bra.
När det var förrädiskt kallt stannade vi inne i ett av alla rum som var täckta av ett brokigt lapptäcke av täcken och kuddar. Studiemiljö är viktigt.
Och när värmen böljade in över oss flyttade vi ut.
Inget liv utan bröd ost kaffe.
Det går ju inte att sluta swoona över påfågelnärvaron.
De två klanderfria kockarna, möjligen planerandes nästa kulinariska utspel.
Herren på täppan, dvs Jan som äger stället.
Alltså. Varje måltid.
orkar inte/vill gråta/för bra för att vara sant/låt det aldrig ta slut
Middag i kapellet vid tiotiden, ett sagoscenario som blev någon sorts vardag.
Och efterrätterna.
Lucie & Nisaar i trädgården under någon av föreläsningarna.
KOLLA VAD HÄRLIGT MED FILOSOFIKOLLO KOLLA VAD GLAD MAN BLIR
När en inser att en sitter på en slottsgård under en hängbjörk och denna vandrande sinnebild av en fransk samtida intellektuell står framför en och pratar om Lacan och kapitalismens freudianska felsägningar och njutningen i att upprepa destruktiva mönster och påfåglarna spatserar runt omkring en och någon tar fram en flaska bubbel och det är 27 grader i solen och ingen annan värld känns
Nämnde jag påfåglarna? Påfåglarna.
PAF / HOGWARTS OF PHILOSOPHY & ART / EPISOD 1
Sedan i söndags är jag och Olof (som jag och Malou gjorde Amputation Parts med förra året) på Performing Arts Forum's sommaruniversitet på franska landsbygden och ägnar oss åt svinavancerad filosofi omgivna av doktorander och påfåglar. Ett före detta kloster som omvandlats till ett vimmelhus av intellektuella och konstnärer, pianon och textmassor. En internationell tillflyktsort för koreografer, filosofiska hemuler, kollektivistiska idealister och solitära skribenter. Jag är konstant mätt och yr av intryck, har fomo när jag inte orkar gå på varenda programpunkt i det enormt kompakta schemat och springer iväg till skogen som är böljande och täckt av murgröna istället. Maten är klanderfri och jag och Olof spekulerade i om vi nog inte numera har varsin välgödd potkes i magen till följd av ostbricka till varje måltid. Är i ännu ett sammanhang där jag kan minst, ibland gör det ingenting, ibland får jag kris. Men detta hejdlöst idylliska akademiska vuxenkollo är mest av allt bara så lush life.
DRAKBORGEN - EN PENSIONÄRSUTFLYKT
När Mattias var här, efter att jag hoppat av den första tokauktoritära kursen och fick en massa tid tillbaka, for vi på utflykt. Det finns en hög koncentration av slott och borgar i denna del av världen så vi bestämde oss för att styra kosan mot en sådan.
Efter att ha snurrat runt på mycket otydligt skyltade vägar hittade vi slutligen upp på berget där Drachenburg- slottet skulle ligga beläget. Det regnade och längs berget transporterade dessa söta antiktåg folk från topp till dal.
Det första vi gjorde var att se en underlig liten utställning om resande, semestrande i Tyskland och autobahn. Tror i alla fall att det var det den handlade om. Hängde lite i denna husvagn där de spelade Kraftwerks Autobahn, såklart.
Fulgulligt kurerat om en säger.
Själva slottet, överdåd till tusen procent.
Vi har ju en historia av att hänga på slott på olika bergstoppar och vi är alltid de enda under sextio. En fullständigt oungdomlig syssla alltså. Men det är något ofrånkomligt attraktivt med det där tunga överdådet.
Det här rummet hade kanske jordens finaste tapeter.
Det var ganska hårt avspärrat så en fick inte gå in och hänga i rummen, lite snålt kan jag tycka.
Ah ni fattar grejen. Tunga sammetsdraperier etc. Inget ljust och fräscht och nordiskt minimalistiskt så långt ögat nådde.
Och eftersom det inte kändes tillräckligt med pampigheten inuti drog de till med några förgyllda hjortar som blickade ut över nejden också. Tyvärr valde de lite fel kulör så de är liksom lite mer grönguldiga.
Blomblomblom.
Glassprempa.
Det här huset låg intill. De måste ha varit så otroligt tjusigt med balkonger i alla riktningar och helt sjukt läge på denna kulle ovanför Rhenfloden. Så har det bara fått stå och förfalla, öppningarna har spikats för och övervakningskameror har installerats på husväggarna istället för att ta hand om det. Synd och skam!
Gick lite i skogen där det gröna lyste i regndimman. Träd med murgröna på är de bästa träden.
Hejhej lilla drakslottet.