INTE NYÅRSLÖFTEN, MEN

Har aldrig direkt haft några nyårslöften, tror inte på dem, och det känns som att de ofta är sprungna ur någon ångestladdad post-högtids-hets. De luktar ytligt och kallsvett och glöms snart bort ändå. Däremot tilltalas jag av att se tillbaka på hela 365 dagar och markera en ny årsring. Den sköna illusionen av nystart, att få en till chans. Och samla ihop några funderingar om misstag jag ska försöka att inte göra om eller saker jag vill bli bättre på. Som det här:

Säga nej och säga ja. Helt. Stå för mina val, sluta be om ursäkt. Rycka bort den tryckande stressen över att säga nej till olika sociala grejer, exempelvis. Ängsligheten om hur folk ska värdera det och vår generations kära fear of missing out. Det gör mig velig och får mig att glömma bort att känna efter vad jag riktigt vill. Och det gör att jag kompromissar på det dåliga sättet och ofta har gnagande små hamstrar som bygger bon av dåligt samvete i magen. Så dumt, för jag tycker ju att det är så hemskt viktigt att respektera folks val och behov.  Vill släppa ansvaret för att hela tiden legitimera mina val, att inte behöva försvara och förklara mig. Komma över myten om att det stora alltid händer någon annanstans. Och stå för att jag faktiskt oftast blir lyckligast av andra saker än att trängas i dyra klubbköer. Säga JA högt och helhjärtat och säga nej tryggt och kompromisslöst.

Planer. Göra dem. Ha dem. Våga uttala och formulera vad jag vill ska hända. Slå upp dörrar och lägga ut spår. Aldrig ska jag försätta mig i en totalt planlös situation igen. Aldrig ställa mig själv utan karta och kompass i en okonstruktiv tidsocean. Jag ska lita lite mindre på att det löser sig, men fortfarande ha tillit, förtröstan. Jag ska drömma stort och göra slag i saker. Ta beslut, välja och satsa.

Välja vilken information jag släpper in. Eller, vilken jag söker upp. Vi är ju så obevekligt omgivna av en massa påträngande destruktiva budskap i form av sexism, konsumtionshysteri, karriärshets osv osv, och mycket går inte att välja bort. Det bara är där, i våra offentliga rum, överallt. Men jag vill bli bättre på att välja sådant som bara får mig att må bra, när jag har möjligheten. Har märkt att det har en markant och direkt påverkan på mitt mående och min självkänsla. I somras hade jag en vecka när jag bodde själv i Mattias lägenhet i Fengan och bara lyssnade på kloka sommarprat, läste Nina Björk och Hejblekk, lyssnade på Värvet med Bianca och läste Liv Strömqvistserier. Det var så påtagligt hur bra jag mådde av det, hur glad och stärkt jag blev. I höst har jag tyvärr varit mycket sämre på det och det har nog en ännu mer drastisk effekt.  Som att läsa hundra intervjuer med Alicia Vikander och Léa Seydoux när jag varit arbetslös, rådeppig och sett skådespelardrömmen gå upp i en liten rök. Eh. Mycket effektivt sätt att sänka sig själv ytterligare. Vill inte någonsin göra så mot mig själv igen utan bara injicera kreativ, smart och klok inspiration.

2014 är ju som vi alla vet även valår och det ger mig obehagskänslor i magen med tanke på vilka politiska vindar som kyler ner Europa. Men det är ju också en gnista hopp. Vill hitta ett sätt att dra mitt strå till stacken, göra något för klimatet, antirasismen, solidariteten, feminismen. Om vi är många som gör det kan den där gnistan fatta eld.

Och så vill/ska jag: söka de där scenskolorna stenhårt men på mina villkor, åka bil långt bort, se massor av film på Hagabion och bio Capitol, gå på svartklubb oftare, filma och klippa små filmer, bada i hav i Sverige och andra länder, dejta mina vänner oftare, ro över en spegelblank sjö, hänga i ett slott, vara modig och bara göra det.

