DET ÄR REDAN TRE MÅNADER SENARE, DE SPRINGER ALLTID FORTARE ÄN MIG

Hej, här kommer jag för att (desperat) manifestera min existens on the internetz. Detta tänkte jag göra på välbekant bloggarmanér med frukostbilder och selfies. Kan ej hantera tiden och allt som inte ryms i den. Jag avskyr att erkänna att jag uppslukas och tyngs av livspusselstress, men nu är det ju så. Men, det är trots allt fredag och den här helgen har vi på Teaterhögskolan i Malmö arrangerat scenskoleseminarium, massa studenter från de andra scenskolorna kommer för att hänga, workshoppa, gå på seminarier, spela innebandy (tvivelaktig tradition), kalasa, knyta vänskapsband, bygga broar, dansa, diskutera, spinna trådar och tuppfäktas med oss. Det är en helg med nervöst stor potential. Om jag håller den här bloggtakten får vi säkert se en glimt från det runt midsommar! Det ser vi fram emot va! 
Men först, tre snabba från mitt mars, so far: 

Kolla, bloggfrukost! Äter naturligtvis detta varje dag, stylat precis såhär. Meny: mjukkokt ägg, rostade brödstavar med smör, rostad toast med färskost och avve,  hallon- och ingefärssmoothe, yoghurt med rostade frön och äpple- och mangomos. 

De här helgmornarna är ett av livets bästa ting, vi på varsin divan och han i sina raggsockar/stickade sovsäckar för fötter.

Ett självporträtt en morgon innan skolan när mitt hår var nyfärgat svart och luggen lite för kortklippt. Häromdagen redigare jag en bild på mig i photoshop och använde eyedropper-verktyget på min hud. Färgen jag fick fram var solklart syrénlila. Det har varit en lång vinter och mitt pigment har mycket svaga gener. 

Sådana här kvällar är en av alla saker som inte ryms så ofta i mitt vardagsliv som det ser ut nu. Men nu i veckan fick jag och M äntligen picknicka på golvet med ostfest (sjukaste gruyèren och La tur) , smördegspiroger, vin, hångel och nya favoritserien Togetherness.  

EN DAG AV SMÄLTANDE SNÖ OCH FLÄCKIG FÖRFÄRLIG FÖRUNDRANDE KONST

En gång i Berlin när det snöade och sedan började töa, vi åt ännu en frukost med röror i små skålar på ett café med stearinljus och rosor på plywoodborden, fick smältande snöflingor i ansiktet, besökte konstmuseet Hamburger Bahnhof där allt är en gammal tågstation med höga bågar och pistagegrönt kakel, där vi såg stora symmetriska färgfält och skrivbordsskulpturer, ville köpa alla anteckningsböcker i museibutiken, berördes illa av en dokumentär videoutställning om amerikanska militärens sätt att använda sig av datorspel när de utbildar tex drönarförare och förundrades över träd som flyttats in från skog till konsthall och sprayats regnbågsfläckiga. En sådan dag en önskar sig flera av.

OCH SÅ TOG VI BERLIN

Det är ju svårt att tro att personen bakom denna slumrande blogg är vid liv och ibland är med om saker, men jag vill ändå tro att det är så. Till exempel så var jag i Berlin för lite mer än en månad sedan, min första gång där. Efter jul, familjer, saffransoverload, regnsörja, vintergnister, en exploderad vattentank och tidernas mest välkomponerade julbord åkte vi. 

Jag och Hanna tog bussen från Köpenhamn en iskall morgon, knaprade någon sorts müslikakor och drack gratisvatten, pratade nästan oavbrutet hela resan förutom sista biten då vi tittade på Pride. Hanna är en person som jag egentligen inte umgåtts jättemycket med fast vi jobbade ihop med Fireflies men hon är en briljant person som besitter de vildaste anekdoterna och är på alla vis spännande, smart och [valfritt positivt adjektiv]. 

