Med oregelbunden hjärtrytm kommer den här platsen till liv, fläckvis och nog bara mer & mer glest. Det blev inte lättare när mitt fina 28-millimetersobjektiv verkligen gick sönder för några veckor sedan & jag inte hade med mig mitt andra att byta till. Men innan det lyckades fokusera ett motiv för sista gången var jag i en skog i Norge med 15 andra teaterpersoner i två veckor. Vi bodde i en våffelstuga utan wifi & dusch & toalett vid en tjärn med en botten täckt av pulveriserat skogsmaterial. Det var ett utopiskt tillfälligt litet kollektiv, en hyperkompakt andra verklighet där alla rörelser var som i Tetris. Ett hus med väggarna målade med tjock pastellfärg som fick hela bygget att kännas som ett knarrande påskägg, & det var ungefär så litet. Där satte vi upp Schillers Rövare, i påskäggshuset & i skogen & på stenarna & i (alltså, i) tjärnen. Det var som ett lajv & ett avslaget rejv & moraltung 1700-talsgestik. Under de veckorna var jag djupt harmoniskt, tidvis klaustrofobisk, skrattade mig till träningsvärk, hade tre fästingar, frös mig till bortdomnade händer i tjärnen, läste tillsammans med fyra raggsockebeklädda vänner i absolut tystnad i flera timmar en söndag, gjorde en enda utflykt till Arendal för att se Earth, Wind & Fire & det kändes som tennisveckan i Båstad (tänker jag mig) & sedan hittade vi en osannolik hiphopklubb i ett shabby chic-café, jag var med om livets värsta åskväder & vaknade av att det slog gnistor ur proppskåpet jag sov under, hade intense bonding time med naturen vid ensamt nakennattbad, proklamerade dramatisk monolog simmandes över tjärnen, snittade två våfflor om dagen & så gjorde vi ju en nästan fyra timmar lång föreställning. Det enda som fastnade i kameran var tyvärr bara det här, men ändå:
IT'S HARD TO BE A NOVEL & NOT AN ISSUE OF VOGUE, WHEN U GOT USED TO BE PUT BACK ON THE SHELF AFTER THE PROLOGUE
EN GÅNG DÅ DET RÅDDE HARMONI
För några veckor sedan fyllde mitt syskonbarn Hilma åtta stora år & jag, mamma & pappa åkte de 2.5 timmarna genom skogen för att fira.
Jonatan & Lisas hem på en kulle mitt i en djup dalsländsk skog är en av de bästa & tryggaste platserna jag vet på jorden & jag hade inte varit där på mer än ett år.
Bästa barnet, jordgubbstårtan & pappan.
Bestämda barn, mjuka katter, gulliga föräldrar & föräldrars föräldrar.
Den här dagen var ungefär som jag alltid önskar att midsommar ska vara men som det sällan blir. Dvs strålande väder, sjukt god mat, mkt bra stämning.
Sociala höns & en Ville i hängmattan.
Och så gick vi till en sjö.
Och jag förstår inte hur jag kunnat ha kvar något syre i blodet efter att ha varit så långt ifrån skogen så länge.
Och det var just så blankt, lugnt & ljust.
Grillade korv & de modiga (Lisa, Hilma, Ville) badade.
Gammhunden <3
Näckrosorna.
Och ängen med de fridlysta orkidéerna. En av sommarens bästa dagar det är ett som är säkert.
SKOGSEXIL
Det bästa för min själ som varit så på bristningsgränsen skör, skälvande & ledsen i vår är att vara nära skogen, långt bort från bruset. Helst den skogen som är vid mitt föräldrahem. Måste. Komma. Ihåg. Detta. Att efter varje kris bör skogsrehab hända för att sammanfoga alla känslomässiga vrakdelar & andas pioner, lupiner & rent regn tills pulsen landat i ett betydligt långsammare tempo. I hela nio dagar var jag där, men det hade gärna fått vara minst en vecka till. Lite såhär var det:
Om en har rhododendron i trädgården & pioner på bordet blir allt genast bättre.
Det analoga hemmet.
En en som inte valde den lättaste vägen i livet.
Ett stycke gullig bror.
Gjorde veganmaränger till midsommar vilket blev succé!!
Kolla goa grejer en kan göra
Det var förresten efterrättsbonanza hela veckan. Gjorde tex inkokta päron för första gången, mkt bra. & så vegangrädde & karamelliserade hasselnötter.
Alla promenaderna & allt som blommar nu.
En dag på en av mina bästa platser på jorden.
Tur för mig att jag har de gulligaste syskonen med tillhörande barn.
Litteraturbror.
Barkbåtsbarn.
& strand-Karen.
Och så skogen, skogen, ljuset, luften, skogen, ljuset, skogen.