Ett klagande ljud & en lysande julkalender.

Det går inte att förneka en viss känsla av oflyt. Men det är tråkigt att prata om; rastlösheten, slagvågorna av uppgivenhet och hjärtslagen som ibland byts ut mot kvicksand. Längtar mig sjuk efter riktning, uppstyrd sysselsättning och Känsla Av Meningsfullhet. För att prata blogg så fuckar Apple med mig och mitt iPhoto har på något oförklarligt vis blockerats så jag kommer inte åt mina bilder. Därmed lär min närvaro här bli ännu mer ojämn framöver. Men måste i alla fall passa på att tipsa om strålande Malou och Joppe som gör en asgrym, normutforskande finlandsvensk julkalender. Den sänds här och det kommer såklart nya avsnitt av dessa två genier varje dag fram till jul. Kolla kolla! 

DAGENS:

Lycka: noll millimeter mellan hans sömnvarma kropp och min/ kärleksförklaringar klockan åtta en tisdagmorgon /att han finns

Ord: ”nakenkrav”! Såg på löpsedeln. Se det som ett fullvärdigt alternativ till klädkod.
Känsla: men allt ordnar sig nog ändå snart, visst?

Bästa idé: att bygga små hus på hjul (á la cirkusvagn), hyra en parkeringruta och bo där. Kan inte tänka mig någon spexigare aktionsmetod mot den knäppa bostadsmarknaden.

Läsning: artiklar om New Public Management och de sista sidorna i Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet.

Dagdröm: I korta drag: en parisisk vindsvåning (jamen för all del, tänk Versailles möter Ekdahls mansion i Fanny & Alexander) med svindlande takhöjd, valv, stuckatur, kristallkronor och klanderfri inredning. En hedersplats i den franska kultureliten ingår givetvis, liksom en kombinerad filmstjärne- feminist- och stilikonstatus, fri tillgång till de stora modehusens couturearkiv (tänker mig att det finns ett sådant) samt regelbundna lunchdejter med Jean- Paul Gaultier. Denna väldsfrånvända glamourdröm är lika underbar som absurt ouppnåelig och blossande genant. Eh eh. Ska snart bli rimlig igen.(Men erkänn att det vore ganska flott?)

Om hur fort det svartnar för ögonen när dagarna går och dörrarna stängs.

Det är en månad kvar på det här året, jag har jobbat två dagar den här månaden och är en alltför typisk bild av inkomstlös twenty something kulturarbetare. Virrig runtirrande. Arbetsmarknaden bara: välkommen ut i kylan och den mentala hemlösheten darling! Kom och ge oss allt du har men räkna inte med annat än one way communication i sin renaste form. 
Mycket av mina dagar nu går ut på att maila, söka jobb, svara på annonser, uppdatera CV, knyta kontakter, kasta ut krokar, lägga ut trådar, le, söka, sälja, maila. Stirriga blickar i alla riktningar efter mål och mening och jobb; nu. Har ju grandiosa planer om skådespelarutbildningar, scenkonstnärlig revolution och flärdfulla utlandsvistelser, ehehe, men det är dagarna nu som måste ordnas upp innan visionerna ens kan börja ta myrsteg mot planer. Det är svårt att hitta arbetsro, jag hackar upp min uppmärksamhet och koncentration i utspridda kringflackande bitar. Svårt att vila i de nya fälten av tid när varje dag som inte säkrat några pengar till kontot ökar pulstakten. Som förlorade dagar, när de egentligen är guld värda. När mycket omkring egentligen är så obeskrivligt vackert, och säkert också vibrerande av möjligheter. Känns genant självömkande med min klagosång ur medelklassens mitt; jag borde kanske bara kämpa hårdare. Men det känns också, när en är arbetssökande, att det är något skevt med vårt system som är så hårt och ogenomträngligt när en råkat halka ut, om så bara en liten bit.
Och det är märkligt hur alla potentiella vägar ens liv skulle kunna ta med ens försvinner ur synhåll när en står sysslolös. Hur en verkar omgärdad av idel väggar fast en liksom anar, vet, eller vill intala sig själv om att det egentligen finns hundra dörrar ut. Upp i ljuset. Men de går inte att få syn på. Framtiden som ett sandslott och vägarna som retsamma återvändsgränder.
Mörkret är inte så kompakt och cyniskt cementerat som det förmodligen låter nu. Det känns ofta okej och jag rider på små vågor av energi och handelskraft. Kniper kreativiteten när den kommer, försöker då omvandla den till något som känns och syns. Men skyddsväggen mot den kvävande hopplöshetskänslan är oroväckande tunn och alldeles för lätt att ramla igenom. Känslan av att vara överflödig, onödig halvutbildad ungdom utan någon tydlig plats. Den dubbla känslan av att det kanske bara är jag som gör fel och misstanken om att vårt samhälle misslyckas fatalt med att fånga upp sina medborgare som ju vill vara med. Som kämpar hårt men hålls utanför. Min arbetslöshet är absolut ingenting mot personer som gått utan sysselsättning i åratal. Men att det går så fort att störta ner i tvivel, stress och uppgivenhet ger kanske en fingervisning om vad det gör med människor. Hur snabbt utestängningen tränger in i märgen och målar svart för ögonen. Det måste finnas andra sätt för ett samhälle att ta hand om sina människor på. Öppna sina dörrar. Annars får vi måla dit nya.