Vi kom till Berlin vid sextiden på kvällen och alltså, kan verkligen rekommendera buss från Köpenhamn. Jag åkte tur och retur för ca 700 spänn och i och med att två timmar av resan är färja så får en vara uppe och sträcka på benen så det räcker. Klimatbra och plånboksbra.
När vi kom till Berlin slog vi följe med en kille med trasiga glasögon och fullskalig friluftsutrustning inklusive minimal kompass. Han skulle åt samma håll som vi och sedan skulle han på kontaktimprovisationsfestival. Knäppt eftersom både jag och Hanna hållit på med kontaktimpro, det är ju inte en så väldigt folklig sport så att säga. Vi hittade tunnelbanestationen, åkte dit vi skulle, vinkade kontaktimprokillen hejdå och sedan skildes även jag och Hanna åt för vi skulle bo på olika ställen. Jag hade varit så noggrann med hela reseplaneringen ända fram till sista sträckan mellan min hållplats och lägenheten vi skulle bo i. Maxime och Agnes skulle komma senare med flyg så det var upp till mig att hitta stället. Hade ingen gps i mobilen, ingen karta och drabbades av ny-okänd-stad-snart-blir-jag-rånad-känslan. Irrade runt och i Neukölln en stund innan jag tog mig samman, fotograferade av kartan i tunnelbanan och trevade mig fram. Lägenheten vi bodde i var långsmal, full av palmstora monsteror och Weledaprodukter. Damen som hade den var rar på gränsen till översocial och hade bäddat till oss på liggunderlag. Detta gjorde sömnen till en felande länk under resan, men en står ju ut.

Ojoj, nu blir denna text väldigt lång märker jag. Ska försöka hålla mig till en mer koncis stil. Maxime och Agnes kom i alla fall välbehållna på kvällen och vi åt fantastiskt indisk mat med livets bästa naanbröd. Nästa morgon var det sånt här väder och det var så sjukt fint.

Vinterstad i sol är ändå svårslaget.

En värld av socker.

Vi åt frukost på Café Engels och alltså, SÅ bra. Åt gigantiska tallrikar med ostar, färsk frukt, perfekt krämig äggröra, grönsaks- och bönröror, nybakat bröd, toast, hemlagad marmelad OCH SÅ VIDARE. Längtar tillbaka så mycket nu. Vad jag älskar ännu mer än frukostar som denna är att hänga med dessa grrrls. Känner alltid att det är vi som är framtiden när jag är med dem. 

Vi rullade ut från Engels efter säkert ett par timmar och gick rakt ut till detta vinterlandskap. Tror att det kan vara ett gammalt flygfält, i alla fall en helt öppen yta mitt i stan.

Maxime Hanna Agnes <3

Alla barn var mycket rustika och åkte träkälkar. 

Vi åkte in till Mitte och skulle göra staden. Gick till exempel till Waahnsinn där jag köpte både ett par midnattsblå sammetstights som jag använder jämt nu och en supermjuk grå polo som jag också använder jämt.

Gick till Made in Berlin där Agnes köpte ännu en fuskpäls precis efter att hon konstaterat att hon absolut måste ha ha en annan jacka än en fuskpäls, men hon kunde ej motstå en mjuk i leopard. 

Det började skymma och vi satte oss på ett mediokert café, vilade benen, pratade och drack kaffe.

Sedan var Agnes och Hanna trötta och for tillbaka till Neukölln för att kolla på film och äta chips. Jag och Max var fortsatt ovanligt energiska, stora doser intryck + långa sträckor promenerande brukar vanligen göra mig dödstrött. Vi gick längs Weinmeisterstrasse och Friedrichstrasse, gick i underklädesbutiker och igenom kitschrustika julmarknader med glühwein och pretzels.

Pelare och discokula.

Och till sist en sväng in på La Fayette-varuhuset som var hysteriskt flådigt och julpyntet utgjordes av enorma rosa flamingos i fuskpäls.

Så kom till sist tröttheten som en ångvält och vi åkte hem, gosade ihop oss med Historieätarna innan vi åt phad thai och sedan somnade tidigt.

KALLBADHUSET / LIVSNJUTARUPPÅTTJACK / FRUKOSTFLOSKLER / LJUSET

Min mest saknade Göteborgsperson Maxime var här förra helgen och det var en så fin helg. För att när någon kommer till en som känner en sådär på riktigt utan och innan så är det lite som att komma hem.

Det var fredag eftermiddag, jag var inte lika efter-skolan-trött som jag brukar och vi gick hem till mig. La oss på divanerna med Cat Power i högtalarna och varsin Ginger Joe, samtalsämnena var sexfiliga motorvägar som korsade, överlappade, avbröt och hittade varandra igen. Det är så enkelt med henne och det tar bara ett ögonblick innan vi är djupt inbegripna i något av allt som bara måste diskuteras nu, genast. Sedan lagade vi tacos med frästa vitlöks- och ingefärsmarinerade champinjoner, hennes bästa guacamole och allt annat som är gott och krispigt och salt. Det blev sent, hon försvann ut för att träffa några andra kompisar, jag och Mattias tittade på Coco avant Chanel som var mycket estetisk men i övrigt ganska lam.

