Något sådant här såg jag ut i söndags, en vindstilla dag som innehöll kungsfrukost, Six Feet Under, Morrissey, promenad genom Linné över Kungshöjd, finsnack med Jenny, italienska ostar och tryffelpasta på en söndagssömnig restaurang med tapeter i taken. Silvrig långkjol, avklippt plommonlila pololinne, flätskärp, låg hästsvans, röda läppar och kängor. Det + vinröd stickad tröja + duffel gav mig känslan att jag är dömd/välsignad till en vinter som kulturtantspunkare.
Korrekt höstuniform för punkpreppy ungdom i skogskarantän.
Drömtröjan i merinoull från Dagmar som var förirrade sig till gamla adresser och först när jag tappat hoppet hittade till skrivbordet här i skogen inslagen i brunt papper. Ulltyngden. Den där djupa burgundynyansen som är dov och innerlig på samma gång. Vet inte vad det är med den där färgen, men jag vet ingen bättre. Byxor i viskos och siden från Mes Dames, för att de är byxorna som får en att känna sig fin varje dag och för att det känns rätt att lägga sina klädpengar på ett superfint litet märke som det. Lystern, och att de är lite som att ha på sig en ljummen vind. En gräddvit sidenskjorta som Mattias hade med sig i en papperskasse från en vintagebutik i den gamla textilstaden där han gjorde teaterkostym i våras. Spräckliga löv från körsbärsträdet som väntar på sin begravning under vinterns kistlock. Mina eviga docs. Ekstammar. Och dubbelexponeringar, som jag frossar i för tillfället. Vill tänja ut hösten över minst en månad till, jag tror jag har kommit underfund med den här årstidens storslagenhet.
(Att det fortfarande ibland är tillräckligt varmt för att gå klädd såhär, med inget mer.)
Insvept i Ung man med fruktkorg
Såhär hängde jag runt förra lördagen, en höstdag i den nästan obrutna linjen av mjuka milda sådana. Docs, grå ullblandningstights, svarta over knees med diskreta harlekinrutor, cirkelkjolen i blekt vinröd manchester och Caravaggiotishan som jag lånat av Mattias. Gillar att 1. Det är som att gå runt i en kombination av fruktskål och barockmålning. 2. Den matchar olika sorters fruktdiskar och löv. 3. Fungerar som kamouflage på klassiska konstmuseer. Tre oerhört starka kriterier som för att skapa ett högkvalitativt plagg.
Spring 2013 ready-to-wear - ett utsnitt litet som ett frimärke
Sommaren är oåterkalleligen bortsprungen för denna gång, och det känns mest okej. Så länge hösten är ny, färgerna kvar och trippla långfillingar ännu inte blivit ett stående inslag i outfiten. Kan dock ändå inte låta bli att smygtråna lite efter en annan sommar när jag kikat på de senaste veckornas visningar av vårkollektioner. Så jag samlade några av mina favoriter i klassisk modebloggaranda. Är ju inte direkt Pinglan Med Kollen vad det gäller designers, men tycker det är väldigt roligt. Och en lär sig ju.
Som vanligt tar inte modeföretagen något vidare ansvar utan fortsätter ge en enda sorts kropp plats - den som är storlek noll. Den nästan försvunna kvinnokroppen, den bortsvälta. Kokoidealet format av en värld som vill kontrollera och krympa oss. Det måste en komma ihåg när en tittar på sådana här bilder tänker jag. Älskar kläderna, avskyr den normaliserade pro anadisplayen. Så. Nu kollar vi på kläderna.
Orla Kiely. Alltid så fint. Tycker om knästrumporna, zebratrycket på tishan, fickorna på kjolarna och skjortorna. Den djupblå glänningen med så mycket lyster i materialet. Färgerna, baskrarna, sextiotalssnitten.
Red Valentino. Suuuupercute, alltså lite för cute. Men det känns som en fashionabel variant av Majas alfabet och det kan inte vara en dålig grej. Tänker mig att det känns som att bo inuti en pion att ha en sådan där klänning på sig.
Finaste APC. Så cleant. De där lila nyanserna tillsammans, de rena snitten.
Alltså, föll handlöst för Valentinos kollektion. Herregud. De optimala kombinationerna av böljande och kort, figursytt. Magiska broderier, mönster, färger, guld, flätor, svepande material. Sjukt vackert.
!!!
Erin Fetherstons kollektion charmade mig med sin uppenbara estetik, älvlika modeller, pastelliga ljus och blomkronor. Kläderna hamnar lite i skymundan, men den ljusblå klänningen längst till höger och långkjolen översållad med tusen små tunna grå blommor skulle jag gärna spendera en och annan midsommarnatt i.
Fast nästan bäst (av det jag sett, vilket bara är en bråkdel) var nästan Jil Sanders navykollektion.
Supercleant, optimalt balanserat. Älskar de boxiga skjortorna tillsammans med skjorta och höga klackar. Eller den mintgröna långkjolen och den ljust rosa bomberjackan. Kragarna och pressvecken, den marinblå klänningens perfekta snitt. Men det behöver väl för all del inte vara sommar för att en ska klä sig så. Jag vill börja nu.
almond caramel frappe pineapple rootbeer black and white pennyapple henry ford sweetheart maple tea
Den här sortens tid som är nu är så fantastiskt fin, den här gnistrande inledningen på avsnittet höst. Det horisontala morgonljuset och träden som slår ut ännu en gång, strör sitt brinnande konfetti över skogarna som för att injicera oss med sin eld innan den stora färglösheten. Dagarna som börjar frostbitet men som tinar upp med timmarna och snart måste en ta av sig både halsduk och jacka. Stilmässigt är det nog också min bästa tid. Höga byxor, skjortor, burgundy, ull, svinkorta kjolar och långa böljande, indigoblått och mörkgrått, siden och kängor. Såhär såg jag ut en sådan sorts dag.
Poserande i vårt vardagsrum som numera faktiskt är ett vardagsrum. Byxorna är nyligen loppisfyndade och i den optimala burgundynyansen. Mattias fick sy in dem cirka fyra storlekar åt mig för jag kunde inte låta bli att göra dem till mina trots att de var alldeles för stora. Men nu är de som de ska tack vare att han är en sykunnig modemaster. Jag kommer ta mig igenom många höstdagar i dem.