Att vara en kropp och att ha en kropp – om skogsvägar, endorfiner, gym och kroppsförakt

 Jag var en svag människa. För några år sedan och resten av livet bakåt i tiden har jag varit ett klent vrak med astmaandning och sparrisarmar. En diffus känsla av en kropp som inte riktigt bär. Ung, orkeslös. Fick veta på gymnasiet att jag har en lätt form av ett syndrom som heter EDS och det har något med att göra att jag inte tar upp proteiner som andra personer. Det gör mina leder sköra (har gått ur led oräkneliga gånger), ger mig blåmärken lätt osv osv. Och så den där svagheten.

Nu har jag tränat regelbundet i över ett år och skillnaden är milsvid. Syndromet har, inshallah, bleknat lite med åren och allt har stabiliserat sig. Jag köpte ett gymkort förra hösten. Bodypump, yoga, steppass, crosstrainers, coreövningar, skivstänger, fria vikter. I somras började jag springa i skogen, men först efter att ha övervunnit ett seglivat inre motstånd. Jag insåg att jag skulle spendera sommaren fjärran från svettblänkande gym och löpning var det enda som fanns att tillgå. Skogsvägarna. En gång i åttan sprang jag två och en halv kilometer och hostade blod efteråt, astmaattack. Har inte riktigt känt att löpning varit mitt kall efter det. Men jag sprang. Och jag fångade fler kilometer allt medan sommaren gick. Stärktes. Orkade.
Jag har känt hur min kropp burit mig närmare en mil, rakt igenom skogen. Det är euforiskt. En helt ny upplevelse av kroppen, inte som något att granska och bedöma, något som är till för någon annans blick. En extremt stark upplevelse av att vara ett subjekt. Aktiv, levande. Att vara sin kropp. Att känna hur jag bär mig själv, stärks, lyfter, rör mig, förflyttar mig. Känna mina helt fucking magiska funktioner. När jag besegrar de illvilliga uppförsbackarna men klarar det, när andningen slår i botten längst ner i lungorna, när pulsen backar ner från technotempot och transporterar mitt blod lugnt fast jag susar mellan tallarna. Jag är pulserande styrka, flodvåg, fågel. När jag helt tydligt känner hur endorfinerna slår upp dörrarna på vid gavel och rusar i myllrande massor, sprakar fram energi av eld. Hostar inte blod längre.

