WIESBADEN BIENNALE

En vecka i bourgeouisiens högborg Wiesbaden, på en scenkonstfestival med guldig målarfärgsmerch. 28 grader hela tiden, gräsmattor och matkuponger till överprisade storköksgrytor. Den jag längtar efter och som bländar mig gång på gång. En lägenhet med ljusa väggar, solkänsliga chilliplantor och en för mjuk säng. Hormonpåslag, stresspåslag, ångestpåslag. Att cykla längs autobahn och leta efter en sjö i 2.5 timme, att klättra under ett staket och vara där i femton minuter. Att bryta ihop i början på en föreställning pga ackumulerad stress och det är givetvis en sådan föreställning där publikljuset är uppe hela vägen så allt syns. Att bli helt matt för att en inser, igen, att det inte finns några good guys, inte ens en till synes alternativ scenkonstfestival. Att sexismen och exploateringen är överallt, för att capitalism is like a Pollock painting, all over, not uniformal but all over. Att gå på biblioteksperformance på en vind och lära sig Duras-citat utantill. Att vara barbent hela tiden, glida runt i min Snape-kimono och känna mig oerhört glamourös. Att läsa Bojana Kunst och ha lite samma upplevelse som när jag läste mina första feministiska texter; insikten om att mina problem inte är individuella utan strukturella, fast denna gång handlar det om konst, kapitalism och frilanslajf. Gratis vin och ingen jacka ens på natten. Blodig och primalskrikande mastodontteater i en av Opels fabrikshallar av italiensk ikonregissör. En slaktritual med noise och rök och blod och reverb utförd av min favoritkategori av människor dvs medelålders kvinnz; det bästa verk jag sett på länge. Guldpersoner och flera guldpersoner. Balkongfrukost, bakgatuhångel och det oavbrutna nuet.

TVILLINGGATOR & TJEJGÄNGHÄNG

Berlin lämnar mig med trasiga naglar, de är alltid de som går sönder först. Berlin äter mina pengar, slickar mina fickor, det är oundvikligt. Berlin lämnar mig med spår av sömnlösa nätter och skrattattacker och power balladtrötthet. Det är så lätt att tro att det ligger nära bara för att jag är i Tyskland, men i själva verket är det bara en timme kortare med buss Frankfurt-Berlin än från Köpenhamn. Men i fredags tog jag cykeln till tåget till bussen dit. 

Till Agnes och Astrid, hade peppat så mycket hela veckan på att få hänga med dessa queens. Agnes går på Konstfack och de har en lägenhet som delas med Umeå konstnhögskola där vi bodde. Eller, konstrack och umei som dörrskylten uttryckte det. 

Chillade lite på sängen i ett solbadande rum och catchade up och vilade. Jag hade nämligen vaknat 4.30 (av mig själv??) och var lite mör.

Åt nötchoklad och Agnes hängde med Knausis.

Så småningom masade vi oss upp och piffade för kvällen.

Och efter den här kvällen kommer jag aldrig glömma att den här staden en gång i världen har varit två städer och därför har två uppsättningar av varje gata. Vi skulle på performance på ett ställe men kom till fel version av adressen, öst istället för väst och hamnade i ett oroväckande tyst bostadsområde. Vi hoppades in i det sista, tog oss hela vägen in på en innergård och tänkte jomen här skuuuulle det ändå kunna vara tills vi tvingades inse att vi var så off, så off. 

Men ingen skada skedd, vi tog oss till Neukölln och hängde på bar och fick till slut bord på Dr To's för asiatisk tapas.

Helt sjuuukt gott. Var tvungna att beställa in mer tofu och mer dumplings när första omgången var slut.

Sedan gick vi till en bar inredd som en djungel med ett akvarium där vita salamandrar skedsimmade och som Agnes enligt egen utsago misstagit för möss vid sitt senaste besök.

<3 <3 Så bra tjejgänghäng.

