Sedan i söndags är jag och Olof (som jag och Malou gjorde Amputation Parts med förra året) på Performing Arts Forum's sommaruniversitet på franska landsbygden och ägnar oss åt svinavancerad filosofi omgivna av doktorander och påfåglar. Ett före detta kloster som omvandlats till ett vimmelhus av intellektuella och konstnärer, pianon och textmassor. En internationell tillflyktsort för koreografer, filosofiska hemuler, kollektivistiska idealister och solitära skribenter. Jag är konstant mätt och yr av intryck, har fomo när jag inte orkar gå på varenda programpunkt i det enormt kompakta schemat och springer iväg till skogen som är böljande och täckt av murgröna istället. Maten är klanderfri och jag och Olof spekulerade i om vi nog inte numera har varsin välgödd potkes i magen till följd av ostbricka till varje måltid. Är i ännu ett sammanhang där jag kan minst, ibland gör det ingenting, ibland får jag kris. Men detta hejdlöst idylliska akademiska vuxenkollo är mest av allt bara så lush life.
DRAKBORGEN - EN PENSIONÄRSUTFLYKT
När Mattias var här, efter att jag hoppat av den första tokauktoritära kursen och fick en massa tid tillbaka, for vi på utflykt. Det finns en hög koncentration av slott och borgar i denna del av världen så vi bestämde oss för att styra kosan mot en sådan.
Efter att ha snurrat runt på mycket otydligt skyltade vägar hittade vi slutligen upp på berget där Drachenburg- slottet skulle ligga beläget. Det regnade och längs berget transporterade dessa söta antiktåg folk från topp till dal.
Det första vi gjorde var att se en underlig liten utställning om resande, semestrande i Tyskland och autobahn. Tror i alla fall att det var det den handlade om. Hängde lite i denna husvagn där de spelade Kraftwerks Autobahn, såklart.
Fulgulligt kurerat om en säger.
Själva slottet, överdåd till tusen procent.
Vi har ju en historia av att hänga på slott på olika bergstoppar och vi är alltid de enda under sextio. En fullständigt oungdomlig syssla alltså. Men det är något ofrånkomligt attraktivt med det där tunga överdådet.
Det här rummet hade kanske jordens finaste tapeter.
Det var ganska hårt avspärrat så en fick inte gå in och hänga i rummen, lite snålt kan jag tycka.
Ah ni fattar grejen. Tunga sammetsdraperier etc. Inget ljust och fräscht och nordiskt minimalistiskt så långt ögat nådde.
Och eftersom det inte kändes tillräckligt med pampigheten inuti drog de till med några förgyllda hjortar som blickade ut över nejden också. Tyvärr valde de lite fel kulör så de är liksom lite mer grönguldiga.
Blomblomblom.
Glassprempa.
Det här huset låg intill. De måste ha varit så otroligt tjusigt med balkonger i alla riktningar och helt sjukt läge på denna kulle ovanför Rhenfloden. Så har det bara fått stå och förfalla, öppningarna har spikats för och övervakningskameror har installerats på husväggarna istället för att ta hand om det. Synd och skam!
Gick lite i skogen där det gröna lyste i regndimman. Träd med murgröna på är de bästa träden.
Hejhej lilla drakslottet.
H A M B U R G
Mattias åkte ju med mig för att äntra mitt nya lilla liv i min nya lilla stad. På vägen från Malmö till Gießen ligger ju Hamburg och eftersom det är en stad vi både är förtjusta i spenderade vi ett par dagar där på vägen.
Gick upp snortidigt en morgon, åkte billighetstaxi med tunga väskor till centralen, tog en buss. Älskar att det är så lätt och billigt att åka buss Sverige- Tyskland. Åkte lite färja, åt matsäck, kollade på Togetherness (och grät pga bästa serien).
Efter en del misskommunikation med vår Airbnb-värd pga kapade sms gick vi en lång bit i fel riktning och underkylt regn innan vi slutligen kom fram rätt. Helt nice lägenhet med tågen som en dov metronom utanför. Obs, mitt 28-millimetersobjektiv som haft grus i linsen i två år har mirakulöst börjat fungera igen. Så sjukt glad för detta, att kunna fota annat än grässtrån med kort skärpedjup och alltid behöva gå tjugo meter bort för att uppnå någon som helst helhetskänsla.
Vi hade varit en aning för väderoptimistiska och förväntat oss nästansommar, det hände inte riktigt. Men solsken-genom-regnet är alltid en magisk historia.
Från och med denna dag och en vecka framåt kommenterade jag lyckan över att ha tillbaka mitt nya gamla objektiv och fotopeppen detta medförde.
Så vi gick ut för att äta.
Praktperson pratar med händerna.
Vi slog till på en trerätters på Klippkroog.
En rar servitris förklarade menyn för oss tyskaokunniga och sedan fick vi väldigt god mat, bäst var borstjin med rotfrukter, så bra rätt som är så lätt att underskatta.
Tog en promenad och fann denna till synes övergivna hotellobby som var helt fantastiskt inredd. Twin peaks möter Grand Budapest Hotel.