Jag önskar att den här texten slutade här. Att det fick vara ett molnfritt vittnesmål om en frisk kropp som är fantastisk för det den gör. Som bär mig genom världen. Ett entydigt jubel över att känna sig stark.

Men de obestridliga fördelarna med träning, den givna hälsovinsten, den magnifika subjektsupplevelsen, uppåttjacket, energin som spiller över i resten av livet är fastkedjad vid något annat. Det är tydligast på gymmet, där är det ofrånkomligt. Så fort jag kommer dit är det som om min kropp glider ur mitt grepp och blir ett objekt utanför mig själv. Något som ska renoveras, uppgraderas, pressas närmare idealet kalori för kalori. Där har jag en kropp, den är till för någon annan att titta på. Reducerad till kilon och centimeter.
Och den blir aldrig tillräcklig.
Det är speglar överallt, reklambilder med inoljade muskler och revben, ”informationsskyltar” som berättar för mig hur många kalorier jag gör av med på det eller det passet, eller kaloriräknare som tickar framför mina ögon på crosstrainern, den går inte att stänga av. 
 Det var ju inte det här det skulle handla om.  
 På mitt gym finns det en klass om heter Mage Rumpa Lår och även om jag försökt glömma bort det ekar instruktörernas tillrop om beach 2014 och att smärta är vägen till skönhet. Det är kom igen tjejer tänk på hur snygga ni kommer bli av det här, det är en träningssal med speglar på alla sidor, full av kvinnor som svettas skiten ur sig, som kämpar så hårt för att göra det vi lärt oss göra med våra kroppar – pusha och forma dem. Det är en helt annan ton när jag går på gruppträning med blandade medlemmar, där handlar det om träningskicken, om att utmana sin styrka, ha kul. En konstruktiv kraft.
 Ett gyms sommarkampanj för den här säsongen var ”Sommartider NEJNEJ” vilket anspelar på den kroppspanik så många av oss känner inför skoningslösa catwalk som sommaren kan vara. En gång i somras sa en vän till mig att varje gång jag går och tränar tänker jag att det här ska vara början på min stora def. Gymmet Elixia har två klasser som är helt uppenbart endast riktad till kvinnor, Fast Fit and Fabulous och Bootylicious. Glädjen över att vara en kropp som kan göra en massa ansträngande saker är fullständigt underordnad, bortglömd. 

Det är talande att män i större grad tränar och uppmuntras att träna för att bygga upp sig, medan kvinnor tränar för att bli mindre. Monteras ner, kilo för kilo.

Den överväldigande känslan av styrka och frihet som jag hade på de där skogsvägarna överskuggas av en granskande blick, en hård och hänsynslös. 
 
Det är så sorgligt att det som är så fantastiskt med att få använda och utveckla sin fysiska förmåga är så hårt sammanlänkat med smalhetsideal och ätstörningstendenser. En destruktiv självbild kamouflerad till hälsa. En bransch som frodas på vårt kroppshat och en patriarkal struktur där kvinnors kroppars främsta värde är att vara åtråvärda för the male gaze. Så. Fruktansvärt. Fel.

Jag tänker fortsätta springa, lyfta, svettas. Men jag ska skärpa min blick ännu mer och jag ska säga till nästa gång en instruktör nämner orden skönhet eller smärta. Det svider att erkänna att jag påverkas av dessa normer, men de är stålstarka, motståndskraftiga. Därför: prata om det. Granska, medvetandegöra, påminna, säga ifrån.
Stärka oss för vår skull, för endorfinerna och subjektskänslan.
Bygga upp oss, växa. Aldrig minska igen.

Ode till Max (Oh please please believe in this oath of allegiance)

Idag fyller Maxime, min älskade vän och sambo år och det vill jag fira med ett inlägg tillägnat henne, en sorts ode till en mycket förträfflig och viktig person. En minikrönika som överhuvudtaget inte kan sammanfatta eller förklara vår relation som praktiskt taget går tillbaka till tidernas begynnelse. Ett anspråkslöst kärleksbrev, en hyllning i all sin enkelhet.

