HERO + HONEY ON THE ROAD - EN EUROPAODYSSÉ PÅ 18 DAGAR

På måndag händer det igen, fast på ett nytt sätt och en ny väg. En roadtrip, ett slingrande spår från Göteborg till Barcelona. Förra året åkte vi fram och tillbaka till Lissabon på tolv dagar, nu har vi arton dagar att i maklig takt ta oss till medelhavskusten och tillbaka. Vi far via Hamburgs lyftkranar och hipsterkomplex, genom Sounds of Music- klingande landskap och vingårdsområden, till Lyon som känns som en lite hemlig stad fast den är Frankrikes näst största och neråt in i skogarna, bergen och havet. Havet och tapasbarerna, stränderna. Campingnätter för en tjuga var och någon natt av antik flärd, slott, tinnar, torn. Vi försöker hålla oss på småvägar och vi har en hel hög med böcker som kan läsas högt från passagerarsätet under resans gång. Sedan i Barcelona är det Primavera Sound och det blir festival i dagarna fyra. Jag ska få se Slowdive, CHVRCHES, Arcade Fire, Warpaint, John Talabot, Moderat och Kathleen Hannas nya band. Och tusen andra band som är för k00la för att jag ens ska känna till dem. 
Det är detta jag har jobbat för hela våren och om vi förskonas från bilhaveri, rån och alla andra fantasifulla missöden en kan föreställa sig så kan det nog bli. Absolutely. Frikkin. Epic.

(Och om någon av er har varit i Hamburg/Strasbourg/Lyon/Montpellier/Perpignan eller nåt annat längs den vägen så tipsa hemskt gärna om roliga saker!) 

under de här valven händer allt/ det går inte att hejda

och så kom vi till paradiset.jpg
totalmagiska portugal.jpg
baby och valven.jpg
apelsin sten regn.jpg
poussada.jpg
måste resa.jpg
gången.jpg
borggård.jpg
apelsinos.jpg
apelsin och bäst.jpg
åhåh.jpg
definition av skönhet.jpg
staty.jpg
labyrintgången.jpg
flyttahitja.jpg
rosengren.jpg
apelsintanten.jpg
gumman och apelsinen.jpg
mycket liten växt.jpg
dörensmula.jpg

Det var när vi tog oss upp genom de portugisiska bergen som var hisnande och växthusmjukt djupgröna på samma gång. När vi svängde av från de breda asfalterade landningsbanorna och ljuden från de andra bilarna dämpades, tunnades ut. Snart bara vi och den avsmalnande vägen som kröp som ett hemligt spår genom sagoskogarna, uppåt. Ett slott som var tyst, där säsongen inte börjat än och vi var nästan de enda gästerna, stegen ekade i stenkorridorerna. Försynta portugisiska unga som knackade fram sin engelska och log blygt, visade oss vårt rum som var mer som hela Gryffindors sovsal. Det var den mest överväldigande skönheten. Det var apelsiner/sten/regn. Dimman som steg från den gröna massan/fönstren/det var som att stå i glas. Att fylla lungorna med regn och ljust ljust sprakande vin. När vi klev ner till den ensamma poolen som det regnade i/ solstolarna i cirkel/tysta och vita väntade på sina turister. Vi pallade citroner som hårt klamrade sig fast vid sina träd och fyllde de sista centimetrarna i kassar och väskor. Jag tänkte på Maxime (hon älskar citroner). Valven, korridorerna höll om oss med sin grå stenfamn, när vi spelade biljard och kulorna föll genom hålen i bordet ner i förgyllda fågelklor. Vita lakan/små tvålar med lila sigill/världen utanför/förälskelsen/svindeln. En kurragömmavärld med enorma stenvalv och historia sluten i väggarna, en tillflyktsort att spara som reservplan eller första plan, alltid. Klängrosorna/apelsintanten/ett kilo och hundra kilo språkförbistring. Andas i takt med bergen, jag glömmer aldrig apelsinträden. Det var när vi var på den vackraste platsen vi sett och han vid min sida och det var osannolikt. Stormande/ljudlöst.