Och andra nattliga stadsvyer. Sedan köpte jag grapefruktjuice och vi lärde oss att många tyskar handlar i papplådor istället för plastkassar, ca 200% vettigare.
Nästa morgon ville vi förstås ta tillfället i akt att få tysk frukost eftersom de tenderar att vara så bra på rätt ställen. Gick till Kaffee Stark.
De var underbemannade och blev överväldigade av att det kom folk så vi satt blodsockerlåga och klagade över att vi fick vänta en timme. Är verkligen ej mottaglig för motgångar innan frukost (vet, så privilegierat gnäll). Det var i alla fall helt gott när det väl hände. Denna ostbricka exempelvis, bangar aldrig.
Gosig typ utanför fönstret.
Nästa plan var en outlet med dyrismärken som Mattias sett ut. Den var belägen i ett tält vid motorvägen och M köpte oerhört tjusiga byxor och jag själv ordnade äntligen med nya springskor (de jag hade är långlånade/stulna från Maxime sedan 2013, helt platta i sulan och luktar tonårsfotbollslag). Träden blommade osv.
På kvällen hade jag bokat biljetter till denna tjusiga teater.
Valde den här eftersom vi såg en annan Katie Mitchell-produktion i Berlin och jag var fullständigt tagen. Hon jobbar helt sanslöst tekniskt virtuost med livefilmning-/klippning på ett sätt som både är oerhört intimt och samtidigt distanserat, fiktionen är liksom både helt intakt och konstant redovisad. Ah. Svårt att förklara. Älskade det i alla fall.
Teatern var Dramatentjusig.
<3
Tredje och sista dagen erbjöd ännu en utefrulle. Obs på piccolomjölkkannan.
Kan. Ej. Få. Nog.
Tog oss till Museum für Kunst und Gewerbe. Drack lite mer kaffe i ett sömnigt museicafé med enstaka pensionärer och ljusa orkidéer.
Tjenahejsan.
Var främst där för att se utställningen Geniale dilletanten, om en DIY-baserad subkultur i Tyskland under 80- talet.
Bandet Mania D, k00laste katterna i stan.
Punkiga accessoarer såsom tandställning av pärlor.
Dessa automater finns utströdda över det här landet vad det verkar, som lämningar från decennier sedan. Av denna fick en byta 50 cent mot en punkig pin. Bangar aldrig en punkig pin.
Och utsnitt av hur denna gör-det-själv-punkiga antiestetik sipprade in i designen.
Vidare till andra flyglar och hallar, det här printet var fin tatueringsinspiration.
Klipp å klistra med löv. Så enkel bra grej, att använda löv som pappersmaterial.
Legopopkonst.
Och en epileptiskt intensiv sextiotalssalong i alla nyanser av orange.
Och sedan var det hämta blanka hyrbilen och styra kosan rakt söderut mot ny tid, nytt liv.
I SWEAR TO GOD, I HEARD THE EARTH INHALE
Mera Island! Än är det inte över, finns för mycket ångande bad och snöiga vidder att visa.
En dag vaknade vi, det var äkta vinter och utsikten från Noreas fönster såg ut såhär.
Och såhär.
Vi skulle åka på utflykt till Fontana, ett spa av varma källor och sånt dvs Islands paradgren. Vi packade badkläder och så kom Þórður och hämtade upp oss i sin jeep.
Stannade lite på vägen och tappade hakan över overkliga vintervyer.
Matchade landskapet med arktisk blekhet.
Köpte doughnuts och kaffe och mackor att ha som fika hela dagen. Jag åt upp mitt innan vi kommit fram, det kan vara ett tecken på att det kommer gå dåligt för mig i life.
Stannade vid ett ställe där en kunde dyka mellan kontinentalplattorna och möttes av denna rimliga skylt.
Brötiga dudes störde den magiska stämningen men det var ändå såhär vackert.
Det gosades och brottades och snökastades.
Sedan kom vi till Grand Budapest hotell!! Men alltså, nästan. Islands äldsta internatskola som såg mkt Wes Anderson-esque ut.
Det pågår säkert en massa hårdnackad pennalism där, internatskolans vana trogen, men hur fin är den inte.
Vi nådde resans mål, duschade, bytte om till badkläder och sjönk ner i ångande heta vatten.
Det rådde faktiskt inget fotoförbud så jag travade in och hämtade kameran just innan det hann bli helt mörkt.
Allt var mycket estetiskt och kallt och ångande. Enda minuset var några högljudda gäng och svenska tonårskillar som ej respekterade Den Meditativa Atmosfären.
Om detta bara fanns i Sverige.
Gorgeous person i dyrisbaddräkt från Lonely Lingerie.
Fontana ligger precis intill en sjö där en inte får gå ut barfota eftersom det kan skjuta upp kokande vatten när som helst. Vildmarksaction.
Extremt fint ställe om en gillar hetta + kyla, snö och vildmarkskänsla på riktigt fast på låtsas.
Var mer harmonisk än död, känner att bilden kommunicerar lite för mycket av det senare. Det var en så fin dag och vägen tillbaka till Reykjavik under enorm stjärnhimmel fulländade alltihop.