Max promenerade in i mitt liv en augustidag sensommaren 2006 på Fässbergsgymnasiets upprop för den nya musikklassen. Jag minns inte det där så noga, men hon hade någon typ av vildvuxen hippiepunkarlook med hemmagjorda dreads, batiktröjor, tokmönstrade fladderbrallor och stålhättedocs. Jag minns att jag gick bredvid henne över skolgården en morgon och hörde henne prata om att gå på svartklubb till helgen. Hon kände ställen och människor, hade föräldrar som var konstnärer, bodde på Linnégatan, spelade cello och var del av en värld jag instinktivt kände att jag också ville tillhöra. Min känsla var ungefär LÄRMIGALLTDUKAN.

Och jag vet inte hur jag charmade henne (kanske var jag en tacksam lärjunge), men vi var i det närmsta oskiljaktiga sedan dess.

 (Hehe, eh, ja. Det krävs en del svald stolthet för att blotta dessa mer pinsamma tonårslooks. Snackar om mig själv då, som alltså är den klorinblonda posören i sammanhanget.)

Vi har känt oss litterära och belästa och älskat Bruno K Öijer, gått på Poetry Slam, bloggat oläsligt långa texter, använt ensemblelektionerna i skolan till att spela Patrick Wolf och Ladytron och Ronettes, upptäckt Gregory Crewdson och Sally Mann, tittat på Modern Konst på Louisiana och drömt grandiosa konstnärsdrömmar.        
 
Vi blev kära och förkrossade, lämnade och förnedrade, upphånglade och pirriga och det varit magiskt och så jävla smutsigt. 
 
Vi scannade in våra sjuttonåriga leg i datorn, ändrade en och annan siffra i Paint (<3) och skrev ut på hennes pappas fotoskrivare. Misstankarna om varför det låg två fotopapper på köksbordet med utklippta hål med de exakta måtten av ett leg avvärjde Max kaxigt med ”meeh vadå, tror du vi typ gjort falskleg i din dator eller vadå?”. Och sedan gick vi ut och dansade. 

Vi har varit arga tillsammans. Gråtit och försökt formulera vad som kändes så våldsamt fel när Försvaret föreläste på vår skola och oemotsagda pratade om människor som pjäser i ett dataspel. Vi har nog alltid varit feminister, känt oss som det, pratat om det och mer och mer gjort det. Lärt oss mer, synat skarpare, vässat våra argument, slingrat oss ur greppen på pojkarna som gjort oss illa. 

Vi gick ur gymnasiet tillsammans och skrev WÖÖH på baksidan av våra studentmössor, på utrymmet som egentligen var till för ens initialer. 

Vi drömde bort oss och åkte till andra platser. När vi var sjutton åkte vi till London tillsammans med Julia och mamma. Vi promenerade i Camden, spanade på lockiga gatumusikanter och jag lärde mig vad Brick Lane var. Sommaren efter intog vi en Parislägenhet, klubbade på en gammal brandstation, efterfestade med fransoser som hette sånt som Pierre och Francois, år crêpes i Jardin du Luxembourg och matade luddiga ankungar i fontäner. Vi jagade vita påfåglar i Fountain Bleau, hängde i Carl Larssons gamla ateljé i Grez tillsammans med Max farmor, åt ost och palmiers.

För drygt ett år sedan bestämde vi oss för att bygga bo tillsammans och sedan dess har det varit vi som varit den bestående duon i trean i Majorna. Vi har en balkong väl lämpad för Baileyspimplande om sommarkvällarna, vi har gemensamma tvättider och resorb och frysta hallon och shampoo, vi har äntligen ett soffbord. Vi har tjafsat om komposten och bananflugorna ibland, men det är en petitess i sammanhanget. För den där vardagliga närheten, det kontinuerliga samtalet om varandras liv, de löpande diskussionerna, hemmafesterna, de gemensamma ansträngningarna på gymmet, upptäckten och frekventerandet av det franska bageriet, stunderna av svaghet och stress och tårar där en får finnas där för varandra, de lättsamt sömniga söndagsmiddagar på Hagabion och vetskapen om att hon finns i rummet bredvid.