Förra gången hon var här hann vi inte gå till kallbadhuset men den här gången var det bestämt, så efter frukost på lördagen tog vi bussen dit. Det ligger ute vid Ribban där en ser Öresundsbron i ena riktningen, Turning Torso i andra och bara horisont i mitten.

Och änder som står på huvudet i det iskalla vattnet.

Det här är en av de bästa sakerna med Malmö. Exempelvis för att det ser ut som arkitektur från Mumindalen, en mintgrön och vit träskapelse som breder ut sig som en lugn borg mitt i saltvattnet.

Det är egentligen allra bäst att gå hit på vardagar när det är färre människor här, men det är fantastiskt oavsett tid på dygnet. En hänger runt naken med massa andra nakna brudar kvinnor och tanter vilket är sjukt soft och avdramatiserande av nakenhet och kroppsnojor.  Genom fönstret på bastun är det bara vågor horisont kanske en färja, hav. En bastar tills hela kroppen är genomkokt och en är prickig strimmig av svett, sedan går en ut på någon av bryggorna och doppar sig i det mörka havet. Sedan håller en på sådär, kanske tre vändor. Det känns som att ha sprungit en mil och samtidigt vara fullständigt avslappnad, den plötsliga temperaturchocken skickar ut endorfinerna på grönbete. Alltså det är en så intensiv upplevelse av välbehag, alla borde göra detta. Särskilt på vintern, i Sverige. LIVET osv. Vi blev så carried away av detta livsnjutaruppåttjack att vi gjorde krigarpositioner nakna på bryggan och jag ville hemskt gärna sjunga Power ballader till havet. 

Behöver jag säga att jag älskar det här stället. Mackan älskade det också så jag var väldigt nöjd. Vi tackade för oss och stannade och pratade ett ögonblick med dessa gulliga små som stod och frös utanför i snålblåsten. 

Hus vid busshållplatsen.

Åkte tillbaka till stan och åt bahn mi på Nois vid triangeln. Mastigt men asgott. 
Vi chillade hemma ett par timmar och käkade sedan burgare på Casual men det hamnade inte på bild. Jag är dock i en ganska stillsam fas just nu tror jag så jag gick hem tidigt och softade när Max fortsatte leva natten.

Gjorde efterrätt extra allt med stekt banan (så underskattat), varma hallon, grädde och vit choklad.

Det blev söndag och det var sol och vi gick till ett annat nytt favoritställe, Chez Madame.

Som säljer typiskt grafiska, pastelligt hipstriga affischer.

Frukosten är mitt bästa mål på hela dagen. Jag hör mig själv alltför ofta utbrista "men hörrni, livet ändå, va!" till mitt sällskap vid frukostbordet. Jag kan inte stoppa dessa floskler från att slippa ut, jag mår helt enkelt för bra i  morgonstund, om den kommer med en sådan här frukost. Som den här, med helt helt sjuka fattiga riddare, ostbricka och scones. 

Med detta strålande sällskap, och Maxime förstås, som jag av någon oförklarlig anledning inte har någon bild på.

När vi ätit oss mätta för ett helt kompani sa vi hejdå till Mattias och gick på en sällsynt stökig men också fyndspäckad loppis. Det fanns en ovanligt vacker (alltså hur ofta är en gardin egentligen vacker) gardin i kinesiskt siden som jag för alltid kommer ångra lite att jag inte köpte.  

Och så mötte vi upp Shora och Latifa och gick på promenad. Det var så fint med sol och vi gick ut till Västra hamnen. Pratade om Aljazeera, huruvida framtiden för journalister finns eller inte och sånt.

Gick ända bort till Turning torso och fick svindel av att titta upp. Det har en vallgrav runt sig och det enda som finns utanför är en plastikklinik. 

Det är en sjukt tät del av Malmö och jag skulle aldrig vilja bo där ens om jag hade kunnat. Men havet är ju havet och havet är alltid storslaget. Vi promenerade i säkert två och en halv timme och efter det någon gång så åkte Max och den mycket, mycket fina helgen nådde sitt slut.