Och så hände det nya obligatoriska; karaoke. Hon som jobbade där kände igen mig från förra gången jag var där så vi fick gå före i kön till båsen, veckans ros till denna person och spexigt att få känna sig som karaokestammis. Två dudes försökte inkräkta på vårt bås men jag avvisade dem Mean girls style vilket fungerade - både empowering och praktiskt.

Halo, Toxic, Beautiful, Titanium, Let it go, The greatest love of all, Wrecking ball etc etc.

Ramla hem genom staden och komma hem och borsta tänderna tillsammans och störta i säng och inte sätta någon väckarklocka.

Vi åt frukost vid klockan två, betalade lite för mycket för avokadotoasts och pocherade ägg och hittade det här morbida spelet, en slaktversion av fia med knuff.

Hängde lite lojt på stan, gick i för dyra konceptbutiker med blyertstandborstar och tretusenkronorstishor. Såna där butiker där en bara skulle ha råd med det absolut billigaste och det billigaste är en kopparfärgad tejprulle för sjuttio spänn. Agnes gick hem och softade, jag och Astrid åt lunch på osvikliga Yamyam och pratade om våra skolor, teori och figurationer och frihet och makt och strukturer och allt sånt där.

Sedan gick vi också hem för att vila och vakna till liv med berocca.

Vi var så trötta men fixade yoghurtglass och kinderägg som energikälla. Fungerade bra. 

Och sen gick jag och Agnes på födelsedagsfest i en lägenhet med uppskattningsvis tvåhundra eksticklingar där födelsedagsbarnet byggt en äkta ballongbåge och jag åt minst 15 laxsnittar som middagssubstitut. 

Hejdå B, du har blivit min favoritstad, ses om en månad igen.

DRAKBORGEN - EN PENSIONÄRSUTFLYKT

När Mattias var här, efter att jag hoppat av den första tokauktoritära kursen och fick en massa tid tillbaka, for vi på utflykt. Det finns en hög koncentration av slott och borgar i denna del av världen så vi bestämde oss för att styra kosan mot en sådan.

Efter att ha snurrat runt på mycket otydligt skyltade vägar hittade vi slutligen upp på berget där Drachenburg- slottet skulle ligga beläget. Det regnade och längs berget transporterade dessa söta antiktåg folk från topp till dal.

Det första vi gjorde var att se en underlig liten utställning om resande, semestrande i Tyskland och autobahn. Tror i alla fall att det var det den handlade om. Hängde lite i denna husvagn där de spelade Kraftwerks Autobahn, såklart. 

Fulgulligt kurerat om en säger.

Själva slottet, överdåd till tusen procent. 

Vi har ju en historia av att hänga på slott på olika bergstoppar och vi är alltid de enda under sextio. En fullständigt oungdomlig syssla alltså. Men det är något ofrånkomligt attraktivt med det där tunga överdådet. 

Det här rummet hade kanske jordens finaste tapeter.

Det var ganska hårt avspärrat så en fick inte gå in och hänga i rummen, lite snålt kan jag tycka. 

Ah ni fattar grejen. Tunga sammetsdraperier etc. Inget ljust och fräscht och nordiskt minimalistiskt så långt ögat nådde. 

Och eftersom det inte kändes tillräckligt med pampigheten inuti drog de till med några förgyllda hjortar som blickade ut över nejden också. Tyvärr valde de lite fel kulör så de är liksom lite mer grönguldiga. 

Blomblomblom.

Glassprempa. 

Det här huset låg intill. De måste ha varit så otroligt tjusigt med balkonger i alla riktningar och helt sjukt läge på denna kulle ovanför Rhenfloden. Så har det bara fått stå och förfalla, öppningarna har spikats för och övervakningskameror har installerats på husväggarna istället för att ta hand om det. Synd och skam! 

Gick lite i skogen där det gröna lyste i regndimman. Träd med murgröna på är de bästa träden.

Hejhej lilla drakslottet.