Hon har varit långa perioder utomlands, sett tusen nya hörn av världen och vi har ibland inte hörts på månader. Men hon kommer tillbaka till mig, och jag kommer tillbaka till henne. Och jag önskar att vi alltid ska fortsätta komma tillbaka till varandra.    

Min fina sambo, ärliga och skarpsinniga favoritpingla, min politiska tänkare och medkämpe, min stjärnsyster, mitt lilla gosiga djur, min osvikligt lojala peppare,ovärderliga vän av stål och guld – HURRA PÅ DIN DAG.

JAG ÄR HÄR NU

HEJ. 

Från och med nu håller jag till här och ÅH, ni anar inte min pepp. Känns så himla himla bra att ha den här plattformen som är bara min och som är som jag vill ha den. Det har tagit så mycket tid att ordna allt och allt är fortfarande inte riktigt färdigt, men nu börjar jag. Nu, här.
Det tog tid, och det var en dålig tid. Eller, förmodligen en sådan där karaktärsdanande tid som i retrospekt kommer vara viktig för den personliga utvecklingen. Men det var bara slocknande, förvirrande, det mörknade. Det går så fort att tappa greppet.
Det hela är egentligen ganska odramatiskt, det handlar mest om saker som inte hände. Planer som inte uppenbarade sig, jobb som jag inte fick, almanacksrutor som förblev vita och tomma. Den krypande paniken och den förlamande rastlösheten. Jag var arbetslös i cirka fyra veckor, min dator kraschade och jag blev lite sjuk. Och det räckte för slå bort min stabilitet och göra varje försök till plan och struktur till en blytung kraftansträngning. De Stora Frågorna om tillvaron vilade aldrig riktigt. Och jag blev så extremt frustrerad att inte ha någon som helst kreativ kanal. Kände mig fullständigt låst.
Så jag tänkte att fuck it. Fuck devotebloggen som jag bloggat på i fyra år, fuck min havltaskiga design som jag inte riktigt kan stå för, innehållet som aldrig blir så regelbundet, snyggt eller smart som jag vill, fuck fulreklamen på sidan. Lägg ner bloggandet tills det finns praktiska möjligheter att göra det ordentligt. Släpp det.

Men jag saknade det. Blev så intensivt irriterad över trasdatorn som ryckte bort möjligheten för mig att vara kreativ med bilder och text. Bloggandet fyller uppenbarligen en viktig funktion och ovissheten kanske mer än förut. Så jag köpte en domän, för om jag ska göra det nu så ska det vara mitt och som jag vill ha det.

Så här är jag nu. Och i den verkliga världen blev jag räddad av en månads kyrkvaktmästarjobb. Helt oglamouröst, men det räddade mig lite ur rastlösheten och frustrationen. Ännu en månads tidsfrist. Så nu blåser jag löv, rensar bland frostbitna tagetes, krattar grusgångar och klipper gräs mellan gravstenarna för sista gången inför hösten. Jag fick plötsligt en struktur med tidiga mornar och jordiga fingrar. Och med det kom energin tillbaka. Idéerna som försiktigt smyger sig fram ur sina vrår igen. Ovissheten som genast känns mer varm och pirrigt full av möjligheter. Världen som känns öppen.

Jag vågar inte lova full regelbundenhet och att jag ska leva upp till alla storslagna idéer jag har om den här lilla bloggen, men det här är åtminstone en början. Jag har en impuls i mig att skriva något storartat manifestliknande om mina ambitioner kring det här; men det vore nog bara att jinxa. Så jag börjar såhär bara. Det får växa sig fram.
Och jag hoppas ni finns kvar där ute.