SÖDERÅSEN / SÖDERVINTER / RESTER AV EN ISTID, EN RAVIN

Islands vinter satte längtan i hela mig, inte efter sommar och vår, inte än. Jag vill ha hårt gnistrande träd, snöflingornas matematik & poesi, knarr under kängorna, smala drivor balanserandes på bara trädgrenar, ljuset som blir dubbelt så ljust när det slår mot allt det vita. I en värld som blir allt varmare och i en del av ett land där snön nästan är utrotningshotad saknar jag vintern, det blir som ett hål i årstidernas dramaturgi när en av fyra smälter bort. Men förra veckan var det snö i två dagar och det var så fint. Mattias var här från Umeå och vi, den andra Mattias, Andreas, Shora och Latifa packade termoskaffe och tunnbrödrullar och for på utflykt till Söderåsen, ett naturreservat i norra Skåne. Det blev maratonmånga bilder så detta får delas upp i två kapitel som vältrar sig i natur.

Platsen i fråga är alltså en ravin med milsvida vandringsleder. 

Ettåringen i gruppen behövde förstås äta lunch när vi väl kom fram efter buss och tåg så jag höll värmen genom att trava runt och fotografera färgkodade pilar.

Och så gick vi, jag i hala docs med stor hänga-i-skogen-entusiasm.

Två Mattias, Latifa kallar båda för Tss-Tss.

Två av de bästa i en bildruta.

Hade SÅ mkt Sagan om ringen-känsla under hela vandringen.

Träd genom träd.

Hittade denna rödblanka lilla person. Vill tro att den sov men är rädd att dess dagar i jordelivet var över.

Iskartor.

Ibland var spången längs ån vi gick översvämmad och vi fick ta en svängom off pist.

Det där gula under isen som är som ett ljus.

Sovande miniperson på Andreas rygg.

Och istapparna, isskulpturerna och det strömmande ofrusna vattnet.

NÄR SOMMAREN LÅNGSAMT BRANN UPP

Hösten har varit så lång här känns det som. Kylan biter aldrig riktig till här, det finns ingen frost så träden behåller sina flammiga lövkappor så länge de kan. Nu är de nog så gott som bortsvepta. Lite såhär har höstens intåg sett ut genom min kameralins under några parkpromenader i Malmö:

(O-)FÖRÄNDERLIGHETEN

Jag syresätter mitt blod här. Tryggheten som bor i oföränderligheten, fast jag vet förgängligheten; att allt en dag kommer att försvinna. Gammelhund och ljuspilar mellan tallar.  Landskapet är rostigt och övermoget. Björkarna: små facklor, askarna; tak av guldpengar.
Det brinner upp, slungar sina flammor mot himlen innan allt slocknar och läggs under aska.